Skapar man helt enkelt egna skandaler i en sådan situation? Varför valde man just Mikael Persbrandt? Trodde man att han skulle låta det passera eftersom han tog PippiRulls satir med stoiskt lugn till skillnad från Dr Alban? Har Persbrandt retat upp någon mediefigur ute på krogen? Kan det vara så illa att man använder medieplattformen till vendettor? Vad tror man om läsarna? Hur föreställer sig Otto Sjöberg och hans redaktion att läsaren tänker, vill ha?
Läste sedan en blogg "Tankar om planning" om en tävling där Dressmans senaste reklam tilltalat målgruppen som gav den högt betyg medan reklamkonsulterna samfällt sågade den. Jonas Söderström, själv reklammänniska, som skriver bloggen drar följande intressanta slutsats:
När vi inte vet tillräckligt om målgruppen relaterar vi till oss själva. Även när vi vet massor om målgruppen relaterar vi till oss själva. Det är lätt gjort men livsfarlig skit om man är intresserad av att göra bra reklam.
I bloggen "Intesmartmenharturnarjagtanker" läste jag om en världsfrånvänd chef på tv4 som aningslöst föreslog att man skulle titta klart på Morgontv i mobilen på vägen till jobbet. Christina som skriver bloggen kommenterar:
Vilken värld lever Kinna i? Troligtvis inte i den värld som merparten av Sveriges befolkning lever och verkar i. Många har inte den typen av telefon som krävs för att kunna se TV via telefonen. Sen är jag inte ens säker på att täckning finns överallt i vårt avlånga land. Slutligen har väl knappast alla människor eller ens merparten av befolkningen möjlighet att sitta och titta på telefonTV på väg till arbetet?
Med ens kände jag att jag kanske var något på spåren. Mediefolket lever i en värld helt separerad från den värld läsarna lever i. Man umgås troligen mest med varandra eftersom det är rätt vanligt att man umgås med folk inom samma yrke. Vidare umgås man en hel del med de man skriver om. När man så ska göra sin nyhetsvärdering relaterar man likt reklamkonsulterna ovan till sig själva och sina egna liv. Ytterligare något som leder i denna riktning är den extrema förvåning för att inte säga chock som drabbade såväl politiker som storstadsmediefolket när resultatet av EMU-omröstningen stod klar. Chocken kom sig av att man helt hade missbedömt stämningarna och åsikterna bland folk i allmänhet. Alltså att relatera till sig själv istället för målgruppen är verkligen livsfarligt skit både i reklam, politik och media.
F.ö. tycker jag att ni ska lyssna på Bo Kaspers Önska dig en stilla natt och The Pogues och Shane McGowans Fairytale of New York. Det är julmusik det!
The Pogues! Håller med!
Dina funderingar är förnuftiga. Få saker intresserar t ex mig så lite som Persbrandt och dörrvakten. Går verkligen upplagan upp med dessa på löpsedeln?
Vem hittade på lögnen om behandlingshemmet? Fick man ett samtal och sket i att kolla, eller sa behandlingshemmet "inga kommentarer" när de ringde och så var det klart? Eller var det en lögn rakt av?
Mycket intressant! Jag har emellanåt också känt att media idag är totalt folkfientliga. T.ex. det här med Persbrandt-grejen. Aftonbladet/Expressen hävdar ju att de bara trycker det som folk vill läsa (vilket i sig är skitsnack) så steget är väl inte så långt att börja ljuga ihop grejer som "de tror att folket vill läsa".
Reklamare har jag nästan inget annat än förakt för. Speciellt svenska reklamare, som inte kan kontakta sin målgrupp utan som lever i nåt slags silvertorn skyddade från andra. Kan man inte relatera till andra människa ska man inte jobba inom reklam, isf tror jag korvgubben på hörnet kan mer om marknadsföring för han vet åtminstone vem som vill ha korv.
2