Alltså; den friske har tusen önskningar och den sjuke har endast en. Ja, hur sant är inte det!
Mitt komplicerade handledsbrott är nu läkt, gipset är borta och träning, träning, träning är det som återstår.
Handleden satt helt fast, som i ett skruvstäd, när gipset togs av. Rörlighet och styrka är det som ska tränas och det kan ta upp till ett år innan den är så återställd som den kan bli. Segt javisst, men ger också utrymme för outsäglig lycka varenda dag. Att kunna knäppa byxorna, att kunna bära ett (tomt ) glas, att kunna tvätta håret med båda händerna... vilken glädje, vilken triumf.
Tänk om jag kunde hålla kvar det, förmågan att glädjas åt det som synes självklart. Övar mig genom att försöka uppskatta mina fötters och bens funktionalitet men det ger inte samma hisnande glädjeupplevelse.
Jag har mycket ont i handled, hand och arm men det ska vara helt normalt och hör till den fortsatta läkningsprocessen. Men det stämmer onekligen till eftertanke - tänk alla dessa reumatiker och andra värkdrabbade! De som lever varje dag med värk. Vilka hjältar!
0