Cancer kontra armbrott
Man får tänka mycket efter sådana samtal. Det kan ju förefalla okänsligt från min sida att klaga över en bruten arm när vännen kämpar med svår cancer. Men dels har vi samma grunduppfattning om att vars och ens helvete är lika hett som någon annans och dels handlar det om att bidra till att hålla tillvaron så normal som möjligt för den som är svårt sjuk. Min erfarenhet av att vara nära svårt sjuka människor är att man absolut ska prata om den sjukas problem när han/hon önskar det. Man ska inte heller vara rädd för att prata om rädslorna som följer i sjukdomens spår. Men min erfarenhet säger mig också att det är otroligt viktigt att bete sig normalt, att även prata om vanliga saker, att berätta om saker man gjort- utflykter, shopping, konserter osv- det vill säga att de friska personerna för in det friska livet i den sjukes mer monotona vardag. Den sjuka personen är ju inte bara sin sjukdom. Man är allt man var när man var frisk och behöver annan input än enbart sådant som har med sjukdomen att göra.
Således är det en normal sak för min sjuka vän att bekymra sig om min arm och normalt att jag berättar hur det är.
Ett annat exempel är att min halvblinde, halvdöve, magsårsdrabbade 82-årige farbror nyss ringde och ville höra om min arm. Vi utbytte sjukerfarenheter och skrattade så vi skrek, sen pratade vi igenom släkten och gamla minnen. Båda var vi enormt upplivade när vi la på luren efter 1½ timme.