En liten tant - Tur att det inte sitter i käften

... sa min fd och numera bortgångna, svårt reumatiska svärmor när hon kommenterade upplevelser inom vården. Man måste kunna prata för sig och framför allt stå på sig för att få den vård man behöver, vilket ju känns oerhört märkligt och skrämmande.
Här där jag bor måste man först ringa Sjukvårdsrådgivningen som i 9 fall av 10 hänvisar en att ringa sin hälsocentral nästa dag. När man ringer hälsocentralen får man i 9 fall av 10 veta att det är någonting som går. (Gallstensanfall diagnosticerades raskt på telefon till att vara magsjuka). Om man framhärdar kan man eventuellt få en telefontid uppsatt hos doktorn - om ett par dagar. Strider man hårt kan man få en akuttid.
I fjol höll jag på, på detta vis och när jag efter 3 veckor var så dålig så jag hade svårt att stå äntligen kom in till läkaren fick han skicka mig direkt till akuten- dit får vi nämligen inte åka utan remiss från hälsocentralen.

Men inne på akuten blev det nya problem eftersom de vanliga proverna inte visade något. Efter många timmar röntgades den vrålspyende patienten och då stod det klart: allvarlig, livshotande gallblåseinflammation.
Inlagd, blev allt sjukare trots stora insatser, akutoperation trots inflammation. Såvitt jag har förstått är det farliga i sammanhanget att gallblåsan kan spricka och då kommer bakterierna ut i hela bukhålan och allt kan bli infekterat. Därför vill man inte operera medan inflammationen pågår utan försöker häva den. Men i mitt fall gav den inte med sig utan blev bara värre och värre- vilket för en lekman kan synas hänga ihop med den långa tid som gick innan jag fick vård- utan man måste operera i alla fall och hoppas på det bästa s.a.s.

Sverige är fullt av liknande berättelser och det är som sagt skrämmande att en sjuk och hjälpbehövande människa måste ha styrka, mod och kraft att slå sig in till hjälpen. När man väl är inne i systemet finns mycket hjälp att få även om viss kamp ska till även då. Åtminstone kan man bli tvungen att hålla reda på vilka behandlingar och åtgärder som ska vidtas med en, eftersom bristerna i informationshanteringen gör att sådant tappas bort vid byte av skiftlag. Patienten kan ibland vara den enda som vet vad den ansvarige läkaren föreskrivit. Då gäller det att det inte sitter i käften! Så hur går det för alla som inte är stridbara till naturen, som är fostrade till vördnad för den medicinska auktoriteten, som helt enkelt inte orkar eller kan argumentera?