Så snopen jag blev att ni båda hör ihop!!! Jag har läst och kommenterat där ett par gånger. Kanske var det hos dig jag hittade hans blogg?

Det är nog troligt - vi har kommenterat hos varandra sedan han började blogga för några månader sedan.

Jag har en favoritblogg högst på mina favoriter som heter Slottet i saknadens dalar. Så läser jag den alldeles nyss och ser att där står samma uppgifter som du har skrivit. Men vad världen är liten ändå. Favoritblogg nr 2 är en liten tant. Det måste vara något speciellt med er.

hmm.. Hade inte den blekaste aning om att ni hörde ihop, men även Slottet i saknadens dalar finns på min favoritlista..

Jag vill inte på något sätt göra mig lustig, men vad skönt att Arvingen har många strängar på sin lyra i väntan på att vänsterarmen ska hitta tillbaka. En poet kan skriva månget klokt ord med högerhanden.

Han har fin hemsida! Läste hans blogg och fick gåshud! Man ska vara tacksam för livets gåvor.
*kram*

Något i mitt inre sa mig att det var just du som var Lars Anders mor. Vi kan kalla det en mammas intuition Det var så obeskrivligt skönt att läsa hans blogg i kväll.

Jag kan inte tro det och ändå är det sant.
Om du går in på din sons blogg, så ser du att jag den 4/8 lämnade min första kommentar hos honom.
Efter det så lyssnade jag bland annat på sången "Bonden" och blev alldeles lyrisk, så fint!
Men sedan blev allt så tyst hos honom, jag funderade lite över varför. Men, tänkte jag.. Han har väl annat för sig...
Och det hade han i sanning.
Nu har jag skrivit lite mer hos honom, det får du gärna ta del av.
Tack än en gång för att du hjälpte till att leda mig fram till din fantastiskt mångkunnige mysgrabb.
Jättekram till dig raraste lilla tant:)

Lider med er, men är också glad att det inte slutade ännu värre. Men vänsterarmen kan kanske läka?
Ja, livet är ju så där oförutsägbart och vi vet aldrig vad som står bakom nästa hörn, fast vi oftast lever som om allt alltid ska vara som vi tänker oss.

Tack för adresserna - jag har undrat så......
Vad du måste vara stolt över en son som han ! Och - som jag skrev på hans blogg, några av mina kommentarer hos dig är kanske felplacerade - men - jag är ju glad över livet, att man sen kanske inte kan fortsätta sitt yrke och liv - det är ju jättehemskt, tråkigt.
Nu har jag tjorvat in mig - men du förstår säkert. Först är man glad att man lever, sen förbannar man att man blir oförmögen till arbete........ men det är ju så vi människor fungerar ;-)
Hav hopp och förtröstan - det är (kanske) ett vägskäl i livet?
/Lena

Jag är glad,lycklig och lättad över att utgången av den hemska bilolyckan inte slutade som vi värst befarade när det var som mest kritiskt.
Nu kan du slappna av och försöka återhämta dina egna krafter och mer eller mindre återgå till vardagen, vi finns här när du behöver oss.
Tusen kramar.

Nu har jag läst Arvingens berättelse och känner mig lugnare. Det är en stark och samlad kille, han kommer att fixa det här vad som än händer. Och jag har en känsla av att armen kommer att fixa sig också med tiden.

Liten Tant... härligt ändå att du åter skriver... det är läkande det med. Jag önskar dig fortsatt
MAMMA-ORK-KRAFT-OCH-LYCKA-TILL-KRAM :)

Aha - är HAN din son!? Åh, jag hoppas att skadorna inte blir bestående, hoppas verkligen....

kramar...

M

Tack för alla vänliga och uppmuntrande ord. Jag orkar inte svara er mer än så här i klump just nu. Han har mycket, fruktansvärt mycket ont och det är besvär med såret och inga krafter har han. Men vi tar en dag i taget.

Han var fantastisk att se det från den ljusa sidan

Vad ska man säga. Förstår att livet ställs upp och ner. Sänder positiva tankar till er. Kramar

Jag var inne o läste Din sons blogg och blir som övriga imponerad. Jag slås av vilken fördel det är att ha tillgång till ett bra språk så som han har. Det är ett ovärdeligt verktyg att hantera livets skeenden, positiva o negativa.

Ha det så gott båda två och sköt om varandra! Vi är många som tänker på Er som Du märker och som känner med Er i det som måste vara en berg-och-dalbana av hopp o förtvivlan.

... när nu den första chocken har lagt sig lite... glöm inte bort att ta hand om dig själv åsse ;)

Höres
Vigg

Nu har jag läst hans inlägg och komm. Tänk vad livet kan förändras. Men tack och lov att det gick så bra som det gjorde. Även om vägen tillbaka kan bli lång så är han vid liv. Jag tror att han fixar detta med spelandet så småningom.

ha ha det där var ju en stor överraskning för mig - jag hade inte alls räknat ut ert släktskap så det var kul - ni är båda några av mina favoritbloggar som jag länkat till och läser dagligen!! SÅ glad över att det hela går ått rätt håll!

Jag blev hänvisad hit av en annan bloggare. Har själv just (3/8) varit med om en allvarlig bilolycka..... Där mina ättelägg (båda mina barna) och jag själv var med.... Läser det du skrivit och känner igen mig som mor... Vi har klarat oss bra kommer inte att få några men men är fortfarande trötta och orkar inte mycket... Tar en dag i taget.

NU DU, Lilla tanten - har jag utmanat dig på en bildutmaning. Jodå jag VET att det kanske är olämpligt och dumt. Men å andra sidan kan det vara balsam för själen att göra nått annat.... Vi får se ....
/Lena

"Gubbänglarna" ler i sin himmel
tittar ner
håller en vakande hand över det som sker.....

:)+ HUG

En Liten Tant... VÅR blogg har en utmaning... men du orkar nog inte med den... kan vara lite jobbig nu kanske... VILL KAN ORKAR du så VÄLKOMMEN... HOPPA över den annars om du råkar titta in... Den ligger överst just nu...
OMTANKS-SOL-KRAFT-KRAM :)

Skickar en jättestor KRAM!!!

Och ja, jag vet att du är en väldigt klok kvinna men jag säger detta ändå: var inte rädd för dina känslor.
Det kan hända att du senare, långt senare, helt plöstligt börjar gråta eller skaka
för att något annat påminner dig om vad du kände när första läkarsamtalet kom. Den där fruktansvärda känslan av att man kanske har förlorat det finaste man har. Fast man kanske inte känner igen, man vet inte varifrån känslan kommer.

Det hände mig flera gånger, det händer fortfarande ibland. När något påminner mig om att ett spädbarn kan sluta andas.
Och känslan är nästan lika fruktansvärd som första gången. Men jag är inte rädd för den, jag låter den komma och om det så är någon i närheten som undrar varför jag gråter...tja låt de undra, vad ska man säga?

Det ordnar sig, det gör det alltid på ett eller annat sätt. Sköt om dig!

..nåt helt annat; har öppnat en ny "profilblogg" som heter http://styvfamiljen.blogg.se

petra(sally)