Det har varit en helt fasansfull vecka. Arvingen har haft fruktansvärda smärtor som ingen smärtlindring bitit på och ett ymnigt flödande operationssår som krävt ideliga såromläggningar. Blod och sårvätskor har runnit i strida strömmar. Bokstavligen. En oändliga räcka av besök till olika sjukvårdsinrättningar, från distriktssköterska till akutmottagning. En ständig jakt på rätt förbandsmaterial. Apoteket lagerhåller inte de förbandsartiklar som skulle användas. För stort sår och för omfattande läckage s.a.s.
Just idag är det något mindre ont - men jävligt ont i alla fall. Flödet är något mer hanterbart. Febern har gått ned.
Prognosen för själva skadorna är fortsatt ”framtiden får utvisa”.
Arvingen visar prov på en inre resning och själsstyrka som jag är helt tagen av. Så lyckligt och samtidigt så olyckligt lottad fokuserar han på väsentligheterna i sin egen situation och hänger sig inte åt självömkan på något vis och visar dessutom omtanke om alla andra berörda. Vi pratar mycket om alltihop och har naturligtvis tunga stunder men vi skrattar också mitt i hela helvetet.
Än en gång vill jag tacka för alla kommentarer. Ingen av oss har orkat svara men vi har båda läst många gånger och det känns oerhört mycket mer trösterikt än vad ni kanske kan tro.
Min erfarenhet av kriser tidigare i livet är att när man lever mitt uppe i det mest traumatiska man dittills drabbats av får man också uppleva underbara saker som ger mod och kraft. Möten med kända och okända personer såväl i verkliga livet som nu i bloggvärlden. Jag bloggar inte annars om mitt livs elände men kan lugnt säga att jag haft min beskärda del av svåra saker. Men alltid, alltid har det varit så – mitt i mörkret sker ändå underbara saker.
Jag har tidigare bloggat om mina egna erfarenheter av vården och det har inte varit några muntra inlägg. Men nu har vi fått se och erfara vård som den ska bedrivas. Tiden på ortopedavdelningen på Akademiska sjukhuset har varit en uppvisning i professionalitet på alla plan. Effektivt, empatiskt, tryggt och säkert. Helt fantastiskt.
Arvingen kommer att blogga igen så snart orken finns där: Slottet i saknadens dalar
Livet är verkligen en berg-och dalbana. Jag hoppas och tror att framtidsprognosen är god. Håll skratten vid liv. De är en stor del av livet.
Visst är den Svenska sjukvården god - den som säger något annat har inte kommit in akut med svåra skador. När det verkligen GÄLLER, då finns den där för oss. Då finns det inga köer eller hinder. Men då måste man vara klen, inte bara halvrisig ....
Jag tänker på er mycket, på att det gick bra (???), på den tid som kommer nu, på Arvingens kommande liv. Det "sår" som detta gett honom, på gott och ont, förstå mig rätt nu, han har fått en annan syn på livet antar jag, han tar vara på livet.
Jag har bara Henkes (Mathias bästa kompis och med i olycksbilen) upplevelser att gå på, men han blir aldrig den samme igen. Å då var han en ödmjuk och go kille innan, men de fasor han haft går inte föreställa sig. Mörkret, lukten, tystnaden ....
Och sånnt står det aldrig något om i tidningarna, pratas det aldrig om. Bara att man överlevt!
Hmm - nu har jag flummat ut igen. Men vad jag ville var att en olycka är så MYCKET att bearbeta, även om man överlevt s.a.s. ......
//Lena
Det finns inget värre än när det händer ens barn något. Du har min fulla förståelse och jag hoppas att det snart vänder och att smärtan ger med sig för er bägge. Sen börjar ett nytt skede. Det kommer att gå bra.
Vad gäller mina barn har jag hittills varit förskonad från värre saker. Kan dock tänka mig in i din situation. Håller tummar och tår för er. Kram!
Tittar in, vill veta hur ni har det, du och sonen. Kanske har jag med mig en virtuell blomsterkvast, vad vet jag...? :)
Hoppas allt blir bra!
Och jag tackar för ditt långa mail idag! Det värmde. Jag återkommer - läget är ett snäpp bättre just nu.
Det här kan inte kommenteras, skickar kramar.
Jag får en klump i halsen när jag läser om er situation. Kan bara säga att jag önskar allt lycka till jag kan.
Kram
Jag blir tårögd när jag läser.
Du försöker vara en avslappnad, trygg, lyssnande, uppmuntrande mor och så finns oron där. Den som man fick på köpet en gång på BB - som aldrig släpper.
Ovissheten - fast ändå inte allt är ovisst. Ändå är vi inte förberedda när det värsta händer.
Jag hoppas verkligen att sjukvården och samhället ställer upp även fortsättningsvis.
Lars Anders behov ska naturligtvis stå i centrum, men du har också behov att uppmärksamma. Det blir lätt bortglömt.
Jag har allt tänkt på er! Skönt att ni har nu goda erfarenheter av våren också och jag hoppas innerligt att Arvingen blir återställd.
Sänder er många varma tankar
Det var någon som sa i sin krassaste stund " det som inte dödar härdar" något ligger det i det har livet lärt mig. Men det är ju lite för grovt för att uttalas. Sen märker jag tanten att saker börjar komma ut, jag har väl alldrig sett en så´n massa (två) svordomar i din blogg. Ut med den fullt befogade vreden över livets nycker. Håller alla tummar som går för er!!!
Skickar en imaginär blomsterkvast. För varje vecka blir det lite bättre, och en dag ligger allt det här i det förflutna.
Stötta! Allt ni kan!
En positiv livssyn är mer värt än många läkemedel, kombinationen är bäst. Tveka inte att ta alla (proffesionell och annan) hjälp som finns att få. Ensam är inte alltid stark (fast man vill tro det).
Ett barns smärta känns nästan fysiskt i en mamma. Det måste göra väldigt ont i Er båda just nu. Gott att Ni kan leva genom detta tillsammans o stötta varandra i detta trauma. Sänder Er varma omtankar!
Jag som hade lovat mig själv att aldrig någonsin kommentera i någons blogg :), men jag vet inte om jag har uttryckt min tacksamhet för allt. Både före och efter utskrivningen.
I vilket fall som helst så tackar jag så otroligt mycket!
Tackar för den varma vetekudden och den engelska deckaren.
Jennie: Du är min hjältinna på så många vis. Jag känner stor ödmjukhet inför dina insatser, innerlig glädje över att du finns här, stor respekt och beundran för alla dina kvaliteter. Dessutom var det storsint av dig detta med den engelska deckaren och inte minst att du kommenterade! :-D
17