Jag fylls av frid.
Just nu när jag satte mig för att skriva i bloggen, en stark känsla av frid.
Ingenting har förändrats, inga nya besked, inga löften om utgången. Men någonstans ifrån kom denna känsla av frid.
Nej, inte resignation inför ett oblitt öde.
Ur friden bubblar lyckan upp. Lyckan över
att Arvingen lever
att skadorna INTE omfattar skallskador eller rygg/nackskador.
Om detta så bara varar en timme så är det en välsignelse.
Passa på att hämta kraft ur friden!
Försök vila... hitta ny styrka och kraft.
kram
Allt är alltid relativt... och relativt sett är ni nu i ett väldigt bra läge, så känn friden, tro på den... den har nog rätt. Man måste inte bara sörja... man får vara glad och tillfreds också. Och det behövs också. Skickar fler styrkekramar, så du har på lager om det skulle behövas.
Så skönt, att du även kan känna den känslan. Kram till Dig!
Tack gode Gud att det "bara" är kroppen !!!!!
Kroppar kan skaffas hjälpmedel till, inte huvuden...man vill inte se sitt Allt förändras -bli ett paket i en säng.
OM min son klarat livet - hade han förmodligen varit utom allt medvetande. Han skadade bara huvudet!
Njut av friden, insup den, gläds över att ni får fortsätta att ha varandra.
/Lena
Det är vår förtvivlans gräns, nåden, bona fide.
Vi kan aldrig bära våra vuxna barn över de faror som hotar dem och detta är vår största skräck, att barnen ska skadas eller dö. Jag tror att du gör det mycket bra just nu, tanten, varma tankar till dig.
Krisse
Jag är så glad för er skull. Vilken fin och begåvad "slottsherre" du är mamma till.
Att kunna känna frid och lycka mitt i allt kaos.. jag är uppriktigt och härligt Glad för din skull!
Det finns något, någon, som vakar över er:)
Tack gode gud för kraften, styrkan och friden som han ger, just till er.
Tack snälla, för att du delger oss din nyvunna frid.
Var glad över att det "bara" är en skada! Värre är en dödlig diagnos!
Å vad jag känner för er båda! Känns som mina ord inte räcker till, vad än jag skriver! Kramar om er/Rita
Om friden. Kanske hade jag en liknande känsla igår kväll. Också här är det ganska rörigt, men jag kände att jag hade gjort vad jag kunde. Att nu var det bara att vänta och se. En slags föraning om att det skulle bli bra också - på något sätt...
Just nu sitter jag och lyssnar på din sons musik... Är inte världen liten...? Att jag kan sitta här och göra det och skriva några rader till dig på samma gång. Att det går att komma så nära, så lätt.
Ja, det var min kommentar...
*kram*
13