Nu kommer den – chocken

Den värsta dramatiken är över och det blir alltmer vardag, en ny och annorlunda vardag med arbetsamma och tidskrävande nya inslag för Arvingen och vanmakt för oss andra, vanmakt inför själva skadan.

Den värsta dramatiken är över och det blir alltmer vardag och vännerna finns där, dag som natt. Vänskap grundad och underhållen sedan många år bär oss genom våra respektive livs dramer och trauman.

Den värsta dramatiken är över och det blir alltmer vardag och hyenorna sållas från vännerna. De som med lysande ögon deklarerar sitt enorma deltagande medan de kräver alltmer detaljer från själva olyckan. De som inte fort nog kan pinna iväg för att berätta för en egen bekantskapskrets på syjuntan, träningen eller annat – ha något intressant att delge, vara i centrum. De som sedan aldrig hörs av och erbjuder hjälp i den slitsamma vardagen.

Den värsta dramatiken är över och det blir alltmer vardag och nu kommer chocken för min del. Bilder, både verkliga och fantasifoster, blixtrar genom mitt huvud. Själva olyckan spelas som en film, en film baserad på det som berättats för mig. Om och om igen ”ser” jag bilen plöja av vägen, volta, Arvingen slungas ut. Telefonsamtalet på söndagsmorgonen; ”vi har din son här”.  Den läkarens röst skulle jag fortfarande känna igen. Bilden från akutmottagningen. Arvingens ögon, blicken i dessa älskade ögon. Olika skräckscenarior, bilder på vad som kunde ha hänt; död, förlamning- formligen forsar fram i huvudet. Mår fysiskt illa, har kväljningar mest hela tiden. Får ångest när jag lägger mig för att sova på kvällen. Svårt att andas. Har lampan tänd. Fryser så jag skakar. Har duntäcket på mig. Somnar till slut. Sover tungt och drömlöst. Vaknar tidigt. Bilderna kommer, ”filmen” spelas. Skuldkänslor dyker upp, skuld över att vara så översiggiven när vi haft sådan otrolig tur. Dagligen kan man läsa om andra som inte haft samma tur. Blir manisk – funderar över olika sätt att hjälpa i ett längre perspektiv, vad kan underlätta vardagen om det blir bestående men, söker på nätet efter information om nervskador, vill förstå, förstå, förstå, vankar omkring, suckar oupphörligt – det är som att luften inte räcker till. Irrationellt önskar jag att Arvingen var liten så jag kunde skydda honom mot allt. Fruktlösa tankar sprungna ur Skräcken som slår till och känns fysiskt i hela kroppen.

Jag är väl bekant med kriser och krisers förlopp så jag tänkte att jag nog borde ha någon form av professionellt stöd utöver allt annat stöd. Jag ringde till en mottagning och fick omedelbart en tid. Träffade en samtalsterapeut som la huvudet på sned och sneglade mot klockan var femte minut. Jag berättade om livet fram till nu (ett antal tunga saker)och vad som nu har skett, den stora lyckan över Livet och den stora olyckan för en musiker och hur jag mår.  
Då säger samtalsterapeuten:
- Mmmm, har du mött några besvikelser tidigare i livet?
Då hade jag alltså redogjort för mitt livs samlade elände och särskilt svårt för att uttrycka mig begripligt har jag inte, inte ens när jag är i kris.
Medan jag försökte fatta vad terapeuten sagt formulerade hon en ny fråga:
- Det här med musik – har det varit viktigt för er?
Detta frågar hon alltså efter att jag berättat om Arvingens alltmer framgångsrika musikverksamhet.



1 Lyckliga grodan:

skriven

vissa människor är bara på fel plats..
tyvärr..

hoppas det finns någon annan att bolla med.. spegla i..

kramar grodan

2 Drottningen:

skriven

Om jag inte visste att du bor i kafferosteristaden hade jag lätt gissat på att du bodde i slöddertälje med det bemötandet.

3 Karin:

skriven

Kära nån! Du verkar ha råkat ut för den typ av terapeut som begär förskottsbetalning när en hjälpsökande berättar om självmordsplaner.

Eftersom du skriver att du är bekant med kriser och krisers förlopp, vet du också att det du just nu känner är fullständigt normalt. Att skriva är ett bra sätt att bearbeta både sorg och ilska.

4 SolSkuggan:

skriven

Förlåt mig om jag varit lite osynlig sista dagarna. Det världsliga har tagit all vår tid.
Jag läser vad du skriver och jag är uppriktigt glad och tacksam över att utgången ändå verkar bli så pass god.
I ett inlägg "2 år-16 augusti" hos en av mina kontakter, MammaLena, ger jag en kommentar om hur jag höll på att förlora min dotter. Om du vill så kan du läsa den.
Ha det så gott och hälsa sonen.

5 Mamma Anonymus:

skriven

En liten tant.
Om det kan hjälpa dig lite, så är min erfarenhet att det hjälper att tala med andra som har varit med om samma sak och är i samma situation. Då vet man precis hur det är,hur det känns och vilket stadium man befinner sig i. Föreningen SMART och Trafikskadades Riksförbund borde kunna upplysa.

Kanske ett alternativ.

Vår familj tänker på er.

6 Bloggblad:

skriven

Vilken otur med terapeuten - det måste vara ett måndagsexemplar... det finns många duktiga, försök igen och begär pengarna tillbaka. "Sverka" henne.

Nej, ni har inte haft tur. Arvingen hade en himla otur som alls råkade ut för olyckan. Och jag förstår precis vad du menar med hyenor. Jag stöter på såna också ibland - man känner lätt igen dem.

Här har varit tufft ett par dar, med både jobb och annat och idag kommer barnbarnet - jag återkommer med mail när det lugnat sig. För det måste det ju förr eller senare.

7 Annela:

skriven

Det var en vidrig samtalsterapeut du hade oturen att stöta på. Verkar totalt utan antenner. Vad ledsen man blir över sån't. Jag skickar massor av kramar till dig och hoppas att du hittar en samtalspartner med empati och sunt förnuft.
Känn de goda vibrationerna från Göteborg.

8 Ninni:

skriven

Jag har inte varit här på länge, men har nu förstått att det har hänt en olycka genom att läsa på Solskuggas blogg.
Jag ska läsa mer sen...men skönt att sonen klarade sig.
Vad säger man..när det händer sånt här, terapeuten var inte rätt man på rätt plats, tråkigt!
Jag skickar dig en stooor kraaam

9 gunsan:

skriven

En Liten Tant... alla har skrivit vad jag skulle skrivit... och sök ny terapeut... det är viktigt för dig och också din käre Arvinge .
HITTAR INGA MER ORD BARA
MINA-ALLA-MÖJLIGA-LÄKANDE-TANKAR-TILL-DIG-OCH-ARVINGEN-KRAM :)

10 junitjej:

skriven

Din son hade änglavakt! Han lever!

11 ab:

skriven

Den människan är på fel plats! Låter som en ren amatör - och är uppenbarligen uttråkad av jobbet dessutom. Värdelös. Tråkigt att du skulle råka ut för just henne.

12 ab:

skriven

Den människan är på fel plats! Låter som en ren amatör - och är uppenbarligen uttråkad av jobbet dessutom. Värdelös. Tråkigt att du skulle råka ut för just henne.

13 MammaLena:

skriven

Den där filmen - märkligt att du nämner den. Vi(du och jag) var ju inte med i bilarna, ändå har vi "filmen". I början vaknade jag runt 2 och spelade upp filmen om och om igen tills tiden för olyckan, runt halv tre.... nästan varje natt. Nu är det inte så ofta jag vaknar, men filmen har jag och kommer nog alltid att ha antar jag.
Man får hoppas jag får mer tur med min terapeut ! Jag ska äntligen träffa en nu, bättre sent än aldrig antar jag.
Det är ju så, när det hänt stora saker i ens liv, tråkiga saker, då får man liksom inte "vara med å leka" längre !?? Nästan inte vara med å skratta ens ?? Å det är ju DÅ man behöver känna sig som vanligt, bli bemött som vanligt .....
Tänker mycket på Arvingen, tänker mycket på dig.
/Lena

14 Excessa:

skriven

Hyenorna kommer man, Tyvärr, aldrig ifrån..
Tack o lov för de människor som kommer tillbaka med omtankar!
Och man går inte till en terapeut för dennes skull utan för sin egen.. sök en ny som vill finnas där för dig..
Tänker på er.. Var rädd om dig och försök komma ihåg att andas mellanåt
*Varma kramar*

15 Anne-Maj:

skriven

De andra har redan sagt, skickar kramar till dig. Ta dig tid och tänk bara på dig, följ magkänslan och kärleken till sonen din. kraaam!

16 frktjatlund:

skriven

Jag kan begripa om den som kommer med jobsposten uppfattas som en fiende. Men den som ska ge balsam på såren? Det känns oförlåtligt.

Lycka till, trots allt!

17 Manon:

skriven

Chocken kommer oftast efteråt. Medan det pågår är man oftast samlad.

Förfärlig terapeut! En del borde inte vara det. Säger som en ovan. Sök på annat håll eller byt terapeut genast.

18 lalandakid:

skriven

Men fy fan vilken idiotterapeut!
Hoppas du får prata med någon annan snart. Någon som LYSSNAR.

Det finns människor som inte är "proffs" men som kan vara bättre ibland.
Det vet man tyvärr först när man stöter på dem.
Jag hade turen att träffa en sådan. Hoppas du stöter på någon sådan underbar människa inom närmsta tiden.

Hursomhelst, försök ta pauser från chocken om du kan. Undvik sånt som påminner om olyckan om det går, läs inte tidningar, lyssna inte, se inte nyheterna på teve eller radio. Avskärma dig från sådant som kommer utifrån, som inte har med ditt liv att göra, om du kan. Information är bra men det finns gränser. Jag gjorde misstaget att ta in för mycket när jag var i chock och för mig blev det så att chocken inte ville lägga sig ner hur jag än försökte. Det tog liksom över, jag var ingenstans, jag kom ingenstans på bra länge.

Pauser, hur man nu skapar de det är väl individuellt, ger lite vila. Och lite vila lite då och då är bra. Det är som när man är uttorkad. Man kan inte hälla i sig två liter vatten när man är uttorkad, man ska bara få lite itaget, som dropp. Och sen blir man bättre. Ta det lite i taget, som små klunkar vatten...vila lite i taget.
kram

19 carulmare:

skriven

Oj, vad bra du beskriver hur du känner det...! Sådär kan ju jag faktiskt känna det, bara när jag tänker på möjligheten av en olycka...! Särskilt detdär att vilja ha honom liten, få skydda honom. Också blicken i hans ögon. Nu talar jag om min son, märk väl. Jag kan se honom titta på mig, chockad. Hur kunde du tillåta att dethär hände mig...! Det är dumheter, förstås. En mammas idiotiska tro på att hon har kontroll - som hon sedan får sonen att tro på också.

Ibland undrar jag lite över detdär med professionell hjälp... Hur många terapeuter finns det som kan ge det stöd och fra den värme som en mänska i kris behöver? Medmänsklighet. Närhet. Anknytning. - Inte utredning...!

20 Nemo:

skriven

Tråkigt nog är "samtalsterapeut" en lika intetsägande varudeklaration som "Gött mos". Det gör mig upprörd eftersom jag verkar i den branschen... men inte ens diplom eller lång erfarenhet är kvalitetssäkring nog. Att aktivt lyssna, att vara empatisk och att undvika att döma är viktiga hörnstenar. Jag hoppas du kan finna det på annat håll.

Nemo

21 Nalle:

skriven

Hej!
Genom Solskuggan hittade jag hit. Har även kommenterat på Arvingens blogg.
Det bemötandet du fick hos den samtalsterapeuten ska ingen få. Jag skulle personligen ha vänt ryggen åt och gått därifrån, omedelbart. Nu har jag läst att du funnit stöd hos en annan terapeut och det gläder mig.
Skickar kramar till dig

22 Eva:

skriven

Du har mobiliserat så mycket kraft och styrka den senaste tiden och nu kommer chocken, med allt vad den innebär. Ni går igenom en svår process nu, både du och sonen. Ni behöver mkt tid till att reflektera och bara vara. vilken tur att du har fina vänner som stöttar ( hyenorna kan få gå ). Men samtalsterapeuten - rena skandalen! hoppas du Hittar en bättre.

Kommentera här: