Nu kommer den – chocken
Den värsta dramatiken är över och det blir alltmer vardag och vännerna finns där, dag som natt. Vänskap grundad och underhållen sedan många år bär oss genom våra respektive livs dramer och trauman.
Den värsta dramatiken är över och det blir alltmer vardag och hyenorna sållas från vännerna. De som med lysande ögon deklarerar sitt enorma deltagande medan de kräver alltmer detaljer från själva olyckan. De som inte fort nog kan pinna iväg för att berätta för en egen bekantskapskrets på syjuntan, träningen eller annat – ha något intressant att delge, vara i centrum. De som sedan aldrig hörs av och erbjuder hjälp i den slitsamma vardagen.
Den värsta dramatiken är över och det blir alltmer vardag och nu kommer chocken för min del. Bilder, både verkliga och fantasifoster, blixtrar genom mitt huvud. Själva olyckan spelas som en film, en film baserad på det som berättats för mig. Om och om igen ”ser” jag bilen plöja av vägen, volta, Arvingen slungas ut. Telefonsamtalet på söndagsmorgonen; ”vi har din son här”. Den läkarens röst skulle jag fortfarande känna igen. Bilden från akutmottagningen. Arvingens ögon, blicken i dessa älskade ögon. Olika skräckscenarior, bilder på vad som kunde ha hänt; död, förlamning- formligen forsar fram i huvudet. Mår fysiskt illa, har kväljningar mest hela tiden. Får ångest när jag lägger mig för att sova på kvällen. Svårt att andas. Har lampan tänd. Fryser så jag skakar. Har duntäcket på mig. Somnar till slut. Sover tungt och drömlöst. Vaknar tidigt. Bilderna kommer, ”filmen” spelas. Skuldkänslor dyker upp, skuld över att vara så översiggiven när vi haft sådan otrolig tur. Dagligen kan man läsa om andra som inte haft samma tur. Blir manisk – funderar över olika sätt att hjälpa i ett längre perspektiv, vad kan underlätta vardagen om det blir bestående men, söker på nätet efter information om nervskador, vill förstå, förstå, förstå, vankar omkring, suckar oupphörligt – det är som att luften inte räcker till. Irrationellt önskar jag att Arvingen var liten så jag kunde skydda honom mot allt. Fruktlösa tankar sprungna ur Skräcken som slår till och känns fysiskt i hela kroppen.
Jag är väl bekant med kriser och krisers förlopp så jag tänkte att jag nog borde ha någon form av professionellt stöd utöver allt annat stöd. Jag ringde till en mottagning och fick omedelbart en tid. Träffade en samtalsterapeut som la huvudet på sned och sneglade mot klockan var femte minut. Jag berättade om livet fram till nu (ett antal tunga saker)och vad som nu har skett, den stora lyckan över Livet och den stora olyckan för en musiker och hur jag mår.
Då säger samtalsterapeuten:
- Mmmm, har du mött några besvikelser tidigare i livet?
Då hade jag alltså redogjort för mitt livs samlade elände och särskilt svårt för att uttrycka mig begripligt har jag inte, inte ens när jag är i kris.
Medan jag försökte fatta vad terapeuten sagt formulerade hon en ny fråga:
- Det här med musik – har det varit viktigt för er?
Detta frågar hon alltså efter att jag berättat om Arvingens alltmer framgångsrika musikverksamhet.
skriven
vissa människor är bara på fel plats..
tyvärr..
hoppas det finns någon annan att bolla med.. spegla i..
kramar grodan