Vi är alla oändligt trötta.
Jag känner mig vanmäktig, orolig, tacksam, lycklig, olycklig.
Vanmäktig inför själva skadan. Jag kan helt enkelt inte göra den bra. Tigermamman i mig river och sliter. Jag är som en bilmotor som rusas på tomgång. Bränner energi utan att komma en meter.
Orolig för framtiden. Både i kort och långt perspektiv. Inga löften gives från läkarna. Vi eldar under vårt mod och vårt hopp.
Oändligt tacksam för den utomordentligt goda vård Arvingen fått och de rehabinsatser som följer. Vi har upplevt en helt enastående sjukvård.
Lycklig över att det inte blev andra ännu värre skador.
Olycklig över att skadan är så svår som den är.
Trött, trött, trött.
Sänder tacksamma tankar till er, okända och kända kommentatorer.
Ge dig tid!
Glöm inte att vila också!
Så tacksam är jag, över att du orkar/vill/kan dela med dig av hur ni just nu har det.
Det låter som om ni fått en smula andrum.
Min fråga, du behöver inte svara, kommer han att kunna gå igen? Klara sig själv?
Tänker på dig/er och ber att allt ska bli som förr.
Jag lider med dig.
Till en liten tant: Jag förstår din vanmakt. Jag hoppas att du får fortsätta att vara tacksam och lycklig. Önskar er allt gott. Hoppas på bättring. Hoppas hoppas.
Jag önskar jag kunde finna de mest enegirika orden, men de finns inte...däremot sa en sköterska en gång till mig när jag var orolig..att kroppen läker sig själv till 85%, gäller säkerligen inte vid olyckor, men man kan utifrån det vara säker på att kroppen äger ensastående möjligheter till självläkning. Tillsammans med sjukvården, kroppens egna möjligheter och en underbar tigermamma så kommer resultatet förmodligen bli över förväntan....på lång sikt. På kort sikt hoppas jag bara att mina ord var till lite hoppfull hjälp!
Krama arvingen, beröring läker också!
Sänder en STYRKE-KRAM och önskar er allt gott.
OHh vad jag tänkt på dig, på er, på fasan, på hoppet, förtvivlan, tröttheten, det fysiska illamåendet.
Hoppet är ju det sista som överger människan som tur är.
Tänkt på vad det kommer att innebära i framtiden för er.
Har även undrat och funderat på: hur gammal Arvingen är, har han en egen begynnande familj, hans vänner, var det han som körde bilen, var det flera i bilen som blev skadade(för visst var det en bil?), ????? frågor frågor frågor ....
Jag sätter allt ert i relation till mina egna erfarenheter - ilskan, tröttheten, förtvivlan, hoppet, - för ni har ju i alla fall ett hopp - om ändå ni inte vet vad det ger.
Mitt hopp var ute, jag fick bara försöka finna ljusglimtar i att det gick fort, han led inte, han körde själv, ingen annan behövde känna skuld. Kompisen klarade sig som genom ett UNDER. Några stygn i huvudet (nja många stygn faktiskt) Det verkade som om Mathias tid på jorden var över helt enkelt. OM han överlevt hade det inte varit till något liv, han hade ALDRIG kunnat göra något av det han älskade i livet ...... ( det som inte kan eller får hända, skedde ändå - 2 år igår!)
Så jag har tänkt och tänkt och tänkt på dig - Gode Gode Gud - låt det gå bra för er ......
/Lena
Ord är så futtiga i sådana här sammanhang. Jag sänder många varma tankar till både dig och sonen.
Dessutom så förundras jag över ditt sätt att sätta ord på och finna liknelser som ger mig en sådan tydlig bild över kaoset som ni fortfarande befinner er.
Jag önskar er allt gott!
Mia
skickar många tankar till dig och sonen. Försök vila och låt hans kropp läka, skönt att det verkar vara bra, styrka till er alla.
Jag är jättedålig på att hitta ord i sådana här sammanhang, men jag vill att du ska veta att jag tänker på er!
Jag sänder dig en tanke i kvällen. Hoppas du kan vila mellan varven.
11