Ju mer jag tänkte på ämnet desto mer blev det, det förtydligande tillägget "som i besvarad ungdomskärlek, när man fortf hade sina illusioner kvar..." som upptog mina tankar.
Min första kärlek varade i flera år och är i mycket ljust minne bevarad och några närmare detaljer kommer ni inte att få. Men detta med att man fortfarande hade sina illusioner kvar... var det så? Hade jag/han/vi några framtidsbilder, några illusioner om vad det hela skulle leda till? Jag har inget minne av det.
Det var snarare en total känsla av att leva där och då, ta vara på stunderna tillsammans och hantera det egna livet därtill. Man bodde hemma, pluggade och hade fritidsaktiviteter på varsitt håll. Där emellan var man tillsammans i en tämligen kravlös relation. Men planer för framtiden, illusioner om så-levde-de-lyckliga-resten-av-sina-liv? Nej. Det var senare i livet dessa saker dök upp. Och krånglade till det.
Själva kärleken är inte annorlunda om man är 17, 27, 37 eller 67 men förväntningarna, illusionerna skiftar nog i olika åldrar. En nära äldre släkting blev änkling ett år före pensioneringen. Livet såg mörkt ut. En ensam färd mot ålderdom, var det som återstod. Men så, efter två år dök det upp en kvinna, en riktig liten tant, änka sedan ett antal år.
Stor, rosendoftande, stjärnglansomstrålad kärlek uppstod. De hade bara ögon för varandra. De höll handen i smyg under bordet när de var på middagar. De ringde varandra flera gånger om dagen och var man i närheten hörde man på hans röst att det var Hon i andra änden av telefonen.
De hade inga illusioner eller framtidplaner. De levde där och då, tog vara på stunderna tillsammans och hanterade det egna livet därtill. De bodde hemma hos sig själva, skötte sin egen tvätt och höll igång familje- och släktrelationer på varsitt håll. Där emellan var de tillsammans i en tämligen kravlös relation.De fick 15 år tillsammans.
Besvarad kärlek men utan illusioner och att kunna leva här och nu - det måste väl vara det som är hemligheten med lyckliga relationer, som tydligen både tonåringar och pensionärer känner till.
hm... jo, jag utgick nog lite för mycket från mig själv i förtydligandet *grin* fast såhär i efterhand kan jag nog inte sätta fingret på att det var illusioner kring själva kärleken, snarare om honom och om mig själv. Men som min kusin sa - man växer upp... Ett förhållande fyllt av krav tar död på mycket kärlek... konsten är väl att behöva varandra men inte att vara beroende av varandra, kanske?
Det låter som en vacker ungdomskärlek. Jag kom att tänka på mina kärlekar - och egentligen har jag bara haft en riktigt stor, och honom är jag gift med (sedan 19 år). Vilken tur att jag inte fick det uppdraget i bloggstafetten. Min text hade inte blivit intressant alls.
Jag har en fråga. Vet inte om du känner till poeten Anna-Karin Granberg, som skrivit självbiografierna "Där ingenting kan ses" och "Längre bort än hit". Jag kontaktade henne för ngn vecka sedan, för att fråga om det var okej att länka till henne. Nu undrar hon om jag känner till ngr bra bloggare som jag kan rekommendera. Ni är några stycken och jag undrar om jag får rekommendera din blogg till henne. Hon planerar att skriva en länklista med några "vanliga kvinnors" bloggar på sin hemsida alt poesibloggen. Hur hon sedan gör, vet jag inte. På hemsidan finns mer info om henne. http://www.digenia.se/
Där kan man även gå in på hennes poesiblogg.
Om du vill svara, så gör gärna det på min blogg.:)
Josephine: Behöva men inte vara beroende - låter som en bra formel. "Profeten" har skrivit en enastående text om det.
RS: Det är upplyftande att höra om kärlekar som varar. Härligt!
Flasknosen: Jag kollar sajten och hör av mig.
4