En liten tant - Att vara 11 år

När jag för ett antal år sedan bestämde mig för att åka helt ensam på en charterresa till sol och bad blev min annars så lugne, kloke, samlade far som alltid visat mig den största tilltro och alltid givit fullt stöd, orolig. Han ställde en massa frågor om jag hade tänkt på det och det och det - allt rörde sig om olika säkerhetsaspekter på "ensam- kvinna-reser-ensam". Till slut tröttnade jag lite och utbrast:
- Men pappa, jag har faktiskt fyllt 40!
- Det spelar ingen roll, svarade han, för mig är du alltid bara 11 år.

Jag fick tänka mycket på just det och nu när jag har vuxna barn inser jag hur väl det stämmer. När helst jag blir hjärtnupen och lite orolig och ställer frågor " har du långkalsonger, eller ska jag köpa ett par och skicka?, har du fått tag i alla böcker till kursen?, har du pengar nu i väntan på studielånet?" osv så ser jag för min inre syn den 11-åring den nu ytterligt kapabla studenten en gång var.

11 år - då är man fortfarande barn men
* klarar otroligt många saker ,såväl praktiska som mer psykologiska, helt på egen hand,
* man har insett att världen inte är allt igenom god och har börjat utveckla strategier för att hantera den,

11 år - då kan man vara riktigt världsvan och orädd men
* väldigt mycket är fortfarande ändå värt att förundras över - en del av den tidiga barndomens magi finns kvar
* man behöver ändå sina föräldrar i hög grad
* mellan varven blir man liten igen och kan leka i timmar, hålla handen på stan, vilja sitta väldigt nära i soffan.
Man är i gränslandet mellan barndom och tonårstid. Livsbejakande, kapabel och sårbar och tar emot stöd och hjälp.

Så en dag har 11-åringen lämnat familjen och en svartögd, sabeltandad varelse har kommit i dess ställe. Tonåringen har anslutit till familjen.
* Livsbejakande, javisst men oftast inte inom synhåll för föräldrarna.
* Kapabel, ja i högsta grad men lägger oftast inte någon kraft på de triviala områden som föräldrar kan önska (städning och andra hjälpa-till-saker).
* Sårbar - ja det är ju själva essensen av att vara tonåring vilket vi vuxna lätt glömmer bort i mötet med den fräsande alternativt moltigande dystra person som inte sällan vägrar ta emot den hjälp, det stöd vi valhänt erbjuder.

Som förälder sörjer man sin 11-åring och försöker hänga med i humörsvängningarna. Inte lätt då man per definition inte fattar så mycket och aldrig har upplevt något liknande det som tonåringen är utsatt för.

När man som förälder nått den mentala utmattningens rand, sitter plötsligt en vuxen person vid frukostbord, en vänlig människa som frågar om man vill ha te och om det är OK att främligen ifråga läser tidningen först eftersom det står något som har bäring på dagens samhällskunskapslektion. Från det går det fort. Det tas student, det flyttas hemifrån, det studeras, det levs ett liv fullt ut ansvarstagande och utvecklande.

Då... ser mamma att det är -16 på termometern, för hennes inre syn tränger bilden av den förkylde och febrige 11-åringen upp och mamman tar telefonen:
- Hej, det är jag, hu vad kallt det är, har ni lika kallt? JASÅ, -24!!! Men du, jag tänkte... har du långkalsonger eller ska jag köpa och skicka? Förlåt, det var dumt men ja du vet...
Ett roat litet skratt hörs i andra änden:
- Du är snäll du mamma, du försöker i alla fall.