En liten tant

Du anmodas härmed göra upp en lista på fem konstiga ovanor eller egenheter du har och sedan utmana fem andra bloggare att göra detsamma och fortsätta kedjan. De ska även bifoga de här korta reglerna i sina inlägg.

Längst ner i det här inlägget finns en lista över vilka jag utmanar, jag kommer även att gå in på deras bloggar och meddela att de är utmanade.

Jaha, hur ska jag kunna välja fem bland ett helt livs samlade ovanor och vanor? Dessutom bör väl inte de värsta redovisas... Det är ju trevligt om ni fortfarande har en positiv bild av mig även efter detta inlägg. Vad är en vana och vad är en ovana av allt man hålls med?  Allt nedan kan ses som bådadera. Döm själva.

1. En vana eller möjligen ovana är att när jag tänker intensivt på något problem håller jag vänster tumme under hakan  medan vänster pekfinger trycker ner nästippen mot överläppen. Ser förmodligen otroligt dumt ut. Tror att det är en gest som är en rest från när jag som barn hade en snuttetrasa bestående av en gammal chiffongscarf med knutar på, som jag höll under näsan, näsan nedtryckt med pekfingret och tummen i munnen. Men numera har jag inte tummen i munnen och snurrar inte på en hårtofs med andra handen som jag gjorde då.

2. Att läsa vid toabesök är en vana sedan barnsben. Det måste helt enkelt finnas något att läsa på toaletten. Hemma är det inget problem, tidningskorg på toa garanterar läsning. Men borta hos folk? När inget läsbart av traditionellt snitt finns griper jag efter närmaste tvättmedelspaket eller schampoflaska och läser innehållsförteckningarna. Det här kanske inte är en vana? Det kanske är någon form av syndrom?

3. Att ta fler servetter än jag själv behöver, när jag äter eller fikar på lokal är en djupt rotad vana som jag kan tänka mig att flera föräldrar känner igen. Under småbarnsåren var man konstant utrustad med extra papper, näsdukar och annat i syfte att kunna torka upp vad helst som emanerade från ätteläggens fikande och ätande. Reflexen sitter fortfarande i vilket med tiden visat sig vara lika bra eftersom vänner och bekanta börjar spilla på sig, slå omkull kaffekoppar... och då är jag redo med mina extra servetter!

4. Att spara minsta matrest i små skålar i kylen är en vana från mitt föräldrahem. Alltid kan det bli något av det med lite ägg eller sås eller i en pyttipanna. Mina föräldrar var unga och fattiga under kriget men hade eget hushåll så inget fick förfaras och det blev mottot för resten av livet. Så hela min uppväxt är inramad av intet -ska-förfaras och det-kan-vara-bra-att-ha, trots att 50 -60-talen var framgångsperioder med ökande levnadsstandard. Mammas restmiddagar hörde f.ö. till mina favoritmiddagar under uppväxten för vi fick ofta stekt potatis till resterna. Tyvärr har jag inte samma koll på mitt kylskåp som mamma hade på sitt så för det mesta hinner matresterna ådra sig en luddig hinna innan jag återupptäcker dem. När jag fryser in dem glömmer jag också bort dem tills de fått frostbränna och är förstörda. Varje gång jag kastar dessa förstörda matrester känner jag mammas blickar från Den Andra Sidan och muttrar för mig själv:
- Jaja, jag försöker i alla fall!

5. En trevlig vana jag har är att när det är löneutbetalning köper jag genast en present till mig själv; en bok, en skiva, en häftig växt eller nå't.


Nu ska jag bara utmana några i bloggbekantskapskretsen:

Ensambarn
Klixblogg
Agnes hela dan
Moster Baba
Ewacarin