En dag berättade en klasskamrat att det fanns ett stort bibliotek nere på byn, i medborgarhuset. Ett ställe dit alla fick gå och låna böcker, gratis. Jag trodde inte det var sant eftersom jag mycket väl visste var medborgarhuset låg och där kunde man gå på bio men inte hade jag sett något om böcker. Hon hävdade bestämt att så var fallet, på tredje våningen skulle det finnas och erbjöd sig att följa med mig kommande lördag. Vilken vecka av förväntan och spänning!
På lördagsmorgonen ringde min kamrat och sa att hon var sjuk men ”du kan ju gå dit ändå”. Jag blev då så gott som säker på att hon drev med mig och att om jag gick dit så skulle hon hoppa fram bakom något hörn och skratta ut mig, för något så enastående som ett ställe fullt med böcker tillgängligt för alla kunde egentligen inte existera. Men längtan efter böckerna och chansen att det ändå skulle vara sant drev mig till att riskera en blåsning och jag cyklade iväg ner på byn.
Medborgarhuset var en flervåningsbyggnad i rött tegel med biosalong och en massa andra rum vars användningsområden var obekanta för en liten 10-åring. Huset föreföll helt öde, Tyst, tomt. Tredje våningen var det som gällde, men det fanns inte några skyltar som bekräftade att biblioteket skulle finnas där. Kommen så här långt var det bara att fullfölja så jag knatade uppför trapporna och missmodet tilltog för varje steg. Tyst och tomt. Om det fanns ett bibliotek borde det väl krylla av folk med stora bokkassar på väg dit och på väg därifrån? Så kom jag till tredje våningen. Ingenting! Där fanns inte något bibliotek.
Just när tårarna var på väg att trilla, öppnades en dörr på våningen ovanför, röster hördes och dörren stängdes. Det fanns folk i huset. Jag hade ju kommit så här långt så det var lika bra att gå den sista trappan också. Om någon såg mig kunde jag alltid säga att jag letade efter en toalett.
Och där! Där fanns den vackraste skylt jag någonsin sett. Grå metall och svarta bokstäver: BIBLIOTEK och ÖPPET!
Av den stjärnomstrålade varelsen bakom disken fick jag mitt första lånekort; det var ljusblått och hade lånenummer 109. Jag fick även låna en av hennes egna kassar för att bära hem de tjugo böcker jag lånade från barnavdelningen. Det fanns åldersgräns på det biblioteket. Barn fick inte låna på vuxenavdelningen. Men när jag efter knappt två år hade läst allt som fanns på barnavdelningen fick jag dispens av bibliotekarien och fick tillgång till vuxenavdelningen. Då började min deckarperiod.
Vad är väl nedladdningsbara e-böcker mot detta?
Rör inte mitt bibliotek!
När jag först hörde talas om e-böcker fick jag skräckvisioner om hur böckerna och biblioteken snart skulle försvinna. Nu har jag släppt den skräcken. Jag har nämligen förstått att det finns massor av människor, med mig, som inte kan tänka sig ett liv utan att hålla böcker i händerna eller att ha en lokal bibliotikarie som kommer med personliga boktips. Rör inte mitt bibliotek heller!
Du beskriver en historia på ett sådant vidunderligt underbart sätt och jagblir så berörd av dina ord. Tack för att du lät mig få glänta på en dörr som för många kanske är precis så som du beskriver. Den sa så mycket. Tänk att du kommer ihåg ditt nummer, det gör det hela så stort!
Fint skrivet!
Jag blev helt "tokig" i böcker så fort jag hade lärt mig läsa. Fortfarande är böcker det som gäller, faktiskt framför bloggandet som bara stjäl en massa tid från läsandet.
Men e-böcker går också att läsa, "vid enstaka tillfällen". Biblioteket är en plats som jag inte kan vara utan, där finns ju "riktiga" böcker. Och så har jag Bokias läsecirkel – 61 nya böcker ...
Vackert beskrivet. Jag ser biblioteket och lånekortet framför mig.
Jag håller med dig: rör inte vårt bibliotek.
E-böcker fyller däremot en viktig funktion för dyslektiker och står inte i motsats till biblioteken.
Baba: Jag tror också på bibliotekens överlevnad utifrån vårt behov av dem. Men jag tror också att vi måste tala högt om just detta behov.
Lena: Tack för de orden.
Börje och RS: Jag tycker också att e-böcker kan få finnas. :-) Men för dyslektiker tror jag att ljudböckerna är viktigare och ljudböcker kan fylla ett annat behov också - behovet av högläsning.
Tack för en underbar beskrivning - Den berörde mig djupt - Böcker är viktiga för en människas utveckling och kunskap för samtliga barn. Det är bara att vissa barn själv får leta upp böcker. Synd!
Härlig beskrivning, jag kände precis lukten av det gamla biblioteket i Motala.
Och jag känner igen den delen om att böckerna snart var slut... många gånger har jag önskat att jag hade varit barn lite senare, för det inte alls lång tid innan de två smala hyllorna var utlästa.
Det var dock två serier jag aldrig läste: Anne på Grönkulla och Cherry Ames, annars slukade jag allt.
Ewacarin: Håller helt med dig. Böcker är viktiga för alla barn men en del blir utan fortfarande idag. Det är dessutom viktigt att föräldrar fortsätter att läsa högt även när barnet kan läsa, ger vidare referensramar och nya begrepp. Och så är det så mysigt!
Bloggblad: Jag läste faktiskt första delen av både Anne på Grönkulla och Cherry Ames men inte fler. Bodde väl någon kvinnosakskämpe i mig redan då.:-)
Jag håller helt med dig om att ljudböcker är viktigare för dyslektiker och visst kan ljudböcker också fylla andra behov. Det är bra att det finns olika möjligheter även på bokfronten.
Härligt skrivet! Man känner hur lycklig du blev när du plötsligt hamnade i detta paradis!
När jag var på norska släktgården på sommaren som barn låg jag inne i finrummet och läste. Alla tyckte jag var en lustig liten typ. Jag läste stora tjocka böcker, Kristin Lavransdatter och Anna Karenina... och hästböcker och science fiction och Femböcker! Underbart!
Mitt första lånekort hade nr 115! Minnesbilden dök upp klar och tydlig när jag läste det du skrivit!
Har också fantastiska minnen av det lilla filialbiblioteket på landet där jag bodde som liten. Hängde där jämt.
Håller verkligen med dig om att föräldrar ska fortsätta läsa för sina barn även om de kan läsa. Detta är något jag verkligen propagerar för i skolan.
Fin berättelse! Jag trodde det var samma inlägg "Rör inte mitt bibliotkarie" så jag upptäckte inte det förrän nu. Tack vare din berättelse får jag minnas min internattid då jag gjorde många besök på Härnösands bibliotek. Jag älskade att gå dit för böckernas skull OCH det var vackert där. Hemma i Pajala var biblioteket nätt och litet, men man hittade lätt.
Härligt att höra att ngn säger: rör inte mitt bibliotek!
Har "eget" bibliotek härhemma! Det känns som böckerna är min trygghet på ngt sätt!
// Erika ;-D
Härligt att höra att ngn säger: Rör inte mitt bibliotek!
Anne-Maj: Gick du på Kristina-skolan i Härnösand? Jag har varit på studiebesök där.
Erika: Vilkken lycka att ha eget bibliotek - funderar starkt på att göra ett sådant av det snart lediga tonårsrummet.Visst ger böcker en känsla av trygghet.
Ja det gjorde jag. Kristinaskolan.
mmmm nr.242 på filialbiblioteket... för mig blev skolbiblioteket min oas i skolan, filialbiblioteket där satt jag gärna och läste seriealbum under två timmar eller mer fram till stängningsdags. Man fick nämligen inte låna hur många som helst *grin* Min mamma hade oxå "ålders-dispens" på Uppsala stadsbibliotek en gång i tiden...
Josephine: Bibliotekarierna och biblioteken har betytt och betyder mycket för många, det är då visst och sant.
Åh, vilken underbar biblioteksskildring! Jag blir alldeles nostalgisk och minns mina egna biblioteksupptäckter i barndomen.
19