Rör inte mitt bibliotek!
I mitt barndomshem fanns inte många böcker. Att läsa för nöjes skull var i min mammas ögon slöseri med tid, onyttigt och näst intill syndfullt. När jag började skolan blev vi, av vår framsynta fröken, däremot uppmanade att läsa för nöjes skull och en dag tog hon oss till det undangömda skolbiblioteket. Det var ett rum som så sällan besöktes att luften stod stilla och solen som sken in genom stora fönster, av dammet från böckerna skapade en säregen dov, lukt som för mig blev doften av paradiset. Där fanns böckerna ur Sagabiblioteket, små med röda ryggar, en blandning av skönlitteratur och en sorts faktaböcker för barn. Faktaböckerna som jag minns var biografier över t.ex. Mozart, underbarnet. Läshungrig som jag var hade jag snart läst ut alla böcker som fanns att tillgå i skolbiblioteket och paradiset var förlorat.
En dag berättade en klasskamrat att det fanns ett stort bibliotek nere på byn, i medborgarhuset. Ett ställe dit alla fick gå och låna böcker, gratis. Jag trodde inte det var sant eftersom jag mycket väl visste var medborgarhuset låg och där kunde man gå på bio men inte hade jag sett något om böcker. Hon hävdade bestämt att så var fallet, på tredje våningen skulle det finnas och erbjöd sig att följa med mig kommande lördag. Vilken vecka av förväntan och spänning!
På lördagsmorgonen ringde min kamrat och sa att hon var sjuk men ”du kan ju gå dit ändå”. Jag blev då så gott som säker på att hon drev med mig och att om jag gick dit så skulle hon hoppa fram bakom något hörn och skratta ut mig, för något så enastående som ett ställe fullt med böcker tillgängligt för alla kunde egentligen inte existera. Men längtan efter böckerna och chansen att det ändå skulle vara sant drev mig till att riskera en blåsning och jag cyklade iväg ner på byn.
Medborgarhuset var en flervåningsbyggnad i rött tegel med biosalong och en massa andra rum vars användningsområden var obekanta för en liten 10-åring. Huset föreföll helt öde, Tyst, tomt. Tredje våningen var det som gällde, men det fanns inte några skyltar som bekräftade att biblioteket skulle finnas där. Kommen så här långt var det bara att fullfölja så jag knatade uppför trapporna och missmodet tilltog för varje steg. Tyst och tomt. Om det fanns ett bibliotek borde det väl krylla av folk med stora bokkassar på väg dit och på väg därifrån? Så kom jag till tredje våningen. Ingenting! Där fanns inte något bibliotek.
Just när tårarna var på väg att trilla, öppnades en dörr på våningen ovanför, röster hördes och dörren stängdes. Det fanns folk i huset. Jag hade ju kommit så här långt så det var lika bra att gå den sista trappan också. Om någon såg mig kunde jag alltid säga att jag letade efter en toalett.
Och där! Där fanns den vackraste skylt jag någonsin sett. Grå metall och svarta bokstäver: BIBLIOTEK och ÖPPET!
Av den stjärnomstrålade varelsen bakom disken fick jag mitt första lånekort; det var ljusblått och hade lånenummer 109. Jag fick även låna en av hennes egna kassar för att bära hem de tjugo böcker jag lånade från barnavdelningen. Det fanns åldersgräns på det biblioteket. Barn fick inte låna på vuxenavdelningen. Men när jag efter knappt två år hade läst allt som fanns på barnavdelningen fick jag dispens av bibliotekarien och fick tillgång till vuxenavdelningen. Då började min deckarperiod.
Vad är väl nedladdningsbara e-böcker mot detta?
Rör inte mitt bibliotek!
En dag berättade en klasskamrat att det fanns ett stort bibliotek nere på byn, i medborgarhuset. Ett ställe dit alla fick gå och låna böcker, gratis. Jag trodde inte det var sant eftersom jag mycket väl visste var medborgarhuset låg och där kunde man gå på bio men inte hade jag sett något om böcker. Hon hävdade bestämt att så var fallet, på tredje våningen skulle det finnas och erbjöd sig att följa med mig kommande lördag. Vilken vecka av förväntan och spänning!
På lördagsmorgonen ringde min kamrat och sa att hon var sjuk men ”du kan ju gå dit ändå”. Jag blev då så gott som säker på att hon drev med mig och att om jag gick dit så skulle hon hoppa fram bakom något hörn och skratta ut mig, för något så enastående som ett ställe fullt med böcker tillgängligt för alla kunde egentligen inte existera. Men längtan efter böckerna och chansen att det ändå skulle vara sant drev mig till att riskera en blåsning och jag cyklade iväg ner på byn.
Medborgarhuset var en flervåningsbyggnad i rött tegel med biosalong och en massa andra rum vars användningsområden var obekanta för en liten 10-åring. Huset föreföll helt öde, Tyst, tomt. Tredje våningen var det som gällde, men det fanns inte några skyltar som bekräftade att biblioteket skulle finnas där. Kommen så här långt var det bara att fullfölja så jag knatade uppför trapporna och missmodet tilltog för varje steg. Tyst och tomt. Om det fanns ett bibliotek borde det väl krylla av folk med stora bokkassar på väg dit och på väg därifrån? Så kom jag till tredje våningen. Ingenting! Där fanns inte något bibliotek.
Just när tårarna var på väg att trilla, öppnades en dörr på våningen ovanför, röster hördes och dörren stängdes. Det fanns folk i huset. Jag hade ju kommit så här långt så det var lika bra att gå den sista trappan också. Om någon såg mig kunde jag alltid säga att jag letade efter en toalett.
Och där! Där fanns den vackraste skylt jag någonsin sett. Grå metall och svarta bokstäver: BIBLIOTEK och ÖPPET!
Av den stjärnomstrålade varelsen bakom disken fick jag mitt första lånekort; det var ljusblått och hade lånenummer 109. Jag fick även låna en av hennes egna kassar för att bära hem de tjugo böcker jag lånade från barnavdelningen. Det fanns åldersgräns på det biblioteket. Barn fick inte låna på vuxenavdelningen. Men när jag efter knappt två år hade läst allt som fanns på barnavdelningen fick jag dispens av bibliotekarien och fick tillgång till vuxenavdelningen. Då började min deckarperiod.
Vad är väl nedladdningsbara e-böcker mot detta?
Rör inte mitt bibliotek!
skriven
När jag först hörde talas om e-böcker fick jag skräckvisioner om hur böckerna och biblioteken snart skulle försvinna. Nu har jag släppt den skräcken. Jag har nämligen förstått att det finns massor av människor, med mig, som inte kan tänka sig ett liv utan att hålla böcker i händerna eller att ha en lokal bibliotikarie som kommer med personliga boktips. Rör inte mitt bibliotek heller!