1953 föddes jag in i en etablerad tjänstemannafamilj. Mamma var hemmafru, pappa som sagt skogvaktare. Det var helt självklart att jag skulle gå på gymnasiet och även "läsa vidare" eftersom jag ville det. Nu fanns det studielån. Efter 3 års studier vid en högskola var jag 1976 familjens och släktens första akademiker. För något år sedan betalade jag det sista på mitt studielån.
Jag har ett starkt samhällsengagemang och dito intresse för frågor som jämställdhet, solidaritet, demokrati. Jag är fackligt ansluten, ända sedan jag började arbeta. På 1970-talet väcktes mitt politiska intresse och jag gjorde som Mona Sahlin - jag "gick med i Olof Palme". Hans internationella engagemang, hans lysande, skarpa tal svarade mot den brand jag hade i mitt eget unga sinne. Men det fungerade inte att vara SACO-medlem och jobba partipolitiskt inom socialdemokratin. Man gilldes inte.
Jag avvecklade mig själv ur partipolitiken men engagemanget i frågorna har bestått. Tänkte att med tiden ska väl detta med utbildning inte längre vara en black om foten för ett politiskt aktivt engagemang. Folkhemstanken och klasskampen innehåller ju även idéer om allas lika möjligheter till utbildning. Det är därför vi idag har 9-årig grundskola, 3-årigt gymnasium och studielånsmöjligheter för högre studier för alla. För att den delen av medborgarrätten inte ska heta pengar.
Så läser jag idag en recension av "Klass och Kön", en skrift utgiven av LO. Recensionen eller reflektionerna är skrivna av chefredaktören för Kommunalarbetaren, Liv Beckström. Ett avsnitt lyder så här:
Men att LO-kvinnor ska tjäna som LO män är förstås inte nog, även om det är ett rejält kliv i rätt riktning. Kvinnor och män måste bli jämställda på hela arbetsmarknaden. Och LO-kvinnor kan behöva utjämna även utanför sin egen organisation: Att LO-kvinnor tjänar mycket mindre än TCO-kvinnor och Saco-kvinnor behöver också problematiseras, när vi diskuterar lönekamp och feminism.
Tjena! Då är det fortfarande så att utbildning är en black om foten, nu även i den feministiska kampen. Grattis till denna manifestation av systerskap. Sisters are doing it for themselves men bara om man hör till rätt fackförbund?
För vad är det här med klass idag, egentligen? LO-anslutna, TCO-anslutna, SACO-anslutna är alla löntagare. Vi säljer vårt arbete till en arbetsgivare. Otroligt många säljer sitt arbete till offentliga sektorn dvs oss själva, skattebetalarna. Är jag en mindre godkänd arbetare/löntagare om jag är högskoleutbildad förskollärare och arbetar på en fristående förskola, än om jag efter gymnasiet börjar jobba inom pappersindustrin? I båda fallen har man en privat arbetsgivare som tar hand om eventuell vinst av verksamheten. Om det är lönenivåerna som är klassdefinierande så tjänar mansdominerade LO-grupper emellanåt mer än kvinnodominerade TCO- och SACO-grupper. Arbetslösa akademiker släpar på gigantiska studieskulder och är därmed minst lika fattiga som vilken annan arbetslös person som helst - är de fortfarande någon sorts medelklass eller t.o.m. överklass pga att de är akademiker?
När högre utbildning blir helt gratis, det vill säga när den studerande får studielön istället för studielån då kan vi börja snacka om löneläget på det sätt som Liv Beckström efterfrågar. Tills dess tror jag att vi har full huggning med att få kvinnolönerna i alla fackförbund att ligga på samma nivå som manslönerna i respektive förbund. Det är för j-igt att vård- och omsorgsyrkena betalas så uselt - det måste väl även Metallarbetarförbundet tycka? Eller är det för svåra matcher att gå? Är det enklare för Kommunal att rikta blickarna mot kvinnor i andra fackförbund?
Ett av vårt samhälles mest oroande problem är den stora ungdomsarbetslösheten. Sverige har förlorat en mängd jobb från och med 1990-talet, jobb som inte krävde särskild utbildning, jobb som ofta blev vägen in på arbetsmarknaden för unga människor. Sverige har också fått nya jobb men det är jobb som kräver utbildning och särskild kompetens. Det har blivit svårare för ungdomar att få ett första jobb. En viss grupp ungdomar kommer troligen inte att överhuvudtaget komma in på arbetsmarknaden. Någonsin. Det finns omfattande undersökningar som visar på detta. OBS! Länken går till en pdf-fil!
Den grupp det gäller är de ungdomar som inte har fullgjort gymnasiet. Arbetsgivarna är inte intresserade om man saknar gymnasiekompetens. Den gruppen är stor. I runda tal 20 000 av eleverna i varje årskull (på drygt 100 000 elever) avbryter gymnasiestudierna i förtid, eller påbörjar aldrig gymnasieskolan. Handikappet av avbrutna studier är i många fall livslångt, med både svårigheter att få arbete och försämrade karriärmöjligheter.
Orsakerna till detta är naturligtvis många och det är väldigt enkelt att skylla på skolan. Men det finns andra faktorer. T.ex. attityder till skola och utbildning i familjer och det omgivande samhället. Om alla i samhället förstod och uppskattade utbildningens betydelse och påtalade det högt och ljudligt är jag övertygad om att vi skulle påverka de negativa attityderna i rätt riktning. Så kom igen LO! Stå upp för vikten av utbildning i dagens samhälle till fromma för våra barns och ungdomars framtid. Jag lovar då att fortsätta gå i demonstrationerna som kräver höjda, rättvisa löner för Kommunals medlemmar - så SACO-medlem jag är.
Nu har jag tilldelat dig ett ämne i skrivarcirkeln! Lycka till!
Jag håller helt med dig! Är själv inte medlem i nåt fackförbund, bara AEA. Men det är inte pängen i ditt inlägg:).
Den sortens rättvisa är inte rättvisa! Hålelr med dig i tankegångarna.
Apropå utbildningens betydelse. Vi är i dag i ett kunskapssamhälle där just en vis typ av intelligens premieras. Men 20000 av 100000 varje år fixar inte samhällets krav!
Inte för att jag vet hur man ska lösa det men det samhälle vi har kan inte passa alla. Den sortens kunskap den efterfrågar är faktiskt omöjligt för alla att uppnå. Inte för attd e skulle vara latare eller dummare utan för att jag är övertygad om att det finns olika sorters intelligenser och en del av dem är inte gångbara som samhället ser ut i dag. Vad gör man då?
Fast, suck, ett samhälle där alla kommer till sin rätt är en utopi...men vad gör man av dem som inte fixar de krav som i dag ställs?
Jag har ingen aning om vilken klass jag tillhör men jag är lönearbetare i alla fall:)! Lika proletär som nån annan:). Svårt att definiera klasser, skrev om det för länge sedan på min blogg!
Svammel här men nu måste jag jobba! Ätit färdigt min morgonmacka:)!
Jag uppfattar inte alls att Liv Beckström menade att det var negativt att vara Sacomedlem. Saken är ju bara att LO-kvinnorna har lägre löner än alla andra grupper och sämre arbetsmiljöer, blir mer nedslitna ryggar med mera. Jag uppfattade inte att Liv menade att Sacokvinnorna hade det extremt mycket bättre. Det finns låglönegrupper där också, speciellt bland kvinnor förstås, eftersom kvinnor ofta har lägre löner än män. Det finns stress och utbrändhet bland sacokvinnor också.
det känns som många fackliga representanter tappat gnistan och bara sitter på sin bekväma plats..
vi är många barn av klassresenärer.. det är speciellt.. mina mor-och farföräldrar var småjord-skogsbrukare.. mina föräldrar var tjänstemän.. och jag och mina syskon är akademiker..
jag tycker att det är skönt att ha andra värderingar med mig i mitt yrke än bara de akademiska. För mig är det en enorm trygghet att veta att det finns helt andra saker jag kan göra om jag inte orkar med den här världen.. Jag har mina fötter och rötter både här och där..
en av de som jag via brev intervjuade för min uppsats berättade att på den tiden (50-talet) i min hemby så fnyste många arbetare åt "studier". Det var liksom inte "ärligt", nej man skulle förtjäna sitt bröd med sina händers arbete, det var rättvist det. Typiskt arbetar/industri-samhälle.. Även senare - 90-talet fick jag munhuggas med en långtradarchaffis som ondgjorde sig över alla högskoleutbildade som sedan blev tvungna att ha mkt hägre lön än honom för att betala sina lån (ren skär Svensk Jante-avundsjuka säger jag) varpå jag sa att jag minsan kommer från en arbetarfamilj (läkarsekreterare och virkessorterare på sågverk) men att jag alltid fått höra att det är utbildning som lönar sig och gäller. Han blev tyst.
så j-a mkt avundsjuka - kan folk inte se vad de gör med oss när de sätter löntagare mot löntagare samt kvinnor mot män - när vi istället måste stå enade för att komma någon vart??
och jag är INTE socialdemokrat ens!!!
Liza: Tack, har kollat ämnet och läst ditt senaste bidrag till skrivarcirkeln. Mycket bra!
Manon: Visst är det så att inte alla, av många olika skäl, kan nå den kompetens som efterfrågas på den idag så skarpa arbetsmarknaden. Men det är där (bl.a. där) som detta vackra men bortglömda begrepp solidaritet kommer in. Det går att lösa frågan om meningsfull sysselsättning för alla om vi verkligen vill. Samhället - vi alla- måste bära kostnaderna eftersom alla kan inte bli "lönsamma" i krass ekonomisk mening men alla kan bidra till samhället på något vis och uppleva sig behövda på riktigt. Ett fint exempel för en viss grupp människor har vi här i vår stad, Daglig verksamhet för vuxna utvecklingsstörda. Det är Lagen om stöd och service, en rättighetslag, som kommunerna ska uppfylla och här har vi en enastående fin, seriös, mångfacetterad verksamhet som ger massor av saker både till de som deltar i verksamheten och för många kommunanställda som kommer i nära kontakt med t.e.x något av de caféer som drivs. Oj, detta kan jag skriva MYCKET om!
RS: Jag läste recensionen om och om igen. Tänkte hon,Liv Beckström, kan ju inte mena så. Gick och kokade kaffe och drack det. Läste igen. Men hur mycket jag än läste uppfattade jag i alla fall denna motsättning. Jag kan ju ha fel. Men min poäng om utbildningsföraktet inom Rörelsen håller jag fast vid.
I mitt dagliga arbete jobbar jag med informationsfrågor i anslutning till flera olika typer av verksamhet som rör ungdomar. Den senaste tiden har vi ringt i många klockor för att larma runt vissa orsaker till ungdomsarbetslösheten. Vi har mött både s-politiken och LO-facken (vi har s-styre i kommunen)men ingen visade det minsta intresse inför den kraftiga varningssignalen om att ungdomar utan fullständig gymnasiekompetens får jättestora problem med att ta sig in på arbetsmarknaden idag och att vi behöver föra ut den kunskapen till såväl föräldrar som ungdomar.
Jag är så innerligt trött på att vi inte kommit längre i vår syn på vad arbete är och vad utbildning är värt och vem man är om man utbildat sig. Jag är trött på att klassresenärer måste försvara sig med att de har en annan "riktig" bakgrund. Jag är trött på att S och LO, som faktiskt kämpat för en skola för alla, inte tar emot resultatet, att folk ur de egna leden har högre utbildning idag. Jag är riktigt rasande över att man på vissa arbetsplatser uppmanar gymnasieelever som är på praktik att strunta i att gå på lektioner i kärnämnena för det är bara själva jobbet som räknas - följden blir att eleverna är borta, klarar inte sina studier, får IG och därmed inte fullständigt gymnasiebetyg och ... hepp! se'n anställer inte arbetsgivarna dem trots att de kanske är väldigt duktiga på yrkesdelen, eftersom de skolkat, inte fullföljt och därmed visar sig mindre pålitliga. Vilket ansvar har man tagit på dessa praktikplatser? Inget, man har odlat sitt utbildningsförakt.
Nu blev jag alldeles utmattad. Kan hålla på i dagar om detta ämne eftersom det ytterst rör våra barn och ungdomar. Jag går och fikar och svarar er andra senare.
lyckliga grodan: Fint uttryckt "Jag har mina fötter och rötter både här och där". Det är ju en av fördelarna med att vara klassresenär, man har erfarenhet från många världar, kan relatera till många omständigheter.
Josephine: Det förekommer än idag att unga människor får frågan om när de tänker börja göra rätt för sig och inte bara hålla på med att läsa. Håller helt med dig om att vi måste stå enade för att komma någon vart.
8