Ibland fungerar poesi verkligen. Det kan med så få ord och rader förmedla så mycket. Så här är det att jobba som lärare känns det som.

Därmed vill jag inte ta ställning i debatten om det är rätt att neka bekännande nazister betyg i samhällskunskap för den har jag inte alls följt, jag vet inte riktigt vad den handlar om

Jag tror att många har uppfattningen att det inte är någon idé att lägga pengar på narkomanvården. De kan i alla fall inte hjälpa.

Det är fel, är min personliga erfarenhet. Det finns fungrande behandlingar och behandlingshem.

Inga: Jag tycker också att orden stämmer på det goda lärararbetet.
Det jag menar med hänsyftningen på betygsdiskussionen är att en unge på högstadiet måste betraktas som en unge på högstadiet och inte som en vuxen fullblodsideolog. Man måste kunna närma sig ett sådant barn, oavsett hur vilsegånget, på något annat vis än via betygssättningen.

frktjatlund: Delar din åsikt. Desssutom får vi aldrig ge upp om dem!

En gång var det mitt lilla barn, som de rustar ner för. Om de, som beslutar att skära ner och göra besparingar på narkomanvården, bara kunde få känna på en liten microsekund hur ont det gör att förlora sitt barn till något tar makten över det och som man som förälder står maktlös inför och ofta får skulden för. Om de skulle få känna hur ont det gör att se sitt barn brytas ner så kanske de skulle tänka lite humanare. Det klöser i den innersta pulpan av min själ. Alltid. Som förälder är man alltid bortglömd och dömd. Men knarket väljer inte socialgrupp. Det är lika för alla som drabbas.
Det här skriver vi till våra barn.

HUR KUNDE DET HÄNDA
Dig som jag älskade långt innan du ens var född.
Och gick till mödravårdscentralen
Och gick till barnavårdscentralen
Och gav dig AD-droppar
Och smorde din stjärt med kalkpasta
Och klippte dina naglar
Och sparade dina första små skor
Och dina mjölktänder i en gammal magnecylask
Och lät trippelvaccinera dig
Och skaffade dig hålfotsinlägg
Och gick på alla föräldramöten
Och kunde allt om linjeval

När du kom hem trött och rödögd
Så klart jag trodde det berodde på klor i bassängen eller drag
Eller huvudvärken
Eller hostan som började bli mer och mer efterhängsen

Det kunde väl inte vara så att
Du testat hasch

INTE
Hur kunde jag tro det, det vet ju alla hur degig man blir av det
Men hur kunde det gå åt så mycket pengar
Min portmonnä stod ju öppen jämt
Som en aborrkäft
Men det var ju alldeles sant
Det du sa
Att jag ingenting begrep
Om vad saker och ting kostade nu för tiden
För den som var ute
Priserna på hasch liksom på amfetamin var jag ju alldeles okunnig om

Liksom vid Tjernobyl hade det hänt
Det som inte kunde hända
Det var bara det
Att den här katastrofen
Som drabbat mig kändes värre
Än 100 Tjernobyl

Jag fick lära mig en alldeles ny terminologi
Avgiftning
Behandlingsplan
Motivation
Kontaktman och socialsekreterare
Återfall
Narkotikabrott
Narkotikaförseelse
Och jag fick lära mig
Att gå till jobbet
Och låtsas
Som om allt vore som vanligt
Och träffa syjuntan
Och lärde mig operation färghållning
Med noga repeterade svar
På frågorna
VAR du egentligen bodde nuförtiden
Och var och hur du arbetade
Och varför fick vi inga barnbarn
Som de
Som förresten hade köpte en ny soffa i plysch
Med soffbord på bägge sidor
Med lampor i onyx
Eller var det kanske alabaster
Varför talade jag inte om att jag bara hade en önskan
Att måtte du sluta med ditt öl och hasch
Och att det som hänt mig
Kan hända dem
Mitt i plyschen och onyxen
Eller var det kanske alabaster?

Hälsningar
Mamma

Ovanstående står med eldskrift innanför MINA ögnlock. Det svider.

Enastående formulerat. Tack för att du skrev detta här. Jag delar f.n. en sådan upplevelse sedan 7 år tillbaka, med en nära vän.

Enormt viktigt att folk tar till sig att ingen plyschsoffa är ett skydd mot drogerna. Drogerna sveper igenom alla samhällskikt, alla typer av familjer och är ett fruktansvärt samhällsproblem. Vi fick bukt med det på 70-talet sägs det - då borde vi kunna även idag. Men pengarna satsas inte!

Efter många långa år med vädjan om hjälp och åtgärder så vidtog samhället åtgärder.

FÄNGELSE!!!!

Jag kan inte hjälpa att jag skäms. FÄNGELSE! Fattar ni. FÄNGELSE! Den åtgärden fick jag till slut för mitt barn.

Det gör så ont.

Och de j-a tårarna kan överfalla en närsom helst och varsomhelst utan att man rår för det. Man tycker att det syns på en.

Mamma Anonymus: Det är svårt att värja sig mot skamkänslorna men det är samhället som borde skämmas. Det snackas så mycket om barnen, hur vi ska satsa på och värna barnen men den samhälleliga praktiken brister. Den nedrustade narkomanvården är ett exempel, hanteringen av "bokstavsbarn" ett annat, övergrepp av olika slag ett tredje.

Allt kräver omfattande resurser. Dyrt? Javisst men jämfört med kostnaderna för fängelsevistelser inklusive hela det juridiska förfarandet är det små summor. AnnBritt Grünewald gjorde beräkningar av vad "hennes pojkar" som hon kallade internerna hade kostat samhället och jämförde sedan med vad det skulle ha kostat om samhället istället satsat tidigt och med kraft. Gissa vad som vad som blev billigast s.a.s.?

Och det är absolut ingen tröst i att man inte är ensam.

Känner med dig, Mamma Anonymus.

Fängelse är ingen lösning. Inte kriminalisering!! Det skapar bara ett avstånd mellan de unga och samhället... Gör det svårt för dem att komma tillbaka...

Tack en liten tant för att du tycker att samhället borde skämmas. Det känns som lite tröst och medhåll.

Precis så! Vacker och kortfattat men innehåller allt.
Mamma Anonymus: Du ska inte skämmas Jag håller med liten tant, det är samhället som ska skämmas alla de som du känner att du borde skämmas inför. Det är de som tycker att man borde skämmas för att man känner sig vilsen i sitt inre som öppnar vägen för samhällets nedrustning. De som tror att det kan inte hända mig eller mina kära. Det händer bara den som får skylla sig själv. Den som tror att livet enbart styrs av en rad rationella och väl övervägda val. De som tror att livet är fritt från känslor.

Efter en sömnlös natt och mycket svid i min själ så kom jag i min tankeröra på en insändare i en personaltidning på barnets arbetsplats 1991.

Så här ändras en människas attityd och så här starkt försvarar (och förnekar) man sina droger när man sitter fast i dem. Ty störst av allt är KÄRLEKEN (till drogen).

Jag antar att det är mitt myndiga barn som gjort insändaren och det är jag, Mamma Anonymus som svarat insändaren för många år sen innan det gick riktigt utför.

SKÖT DIG SJÄLV OCH SKIT I ANDRA
Hur länge ska vi behöva tåla att en massa amatörpsykologer lägger sig i våra liv i tid och otid? Jag är dödstrött på moralkärringar som lägger sig i om man tar några öl med jobbarpolarna. Det ska väl dom skita i så länge man sköter jobbet? I andra länder kan man ta både sup och en öl med jobbarkompisar utan att bli klassad som alkis. Varför kan inte vi ha det så här? Som om inte det räckte så vill dom hör förståsigpåarna lägga sig i ens privatliv också. Vad fan har arbetsgivaren eller s.k. arbetskamrater att göra med vad man gör på sin fritid? Jobbet är jobbet och fritiden är privatliv! I alla fall vill inte jag ha någon i velourbrallor som ska in i mitt liv och kladda. Jag flyttade inte hemifrån för att få morsor på jobbet i stället.

Det är väl OK att man kan få hjälp om man behöver men det är väl för fan jag själv som ska bestämma om jag vill ha hjälp. Och då säger jag väl till i så fall.

SKÖT DIG SJÄLV OCH SKIT I ANDRA sa alltid min farsa och det tycker jag med.


Svar till:

SKÖT DIG SJÄLV OCH SKIT I ANDRA

Kära Son!

Vill du verkligen att jag ska sköta mig själv och skita i andra? (Även dig). Ska jag skita i dig när du kommer och vill låna en hundring när det är två veckor kvar till din nästa lön? När ölen är urdrucken och sista ölbacken redan är pantad och ”kompisarna” lyser med sin frånvaro. Vet du om att du med ditt öl- och drogberoende även ”kladdar” i mitt liv? Vet du om att jag fortfarande är mitt i livet och inte förmår att välja mitt liv själv. Min livssituation är helt upphängd på din som du valt genom ditt drogande

Jag skulle mer än gärna skita i och välja bort sådana människor som lurar och bedrar mig, lånar mina pengar och inte lämnar tillbaka dem, som luras och fifflar och får mig att ringa till ”fogden” och fixa så att det inte blir indrivning på din stereo och TV som jag själv betalt minst hälften på. Etc., Etc. etc.

Det finns dock ett hinder för att jag inte SKITER I DET och det är att DU är min son! Dig som jag älskade långt innan du ens var född.

Det som hindrar mig min kära son, ATT SKÖTA MIG SJÄLV OCH SKITA I DIG är att jag fortfarande och alltid kommer att älska Dig, även när Du är vuxen och vad som än händer. Jag kommer alltid att tillåta mig att vara din mor, jag kommer alltid att bry mig om Dig och det smärtar mig att Du förstör Dig med droger och det smärtar mig att din far SKÖTTE SIG SJÄLV OCH SKET I DIG.

Hälsningar och kram från Mamma

Till en liten tant: Hälsa din nära vän att hon har min medkänsla.

Vad fick mig att lägga ut allt det här. Tre små rader fungerade som en ”Onknapp” och öppnade locket som legat på länge länge. De fick mitt blod att svalla – av vrede, ilska och sorg.

Varför använder jag din blogg som forum för allt det här. Förr har vi föräldrar skrikit med röster som inte hördes. Nu kan vi förmedla till vem vi vill via cyberrymden. Till de som vill ta till sig våra dyrköpta erfarenheter. Tänk er era små barn. Tänk och minns! Minns ni när de sov. Rosiga runda och oskyldiga. Deras mjuka kinder och armar minns ni dem i kramar kring er hals. Minns ni när folk frågade vad de skulle bli när de skulle bli stora? Skulle ni har svarat: Ja knarkare verkar vara en bra sysselsättning och fängelse ska bli bostaden. Själv svarade jag stolt och skrytigt, att mitt barn ska bli ”statsminister”eller i alla fall ingeniör. Så länge sen det var och så fel det blev. När jag senare i livet var engagerad i de svåra frågor som finns kring det hemska som hänt oss så minns jag en känd forskare som skrev i en delrapport. Om de inte skulle vart alkoholister, så skulle de ha varit knarkare och kriminella,för de är rekryterade från ”trasproletariatet”? Vi var några föräldrar som slog upp ordet i Svenska Akademiens Ordlista och det stod följande. Trasproletärer är horor, hallickar tjyvar och banditer.

Så undrar jag, vad gjorde jag för fel. Ammade jag för mycket, för litet? För mycket sagor, för lite sagor? Fel på potträningen? För lite leksker, för mycket leksaker? Fel mat? För mycket, för lite? För lite kärlek, för mycket kärlek? För långa dagar på dagis? Är jag en ”trasproletär”? NEJ! Jag är så sårad.

Vi investerar duktigt i kapital. Ser till att det växer och lönar sig. Men barna då. Vårt samhälles kapital? Varför investerar man inte i dem. De ska ju växa och löna sig i framtiden.

Vad har jag gjort för fel. VAD VAD VAD? Varför blev det så här? Varför kunde tre små rader bli en ”onknapp”.

Kära lilla tant, ”onknappen” drog igång mig och din blogg blev mitt forum. Men tack ändå för att jag fick möjligheten att lätta på trycket. Nu ska jag gå och krama mina små barnbarn och känna deras små mjuka armar kring min hals.

Jag glömde skriva mitt signum för ovanstående. Så nu gör jag det trots att jag är Anonymus

Varför måste någon skämmas? Det är inte alltid någons fel, när något smärtsamt händer. Livet är fullt av lidande som bara finns...

Hur räddar man en ungdom eller vuxen som inte vill låta sig räddas...?

Har vi som mammor rätt att fordra att våra barn skall leva sina liv så att vi kan känna oss lugna...?

Kan det finnas ett värde i ett liv som utåt bara verkar misslyckat...?

Frågor. Frågor. Som jag själv kämpar med...

Jan känner så väl igen det mesta i anonyma mammans inglägg.

Varje föräldramöte var det någon snusförnuftig förälder som klagade på bråkiga grabbar och hur ouppfostrade somliga var och avslutade det hela med: Men deras föräldrar är som vanligt inte här.

Vi var två mammor, som varje gång sa: Jo, det är vi visst det. Ibland blev det pinsamt, ibland ignorerade man oss.

Tänk att man utgår alltid från att barn med problem har frånvarande föräldrar, föräldrar som inte bryr sig.

Oj, jag är sen men det har skrivits kloka saker här redan. Tänk vad ord kan förmedla kunskap, känsla och kärlek bara att man hittar rätt ord som fungerar på mottagaren!

carulmare:
Ja tyvärr så går det inte att rädda någon som inte vill och ingen har rätt att bestämma över en annans liv.
MEN!
När man är småtonåring och börjar använda droger så stannar utvecklingen upp, det vet alla, även de som håller på och skär ner bidragen för narkomanvården. Jag anser att det är FEGT av samhället att lägga valet och besluten att sluta knarka på en 30-årig 13-åring. En 13-åring kan INTE fatta såna beslut för det har den inte mognad till.

Narkotikan angår oss ALLA och jag anser att vi har inte RÄTT att låta ungdomar gå ner sig i knarket utan att ingripa och vi har inte RÅD att låta bli att ingripa. En förlorad ungdom är redan EN för mycket.

Jag anser att vi kan inte stillatigande se på hur en hel generation går ner sig i narkotika. Runt varje ungdom finns minst tre anhöriga och det är många många tusentals människor som är drabbade. Se bara här! Redan två som känner igen sig. Vi är tre med mig. På din fråga om vi som mammor kan fordra att våra barn ska leva så att vi kan känna oss lugna så är mitt svar JA! Vi kan fordra att våra småtonåringar inte ska använda droger och ALDRIG tolerera och acceptera något sådant. Det gäller även när småtonåringen blivit "vuxen". Droger är INTE tillåtet och det förstör för fler än användaren. Jag hoppas att det finns värden för den som lever ett till synes misslyckat liv, men i ett drogberoende kan jag inte hålla med att det finns något positivt.

Min ungdomliga önskan om "statsministerposten" har jag reducerat till ett vardagligt liv utan droger.
Det man som förälder får kämpa med i en sån här situation, önskar man inte någon. Det är inte ofta som det görs ett hål i den mentala skyddsvästen, men dessa tre rader lyckades peta ett hål så att det pös ut.

Kära lilla tant! Än en gång tack för att jag fick ta plats i din blogg. Hälsningar Mamma Anonymus

Jag önskar verkligen att jag kunde leva lugnt och att mitt barn skulle kunna leva ett värdigt liv.

Mamma Anonymus:
När jag kom hem från att ha vakat på IVA med min vän över den unga person, hennes barn, som låg medvetslös i respirator efter att ha tagit en överdos i desperation över att inte få åka på behandling - var jag helt utmattad och uppfylld av känslor , känslor som slitit och rivit i oss under de 7 (SJU) år detta har pågått. Jag ville skrika från högsta berget men hade inga ord. Läste bloggar dagen därpå och hittade Batbuts dikt. Kände att den i koncentrat sa allt detta jag vill säga om våra barn oavsett vilka problem de lever med. Så kom du förbi och hade modet, orken och orden att beskriva det jag hade inom mig men inte fick ut. Tack!

Den här besvärjelsen som många tar till "det händer inte oss, det händer bara trasproletariatet, de frånvarande, de frånskilda,de oförmögna, de korkade" är en starkt bidragande orsak till att samhällets medel inte styrs till tidiga och kraftfulla insatser för våra barn. Jag känner flera vars barn gått ner sig i droger, ingen så nära som min vän men tillräckligt för att veta att de varken är trasproletariat eller frånvarande. En del är inte ens frånskilda. De har träget gått på föräldramöten och modigt utstått det frktjatlund beskriver. De har letat sina barn på nätterna. De har stridit med socialtjänst och andra myndigheter för att få hjälp. Deras liv har varit helt uppbundna till denna ensamma drogbekämpning. Missbrukaren är till en början och ganska länge helt ointresserad av hjälp. Faktiskt helt avvisande och ilsken. Hinner de dessutom fylla 18 år så har man som förälder inget att ta till vare sig gnetemot barnet eller mot myndigheterna. Man får inte ens information från myndigheterna. Självklart är det så eftersom de är myndiga. Men...då borde insatserna sättas in innan de hunnit fylla 18.
För någon har kampen lyckats och barnet är idag en välmående fungerande vuxen människa. För andra tog allt slut genom en överdos. Åtta unga män har dött i överdoser i vår kommun det senaste året.

När det gäller "vår" unga person så är värsta faran över nu. Andas själv. Det är bara resten som återstår...

Carulmare och Mamma Anonymus:

Glömde skriva om detta med "valet" - men Mamma A hann före mig. Precis så är det - utvecklingen stannar upp och missbrukaren blir en outvecklad, parallellpersonlighet till den som inte fick utrymme pga drogen. När det gäller föräldrars behov av att leva ett lugnt liv så är ju det en bisak i sammanhanget. Tigermorsor och för den delen även tigerfarsor kämpar men inte för sin egen skull. Ungen är ju inte lycklig i den misär den lever i. Därför ser inte jag det som att barnet väljer att inte vilja bli räddat utan det är drogerna som fattar beslut om det valet. De som med hjälp kommit ur missbruket, verkligen kommit ur inte bara varit ren något halvår, vittnar ju samfällt om detta; oförmögenheten att välja något annat, motståndet mot inblandning.

Men jag har grubblat länge över samma frågeställningar, Carulmare.

frktjatlund: Enastående av er att punktera självgodheten på föräldramöten. Men outhärdligt att behöva utstå självgodheten gång efter annan.

Jag har haft min skottsäkra mentala skyddsväst knäppt i de ca tio år som jag inte sett mitt barn på. "Liksom en vissen växt" har jag gått som i en annan värld. Full med något i dimman men skjutit det åt sidan. De tre meningarna i din blogg öppnade upp den och jag känner nu ilskan och vreden och hur hjärtat bultar och det är tur att jag sitter för benen är svaga. Det kändes så BRA att få medhåll och förståelse "utifrån". I min/vår situation är det svårt att umgås med "vanliga" människor för man tycker att det blir så ytligt i plyschsoffan och onyxen. Det är så vanligt att man drar sig undan livet och tycker att det "syns". Men så länge man tiger och samtycker så tillåter man också det som sker, var det än sker. Själv har jag jagat i natten iklädd bil, nattlinne och träskor mitt i vintern. Men när en "stödperson" till mitt barn sa till mig att jag skämt ut mitt barn inför kompisarna så gav jag upp. Hon gick på manipulationen. Den taggen sitter. Det är som att få en livstidsdom ohörd och utan advokat och utan att få möjlighet att försvara sig. Man blir så trött. Men så petar någon till en och då känner man i alla fall att störst av allt är KÄRLEKEN till sina barn och styrkan växer till sig igen.

Än en gång tack för att jag fick ta plats och att ni läste.

Mamma A: Ja, störst av allt är kärleken till barnen.
Världen är full av "välmenande idioter" som dessvärre även finns inom socialt arbete typ som stödperson eller annat. Det finns även otroligt bra folk och när man får kontakt med dem, ja det är då det kan börja hända saker i rätt riktning.

Jag är dig djupt tacksam för att du skrivit här. Dels gav du ord till det jag inte orkade uttrycka, dels är det viktigt att vi PRATAR HÖGT om detta.

När jag för många år sen kände mig som mest ensam fick jag av en tillfällighet kontakt med FMN som finns i de flesta städer. Där hämtade jag styrka och tillsammans med andra "galna mödrar" så demonstrerade vi och formligen slog plakaten i huvudena på dåvarande politiker. Vi var "galna av vrede sorg och ilska och som du vet (en liten mygga kan påverka) även om den bara surrar. Så det så! Mamma 100 år har alltid värnat om oss. Mamma Anonymus är en "äldre liten tant"´som inte vågat visa sig på riktigt.

Be din vän att söka upp FMN i Gävle.

Och nu kan jag inte längre få sparken så därför har jag slutat mumla.

Tack Mamma A för alla de bra orden och rådet.

ojoj....man är helt omtumlad efter denna läsning....gör ett inlägg på min blogg med lite funderingar..

Det är fortfarande onläge. MEN! Den där forskaren/utredaren som i sin vokabulär använde sig av "trasproletärer"? Efter så här många år så får jag inte riktigt ihop det. Kommunordföranden, ekonomichefen, direktören, läkaren - alla de hade ju samma problem som jag. De var väl inte "trasproletärer". Undrar vad han baserade sin utredning på??

Petra: Omtumlande är ordet. Besöker dig senare.

Mamma A: Förutfattade meningar, tror jag ligger till grund för en sådan slutsats som utredaren kom till.

kort....Tant - menar du tex "KUngsgatan" o de där+?+

Diskuterade detta med min son idag (19 år). Jag är ofta orolig för honom, för jag vet att han inte är främmande för... vissa droger.

Vi har ett (som jag tror) mycket nära förhållande och han berättar så mycket att jag ibland önskar att han kunde behålla något för sig själv... Att jag inte skulle behöva veta allt, särskilt inte det som gör mig så ängslig...

Han menar att det är upp till honom att avgöra vad han vill göra med sitt liv - och också vad han är beredd att utsätta mig för... Att jag måste lita på honom, tro på hans... kärlek till mig, att han tänker på mig och förstår hur rädd jag är, tro att han har viljan och förmågan att skapa ett bra liv åt sig själv, tro att han har en egen fungerande hjärna...

Han är nitton, förstås - ingen trettonåring. Jag vet inte. Jag har verkligen ångest för hans skull, ofta. Men jag tycker nog att det ligger mycket i vad han säger...

Jag känner med er, Mamma A och Liten tant - och kanske har jag fel. Jag är förfärligt rädd för det...

carulmare:
Enligt min erfarenhet så är det så, att den känsla man har är ALLTID rätt. Om du är orolig för honom så har du anledning att vara det. INGEN känner sina barn så väl som en mamma.

Jag vill att du tar till det som jag berättar nu!

SÅ många tonåringar har med oskyldiga ögon sett oss i våra och sagt. Misstror du mig mamma? Litar du inte på mig?

Och så kände man sig SÅ misstänksam och skyldig.
HUR kunde jag tänka så om mitt eget barn.

Med den 30-åriga facit jag har idag, så skulle jag ha varit ÄNNU mer misstänksam och lyssnat på min känsla, för den är ALLTID rätt.

Det är MIN erfarenhet. Förlåt lilla 19-åring, men det här vill jag att din mamma ska veta - och du också. Var rädd om dig! Det finns inga LÄTTA droger.

Det jag presenterar här är min fasansfulla verklighet. En splittrad och trasig familj som lever med sorgen och bitterheten alla stunder. Det är en situation som jag inte önskar NÅGON. För den gör ONT! För alla anhöriga.

Onknappen är fortfarande intryckt och det bubblar ut. Det som man som förälder kan göra är att skaffa sig MER kunskaper om droger än vad ens barn har.
Att ALLTID ifrågasätta försök till manupilation som enligt vår erfarenhet, många av våra tonåringar blir mycket skickliga på. När de dyra leksakerna, stereon och andra kapitalvaror börjar att säljas och när det "försvinner" saker hemifrån, busskortet tappas etc. då är det dags att bli misstänksam. När det äts sötsaker och dricks O´boy tätt som oftast, så har man anledning att ta sig en funderare.

Jag skall avsluta min andel i denhär diskussionen med samma rader som den började med - så fina, så lugnande...

"Inte genom att låsa dem inne,
inte genom att stänga dem ute
men med sin värme hålla dem kvar"

Rädslan kommer jag inte ifrån. Att leva är att oroa sig. Det finns ingen säkerhet. Så mycket kan hända... Men mycket oro är också i onödan. Det mesta som man är rädd för händer aldrig. Visst är jag rädd ibland, men jag vill inte att rädslan skall styra i mitt liv. Att leva är också att överlämna sig. Att ha tillit. Att tro.

Carulmare:
TACK för de orden.
"Att leva är också att överlämna sig. Att ha tillit. Att tro."

Nu byter jag ämne här i min blogg.

Det blev ett uppslitande dygn, när bandet rullades upp. Jag trycker nu in "offknappen" och hoppas att nästa ämne på En liten tants blogg blir mer positivt.

Och livet samlar ihop kjolarna och går vidare.

Jag är djupt berörd av den här diskussionen, det är så mycket känslor som rörs upp. Tack ni som skrivit, det handlar om ett jättestort problem som ingen riktigt vill ta i.