Vi lovar varandra och oss själva att detta ska aldrig, aldrig, aldrig någonsin hända igen. Aldrig ska vi blunda för att ett barn far illa. Här ska anmälas och ställas upp. Vi är antagligen otroligt ärliga i vårt uppsåt. Men uppenbarligen kan vi bara ägna oss ett fall i taget.
För var finns stödet för 5-årige Shaun?
Pojken vars mamma har ensam vårdnad om honom och har lämnat en misshandlande man bakom sig i Nya Zeeland? Mannen är dömd för misshandel, sitter inne och kräver pojken åter till Nya Zeeland. Svensk domstol har nu dömt att pojken ska skickas tillbaka till fadern. Om mamman inte följer med kommer gossen att placeras i fosterhem. Det finns ett barn till, en tolvåring som fick rätt att själv uttala var hon ville bo, vilket är hos mamman i Sverige. Men 5-årige Shaun är för liten för att ha en egen giltig åsikt. Därför ska han skickas tillbaka till sin pappa och bo i fosterhem medan pappan avtjänar sitt straff.
Mamman har att välja på att offra sig själv och sin tolvåriga dotter genom att flytta tillbaka till där den misshandlande mannen bor eller att offra sin 5-åring genom att skicka honom ensam.
Kammarrrätten säger att de har följt reglerna och Regeringsrätten avslår prövningsansökan.
Men är det inte just det vi nu alla har lovat varandra - att inte bara se till reglerna utan verkligen ställa upp för barn som far illa? Någon liten regel i internationell lag kanske kan överflygla nya zeeländsk och svensk lag, om vi tittar riktigt noga? Kanske något i barnkonventionen kan vara tillämpligt? Det är väl därför vi har flera instanser som kan pröva fallen?
Eller är det så juridisikt solklart att små barn är bagage som föräldrar har äganderätt till?
minns du den där historien där en pappa hade knivmördat barnens mamma inför deras åsyn på ett socialkontor - varpå mannen fick fängelse och när den dödas syster som tidigare haft hand om barnen mycket, ville adoptera dem så s socialen nej! Man menade att det var stor risk att barnen skulle få höra ofördelaktiga saker om sin pappa från mostern!!! Så pappan fick vårdnaden!!
Vilken total galenskap!!!
Fast jag har för mig att en folkstorm fick ändring på historiens slut sen...många gånger har man undrat vad det är för människor som sitter id e där beslutspositionerna - det är därför man till varje pris vill avvkta med alltför många "omhändertaganden" - man litar ju inte på de idivider som skulle fatta de besluten helt enkelt!!
Jag är så innerligt trött på det här tramset med att man ska bära en massa rosetter och färger och annat tjafs för att visa sitt deltagande.
Don't get me wrong, jag tycker det här är fruktansvärt tragiskt och jag blir ledsen så fort jag tänker på det, men jag tycker det känns som en billig utväg att knyta ett snöre runt armleden.
"Så, nu visar jag mitt deltagande, nu behöver jag inte oroa mig för vad andra ska tro om mig"
Är det inte bättre att skippa alla (i praktiken) meningslösa rosetter och symboler och istället försöka göra nåt? T.ex. skriva om det i sin blog, eller prata om det, eller på annat sätt uppmärksamma det hela på ett sätt som ger ära och rättvisa till de som drabbas av sånt här, istället för att falla för medias sensationalistnonsens och gå runt med korsade säkerhetsnålar?
Om vi bara bär rosetter och armband för sånt här kommer ingen att komma ihåg om ett år vad vi tog på oss rosetterna och armbanden för. Om vi pratar och uppmärksammar det här kommer vi aldrig att glömma, och kanske långsiktigt lära oss nåt.
Hur skulle det ha sett ut om världen tog på sig några armband för de miljoner judar som dog under 2'a Världskriget? Då hade inte en människa kommit ihåg det idag.
Håller helt med,det är ju förfärligt att utsätta pojken för det traumat att skiljas från sin mor för att bo på ett barnhem!
Alltså ibland är dumheten större än förnuftet hos dom sk beslutsfattarna :(
Skulle dom lika lättvindigt ha gömt sig bakom paragraferna om det hade gällt nån av deras egna barn???
Jag tycker man måste se till barnets bästa och ta individuella beslut när det gäller sånt här,vi i sverige ska inte klappa oss på bröstet och tro vi är så perfekta och skriva under Fn:s barnkonvention om vi dubbelmoraliserar på detta vis!
Man blir faktiskt illamående....
Mmmm... håller med ovanstående om rosetter och band och annat. Det är så lätt att välja ut EN person och stödja, man orkar kanske bry sig då - om EN. Men alla andra... har man gjort sitt om man satt in en slant på ett pg-konto?
"There is so much crying in the world..." Punktinsatser är väl inte fel - men blir lätt PUNKT-insatser.
"Vi har följt reglerna"... Det är så jävla svenskt. "Regler är till för att följas" Nej, regler är till för att förhindra att något dåligt händer. Men i Sverige är det värsta som kan hända att någon bryter mot REGLERNA. Reglerna har blivit ett alibi; har du bara följt reglerna så har du ryggen fri.
Isecore och Bloggblad: Håller helt med om det ni skriver om rosetter, armband och annat. Har bloggat om det tidigare "Hur många band ska jag bära?" i november 2005.
Petra, Garbozita och Joshua Tree: Reglerna är väl ytterst tänkta att skydda de svaga men alltför ofta slår de i motsatt riktning. Jag kan bara än en gång konstatera att jag fattar inte!
Alla lovade inte, ingen av alla dessa känslomässigt avsängda som stod och i rutan och högdraget förklarar att "reglerna är sådana" "Vi har inte brustit i vårt ansvar""vi skulle göra på samma sätt idag" Kort sagt -Alla de som inbillar sig att det är att visa proffetion att ta av sig känslorna i hallen hemma innan man går iväg till jobbet. Utan dem går det utmärkt att ha tårtfest på migrationsverket o.dyl. Annara skulle man ju bli berörd, hemska tanke.
Visst finns det utrymme att tolka regelverket på ett annat sätt i det fall du tar upp, beroende av vilka skrivningar man lutar sig emot.
Björn: Du har så rätt. Alla lovade inte. Tyvärr är det de som har makten i detta fall.
Det yttersta "ansvaret" i en sån här sak är FÖR DEN DRABBADE INDIVIDEN. Ansvaret för att följa regler anser jag är en total struntsak om en människa, en levande varelse av kött och blod far illa pga korkade regler. Att göra ett vansinnesbeslut som förstör ett liv och sen stå och tvaga sina händer och prata om att man följde reglerna och därmed att man har gjort sitt anser jag är fullständigt absurdt.
Det yttersta ansvaret för en sån instans är att se till att ingen blir lidande. Inte att titta på reglerna och följa dem, även om man innerst inne vet att reglerna är felaktiga.
Vad är viktigast? Ett människoliv eller en massa byråkrati på ett papper? Ibland undrar jag verkligen hur byråkrater tänker.
(och som någon redan påpekat, hade det varit deras egna barn hade det såklart varit annat ljud i skällan. Då hade reglerna fått flytta på sig!)
Kvalificerat skitsnack på högsta nivå! Alla som jobbar på en myndighet (i denna frågan) kan alltid luta sej tillbaka OCH SKYFFLA ÖVER PROBLEMET TILL ETT ANNAT SKRIVBORTD. INGEN BRYR SEJ!
Läste om detta i tidningen och blev nästan förbannad. Handfallna myndigheter slår ifrån sig i bägge länderna. Vem tänker på barnet? Är barnet ingen individ utan ett föremål som kan behandlas hur som helst?
Annica
Isecore: Visst låter det bekant? Vi följde reglerna... vi lydde bara order...
Rita: Och det är ju det riktigt konstiga - hur kan man som ansvarig koppla bort empatin så till den grad? Efter all offentlig diskussion om hur vi ska värna barnen...
Annica Tiger: Det verkar ju som att föräldrars behov går före barnets. Trots barnkonventioner och ständiga larm om hur illa vi gör våra barn. Och varför, varför skriver inte tidningarna mer om detta?
12