Idag har jag lyssnat till fyra olika eländesbeskrivningar. Fyra människor som upplevde att livet är tungt och svårhanterligt.
I det ena fallet gällde det en nyligen genomförd renovering av bostaden som när allt var klart, visade sig ha utförts på sätt som nu gör att golv spricker, vvvs-installationer inte funkar med mera i den stilen och ovanpå det hade bilen gått sönder på ett kostsamt vis. Ännu mer jobb och massor av pengar fordras för att få allt i ordning. Åsså var de små barnen förkylda igen.
I det andra fallet rörde det sig om en person som halkat och brutit handleden, komplicerat brott och ont och besvärligt.
Det tredje fallet handlade om en äkta hälft som gått bort, visserligen för något år sedan men livet var tungt allt sedan dess.
I det fjärde fallet fick jag höra en hemsk och sorglig berättelse om en ung människas plågsamma sjukdom och slutligen nyligen inträffade bortgång.
Så lätt det skulle vara att vifta bort den första berättelsen med att det är världsliga ting. För det är det ju. Berättelsen om svårigheterna med att hantera en bruten handled är också ganska trivial. Handledsbrott är ymnigt förekommande särskilt vintertid. 20 000 handledsbrott/år. (Ifjol ingick jag i den statistiken) Ett fall för ortopedins löpande band. På sitt sätt också en världslig sak. Att en äkta hälft går bort och den andre blir ensam kvar är naturligtvis svårt men också livets gång. Men på eländeslistan ligger det nog ovanför en renovering. Döden avslutar allt världsligt och livet som vi dittills känt det är över. Man måste omorientera på alla sätt. Att förlora ett barn, även ett vuxet barn, är i min värld det mest fruktansvärda som kan drabba en människa. I jämförelse med det blir allt annat smått.
Men är det riktigt, ur ett mänskligt perspektiv, att göra jämförelser av elände när en människa berättar om sin nöd? Jag tycker att vi människor har en stark benägenhet att göra sådana jämförelser och döma ut hur stort lidande andra har rätt att känna.
Min hållning är att vars och ens helvete är lika hett. Var och en som lider har det jobbigt och vilken rätt har vi som står utanför att göra jämförelser och utdöma vem som har rätt till sitt lidande och förståelse för detsamma? Jag menar – i jämförelse med till exempel hur folk har det i Irak skulle inte en enda människa i Sverige ha rätt att tycka att livet är svårt, oavsett vilka sjukdomar eller annat som drabbat en.
Det är viktigt att lyssna när människor behöver tala om sina svårigheter. Det är viktigt att ge lite tid. Jag har kommit fram till att det bästa jag som medmänniska kan ge, är att visa att jag accepterar deras upplevelse och inte ställer den i relation till allt annat som kunde ha hänt som skulle kunna vara så mycket värre och jag kommer inte med käcka tillrop avsedda att trösta.
Grejen är att människor som lider egentligen inte är ute efter tröst. De är oftast inte heller ute efter goda råd. De är definitivt inte ute efter att få förklarat för sig att det finns de som har det värre. Människor som lider är ute efter att bli lyssnade till och möta respekt för sina känslor och sin upplevelse. Man behöver det för att orka fortsätta hantera sin situation – oavsett om det gäller världsliga svårigheter eller sjukdom och död. Som medmänniska behöver man alltså egentligen bara lyssna en stund och bekräfta att man hört och förstått att det är tungt. Jag tror att om vi orkar lyssna mer på varandra så bidrar vi till ökad folkhälsa och får ett mänskligare samhälle.
Vars och ens helvete är lika hett.
Alldeles rätt tycker jag.
Minns en kille som skrev på en sajt att hans film hade brunnit upp och det var originalet. I tre år hade han kämpat och jobbat med den här filmen nätter, helger, varje ledig stund. Han var förkrossad. Han hade dessutom fått nån finansiär intresserad, det var SÅ nära. Då brann filmen upp. Tillsammans med en massa annat förstås, men det var filmen...
Och svaret han fick gav upphov till vild diskussion. Någon skrev nämligen:
"HUR kan du bry dig om sådana skitsaker NU??? När 20 000 svenskar finns i det tsunamidrabbade Asien? Du är en liten och äcklig människa."
Herregud kvinna, vad du är klok! Precis så är det - man vill inte ha tröst eller få nertryckt i halsen att det alltid finns någon annan som har det värre.
När folk frågar hur jag mår och jag berättar om min sömnsvårigheter, minnesstörningar, trötthet m.m., får jag ofta svaret "Men det har jag också...". Då blir jag bara trött och förbannad. Det är antagligen ett försök till tröst att det inte är så farligt, eftersom det finns fler som känner det så, men jag känner mig alltid som om de säger: "Det är bara bagateller och egentligen inget fel på dig" och jag känner mig som en liten lort, en simulant. Det är så sant som du säger att vars och ens helvete är lika hett och att det känns bättre om någon försöker lyssna och ger lite av sin tid, utan att förminska en.
*nickar instämmande*
Go morrn! Det bästa med bloggen att man kan läsa från andra människors liv. Och det du har skrivit är tokrätt.
Mycket bra skrivet, jag hade inte kunnat formulera det bättre själv!
Nu var det ett tag sedan jag var här inne och läste och så ramlar jag rätt på ett sådant kanoninlägg! Som så ofta annars slår du huvudet rakt på spiken Tanten, mitt lilla helvete är lika hett som ditt eller någon annans och lyssna är det viktigaste och bästa man kan göra. Förringa inte någons problem.
Man behöver inte komma med lösningar, det räcker att bli lyssnad på för att det skall kännas lite bättre.
Så himmla klokt skrivet! Visst, alla har sina ok att bära.
Ja, det var verkligen bra skrivet! Så rätt!
Bra skrivet... ibland behövs bara ett lyssnande öra.
Jämförelser är av ondo. Det är helt sant. Och det är bara när man själv inser att ens eget är mindre som man fattar det, inte när nån säger det till en. För var och en har ju sin ryggsäck att bära.
Häromdagen råkade jag höra ett samtal - jag känner damen de talade om, maken berättade att hon har kämpat jättehårt mot cancer och nu i veckan ska hon få besked om det är över för andra gången eller om det kommit mer... de har två små flickor på 8 och 10... då kände jag själv att jag har överkomliga bekymmer.
Men man måste känna den känslan själv. För det är ju jag som ska leva mitt liv, hur eländigt de än har det i krigsländer etc.
Du har så rätt i det du skriver. Konsten att lyssna är att bekräfta det svåra.
Du har helt rätt. Alla har sitt eget helvete.
Sådär spontant kände jag att JA, absolut är det lika hett i allas helveten. Eländen är inte jämförbara, man kan inte mäta graden av elände som någon upplever. Och i de fall där det är som du beskriver, att man bara behöver få prata, bli hörd, kanske t o m önskar sig lite tips om att komma vidare... då är det urkorkat att komma med "tänk på barnen i Biafra"-svar. Respektlöst. Man visar ointresse, och sin egen inskränkthet. Kanske renatv någon slags missunnsamhet. Om man säger "det finns andra som har det värre".
Men... så tänkte jag en liten sväng till, och då kom jag att tänka på... de gånger man möter människor som har fastnat i eländespratet som ett socialt förhållningssätt, eller som en offerroll. Inte heller då hjälper det mycket att säga "men tänk på den-och-den som har det mycket värre än du"... däremot är frågan om man verkligen gör rätt, om man bara fortsätter att lyssna och vara deltagande? Det är kanske lite en annan fråga, men... tja, det hänger ändå ihop på något vis...
Monica:
Ett utmärkt exempel på vad jag menade med jämförelser. Var och en som drabbades av tsunamin hade naturligtvis fruktansvärda upplevelser och sorg att hantera. Men att all annan sorg plötsligt inte räknades kändes otroligt motbjudande under hela rapporteringen.
Annela:
Ja, "Det har jag också" är en förlängning av den fråga jag funderar runt. När det liksom blir eländestävling. Ungefär som Monty Pythons sketch där man försöker bräcka varandra när det gäller fattig uppväxt. "Vi bodde i en skokartong på motorvägen och åt grus".
Joshua Tree: Tackar.
Anne-Maj: Håller med om det - att de insikter man får om hur olika livet kan te sig är en av de bästa sakerna med bloggen.
isecore: Tant tackar och bugar!
Ensambarn: Tack. Det är just det jag tror att vi alla kan bidra med - lyssna en stund och därmed ge lite mer styrka till att hantera vad -det-nu-är man har det jobbigt med.
atiR: Tack. Ja, vi har alla våra ok. När man följer bloggar en längre tid får man ofta syn på åtminstone konturerna av bloggarens ok även om man inte bloggar om just det. Många av oss bloggar ju för att få en stunds avkoppling från resten av livet.
Mette: Tack.
Nina: Tack och jag menar att vi alla kan lyssna en stund på någon även om vi själva släpar på svårigheter.
Bloggblad:
Just precis! Visst finns det de som har det värre än man själv. Mycket värre. Men man måste känna den känslan själv, precis som du beskriver. Då men först då, blir den insikten en hjälp för en själv att lyfta blicken från de egna svårigheterna och se det som är bra i ens liv.Jag tror att den insikten kommer till en lättare om man mött förståelse för sina egna bekymmer.
Quid Vis:
Mycket bra sammanfattning av vad konsten att lyssna är.
turmalin: Tack för det.
Visionary Soul:
Jag delar helt din uppfattning om att det finns de som gör det till en socialt förhållningssätt och intar en offerroll och att lyssnandet då bara legitimerar gnäll.Men för mig är det en annan fråga där jag förhåller mig på annat vis. Blir nog ett inlägg om det också.
Bloggen är då min ventil,,
Ja, nu kommenterar jag ett gammalt inlägg, men jag har gått och tänkt på det här men inte hunnit skriva nåt (fick en egen Arvinge samma helg som ditt ursprungliga inlägg). Förrän nu. Det är precis sånt som jag gått och funderat på, vilket ju gör att jag tycker du har helt rätt. Vars och ens helvete är lika hett. Om man, som jag, har en liten kroppslig defekt som gör att jag ständigt har lite (ibland mer) ont blir saken (det vill säga att man ibland klagar över att man har ont) sannerligen inte bättre av skuldkänslorna man endera skaffar sig själv, eller får av andra för att - andra har det värre. Min mor har samma sjukdom och jag blir ibland nästan arg på henne för hennes sätt att förminska sina problem för att "andra har det värre". Sen, vilket du ju tar upp i nästa inlägg, finns det ju i andra änden det rena martyr-gnället. DET kan ju stävjas, men jag håller helt med om att det inte bara är att jämföra människors olyckor på något objektivt sätt.
Tom Leben: GRATTIS till Arvingen! Så roligt!
Om man har en kronisk sjukdom har man nog jobbigt utan att behöva vare sig förminska problemen eller skuldbelägga sig själv. Men det är inte helt ovanligt med den sortens "tapperhet". Jag förstår egentligen inte varför eller hur den uppstår. Kanske av rädsla för att missuppfattas som martyr?
17