Jag nås av undringar över hur vi mår nu, Arvingen och jag, två och en halv månad efter olyckan.
I grunden är det oerhört jobbigt på så många vis. Framtiden är lika oviss som tidigare. Det finns gott om svarta stunder. Arvingens vardag är slitsam med en fortsatt förlamad arm och närkontakt med vården nästan varje dag. Men man orkar inte med att bara försjunka i eländet. Vi delar inställningen att man måste hantera den situation man befinner sig i. Därför bloggar vi ibland, försöker göra något kul emellanåt, pratar mest om annat med våra vänner och bekanta och jobbar på att ta en dag i taget och normalisera livet.
Men visst är det så för mig som stående bredvid att när natten kommer och jag ska sova - då kryper det fram, vanmakt och oro.
Och visst har vi många samtal både med varandra och förtrogna om det hemska, sorgliga, ångestskapande i hela situationen.
Arvingens senaste inlägg i ämnet hittar man här
Ibland räcker orden inte till. Vi tänker på er då och då, läser era bloggar och hoppas att allt ska bli bra i framtiden.
När det hände för mig, tyckte jag att alllting tog så¨lång tid för mig. Jag ville så gärna att allting skulle gå tillbaka så snart det skulle gå, men. Skickar lite kramar till dig. Låt tiden få gå, dålig råd men..
2,5 månad är så kort tid.. och en krisprocess går inte över på en kvart.. låt det ta tid.. Men jag är ju ändå glad för vart livstecken jag ser..
Uppdaterade bokinlägget.. Självkänsla nu! och Mia Törnblom har skrivit den.. ska lyssna och inta ord och meningar hela helgen jag.. o så repetera nästa helg, o nästa..
Låt tiden vila
i nuet som är
försök
kom ihåg skrattet
som framåt bär..
Varma tankar till Dig!
Oj, ni har det jobbigt. Det tar tid och det måste få göra det. Bra att ni tar en dag i taget, tror det är det bästa man kan göra. Så en dag, skiner solen åter, kanske inte helt och fullt, den kommer att glimma till, i små portioner. Varma kramar till er!!
Måste du kalla honom arvingen? Det låter som om du var på väg ut ur tiden :-)
Quid Vis: Vi känner och tackar för stöd och omtanke.
Anne-Maj: Precis så är det - man vill att det ska över och fort!
Excessa: Å tack för kloka ord! Skrattet som framåt bär... det är något vi tror på.
Eva: Tack! Den glimmar ibland, så vi fortsätter tro på att den finns där.
Björn: "Förtida uttag av arv" - är du inte utsatt för det? ;-)
jobbigt tänkande
Tack för dina kommentarer.
Förstår din resa enormt.
Jag förlorade sex av mina bästa vänner för nio år sedan i en flygolycka. en resa jag skulle varit med på själv.
Så den resan förstår jag. Med huvudlutande terapeuter och de jobbiga efterdyningarna. De där som man är ensam om. Som ingen förstår. Tills man en vacker dag är liksom igenom och man inser att det man går igenom är unikt och eget.
Kram.
Skilda Pappan.
Som du vet har jag full förståelse för alltihop... till natten har jag ett mantra som jag brukar somna av, faktiskt. "Jag skiter i allt" - vilket jag ju förstås inte gör, men jag vet att jag menar "för stunden".
På vår front är läget ett litet snäpp bättre på båda håll. Men bara ett litet...
9