Sagan jag minns

I mitt barndomshem förekom inte särskilt många böcker. Vi idkade istället friluftsliv på längden och på tvären i regn och rusk och solsken. Högläsning var därför av naturliga skäl en sparsamt förekommande aktivitet. Dock fick jag någon enstaka bok i present av mer litterärt intresserade bekanta. En sådan bilderbok som handlade om tre älvliknande små busfrön har jag kvar. Men inte för att jag har något varmt barndomsminne i anslutning till själva sagan. Nej, det handlar om bokens titel. En titel som jag i tonåren hisnade över – HUR kunde en barnbok, låt vara på det oskyldiga 50-talet, ha fått en sådan titel? Titeln var namnen på de tre busfröna. Boken heter ”Pitt, Patt och Putti”.
bilderbok
Nå, det var alltså inte den sagan jag förvarar som ett ömt minne. Nej, en helt annan och välkänd saga har jag som mitt starkaste sagominne. En person läste nämligen högt för mig när han kom på besök. Det var min skinntorre lille morfar August. August var mycket gammal när jag kom till världen så jag minns honom som den magre, tunnhårige, häpnadsväckande vige lille gubben. Av vad som berättats vet jag att han i sin krafts dagar var en tusenkonstnär som försörjde sig och familjen genom att vara både skomakare och torpare. En riktig spelevink ska han också ha varit. Och som sagt tusenkonstnär. Det problem av praktisk natur fanns inte, som August inte kunde lösa. Han byggde komplicerade möbler, lagade allt som var trasigt, förnöjde barnen med luffarslöjd. Dessutom var han rent akrobatiskt vig. (Har tyvärr inte gått i arv)

På sin ålders höst som sammanföll med min barndom kom han på veckolånga besök och då läste han på mammas begäran högt för mig. (Hon fick undan oss båda två s.a.s. och kunde sköta sina hushållssysslor utan att vi pockade på uppmärksamhet). Morfar hade ett alldeles eget sätt att uttala och betona ord. Några exempel jag minns är trenchcoat som i morfars mun hette trennkatten och kiosken som uttalades kjassken. Den saga jag alltid önskade att han skulle läsa var Sagan om Pomperipossa av Falstaff Fakir.

Själva sagan var av mindre intresse än morfars sätt att uttala ordet Pomperipossa. Morfar uttalade det med tydligt och kort o i början istället för å-ljud, därefter kort e och extremt långt o i sista delen av namnet. Pommperripooooooooooooooosa. Hysteriskt roligt för en fem-åring. Det är en kort saga så när morfar läst klart bönade jag på allra ljuvaste femårings vis: Igeeeeen! Snälla morfar, igen!

Och han läste. Igen och igen. Och jag skrattade så jag kiknade. Med tiden blev jag dock lite less på att höra själva historien om prins Pipi och prinsessan Fifi. Jag var ju bara ute efter Pommperripooooooooooooooosa.

Då utmanade jag ödet genom att avbryta morfar efter första delen av sagan och be honom börja om. I första delen inklusive titeln nämns nämligen namnet hela fem gånger. Pommperripooooooooooooooosa.

Jag måste ha varit rätt uppfinningsrik när det gällde orsaker till varför han skulle börja om flera gånger eftersom han snällt gjorde mig till viljes. Till sist tröttnade ändå morfar på att bara få läsa samma saga och dessutom inte ens hela sagan. Han klagade sin nöd till mamma. Hon hade för länge sedan listat ut vad jag höll på med och avslöjade mina låga motiv för morfar. Då blev han riktigt sur. Se’n dröjde det länge innan han läste igen och aldrig mer om Pommperripooooooooooooooosa.

Detta var ett ämne i vår skrivarcirkel. Ämnet kom från Excessa via Johannapannan

Nytt ämne till JosephineAtt välja  Uppdatering byter ämne eftersom vi redan haft ett snarlikt ,"I valet och kvalet", i denna omgång. Josephines ämne blir "Kartboken"

1 Bloggblad:

skriven

Tack för ett gott skratt!
Själv älskade jag när mormor idkade högläsning ur veckotidningar - hon läste "mrs" som "märsch"... Märsch Simpson var på tapeten rätt ofta - men jag förstod aldrig vad "skandal" betydde.
Mormor sa alltid "aderton" om 18. Det var kul. Så jag hittade på alla tänkbara uträkningar hon fick göra där svaret var "aderton".

Så många minnen jag fick nu från mormors kök av din berättelse...

2 johannapannan:

skriven

åh fantastiskt!!! Jättehärligt att läsa. Satt med ett leende på läpparna hela tiden.
Välskriver, underhållande och glatt. Många minnen från ens egen barndom kom fram
Tack!

3 En liten tant:

skriven

Bloggblad: Fniss- märsch Simpson. Jag tycker det är helt underbart att de frimodigt uttalade de främmande orden utan att darra på vare sig röst eller manschett. Tänk att du också manipulerade den äldre generationen till att säga lustiga saker!

4 En liten tant:

skriven

Johannapannan: Tack för det! Och tack för att du passade vidare - blev ett lätt ämne för mig.

5 Excessa:

skriven

hmm.. undra allt lite vad en tonårig tant hade i sin fantasivärld ;-)
Underbart! Det är inte själva sagan utan människor som delar med sig som man minns mest.. Hör ända hit morfars uttal och barnbarnets porlande skratt.. Gott!

6 En liten tant:

skriven

Excessa: Det var ju som tonåring jag fick den där sexualundervisningen av fröken Sandefeldt som jag skrev om tidigare...

7 SolSkuggan:

skriven

Härligt! Vilken rolig läsning detta var. Tack!Känner igen mig lite i de främmande namn/ord formuleringarna. De gjorde så gott de kunde och som du säger, utan att darra på manchetten.

8 Quid Vis:

skriven

Vilken härlig berättelse om dig och din morfar och Pomperipossa. Det får mig att tänka tillbaka på barndomen.
Min storebror och jag var stammisar på biblioteket där jag lånade HC.Andersens sagor (mörkröda med guldtext på ryggen) och han lånade Bill den förskräcklige. När jag läst mina sagor så slukade jag även Billböckerna där det fanns en ljuvlig flicka som hette Violet. Jag uttalade hennes namn som Violätt och brorsan tillrättavisade mig på svengelska med VAAJLET.

9 Josephine:

skriven

ha ha! kul :-) stackars morfadern... Kunde han inte ha bjudit på det så att säga? *ler* Min morfar hade ett roligt ord för "rondell" - han sa "ringelidutt" :-) Kartboken - jag ska fundilera ordentligt på den och skriva först på onsdag! (tror jag, om jag inte har funderat klart tidigare...)

10 frktjatlund:

skriven

Vilken föredömligt tålmodig morfar.

11 En liten tant:

skriven

Solskuggan: Ja, i det mesta gjorde nog den generationen så gott de kunde. I mångt och mycket kunde de dessutom mer än vad vi välutbildade kan idag.T.ex. om mat, om att laga saker, om att sy, väva, sticka etc.

Quid Vis: Vajlett - jamen självklart! Ungefär som Klaodette (reservation för stavningen) i Hjortronlandet av Sara Lidman. Claudette! Eller gossen som döptes till Slark efter Clark Gable. Sant!

Josephine: Morfar blev helt enkelt förnärmad av att ha blivit utsatt för åtlöje utan att förstå det.Ser fram emot ditt bidrag.

frktjatlund: Jag kan förstå att han blev less till sist. Jag var ihärdig så visst var han enormt tålmodig och snäll mot sitt baksluga barnbarn.

12 gunsan:

skriven

En Liten Tant... nu har jag läst och det var ett tag sen... härligt vilka minnen...
Själv var jag livrädd för Hans o Greta... Rödluvan och Vargen... jag gick ut när mamma läste för mig och min syster... det var hemskt då... Jag är inte rädd nu hi.
SAGOBOKS-TIDERS-KRAM :)

13 petra:

skriven

HA HA det var dagens stora skratt!! POÅminner mig om en jättegullig h¨ndelse på dagis för länge sen;
Min äldste son - då fyra år - skulle ha Luciauppvisning på dagis - på den tiden förväntades föräldrarna samlas halvsju (!!) för att se sina småttingar framföra sina murrande och mumlande "sånger" där endast enstaka fraser framträdde...där satt vi alltså alla, närmast i coma av trötthet, och så sjungs "Midnatt råder"...och då plötsligt hör vi lilla Vera 3 år högt och bestämt:
"pitt, patt, pitt patt, pittepittepitt patt....PITT...PITT...patt!"

14 Lena:

skriven

Så gott att ta del av... att titta bakåt och gå in i våra minnesskafferier är en gåva. Inte alltid så lätta vackra minnen men att ha förmågan att göra det är en hjälp många gånger att låsa upp stängda dörrar. Dessutom så är det bara man själv som väljer att öppna de man vill...

15 Rut:

skriven

Jag kan inte påminna mej att det förekom någora sagoböckeri vårt hem. Däremot fabricerade vår mamma egna sagor som vi fick portionsvis om vi varit snälla.
Vårt bokförråd inskränkte sig till Bibeln, Katkesen och Kloka gubben där fannas goda råd om möjliga och omöjliga krämpor, kanske de hämtade lärdom därur för vi var sällan sjuka.
Stockhomstidningen hade vi också, den kom buntvis för att det gick långt mellan gångerna som vi kom till posten, långt från allfarvägen som vi bodde.
Min moster Hulda var mycket för högläsninng. När vi påpekade att det var fel på uttalet blev hon mycket sårad. Det står ingengiör så läser jag i-n-g-e-n-g-i-ö-r efter bokstaven sa hon och sen får ni säga vad ni vill. I bibeln hade hon svårt med ord som vidskepelse,= vid-skäpel-se och stötosten, det blev stöt-osten.

16 Inga M:

skriven

Det finns mycket ordglädje i barn, så som Du beskriver; detta att vrida o vända på uttal och njuta av hur ord kan låta. Det kan ju utvecklas till annat vridande o vändande på ord i vuxen ålder :).

Såna här underliga boktitlar är ibland böcker ursprunglingen skrivna på andra språk och översatta till svenska, jag ser inte namnet på författaren, kanske tysk eller så?

17 En liten tant:

skriven

Gunsan: Vilken tur att du inte är rädd nu längre! :-)

Lena: Just det, man väljer vilka man öppnar och vilka man låter omvärlden kika in genom. Många dörrar finns det.

Rut: Strong hållning av moster Hulda! Självtillit går före konstig stavning.

Inga: Jag gissade också på en översättartabbe men så verkar det inte vara.Copyright innehas av ett bokförlag i Hälsingborg (med ä)och författaren hette Edna Christensson. Det står inte något om att det var en översättning.

18 Ninni:

skriven

Vilken härlig läsning..inte utan att jag börjar minnas själv.
Kan inte komma ihåg att morfar läste för mig..men min pappa däremot.
Han läste så kul och bra...det var inte alls lika kul när min mamma läste.
Glädjen med högläsning har jag tagit med mig till mitt eget barn och så alla mina barn på jobbet!

19 MiA:

skriven

Den allra första kommentaren, Bloggblad: Jag säger aderton (är från muminland) men ibland får jag ge upp och säga arton för att bli förstådd överhuvudtaget :). Nu har jag bott såpass länge i Sverige att jag identifierat de flesta av orden som anses lite lustiga, så ibland använder jag dem med flit för att lätta upp stämningen eller bara få någon att le.

20 En liten tant:

skriven

Petra:Jag missade att svara dig förut! Förlåt! Men det beror nog på att jag fortfarande skrattar hejdlöst åt lilla Veras variant av Midnatt råder!

Ninni: Å, det är så bra att du läser högt! Jag propagerar verkligen för högläsning så fort jag får en chans.

MiA: Det visste jag inte- att muminlänningar säger aderton. Men det passar bra, aderton är ett vackert ord och muminländska är ett vackert språk.

Kommentera här: