Sagan jag minns
I mitt barndomshem förekom inte särskilt många böcker. Vi idkade istället friluftsliv på längden och på tvären i regn och rusk och solsken. Högläsning var därför av naturliga skäl en sparsamt förekommande aktivitet. Dock fick jag någon enstaka bok i present av mer litterärt intresserade bekanta. En sådan bilderbok som handlade om tre älvliknande små busfrön har jag kvar. Men inte för att jag har något varmt barndomsminne i anslutning till själva sagan. Nej, det handlar om bokens titel. En titel som jag i tonåren hisnade över – HUR kunde en barnbok, låt vara på det oskyldiga 50-talet, ha fått en sådan titel? Titeln var namnen på de tre busfröna. Boken heter ”Pitt, Patt och Putti”.
Nå, det var alltså inte den sagan jag förvarar som ett ömt minne. Nej, en helt annan och välkänd saga har jag som mitt starkaste sagominne. En person läste nämligen högt för mig när han kom på besök. Det var min skinntorre lille morfar August. August var mycket gammal när jag kom till världen så jag minns honom som den magre, tunnhårige, häpnadsväckande vige lille gubben. Av vad som berättats vet jag att han i sin krafts dagar var en tusenkonstnär som försörjde sig och familjen genom att vara både skomakare och torpare. En riktig spelevink ska han också ha varit. Och som sagt tusenkonstnär. Det problem av praktisk natur fanns inte, som August inte kunde lösa. Han byggde komplicerade möbler, lagade allt som var trasigt, förnöjde barnen med luffarslöjd. Dessutom var han rent akrobatiskt vig. (Har tyvärr inte gått i arv)
På sin ålders höst som sammanföll med min barndom kom han på veckolånga besök och då läste han på mammas begäran högt för mig. (Hon fick undan oss båda två s.a.s. och kunde sköta sina hushållssysslor utan att vi pockade på uppmärksamhet). Morfar hade ett alldeles eget sätt att uttala och betona ord. Några exempel jag minns är trenchcoat som i morfars mun hette trennkatten och kiosken som uttalades kjassken. Den saga jag alltid önskade att han skulle läsa var Sagan om Pomperipossa av Falstaff Fakir.
Själva sagan var av mindre intresse än morfars sätt att uttala ordet Pomperipossa. Morfar uttalade det med tydligt och kort o i början istället för å-ljud, därefter kort e och extremt långt o i sista delen av namnet. Pommperripooooooooooooooosa. Hysteriskt roligt för en fem-åring. Det är en kort saga så när morfar läst klart bönade jag på allra ljuvaste femårings vis: Igeeeeen! Snälla morfar, igen!
Och han läste. Igen och igen. Och jag skrattade så jag kiknade. Med tiden blev jag dock lite less på att höra själva historien om prins Pipi och prinsessan Fifi. Jag var ju bara ute efter Pommperripooooooooooooooosa.
Då utmanade jag ödet genom att avbryta morfar efter första delen av sagan och be honom börja om. I första delen inklusive titeln nämns nämligen namnet hela fem gånger. Pommperripooooooooooooooosa.
Jag måste ha varit rätt uppfinningsrik när det gällde orsaker till varför han skulle börja om flera gånger eftersom han snällt gjorde mig till viljes. Till sist tröttnade ändå morfar på att bara få läsa samma saga och dessutom inte ens hela sagan. Han klagade sin nöd till mamma. Hon hade för länge sedan listat ut vad jag höll på med och avslöjade mina låga motiv för morfar. Då blev han riktigt sur. Se’n dröjde det länge innan han läste igen och aldrig mer om Pommperripooooooooooooooosa.
Detta var ett ämne i vår skrivarcirkel. Ämnet kom från Excessa via Johannapannan
Nytt ämne till Josephine: Att välja Uppdatering byter ämne eftersom vi redan haft ett snarlikt ,"I valet och kvalet", i denna omgång. Josephines ämne blir "Kartboken"
skriven
Tack för ett gott skratt!
Själv älskade jag när mormor idkade högläsning ur veckotidningar - hon läste "mrs" som "märsch"... Märsch Simpson var på tapeten rätt ofta - men jag förstod aldrig vad "skandal" betydde.
Mormor sa alltid "aderton" om 18. Det var kul. Så jag hittade på alla tänkbara uträkningar hon fick göra där svaret var "aderton".
Så många minnen jag fick nu från mormors kök av din berättelse...