- Det är en person som upplever lätta besvär som egentligen är kopplade till livssituationen, besvär som man kanske får lära sig att hantera men som egentligen inte är sjukdom.?
Detta svar visar på två av de stora problemen med riktlinjerna.
1. Sjukdom som inte arbetsplatsen givit upphov till är framgent en privatsak som ska hanteras på fritiden. Att säga att livssituationen kan ge upphov till utbrändhet men inte berättiga till sjukskrivning är väl samma sak som att säga att folk får skylla sig själva. Vi är inte längre människor som lever våra liv. Vi är enbart arbetskraft.
Detta öppnar ju fantastiska möjligheter för makten att rensa upp bland vårdparasiter av alla de slag. Nya riktlinjer över vad den offentliga vården ska ta sig an är väl bara att vänta. För "självförvållad sjukdom" får vi snart betala alla vårdkostnader själva. Kanske kommer listan att se ut så här:
* Hjärtinfarkt som kan tänkas ha ett samband med övervikt eller ett inaktivt liv
* KOL och lungcancer förorsakade av rökning
* Handledsbrott förorsakade av benskörhet (du har väl varit inaktiv och minskat din benmassa, soffpotatis där!) - här finns mycket pengar att hämta, 20 000 handledsbrott/år.
* Olika typer av magåkommor som eventuellt kan hänföras till vällevnad som gallbesvär, colon irritabile.
* Skador efter sexuella övergrepp om man kan leda i bevis att offret varit berusat eller utmanande klädd
2. Riktlinjerna ska enligt socialförsäkringsminstern Cristina Husmark Pehrsson och ovan nämnde Jan Larsson vara "till stöd och hjälp", inte fasta gränser för vad som är tillåtet. Det innebär att man fortsättningsvis ändå ska bedöma rimligheten i sjukskrivningen.
Låter väl bra? Jo, men vem är det som ska bedöma denna rimlighet ? jo FÖRSÄKRINGSKASSANS handläggare. Olika bedömningar kommer det självklart att bli beroende på vilken handläggare som har hand om ärendet och hur bokstavstrogen den handläggaren är. Försäkringskassans överstechef framhåller gärna att de följer reglerna och att de är lika för alla. Men eftersom det finns en töjmån och ett utrymme för bedömning är inte reglerna lika för alla. Det är helt enkelt inte regler utan rekommendationer. Rättssäkerheten kräver då att den som bedömer har kompetens för detta och förstår sitt uppdrag samt att den enskilde kan överklaga.
Ifjol var jag inblandad i ett rehabärende, som stöd för en person på en helt annan ort. Det kom upp en idé om en rehabinsats som skulle hjälpa personen mycket men som Försäkringskassan måste godkänna för att inte dra in rätten till sjukpenning. Innan vi presenterade idén för berörd kassa, mailade jag frågan som en principfråga till samtliga Försäkringskassor i landet och frågade hur respektive kassa ställde sig till detta.
Det var ytterligt intressant att ta del av svaren. Värt att notera är att nästan alla svarade. Men bara nästan. Det är ett fel i sig eftersom Försäkringskassan är en myndighet och har som sådan skyldighet att besvara allmänhetens frågor.
Svaren spände från tvärt avslag till helt godkänt. Några formuleringar från olika håll:
"Absolut inte"
"Nej, det går inte. Regelverket tillåter inte det."
" Det är möjligt att man skulle kunna diskutera en sådan lösning men ta kontakt med din handläggare för bedömning"
" Det låter som en god idé i den situation personen befinner sig."
" Ja, det kan man göra"
Lyckligt nog visade det sig att den kassa som frågan skulle ställas till tillhörde de människovänliga som förstått sitt uppdrag.
De som försvarar dessa kommande riktlinjer blandar ihop saker, menar jag. Man pratar om att detta ska hjälpa människor bort från meningslös sjukskrivning. Visst är det ett problem när människor blir långtidssjukskrivna utan att få vare sig vård eller rehabinsatser.
Men att detta förslag om inskränkning av sjukskrivningsmöjligheter med automatik skulle leda till förbättrade vård- och rehabinsatser är helt enkelt inte möjligt. Regeringen har fiffigt nog just tagit bort arbetsgivarnas rehabiliteringsansvar.
Därför menar jag att man borde återinföra HELA legostadgan. Den utfärdades första gången år 1664 och stadgade bl.a. att varje arbetsför person, som inte försörjde sig på annat sätt, var skyldig att ta anställning. Det hette att envar måste ha "laga försvar", och den som inte hade det kallades "försvarslös" och kunde av ordningsmakten fasttagas och förpassas till tvångsarbete. Staten tolererade med andra ord inte att någon var arbetslös. Tvånget att ha laga försvar avskaffades 1885. Via arbetsmarknadspolitiken har ju detta återinförts med kravet på att flytta första dagen och a-kasseförsämringarna.
Så därför bör man återinföra även de delar som handlar om när hjonet blir sjukt:
"Blev ett tjänstehjon sjukt, måste husbonden vårda det i sitt hus utan löneavdrag för annat än kostnader för medicin och läkarvård. Tjänarna hade också en viss trygghet för sin ålderdom i en bestämmelse som sade, att hade de varit anställda hos någon från sitt 30:e år och till de blev orkeslösa, så var husbonden skyldig att dra försorg om dem till deras död."
Fast idag har Reinfeldt i alla fall lovat att ge låginkomsttagarna tusenlappen han lovade i valrörelsen. Så fint. Så förebygger vi depression och utbrändhet och blir ett lyckligt arbetande folk.
(Jajaja, jag vet att utredningen om sjukskrivningarna tillsattes av förra regeringen. Det blev det väl inte bättre av?)
Detta var nog den värsta smörja jag läst på mycket, mycket länge....
Lasse: Hoppas jag inte förstörde hela din lördag.
Tack - du sätter en välvässad tumme rakt i ögat på FK!
Bloggblad: Väl bekomme!
JAg har inte kunnat kommentera detta med de nya riktlinjerna för jag blev så förbannad så fort jag började skriva att det inte blev något! Du skriver det så bra. Precis så är det.
Det är ju också märkligt att icke sjukvårdsutbildade handläggare ska fatta beslut om sjukdomar och läkare som aldrig träffat den sjuka ska bedöma arbetsförmågan...
Hoppas att Du har länkat det här till någon tidningsartikel så att det kan läsas av många! Det är alldeles för kloka och genomtänkta synpunkter för att stanna i en liten bloggkrets! Det här luktar samma missförstånd som det blev med psykvården. Då skrotade man de stora mentalsjukhusen och de psyksjuka hamnade på gatan eftersom det inte fanns någon kommunal vård uppbyggd som kunde ta över. Nu tar man bort sjukskrivningsmöjligheten för många människor utan att samtidigt se till att de måste ges rehabhjälp från arbetsgivaren.
Jag undrar också hur jag som läkare skulle känna mig om en myndighetsperson indirekt påstår att jag har sysslat med att sjukskriva människor som har "lätta besvär relaterade till livssituationen". Man måste väl ändå utgå från att det finns diagnoskriterier på exempelvis utbrändhet, liksom på andra sjukdomar. Det kan inte vara något som läkaren
"höftar till" i stundens ingivelse.
Den vägen man lett in på nu; att någon typ av fjärrbedömning ska ligga till grund för beslut om rätt till sjukpenning är och förblir en återvändsgränd eftersom det är den enskildes totala hälsotillstånd som avgör arbetsförmågan inte enskilda diagnoser. Man glömmer bort att människan är en helhet med kropp och själ i samspel med sin omgivning. Och det är från den utgångspunkten den sjukes behov av vila bör bedömas.
Jag kommer ihåg för ett antal år sedan när jag regelmässigt kom till min läkare ett par gånger om året för att få pencillin för kraftiga luftvägsinfektioner som såg likadana ut varje gång. Jag arbetade självklart i stort sett varje dag ändå trots läkarens protester. Till slut så tröt hans tålamod och han sa ifrån: - Nu får Du inget mer pencillin av mig, utan jag sjukskriver Dig i två veckor och Du ska stanna hemma och låta infektionen ha sin gång så att den får läka ut ordentligt.
Jag gjorde som han sa och sedan dess har de här infektionerna varit borta.
Att få vila ut kan ju alltså
vara en del av själva behandligen oavsett om det gäller fysiska eller psykiska krämpor. Och det är orimligt att begära att vi ska vara hemma för att bota oss utan att få ersättning.
Risken är att det här synsättet som utredningen presenterar leder till precis motsatt effekt den som var avsedd: Fler och fler arbetar trots att de borde vila och drivs därmed in i kroniska sjukdomar och total arbetsoförhet. På den tiden lärare kunde vara hemma för sjukdom med full lön från första dagen så var väldigt få lärare sjuka över huvud taget. Resonemanget om fuskande sjuka och fuskande läkare håller inte.
Jag tror att man får gå en annan väg för att minska sjukskrivningarna: Utöka rehabansvaret och korta köerna till sjukvård. Många går idag sjukskrivna orimligt länge i väntan på vård.
Ella: Ja, det är svårt att riktigt få ur sig allt som bubblar upp inom en i denna fråga. Just det att icke-sjukvårdsutbildade ska överpröva läkarens bedömning är det sjukaste av allt.
Inga: Tack. Ja, det är länkat och många har läst enligt statistiken. Det verkar som att sjukskrivning inte längre ses som en del i kuren för att bota den sjuke utan endast som en belastning för samhälle ooch arbetsgivare. Tänk om någon kunde göra en undersökning på hur många som går till jobbet fast de är sjuka! Jag tror det är stora siffror det rör sig om. I vissa yrken bl.a. lärarkåren går folk till jobbet ända tills de stupar på tröskeln eftersom det medför så mycket mer arbete och dessutom blir sämre för eleverna om ordinarie lärare är borta.
Ja, utökat rehabansvar med riktiga resurser kopplade till det är väl den enda vägen. Men nu har ju faktiskt regeringen slopat arbetsgivarnas rehabansvar så den vägen är icke framkomlig.
Bra inlägg. Vad jag inte förstår är vad vi ska med politiker till om nu alla ska klara sig själva.
Tänker på det där med klassificeringen av utbrändhet - och när det skall gälla för sjukskrivning. Blir så våldsamt trött på enfaldiga kommentarer som ju medför en tolkningsmöjlighet där man separerar arbetsliv och övrig livssituation. Vem inbillar sig att det ena inte påverkar det andra och tvärtom? Så BRA att du tar och och sätter fokus på sådant här. Du hittar så bra ord för det.
För att hårddra det hela skulle det ju innebära att om livssituationen är så svår att man mår piss, så får man vackert masa sig till jobbet oavsett hur kasst man mår. För det är ju inte jobbet som förorsakat lidandet. Förenklat och käckt. Så lätthanterlig människan blir om man bara bemöter henne som att hon inte har den komplexitet hon faktiskt har. Vart tar empatin vägen?
Sugen på en dikt? Gå in på min blogg vet jag!
Länsdirektören för Försäkringskassan i Uppsala län Eva Maria Magnusson ser ingen risk för att personer som är sjuka nekas sjukskrivning. ?Jag vet inte om det någonsin är farligt att arbeta? Däremot kanske man inte alltid kan göra ett fullgott jobb" säger hon.
http://www2.unt.se/article/1,1786,MC=1-AV_ID=640990,00.html?from=latestnav
Jag kan tänka mig ganska många tillfällen när det kan vara farligt att arbeta - tex vid kraftig utmattning och depression. Att som Eva Maria Magnusson och utredaren Jan Larsson säger 'arbeta mindre' där man är, låter naivt i överkant. Vilken verklighet lever de i? Det är ju därför att man INTE har haft någon broms inbyggd och kunnat arbeta 'lagom', som man blivit utmattad!
Man borde BÖRJA med att se till att det finns fungerande behandlingar och rehabilitering, innan man skärper reglerna! - Inte först tvinga människor, och tala vackert om 'kraftfulla åtgärder' i någon avlägsen framtid, när ingen vet vad de är och hur det ska finansieras! Jag kan inte begripa hur nån skrivbordsnisse utan medicinsk kompetens kan få bestämma att folk inte ska få komma tillbaks efter vad kroppen klarar och läkaren ordinerar! Man kan inte 'förbjuda' en diagnos - folk är/blir sjuka i alla fall!
Jag har/hade ett jobb som var kvalificerat och intressant, en bra chef och dito arbetskamrater. Det hände mycket samtidigt och allt måste hanteras ganska snabbt. Sista halvåret jag jobbade hade jag ca 200 timmar övertid, likadant åren närmast innan. Jag förstod långt innan det hände vart jag var på väg - men jag 'skulle bara' göra klart A och B och C först innan jag saktade ner... När jag väl tog mig till doktorn var det inte primärt för att bli sjukskriven; jag ville bara må bättre, så jag kunde fortsätta jobba - men jag blev hemskickad så det visslade om det!!
Efter drygt två månader hemma försökte jag återvända och arbeta 6 tim/dag, för jag ville så gärna komma tillbaks, men efter mindre än en vecka var jag helt slut igen! Jag började gråta så fort någon tittade lite snällt på mig, golvet stod inte still så jag fick hålla mig i bordskanten för att kunna sitta upprätt. Ändå dröjde det 8 månader innan jag kunde släppa intresset för mina vilande arbetsuppgifter.
Jag är nu sjukskriven sen flera år, men Fk bestämde i vintras att jag måste jobba 25% - trots min läkares tydliga uppfattning att det inte var dags än! Som tur var hade jag kvar inarbetad tid sen innan sjukskrivningen som jag fick ta ut den första tiden - annars hade det inte gått alls. Jag håller nu nätt och jämnt näsan över vattenytan trots nya intressanta arbetsuppgifter, och har snarare blivit sämre. Ibland har jag haft fullt sjå med att bara hålla mig upprätt på stolen, men har alltid varit på plats när jag ska.
Jag har försökt öka arbetstiden, men då kommer alla symptomen tillbaks: sömnsvårigheter, huvudvärk flera dagar i rad, tryck över bröstet, feber mm. Samt naturligtvis en förlamande trötthet. Man har absolut inga marginaler. Det är mycket svårt med koncentration och inlärning, man tappar minnet (jag har stått i köpcentra jag besökt i 30 år och inte hittat vägen ut!), och har svårt att begripa och strukturera även måttligt komplicerade texter. Efter bara någon timme är det stopp, man fattar inte vad man läser, och känner bara en stor matthet! Det är typiskt för den här diagnosen, och det är det mitt jobb går ut på att klara.
Min sjukersättning ska förnyas 1 oktober - vad händer då??? Piskan på ryggen? Jag klarar inte ens att gå upp till 50 % arbete ännu, så jag är mycket orolig nu, och det blir jag inte bättre av!!
Fann mig hit via Nicoline... o det var nog det här jag behövde... Att finna andra som är där jag är...
Är själv det där duktighetssyndromet som blivit utbränd...
Kram
Paradigm: Åh, de kommer nog på något som rättfärdigar deras fortsatta existens.
Emma: Vilket konstigt ord du använder. Empati, finns det? :-)
Eva: Men vilket sanslöst uttalande av försäkringskassechefen! Jag önskar att hon är felciterad. Den beskrivning du ger av hur livet ter sig när krocken med väggen, känner jag igen från personer i min omgivning. Jag har tack och lov inte råkat ut för det själv men sett på nära håll hur dåligt en människa kan må och vilken tid det tar att bli frisk igen.Och oro befrämjar definitivt inte tillfrisknandet.
Dubbelörnen: Välkommen! Önskar dig kraft.
Bravo! Eller brava, eftersom du är en liten tant...
Dumheten är sagolik i denna fråga från myndighetens sida. Men vi har ju länge haft FK-läkare som anser att de bedömer folks sjukdom bättre genom att inte träffa dem. Hur bedömer de då? Jo, genom att läsa andra läkares journaler. Som de sedan underkänner... Det här är en oskön blandning av öststat och råkapitalism.
Jag har varit här och läst många gånger. Oftast håller jag med, men inte alltid. :-)
Detta inlägg berör mig på flera sätt. Jag hör till dessa som har sjukersättning, eller heter det sjukbidrag, (fd sjukpension). Arbetar halvtid.
Detta pga cancer och utmattningsdepression.
Första känslan var ångest när jag läste om förslaget, sedan vek den känslan undan lite när jag tänkte på att det redan är beviljat fram till jan. -09. Men sedan? Hur blir det då? Mer än 50% klarar jag inte av, då blir tröttheten för stor.
Ännu har jag inte satt mig in i exakt vad förslaget innebär.
Har inte din gåva att skriva ned hur jag tycker och tänker. Desssutom vet jag inte om jag skulle klara av att försvara en åsikt/synpunkt på ett bra sätt. Alltså blir jag feg och låter bli att skriva.
Ni är många på min länklista som jag försöker lära mig av.
Hälsningar från Bollebygdsbo
ab: Vilken exakt definition du fick till - "en oskön blandning av öststat och råkapitalism". Lysande. Märkligt att alla nyliberala krafter tiger still i frågan med tanke på öststatskomponenten. Men de tänker sig väl att det aldrig kommer att gälla dem.
Bollebygdsbo: Så bra att du inte alltid håller med! Det är ju när vi bryter åsikter mot varandra som vi för debatten framåt.Just i denna fråga är vi dock helt överens.Jag hoppas verkligen att du ska få hjälp även i fortsättningen.
Nej, när Jan Larsson (som ligger bakom förslaget) går in i väggen och inte kan ta sig ur sängen, tänker han sig nog att han ska bli sjukskriven.
I TV intervjuades Fredrik R som hastigast och fick frågan om vad han tyckte om att Mona Sahlin höll tal samma dag som han höll sitt årliga tal i Vaxholm. En del av svaret löd "Jag talar till dom som arbetar, hon talar till dom som inte gör det."
Där och då - tydligare har han aldrig varit. Och det är det som genomsyrar vad som pågår nu. Om du inte är frisk, har arbete och helst är ung och vacker så är du ingenting värd. Då är du en parasit som försöker lura till dig pengar, då är du inte intresserad av att göra rätt för dig och då ska tumskruvarna dras åt så att de som arbetar och är friska kan få mer i lönekuvertet.
Jag blir så ledsen ...
Sen blir jag riktigt förbannad också ....
:-)
ab: Ja, absolut. Väggen rycker nog närmare denne projektledare i denna debattstorm som förslaget rört upp. Att de backar och snurrar in sig är ju intressant att bevittna.
Christina: VA!?!?!? Sa han så!?!?!? Jahapp, nog för att man vet att moderater och nyliberaler har den utgångspunkten men att han så till den grad hade garden nere och lät det slippa ut genom den nya arbetarmunnen var rent häpnadsväckande. Har hans mediestrateg semester? Och ja... förbannad blir man. Dessvärre ser det ut att bli ens konstanta känsla när det gäller samhällsutvecklingen.
Emma: Det är rätt, man måste skratta åt eländet också. Och sedan göra som Tove Janssons knyttet inför striden mot Mårran: liva upp sig med en arg och krigisk dans.
JA han sa så. Mannen och jag diskuterade det och var förvånade över att han faktiskt uttryckte sig på det viset. Nyhetssändningen i söndags kväll måste det varit.
Jag tror han var lite pressad över att stödet minskar enligt mätningar som görs.
Allt för den fina statistikens skull!
Ja, nu har jag skrivit flera långa kommentarer men får inte till det rätt...
Det enda jag kan säga är att efter att ha arbetat med de svagare grupperna i samhället under mitt yrkesverksamma liv så har jag så svårt att förstå, jag kan bara inte förstå...
Dess grupper ORKAR heller inte föra väsen och hävda sin rätt, sjuka människor orkar helt enkelt inte det så det ÄR ju ett smart sätt att dra in lite pengar...
Men jag kan bara inte förstå vad man har för människosyn då...
24