Nog har vi lite till mans funderat över den oerhörda ökningen av antalet sjukskrivna för utbrändhet. Uppenbarligen går mångas funderingar i riktningen att folk fejkar och lurar läkarna upp i träden, där de kuvade och bortkollrade skriver det patienten dikterar och patienten därmed lyckligt håvar in en lång arbetsfri tid på skattebetalarnas bekostnad. Att läkarna skulle kunna göra en alldeles riktig bedömning av patientens hälsa verkar inte falla folk in.
Nu får alla anhängare av fejk-teorin statens fullt uttalade stöd. Socialstyrelsen och Försäkringskassan har utformat nya regler för hur långa sjukskrivningstider läkarna får utfärda. Det blir inte många dagar att vältra sig på sofflocket på det allmännas bekostnad. En bit av listan över diagnoser som omfattas av det nya regelverket finns att läsa i Dagens Nyheter.
Den offentliga diskussionen kommer antagligen att handla om utbrändhet och depression där argumenten för att begränsa möjligheten att bli sjukskriven, kommer att handla om att "jag har minsann sett hur grannen byggt garage medan han var utbränd" - argument som springer ur en angiverimentalitet som synes frodas hos "vanligt folk".
Men det är inte bara utbrändhet och depression som finns på listan. Ett 90-tal diagnoser ska få sina fixa gränser för sjukskrivning. Socialstyrelsen själv har uppenbarligen vissa dubier men utför sitt uppdrag som goda tjänstemän.
- Vi kan inte säga att vi har någon god vetenskaplig grund för några av de här riktlinjerna eftersom själva frågeställningen om arbetsförmåga är rätt ny för den medicinska vetenskapen, säger Jan Larsson, ansvarig på Socialstyrelsen.
Nähä.
Listan bygger inte på vetenskaplig grund.
Vad bygger den på då?
Ett allmänt tyckande bland olika befattningshavare på Socialstyrelsen och Försäkringskassan?
En hjärtinfarkt och 90 andra sjukdomar ska inte längre bedömas utifrån en vetenskapligt grundad uppfattning om patientens hälsotillstånd.
Så kusligt!
Detta kanske ändå inte främst handlar om att sparka på den som ligger. Det kanske är en kraftfull åtgärd för att komma till rätta med läkarbristen. Det tar ju tid att utbilda läkare. Länge håller de på och belastar det ekonomiska systemet genom att leva oansvarigt studentliv till skillnad från de som tänker sig en framtid inom försäkringskassan. Vid nyrekryteringar kräver F-kassan 120p, det vill säga tre års högskoleutbildning, i "relevant högskoleutbildning" typ beteendevetare e.dy.
Läkarnas grundutbildning omfattar 5,5 år. Därefter ingår obligatorisk allmän tjänstgöring som AT-läkare i 18 -24 månader. Efter det får man sin legitimation -är behörig att arbeta som läkare. De flesta vidareutbildar sig inom något område och denna specialistutbildning tar minst 5 år. Din läkare på hälsocentralen är en sådan specialist. Specialist inom allmänmedicin. En stackare som luras av sina illistiga och lata patienter. Så lättlurad efter 12 - 13 års utbildning. Illa.
Så kan vi ju inte hålla på. Leijonborg har givit ett allmänt uttryck för detta genom att vilja premiera de som snabbt blir klara med sina studier. En treårsgräns satte han i sitt förslag. Det innebär att alla blivande Försäkringskassehandläggare kommer att premieras på löpande band.
Som sagt, det tar en himla tid innan läkarna blir samhällsnyttiga med den nuvarande studieordningen. Men om vi fortsätter att utforma mallar och matriser för allt fler av läkarnas arbetsuppgifter kan vi absolut korta ner deras utbildning eftersom statliga riktlinjer ändå reducerar läkarna till receptutskrivare.
Det är hemskt att se i vilken riktning utvecklingen går i frågan sjukskrivningar och depressioner. Lite skrämmande. Bra att du tar upp det.
Jag har ofta varit här och läst.
Jag beundrar ditt mod att skriva och även att du hittar alla orden som du vill skriva.
Jag har bara tankar men orden vill inte komma fram.
Inte alltid har jag hållit med dig, men läser och funderar det gör jag.
Detta ämne är jag liksom en del av. Har halvt sjukbidrag (eller heter det sjukersättning) efter canceroperation med påföljande behandlingar. Dessutom hör jag til dem som fått diagnosen utmattningsdepression.
Än en gång, Tack för dina ord.
Många har klagat på att det saknas god vetenskaplig grund för de nya riktlinjerna. Ni glömmer dock att det inte finns det för de gamla heller.
Bra skrivet! Ibland tänker jag att vi vill foga in människor i ett system - där sjukdom skall vara lätt att avgränsa och klassificera. Men för sjutton! Vi är ju individer. Depression hos en individ ser ju inte ut på samma sätt hos en annan. Man förenklar högt och lågt. Och när skall man ha rätt att sjukskrivas och inte? De där enkla klassificeringssystemen är bedrägliga - verkligen. För man blir blind för människan och ser bara den sjukdom man för tillfället har i fokus. Knasigt. Jag är av den tron att människan talar genom sjukdom - när hon inte har orden vill säga. Inte alltid naturligtvis - men ofta. Och kanske är vi dåliga på att lyssna i samhället? Kanske sjukskriver vi istället - och missförstå mig inte, jag tror verkligen att sjukskrivningar behövs - men jag tror ännu mer att vi behöver lyssna till varandra. Och också att vi behöver ett samhälle som inte är så likriktat och normalitetsfixerat. För vi är inte alla lika.
FashionPassionStyleOpinion: Inte så lite skrämmande om man drar ut konsekvenserna.
Ingela: Tack för dina snälla ord. Jag blir glad över att få människor att fundera. Att väcka tankar är min önskan, få till en debatt är min glädje.
Anders: Men hur menar du nu? All medicinsk forskning som pågår hela tiden och som läkarna strävar att hålla sig uppdaterade på - är inte det att göra sina bedömningar utifrån vetenskaplig grund? Genom ett sådant arbetssätt blir också resultaten olika vad det gäller bedömningen av olika patienter. Som det ju ska vara. De nu kommande riktlinjerna blir däremot lika för alla och när det gäller hälsafrågor är inte det rättvisa. Jag önskar dig fortsatt god hälsa.
Emma: Så sant som det är skrivet. Vi är olika och ska behandlas olika utifrån behov i hälsofrågor. Det jag skulle vilja se mer av är mer aktiv hantering av sjukskrivnas problem. Många skulle troligen behöva mer stöd (inte mer kontroll)i olika former för att tillfriskna snabbare och bättre. Mer sjukgymnastik, mer samtalsterapi, mer stresshantering, mer varma bad för reumatiker osv.
Från Anders: "Många har klagat på att det saknas god vetenskaplig grund för de nya riktlinjerna. Ni glömmer dock att det inte finns det för de gamla heller". Ja nu känner sig säkert många sjukskrivna genast bättre! Sjukskrivningarna ska bedömas av läkarna som har kontakt med patienterna. Varför har vi annars läkare och som samtidigt ska kunna ta fram en rehabiliteringplan, vilket inte existerar idag. Sjukvården inom mentala stressområdet är idag närmast obefintligt för människor med arbetsrelaterade besvär. Ofta får människor söka privat KBT behandling.
Jonas: Så sant - förbättra rehabiliteringsarbetet så kommer vi att se snabbare återgång i arbetet för många. Initialt medför det naturligtvis ökade kostnader men i längden tar samhället hem dessa kostnader genom att folk kan jobba igen. Jag är helt säker på att majoriteten av de sjukskrivna vill arbeta.När de blivit friska.
Förvisso är jag inte så förtjust i de nya reglerna men att så enkelt säga att det rakt av är fel och att vi (doktorer) vet bäst önskar jag att det vore. Faktum är att det man visat att långtidssjukskrivning är förenligt med högre dödlighet (och nej det är inte bara pga att pat kanske har riskfaktorer i form av rökning, inaktivtet osv osv utan just att inte vara arbetande, samma sak med långtdsarbetslöshet fö). Bara för att jag är doktor vet jag inte alltid om pat kan arbeta eller inte, om man ex skulle kunna ha anpassade arbetsuppgifter. De läkare som borde bedömma sånt är specialister inom företagshälsovård, men de är allt för få. Vad som behövs är inte alltid långa sjukskrivningar utan rehabiliteringplaner som utarbetas efter varje persons situation.
(tillägg) som det är i dag blir det en del slentriansjukskirvande för att man helt enkelt inte kunskap/tid att sätta sig in hur man istället skulle kunna göra.. Tyvärr, och de som blir lidande i både "gamla" och det nya systemet är dessvärre patienten
fröken doktor:
Förbättrade rehabiliteringsplaner förordar flera av oss i ovan förda diskussion. Där har arbetsgivarna ett stort ansvar och det finns det ju också regler för. Långtidssjukskrivning är inte något slutmål eller idealt tillstånd.
Jag blir nästan rörd av din tilltro till företagshälsovårdens läkare. Min erfarenhet av den läkargruppen är inte lika positiv, förefaller vara en reträttplats för läkare som tröttnat på patienter.Däremot tycker jag att det verkar som att distriktsläkare överlag gör ett fantastiskt jobb, oftast i motvind.
Nu småler jag lite, nä jag har inte så stort förtoende för alla förtagsläkare, jag kanske borde ha skrivit bör ha sådan kompetens.. men jag har inte heller den tron på att jag eller andra läkare heller för den delen har särskilt god kunskap anpassade arbetsuppgifter mm, vad jag vill ha sagt är vi läkare faktiskt kan göra folk en otjänst genom att sjukskriva dem. Att utgå från att vi som yrkeskår, bara för att vi råkar ha en lång utbildning skulle vara allvetande är ganska naivt. Vad gäller bedömning av livssitation, arbetsfunktion osv kan många gånger ex arbetsterapeuter och sjukgymnaster vara bättre skolade. Försäkringskassans regler är förvisso generellt mest bara absurda men den här debatten är viktig för som det är nu, oavsett om vi menar med gamla el nya regler, är det den enskilda indivden som blir drabbad.
Ja precis så! Jag tror att om vi lyssnar till varandra så kan vi också rikta vården på ett vettigt sätt - som du skriver med aktiva hjälpinsatser som är anpassade efter individ. Hoppas att vi tar oss dit!
Intressant inlägg och kommentarer. Jag känner med fröken doktor, det måste vara för j-t att försöka avgöra vad som fattas en mänska på tio femton eller möjligen tjugo minuter. Ja, så är det i alla fall på vårdcentralen där jag bor (Finland). Det är inte roligt för patienten heller. I folkmun kallas terveyskeskus (vårdcentralen) för arvauskeskus, vilket betyder gissningscentralen... och det beskriver bra med vilken känsla i maggropen många mänskor söker hjälp... Nej, både läkare och patienter skulle behöva få mera tid på sig, så att det kan bli en förtroendefull situation... Vad företagshälsovården beträffar så kan den här i Finland bara ge utlåtanden, arbetsgivaren behöver inte göra som det står... Jag tror inte det är många mänskor som verkligen luras. För de flesta är det en mycket smärtsam upplevelse att inte kunna klara av det som andra klarar...
Beklagar sorgen, lilla tant - såhär lite i efterskott.
fröken doktor: Är det någon här som menar att läkarna skulle vara allvetande för att de har en lång utbildning? Den tes jag driver är att läkarna med sin medicinska utbildning bör vara mer skickade att bedöma hälsoläget hos en hjärtinfarktspatient och utifrån det bedöma behov av sjukskrivning. Jag får för mig att fröken doktor enbart tänker på och argumenterar utifrån utbrändhetsdiagnoserna. Och som sagt förbättrade rehabiliteringsplaner är vi alla ense om att de är av nöden snarast.
Det som behövs är hjälp till dem som behöver det. Den hjälpen kan se väldigt olika ut utifrån vilka behov som finns och vilken diagnos som ställs. Och diagnosen måste det väl ändå vara läkarna som ska ställa. Det har mer och mer blivit andra aktörer som bedömer om någon är sjuk eller inte. Människor som inte har den minsta aning och många gånger inte ens har träffat den det gäller.
Det är en farlig utveckling som pågår. Redan nu faller människor sönder för att sjuk nästan blivit detsamma som fuskare.
Bra skrivet utav dig - och viktigt.
fröken doktor:
Det du tar upp om att i visa fall torde sjukgymnaster m.fl. vara bättre lämpade att bedöma arbetsförmåga etc är ju helt riktigt. De har också lång utbildning för sina specialområden och borde kunna få större befogenheter. Intressant att du som läkare också anser det. Delar Läkarförbundet dina åsikter? I så fall borde vi inom kort kunna få en välgörande debatt om vården som helhet.
Patienter ska bedömas och bemötas av utbildade yrkesmänniskor vid verkliga möten - inte bedömas efter en mall lika för alla.
Christina: Ja, just det - diagnosen måste ju läkarna ställa. Att bedöma vårdbehov, konvalescensbehov borde väl också i rimlighetens namn vara en sak för läkarna. Att sedan bedöma arbetsförmåga kan kräva fler sakkunniga men definitivt inte lämnas över till handläggare på Försäkringskassan eller riktlinjer från Socialstyrelsen. Redan idag är det den enskilda handläggaren på F-kassan som har domslutet i sin hand. Med de nya riktlinjerna behöver de inte ens ta hänsyn till läkarens beskrivning. Socialstyrelsen säger ju själva att frågeställningen om arbetsförmåga är rätt ny för den medicinska vetenskapen och då bör man väl gå lite försiktigt fram.
carulmare: Tack för kondoleansen. I övrigt håller jag helt med om att mer tid behövs för både läkare och patient. Ett steg vore ju att återinföra en del administrativ personal på mottagningarna. Läkare på hälsocentraler har alldeles för många administrativa uppgifter.
Emma: Ja det hoppas jag också. Den offentliga debatten är viktig för att driva fram den typen av förändringar så kasta dig över allt och alla och diskutera vårdfrågor! :-)
1 Jag argumenterar absolut inte enbart utifrån utmattningssyndromet, problematiken rör många andra diagnoser - både mindre allvarliga och livshotande sådana. Sjukskrivningsproblematiken gäller både lång- och korttidssjukskrivningar.
2 En persons hälsoläge behöver inte säga särskilt mycket om arbetsfömågan. Exempelvis, en kontorsarbetande man bryter sitt ben - hur länge behöver han vara sjukskriven? Är hans arbetsförmåga nedsatt? Man nummer två bryter också benet men han arbetar som fastighetsskötare och simsalabim är situationen helt annorlunda. Om nu varje fall hade varit så enkelt att värdera skulle det inte vara något problem, men så ser verkligheten inte riktigt ut.
3 läkarförbundet delar sällan mina åsikter..
fröken doktor
1. Instämmer
2. Ja just det, men det är ju det som gör att jag och många med mig vänder mig mot de kommande riktlinjerna där Socialstyrelsen och Försäkringskassan i förväg bestämt hur långa sjukskrivningar respektive diagnos får ha. Och den typ av bedömning som fröken doktor relaterar till här - den torde väl kunna göras av läkaren vid mötet med patienten. Som patient får man ju alltid frågan vad man arbetar med och nog har jag uppfattat att min läkare väger in det i bedömningen.
Tack för ett jättebra inlägg lilla tant!
Tack för att du öppnade dörren till ett stort och angeläget problem. Min kommentar hade blivit för lång så jag gjorde ett eget inlägg.
Ropen skalla, Prozac till alla!
Absurditeten kring nya riktlinjer ej baserade på vetenskap ska motverkas med stringens. Det kommer att ske via debatter, hemsida, uppseendeväckande demonstration i Stockholm och X. Det är många som anslutit sig idag och vi lär bli många fler! Vill du vara med i organiserandet, demonstration eller övrigt så skicka ett mail till damian.a@telia.com
/Bara vi, för en riktig demokrati
Här är ju "bäddat" för en debatt. Många åsikter har jag, men just nu orkar jag inte! (undrar varför?)
Det känns som de tänkte lite fel onekligen. Jag undrar, precis som många före mig, vad som egentligen görs för att hjälpa de som drabbats? Det handlar ju i de flesta fall inte om smitare och folk som blivit sjuka på pin kiv. När jag hade dunkat i den berömda väggen, det var 12 år sedan nu, fanns det inte mycket hjälp att få. Min husläkare gjorde verkligen allt han kunde, men när det bara fanns en terapeut (stavas det så??) att remittera mig till så var det inte mycket mer han kunde göra. Terapeuten ifråga fungerade som någon slags grindvakt in till hjälpen, lyckades man övertyga honom att man var sjuk så fick man hjälp, annars inte. Jag grät hos honom i två timmar, han definierade mig som för frisk, möjligen kunde jag prova KBT-terapi privat. Exakt hur jag skulle finansiera det framgick inte. Funkar det lika bra nu, vilket jag misstänker, så förstår jag att människor är sjukskrivna länge. Man vill inget hellre att bli frisk, men det tar en sån oerhörd energi varje gång man försöker få hjälp och får man då nej så är startsträckan lång för nästa försök att få hjälp. Man orkar inte argumentera sig fram genom vårdkarusellen när man behöver all energi man har för att komma ur sängen och tända sänglampan. För det är på den nivån man befinner sig just då.
Jag tror väldigt mycket på KBT, det jag har läst och hört om det verkar oerhört vettigt! Mer sånt till dem som behöver det!
Qi: Tack! Jag är rasande över sakernas utveckling.
Nicoline: BRA att fler och fler skriver om detta.
Bara lilla jag: Lovvärt initiativ men eftersom du inte har någon webbadress där man kan se i vilket sammanhang man ger sig in avstår jag nog.
atiR: Så kul att se dig här!
PGW: Ja, mer hjälp till de som behöver och slut med detta skuldbeläggande av folk. Jag är helt övertygad om att den absoluta majoriteten av alla sjukskrivna VILL bli friska och arbetsföra igen. Och det så fort det går!
Suveränt som alltid!! Om det funnits resurser till att hjälpa mig med min depression och utmattningssyndrom, så hade jag inte behövt vara sjukskriven i 4 år. Men jag förstår inte hur jag skulle ha kunnat gå tillbaka till arbetet - det var ju där jag blev sjuk. Jag försökte faktiskt tre gånger - två gånger med andra arbetsuppgifter - men blev sämre för varje gång. Det kändes så förnedrande och förödmjukande - och min arbetsgivare som trodde att det skulle "gå över". Det finns okunnighet överallt, men det värsta är när dumheten få stå oemotsagd.
Tack för ditt briljanta inlägg
Det som skrämmer mig är att de själva inte inser hur urbota dumt det är! Finns detta system i något annat civiliserat land? Eller ska vi börja jämföra oss med diktatorstyrda länder i inre asien som ingen hört talas om?
Jag finner inte ord...
Annela: Tack själv! Förnedringen blir nu upphöjd till statliga riktlinjer. Det är vidrigt.
Ella (och C): Jag har inte någon koll på hur det ser ut i resten av världen men Sverige har ju tidigare ansetts som ett föredöme vad det gäller det goda samhället med gott socialt skyddsnät. Vi vill väl inte längre vara ett sådant föredöme.
Det är ett mycket bra inlägg du skrivit. Jag kan inte förstå hur man kan gå ut och ta ifrån läkarna och andra licencierade yrkesutövare sina befogenheter att ställa diagnoser på patienterna. Är man sjuk så att man inte klarar att arbeta så måste väl ändå de med utbildning enligt vetenskap och beprövad erfarenhet vara de som bäst kan avgöra människans fysiska och mentala hälsa. Jag förstår inte hur man kan säga att man ska tillämpa en metod som inte är vetenskapligt grundad eller beprövad. Hur skulle det se ut om vi i vården började rätta oss efter våra egna modeller? Nej låt oss som läst inom området få sköta vårat jobb. Det är vi som ställer diagnoserna och avgör vilka behandlingar som behövs. Själv skulle jag önska att jag kunde ge recept på dans åt fler, det är hälsofråmjande.
Jag är idag rådgivningssjuksköterska, f.d. Distriktssköterska med 2 perioder av utbrändhet i baget. Har sett problemet från alla håll. Vet att det behövs rätt rehablilitering som ofta är obefintlig. Men att generalisera är helt fel anser jag. Även om man behöver ta hänsyn till hela tillvaron för att kunna återhämta sig så kan man inte arbeta så länge man är sjuk. Det kanske inte är så lätt att ändra sitt liv helt även om man vet att det behövs. Söka nytt jobb, flytta med barn som är handikappat, bygga upp ett nytt socialt kontaktnät. Allt sånt tar tid. Det går inte jobba och ta hand om trasiga människor när man själv är slutkörd på alla sätt. Allt går inte att bedöma efter en mall.
Nina Fyhr: Tack. Jag kan bara instämma i allt du skriver. Det är just detta malltänkande som gör förslaget om riktlinjer helt förkastligt. Men nu har de ju fått börja backa så det är väl bara att fortsätta att bråka och diskutera i bloggar och annorstädes för att hålla trycket uppe.
33