Det pågår en del resonemang i bloggvärlden om självgoda gossar och hur de formas till att bli sådana. Bl.a. har Annela och Annaa varsitt långt inlägg i frågan och jag grunnar här vidare på det. Eftersom jag inte får till detta med trackback så får jag länka på detta vis.
Men så är det detta med övertydligheten som krävs på nätet så vi klarar av det först:
* Jag är helt och aktivt för jämställdhet
* Jag inser att det finns saker kvar att göra på jämställdhetens område
Annaa skriver om självgoda unga män som förtrycker sin omgivning med sina definitivt utformade åsikter. Dessa unga män har jag också träffat på. Så det är inte det jag grunnar över. De finns, precis som det finns självgoda människor av båda könen, i alla åldrar.
Det jag grunnar på är det Annaa skriver om på slutet av sitt inlägg:
” Och jag undrar så mycket hur de blir till eller snarare formas, i generation efter generation. Omgivna av stolta mödrar. Alltid lika stolta mödrar.”
Frågorna uppreser sig:
1. Om nu pojkmödrar är ansvariga för att deformera sina söner genom att i aningslös stolthet uppmuntra till den grad att resultatet blir självgodhet, vilket ansvar har då flickmödrar för den undfallenhet som måste ligga till grund för att flickorna viker sig i mötet med de självgoda pojkarna?
2. Om flickmödrar kämpar en hopplös kamp och därför inte kan hållas ansvariga utan endast pojkmödrar kan hållas ansvariga för att vidmakthålla trista könsstereotyper, betyder det då att flickmödrar med automatik är bättre mödrar och mer medvetna kvinnor?
3. Hur funkar de mödrar som har en av varje kön?
4. Och vart tog fädernas betydelse vägen?
Så’nt grubblar jag på.
Grattis till att ha gissat rätt på utmaningen i min blogg! (Fast det är ju nästan lite fusk).
Nåja, fusk och fusk - jag har jobbat för insikten!
Jag tror att dessa självgoda män uppför sig inför mamma och därför kan mamma vara stolt. Däremot så tror jag att män överlag formas väldigt mycket av sin mor och av att se hur hon låter sig behandlas av män, och av sin pappa och att se hur han behandlar kvinnor. Det ena måste ha det andra så att säga. (pappa/mamma kan iofs bytas ut mot lämplig förebild utan biologiska band om den biologiske pappan/mamman är frånvarande)
TACK för ditt inlägg lilla tanten hälsar Nicoline på Fädernegården. Flerfaldig pojkmamma och flerfaldig pojkfarmor och lillasyster till tre bröder. Jag instämmer helt i dina funderingar. Stolt är jag, jättestolt över mina söner och sonsöner. Bara så ni vet det!
Sen kan man undra hur mycket som finns i den egna hjärnan, hur man uppfattar saker och ting.
Ingen är en öde ö och man fostras inte bara av föräldrar utan även dagis, skola, kompisar, media etc etc.
Ännu så ÄR det bara så att männen har en självklar plats i samhället, bland de resursstarka och ledarna. Så det är lätt att falla i den rollen, det är ju så självklart att få ta plats och man TAR plats för ingen säger annat?
Jag är har 2 pojkar och 2 flickor. Jag har en man som inte är så typisk man och jag är ingen typisk kvinna. Våra barn? Killarna är väldigt mjuka. Visst leker de med bilar och allt, men de är mjuka. Ena pojken (ok bara 2,9 år än) han ÄLSKAR kök och dockor och hushållsarbete. Redan från början, från födseln.
Min man har varit föräldraledig alla gångerna vi fått bebisar ochd et tror jag påverkar med. De identifierar sig med min man pojkarna. Det märker jag. Det är så rasande tydligt då man har tvillingar med! Förut var min man och jag utbytbara för våra tvillingar pojke/flicka. Än i dag ÄR vi det nemas problemas, men på sista tiden så har vi märkt att könsidentifikation har trätt in vilket gör att den tuffa tvillingflickan är mer observant på mig och den mjuka pojktvillingen på maken. Eftersom vi har tre små så utbröt bara häromdagen en vild diskussion om att "mamma och N och M har mus men pappa, A och S har snopp". De är medvetna.
Vi båda vill de dem som människor oavsett kön och en sak VET jag om min man och det är at han ALLTID sett på kvinnor som människor, om ni fattar hur jag menar. Vi mår på olika sätt leva könsrollsliv men undre ytan, det är tvång och vana och vi är medvetna om det. Vet att så fort renoveringen är över lär inte jag laga mat varje dag heller. Men det är en gemensam kamp för tillvaron.
Vad jag ville säga är jag tror inte att det enbart är MAMMORNA vi ska koncentrera oss på här utan PAPPORNA MED! Det är ett kardinalfel att glömam dem, som att riktigt outrula dem från "familjen" och deras påverkan.
Jag har svårt att komma på en overrall teori men om jag ser till oss - jag anser att min man har stor del i att våra killar är mjuka! Att vår 4,5 åriga kille, även om han kan säga "blä tjejbaciller" i retsam ton bryr sig inte ett dugg om han leker med killar eller tjejer. Det gör han INTE, inte ett dugg, han leker med den som vill leka för tillfället. Jag anser att min man har stor del i att våra tjejer inte är så "tjejiga" för han har alltid behandlat dem som människor mer än tjejer och det tror jag gör en hel del hur de sedan speglar sig i och förväntar sig att bli behandlade av andra män i sina liv. Har de tagits på allvar av pappa som lyssnat och behandlat dem som människor - ja då lär de vilja detsamma av männen senare med! Eller då reagerar dem när de inte får den behandlingen.
Så jag säger: var är papporna? Jag vägrar som pojkmamma ha det enda ansvaret för hur dryga de blir.
Drottningen: En intressant aspekt är det du skriver "att män överlag formas väldigt mycket av sin mor och av att se hur hon låter sig behandlas av män, och av sin pappa och att se hur han behandlar kvinnor." Hur mamma låter sig behandlas och därmed också hur pappa behandlar kvinnor tror jag spelar stor roll för både söner och döttrar.
Nicolin: Tack för det. Stolt ska man vara över sina barn.
Manon: Tack för ditt långa och intressant inlägg. Jag är inne på samma tankegångar själv - dels att barn ska behandlas som människor, dels att det finns saker hos individen som inte handlar om påverkan av uppfostran, dels att papporna spelar lika stor och viktig roll som mammorna. Och då inte enbart i en kärnfamilj.Även en frånvarande pappa påverkar just med sin frånvaro.
Jag funderar över detta med könsroller och anser att det viktiga är att var och en får tillgång till hela sitt spektrum av förmågor och möjligheter och uppmuntras till att göra, vara det den själv önskar.
Jag tycker man ser så många unga fäder idag som har ett helt annat förhållningssätt, rikare och öppnare, till både sina barn och relationen till mamman än t.ex. många män i min generation har. Så jag har ett mycket stort hopp om att utvecklingen mot mänskligare könsroller för både kvinnor och män ska fortgå.
Ja tänk, även detta är kvinnornas fel :-)
Björn: Välkommen till Martyrium...
Jag är "stolt" mamma till min son. Även om han i alla lägen inte gör / tänker / resonerar precis som JAG skulle vilja att han gjorde. Jag är "stolt" över honom för att han har en egen vilja, kan argumentera för sina ståndpunkter och är stark, och han tar definitivt ansvar för sina handlingar. För mig är det viktigt att respektera honom som människa, även om jag kanske inte alltid accepterar det han gör. Jag har aldrig trott att jag skulle kunna "forma" honom till något jag aldrig kunde bli... Han formas av det han lever med och i, ett samhälle och en massa olika människor....
Jag tror att både män och kvinnor håller liv i könsstereotyper, de ligger djupt rotade, oftast utan att någon inblandad är medveten om det.
Alla flickor och pojkar har även pappor.
Det vet väl alla (kvinnor) innerst inne att män inte kan ta hand om barn, och således heller inte hållas ansvarig för resultatet. ;)
Sunt grubblande tycker jag! Det finns väl inget som enbart är svart eller vitt....
Nu till en undran från mig. Är du månne intresserad av att delta i en bloggenkät!? Se mitt inlägg 7/1. Vore kul om du ställer upp.... *ler*
Mia
Föremålet a (En gosse på 20 år)
Föremålet b (En liten tant)
Föremålet c (En annan liten tant)
b anser att a är självgod
c anser att a inte är självgod och söt
fråga:
är föremålet as lilla mamma en dam som uppfostrar självgoda barn eller en mamma som uppfostrar "icke självgoda barn"
vem har rätt a eller b.
som ni förstår så finns det lika många svar och frågor på detta som det finns människor.
Bloggaren KAS.
Viktig fråga, kloka tankar... Mitt enda bidrag blir att lyfta fram papporna. Det gör mig GALEN att bara mammor anses ansvariga för att fostra barnen, oavsett kön...
Ca: Någon sorts grundvärderingar får de väl med sig som förhoppningsvis bär i mötet med samhället men påverkan av omgivning ska inte underskattas.
turmalin: Mycket av vad vi tycker och gör är förvisso rätt så oreflekterat och härrör ur de undermedvetna djupen. I alla lägen skulle jag tro.
Hanele: Ja, någonstans finns det alltid en pappa. De frånvarande påverkar också.
Joshua Tree: Men himmel - att jag missade det uppenbara och självklara svaret! :-)
Mia: Jag ska kika på enkäten.
bloggaren KAS: Det ligger mycket i det. I möten med andra är det olika sidor av ens person som syns och reaktionerna på en och samma person kan därför bli helt olika.Vad som sedan är orsaken till att en individ uppvisar en viss sida är inte gott att veta.
Visionary Soul: Instämmer. Jag tycker att det är oerhört viktigt med pappor och då inte för att fördela skulden av eventuella "felaktigheter" i barnets karaktär. Pappor är viktiga för barnets egen skull.
16