Därefter blossar rasism-debatten upp, som en yttring av en naturlag. Svenskarna är rasister. Jag blir så trött.
Rasism är allvarliga saker och ska med kraft bekämpas. Att yla om rasism så fort ett problem som har den minsta koppling till invandrare diskuteras, är däremot kontraproduktivt. Det stärker vi och dom-attityder och leder bland annat till det som många skolungdomar vittnar om – ett förakt för svenskar. Och vad är det föraktet annat än ett utslag av rasism? Detta öppnar i sin tur för allehanda mörkermän som får politiska plattformar. Kontraproduktivt som sagt och farligt.
I Sydsvenska dagbladet finns flera artiklar om just Landskrona-fallet. En del anslående citat från elever och någon lärare på skolan torde sätta oss på spåret till vilka problem det egentligen handlar om.
Ang att raketer skjutits i korridoren:
Flera elever blev vittne till händelsen.
– Ingen vet, ingen har sett och ingen tjallar. De är rädda för sina kompisar.
Ang de nya hårdare reglerna:
En som redan märkt av förändringen är Egzon Sadiki, 13. – Vi var som pappor mot lärarna. Det var vi som bestämde, säger han.
Flickorna berättar om att många pojkar saknar respekt. – Det har varit mycket kränkningar. De slår tjejer, säger Mikaela Cortas, 13.
– Det är en bra skola. Jag känner mig hemma, säger Teuta Sadiku, 13.Hon har aldrig råkat ut för några trakasserier. – De vet att jag har en storebror, förklarar hon. – De hoppar bara på lätta byten, tillägger Mikaela Cortas.
Bland vissa grupper på skolan i Landskrona råder uppenbarligen en kultur som omfattas av både flickor och pojkar. Liksom den italienska maffian har man förbundit sig till ”omerta” dvs absolut tystnad och lojalitet med gruppen. Och här pratar vi alltså om barn i 13 - 15-års ålder.
Denna kultur har sina rötter i familjernas strukturer. ”Vi var som pappor, vi bestämde.”
Man kränker framför allt flickor och svenska vuxna.
Men alla drabbas inte av dessa kränkningar. ”De vet att jag har en storebror”
Den som bjuder alltför starkt motstånd eller har beskyddare går fri. ” De hoppar bara på lätta byten”.
Fram tonar alltså bilden av den ultimata könsmaktsordningen. Papporna står högst , i deras frånvaro träder storebror in. Män bestämmer och har rätt att göra vad de vill med flickor och kvinnor. Detta är grunden för hederskulturer som i förfärande många fall leder till hedersförtryck, hedersvåld. Pojkar som vill vara på annat vis drabbas också av hedersförtrycket. De svenska pojkar och män som försöker leva jämställt föraktas. Minns Fadime, Pela och Abbas!
Utöver den ultimata könsmaktsordningen ingår allmänt den starkares rätt som en grundregel. I stora gäng ger man sig på enskilda individer. ”De hoppar bara på lätta byten”.
Där ligger förklaringen till de gängproblem poliser, nattvandrare och andra vittnar om. Man drar runt och letar lätta offer. För det som sker i skolorna är bara själva upptakten till vad som sker på kvällar och nätter.
Märkligt nog är det ofta samma personer som rusar runt och skriker ”Rasism” så fort denna problematik diskuteras, som står på de feministiska barrikaderna och som kämpar för HBT-frågor. Den sortens intellektuella ohederlighet är farlig för samhället.
Om vi menar allvar med feminismen kan vi icke för en sekund acceptera de uttryck av patriarkala strukturer som vissa invandrargrupper lever i - dessa grupper är inte för jämställdhet.
Om vi menar allvar med mångfalden kan vi icke för en sekund acceptera de uttryck av patriarkala strukturer som vissa invandrargrupper lever i – dessa grupper är inte för mångfald.
Om vi menar allvar med HBT-frågorna kan vi icke för en sekund acceptera de uttryck av patriarkala strukturer som vissa invandrargrupper lever i – dessa grupper fördömer HBT-personer.
Och att komma dragande med att vi ska respektera andra kulturer… nä, så fasen heller, inte när kulturen handlar om att grundläggande mänskliga rättigheter inte gäller för ALLA och överträdelser mot kulturens koder straffas med döden. Glöm inte Pela, Fadime och Abbas!
Stöd de invandrarorganisationer och enskilda som arbetar mot hedersförtryck, för jämställdhet och demokrati!
Läs om hederskulturer hos
Amnesty
Paraplyprojektet
Jättebra skrivet! Heder åt dig som törs ta ton här. (Och - där tycker jag ordet "heder" hör hemma, inte som det missbrukas numera)
Vi måste våga prata om saker och ting utan att vara rädda för rasiststämpeln så fort någon ur en annan kultur finns med i bilden. Och kunna skilja på att det inte gäller alla rakt över.
Halleluja!
Jag har tagit upp artikeln, fast ut en annan synvinkel. "Svenska språket ska vara nummer ett, när man bosätter sig i Sverige av olika anledningar.
amen!
Du har så rätt - den kulturella relativismen bland vänsterintellektuella är en jätteproblem och har varit det i åratal. Det är feghet, ohederlighet och oförmåga att tänka klart. Och rasism!
Välfunnet. Jag klippte ut en stor del ur din post och klistrade in den på min blogg (naturligtvis med länk och hänvisning). Som etnolog kan jag inte annat än berömma dig för din diskursanalys. Men betänk att skolan också har ett auktoritetsproblem. Någon måste koppla greppet om denna situation. Och det måste bli de vuxna på skolan. Det finns ingen annan lösning. Bra då att den nya regeringen har gett dem starkare befogenheter att hålla efter ofrid.
Detta är ett problem med flera ansikten när det gäller att komma åt lösningar; dels måste man se det för vad det verkligen är så som Du beskriver dels måste det finnas stoppmekanismer. Det finns inslag av gammalt patriarkat som har fått stå oemotsagt allt för länge antagligen p.g.a. att debatten har förts av djupt okunniga / oberörda människor.Den måste bemötas verbalt precis om Du har gjort här. Det finns samhällsproblem med arbetslöshet och integrationsproblem. Det måste lösas på samhällsnivå. Men sedan måste skolan (o eventuellt andra samhällsinstitutioner) få stoppmekanismer när det verbala inte hjälper. Det måste vara möjligt att sätta in tvångsåtgärder så som man gjort på den aktuella skolan. Det måste också prövas andra typer av "bortre parenteser" när övertalning, lämpor och varningar klingar ohörda. Det måste finnas lagrum och praxis att ta till för att hejda detta i avvaktan på att vi verbalt kan ändra handlingsmönster. Jag vet inte hur det skulle ha sett ut med kvinnoförtrycket i Sverige om det inte hade funnits lagrum också som hejdar det värsta.
För de elever som sysslar med maktutövning i grupp är väl medvetna om att lärare och skolledning är tämligen maktlösa. Eleverna njuter av att utöva sin makt. Maktlystnad är en stark drift som driver människor att gå väldigt långt, (se bara på en del företagsledare som gjort sig själva olyckliga på den). Skolverket och regeringen borde uppmuntra kommunerna att hitta nya vägar här.
Bloggblad: Jag är övertygad om att det första och viktigaste vi måste göra är att våga prata om detta och slå tillbaka mot de som kväver debatten genom att rasiststämpla folk. Martin Luther King tillskrivs ett uttalande som lyder ungefär:
Den verkliga tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad.
Mamselamsen: Ja, jag ser inte heller något kontroversiellt i att majoritetssamhällets språk är det som alla bör tillägna sig för att kunna fungera i samhället.
Drottningen: Jepp!
ab: Och det är så in i hjärteroten svårmodigt och bedrövligt.
Tobias Struck: Visst har skolan även auktoritetsproblem och dessa måste hanteras av de vuxna. Men även det omgivande samhället måste stå upp för skolan - du, jag, alla. Den värdegrund som läroplanerna föreskriver och själva läroplanerna är tagna i konsensus i riksdagen under en borgerlig regering så om detta borde vi alla kunna enas. Det ska bli intressant att se hur regeringens skolpolitik formas på lite längre sikt. De utspel som hittills gjorts anger måhända en viss riktning men de stora utmaningarna kommer i samband med utformning av skollag mm.
Inga: Ja, precis.Olika delar kräver olika lösningar och beslut för dessa ligger på olika nivåer. Vi måste dock börja med att öppet tillstå att vi har samhällsproblem att hantera. Jag är helt överens med dig om att skolan behöver större och tydligare befogenheter. Den svenska skolan - från förskola till universitet -kostar stora pengar och ger enorma möjligheter för den elev och familj som väljer att ta vara på detta. Vi kan inte tillåta att en minoritet av bråkstakar förfogar över dessa resurser och bestämmer hur mycket undervisning som ska gå att genomföra.
Fy fanken vad bra du skriver!!!
Jag kan bara säga att du har helt rätt i det.
Det är så sant det du skriver. Rasism förekommer i hög grad på skolor där majoriteten av elever har invandrarbakgrund. Jag vet inte hur många gånger jag själv fått kastat i ansiktet vid tillsägelse eller tillraättavisande av sådan elev, främst från pojkar: "Det är bara för att jag är turk/iranier/ svart/ bosnier" etc. Men då har jag oftast frågat dem om de tror att jag jobbat i förorten på just denna skolan om jag varit rasist - då brukar de tänka till. Men aldrig att jag skulle acceptera odemokratiska beteenden i klassrummet. Men det är ett stort problem med den patriarkaliska attitydren och att få dem att förstå att den inte accepteras i Sverige. Vi har lämnat den för länge sedan och jag tror fortfarande på devisen "When in Rome, do as the romans do" om man vill kunna verka och bo där man är.
Ditt inlägg gjorde mig jätteglad! Tack för välfunna ord och raka åsikter!
Basta!
Så riktigt superbra skrivet!
Bra inlägg. Problemet är att lösningen är så beige... "ni får inte prata erat språk"... jamenhallåförfan...
Själv har jag jobbat med den här problematiken och jobbat ute på nätterna och gatorna så jag är väl medveten om den och det är precis som du skriver: det är själva kulturdelen som är ett av problemen. Och jag tycker ab gör en rejält skön förklaring: det finns någon sorts intellektuell elitism som försöker ge någon sorts "utrotningshotade" kulturer ett värde.
Jag förstår inte hur vuxna kan "vara rädda för" och låta ungdomar styra.
Att inte skvallra på kompisar tror jag inte har något med särskilda kulturer att göra, det är väl lika för alla ungdomar, var de än kommer ifrån?
Christina W: Tack
Annela: Ja, det är ett svek mot ungdomarna att låta dem tro att de kan göra vad som helst, att inga regler skrivna som oskrivna gäller dem. En förödd/förslösad skolgång leder till svårigheter på arbetsmarknaden.
Christina: Tack och välkommen hit.
Mette: Tack
N|: Ja, lösningen tänkte jag ju inte diskutera i inlägget men jag håller med dig om att den delen med språkförbudet förefaller beige. Tolkar det som en desperat åtgärd i kaos. Dock verkar det finnas både barn och föräldrar (inte bara de med svenska som modersmål)på skolan som stödjer skolledningens åtgärder.
I likhet med dig och många andra som kommenterat här har jag, i olika roller och sammanhang, egna fleråriga erfarenheter av frågorna.
Problemet är att att vi i den offentliga debatten inte kan diskutera lösningar på ett konstruktivt sätt eftersom framför allt vänsterintellektuella väljer att se rasism i allt som diskuteras. Det är ett oerhört svek mot våra barn och ungdomar (oavsett vilket ursprung de har).
RS: Jag tror att en tids vikariat på en "problemskola" skulle ge insikt om vad som händer i den miljön som gör att vuxna abdikerar från vuxenrollen. Att möta tonåringar en och en, eller i grupper i självvalda sammanhang på fritiden är oftast inte något problem för en intresserad vuxen. Att möta klasser om 30-35 elever kan vara den mest progressiva läraren övermäktigt om klassen rymmer aggressiva, respektlösa elever som har som mål att ta makten i klassrummet. Lärare hotas idag på ett sätt som inte var vanligt för bara 10 år sedan. Men skolans problem nonchaleras ofta i debatten och debattörer vältrar över ansvaret på lärarna, de är inte tillräckligt goda pedagoger, de når inte fram till eleverna, de är gammaldags och det minns ju alla hur dålig deras egna lärare var då för 30 -40 år sedan. Det här är ett samhällsproblem som måste lösas. De debattörer som ser rasisim i allt sviker i grunden de ungdomar det gäller.
Jag har fått mig många vittnesmål till livs från skolor och gatumiljöer om att tystnaden är större i vissa grupper bland de unga, en tystnad som inte bara gäller bland tonåringarna utan även äldre vänner och släktingar. Så visst finns ett kulturellt inslag. Håll ihop och håll myndigheter borta. Och hur ska myndigheter kunna hjälpa om de som behöver hjälp hellre håller tyst av rädsla för repressalier från den egna gruppen?
Jag håller med RS. Att inte skvallra har präglat alla skolor jag känner till och tillhör fenomenet ungdomar versus vuxna i de flest sammanhang.
Icke dessto mindre tycks det ju i detta fall finnas fler ingredienser där en del säkert kan spåras till en slags kulturell konflikt. Att hantera den genom att förbjuda användandet av modersmål tyder ju i huvudsak på desperation baserat på svagt ledarskap, inte på en förmåga att konstruktivt angripa problemen. Dessutom har åtgärden karaktär av kollektiv bestraffning vilket är grundlagsstridigt och definitivt inget som hör hemma i en demokrati.
Observera att epitetet rasism förstås inte är tillämpligt på den som sker identifiera problem men väl kan vara tillämpligt på åtgärder som riktas mot grupper karaktäriserade av t.ex. etnisk härkomst, språk eller dylikt.
Du är utmanad! Ta en titt i min blogg vetja.
Mycket bra skrivet.
Peter Karlberg: Det sämsta med språkåtgärden är att det blev den vi alla diskuterar. Inte grundproblemen i sig och vilka andra lösningar som vore att föredra.
Under tiden går en massa ungdomar kanhända under på grund av denna vår oförmåga att hantera problemen. Just nu snackar alla om Landskrona samtidigt som vi glömt den skåneskola som stängdes i höstas av liknande skäl. Om några månader kanske vi ser samma sak hända någon annanstans.
De 28 som nu är förflyttade från skolan - vad händer med dem? De 6 som aldrig ska komma tillbaka - hur hanteras deras skolgång och tillvaro? De flera 100 som är kvar på skolan - hur förs resonemangen med dem? Var kommer föräldrarna in? Det omgivande samhället? Hur agerar de ansvariga ovanför rektor? Vilka insatser gör kommunen och vad kan Skolverket bidra med utöver kritik? Sånt vore intressant att diskutera.
Ensambarn: Jag ska kika.
Cornelia: Tack.
Tant, nu är det ju alltid svårt att diskutera saker baserat på mediebilder (för all del också andras vittnesbörd kan ju ställa till det), men visst har du rätt i att det vore bra om diskussionen kunde handla om vad som faktiskt är problemet och vad som faktiskt kan/bör göras åt detsamma. Själv refererade jag på min blogg till Fredrik jeppessen (som förestår Rektorsakademien) som pekade på den uppenbara bristen på ledarskap. I nästan alla fall som dessa så kan man ju konstatera att något borde gjorts för länge sedan.
När så något görs så måste dock också åtgärden/rna få diskuteras och därmed ifrågasättas, naturligtvis mot bakgrund av det de syftar till att åtgärda. Självfallet måste kommunen ta ett stort ansvar - det är ju densamma som faktiskt är ansvarig för barn och ungdomars väl och ve. Med nuvarande regler (och ansvarsfördelning) kan staten bara granska (genom Skolverket) och stödja men inte förelägga (genom Myndigheten för skolutveckling).
Peter Karlberg: Självklart må åtgärder diskuteras men det är där de offentliga debatterna alltid stannar, enligt min mening. Gjorde de rätt eller fel, de som vidtog en åtgärd. När den debattens vågor svallat klart är själva ämnet borta från dagordningen.
Ja, Skolverket kan granska.Skolverket kan även klargöra rättsläget i olika frågor. Myndigheten för skolutveckling kan stödja utvecklingsarbete i ett längre perspektiv. Någon direkt hjälp i krislägen finns inte att hämta vilket är en brist.
Många delproblem finns i denna soppa. Antagligen även en stor brist på ledarskap. Men det finns problem som direkt emanerar ur vissa invandrargruppers egna led. Det är det vi aldrig diskuterar hur vi ska hantera. Det är ett formidabelt svek från majoritetssamhällets sida, ett svek gentemot alla barn och ungdomar och i många fall även deras mödrar.
Tant, jag tror faktiskt att vi skall akta oss för att tillskriva vissa invandragrupper särskilda egenskaper. Det slår hårt och är ofta kränkande för de inom dessa grupper (ofta rätt många) som inte har egenskaperna. Invandrargrupper är inte alltid särskilt homogena, individernas förhållande till majoritetssamhället varierar.
Däremot - och där tror jag vi är ense - skall vi vara tydligare med vilka värden som är (relativt) absoluta och som dessutom ofta har stöd i lag. Ingen skall behöva sväva i okunnighet om dessa.
Peter Karlberg: Ja, så gick vi då i mål. Jag blir till sist upplyst om det farliga i mitt och andras resonemang. Vi närmar oss således det kränkande. Jag är troligen inne på smygrasistiska vägar. Det är ALLTID hit debatten leder.
Att diskutera hederskulturer är således fullständigt omöjligt eftersom det är kränkande att påstå att något över huvudtaget är kulturellt betingad, ett inslag i den värdegrund en grupp omfattar.
Just för att invandrargrupper inte är homogena och att ändå i vissa grupperingar tvingas individen att leva under vissa regler som utestänger dem från övriga samhället måste vi kunna tillstå att det finns och diskutera hederskulturer. Och stå upp för de som arbetar för att förändra detta.
Boktips: En fråga om heder av Unni Wikan.
Du är ju bäst! (liknande frågor har jag funderat länge på).
Dags för mig att lämna en kommentar här, eftersom jag har haft förmånen att gå i vitt skilda skolor i olika länder.
Jo, jag tror att det finns flera problem.
Ett är säkert ledarskapet,
men det kan inte bara vara det.
Ett annat kan också vara "kulturrelaterade problem".
Men jag tror på ett ännu större problem,
socialt utanförskap.
Det kan man uppleva i sitt eget land också, i sin egen kultur.
Jag tänker på när jag gick i skolan de två sista åren jag bodde i Spanien, när jag var mellan fjorton och sexton år.
På den stora gymnasieskolan
(där börjar man gymnasiet mycket tidigare än här, det blir mer som högstadiet)
där jag gick var det konstant bråk i stort sätt varenda dag.
Vid "nollning" t ex
kastades ett par yngre elever från andra våningen så att de båda bröt armen och fick smärre hjärnskakningar,
det var problem med hasch och alkohol bland eleverna,
i min egen klass mobbades
bland annat en språklärare så hårt att hon slutade efter bara två månader.
Listan blir väldigt lång om jag tar upp allt
(och ändå talade vi samma språk allihop).
Ingen lärare eller rektor kunde göra ett skit.
Vi var
(jag räknar in mig själv eftersom jag inte sa ifrån)
fullständigt vilda!
Först trodde jag att detta var normaltillståndet tills dels min storebror dels andra vänner och bekanta
som gick på andra skolor
upplyste mig om att jag gick på den sämsta tänkbara gymnasieskolan i staden.
Jag kunde ha valt en bättre skolan, men jag ville gå där av nån obegriplig anledning.
I efterhand stod det hela klart för mig,
hela området kring den skolan var väldigt fattigt.
Det fanns ett enormt socialt problem
i grunden.
Var fanns föräldrarna?
Antingen jobbade det de flesta dubbla skift för att få ihop det eller så var de i sådant tillstånd att de inte riktigt kunde ta hand om sina barn.
De flesta barn visste i sin tur att de inte skulle komma särskilt långt i livet.
Så de hade ganska mycket att vara arga på,
de hade en enorm ilska som måste ut!
Och de tog ut det på skolan.
Det finns en annan, kulturell, aspekt.
Jag vet inte hur det ser ut just nu i Spanien,
men då jag gick i skolan där var det inte alls så att föräldrarna på något sätt var
så engagerade i skolan som man är i Sverige.
Vi gick i skolan och kom hem med våra betyg,
mer än så var det inte alltså.
Hur skolan sedan skötte vad som hände inom skolans väggar var skolans ansvar,
inte föräldrarnas.
Kanske kan det också ligga något i det,
kanske är det också en kulturell aspekt att man inte blandar ihop föräldrauppfostran med skolgång?
Hursomhelst,
jag tycker att de mest tragiska i den här typen av diskussioner är att man verkar rädd för att tala om hur den socioekonomiska aspekten påverkar
skolgången för barnen.
Jag tror nämligen att alla sorters problem,
även den patriarkala utgångspunkten,
förvärras och förstoras av att man har det taskigt socialt och ekonomiskt.
Alla vill ju ha
nån sorts makt över tillvaron,
eller?
Det är sorgligt att inte ta upp det.
Man talar i den offentliga debatten
som om dessa problem inte fanns.
Bra och intressant inlägg, men jag kan inte hâlla med dig i en del aspekter.
Totalt fel tycker jag det är att beskylla invandrarna för rasism. Svenskarna har alltid varit starkt främlingsfientliga (tror inte att det handlar om rasism utan om xenofobi) Själv är jag helsvenk, men mörkhârig och râkar ut för mânga hatiska blickar i Malmö...tills jag öppnar munnen.
Trist! I samma stad har jag hört svenska tjejer kalla andra svenska tjejer för "horor" för att de har en "mörk" kulle. För tjugo âr sedan var det likadant. Inte lätt att försöka integrera sig i ett sânt samhälle. Och inte kan man skylla pâ invandrarnas patriarkiska kultur - hur mânga finska barn har inte fâtt stryk i skolan för att de pratade finlandssvenska?
Jag tycker att hela det är inlägget är ett uttryck för just den "vi och dem" - mentalitet som du mycket riktigt tycker är sâ farlig.
Ha i tanke ocksâ att i invandrarnas hemländer pratar man inte under lektionstid, ringer inte pâ mobilen och svarar inte "det kan du göra själv" ât en lärare.
En mörk KILLE skulle det naturligtvis vara.
atiR. Jag grunnar mycket på detta.
lalandakid: Den socioekonomiska aspekten är av grundläggande betydelse. Jag tycker dock att den aspekten finns med i den övergripande offentliga debatten när man pratar om utanförskapet. Däremot ser jag inte till så många verkliga lösningar på problemet.Jag tog inte upp allting i mitt inlägg utan valde en aspekt som aldrig kan diskuteras konstruktivt, som jag ser det.
Det finns en massa saker som påverkar barns och tonåringars skolsituation: familjens socioekonomiska situation, relationer inom och utom familjen, tillgång till det stöd man behöver i skolan, möjligheten till en meningsfull fritid (varför lägger man ner fritidsgårdar?)osv. Men att vi har "heders"kulturer i Sverige var det jag ville få ett resonemang om och att det slår igenom på flera fronter. Och vad gör vi för att stötta de som lever i detta?
Anna Malaga: Jag vet inte vilka belägg du har för att "svenskarna alltid har varit främlingsfientliga"? Hur kommer det sig att den typen av generaliserande omdömen om ett helt folk är OK att slänga ur sig medan en diskussion om "heders"kultur inte är det? Jag förstår verkligen inte hur du kan få mitt inlägg till att vara ett uttryck för "vi och dom" och därmed antyda att jag är främlingsfientlig?
Att nedvärdera andra människor på grund av ras är rasism. Om människor från vilket land som helst ser ner på andra människor ifrån andra länder så är det rasism. Om en invandrare föraktar svenskar så är det lika mycket rasism som om svenskar föraktar invandrare. Det är väl det vi ska övervinna från alla håll? Men då måste vi våga ta i alla delar av problemen.
Mâste klargöra att jag menar att JAG TYCKER att svenskarna, och särskilt Malmöborna, alltid har varit främligsfientliga. Det är väl trots allt vâra âsikter vi diskuterar? Och naturligtvis menar jag svenskarna som grupp, jämfört med andra länder, inte varenda svensk, det behöver jag väl inte ens förklara. Däremot skrev jag ovan att jag menar just främligsfientlighet, xenofobi, och inte rasiem. Jag tror att väldigt fâ svenskar är rasister, alltsâ nedvärderar människor av andra raser.
Det svenska samhället är ovanligt svârt att integrera sig i, vare sig man är turk, finsk eller "nollâtta" i en smâstad. (Min âsikt igen, naturligtvis) Även om en utlänning i Landskona kan perfekt svenska, har han väldigt fâ svenskar att prata med.
Anna Malaga: Att få till fungerande vardagskontakter mellan olika grupper i samhället är en viktig fråga. Språkträning i verkliga situationer, inte bara i undervisningen,likaså. På min arbetsplats finns många människor med annat modersmål än svenska, en hel del har fast anställning medan några gör s.k. språkpraktik. Språkpraktik är en del i kommunens integrationsarbete. Dessa kontakter är berikande för alla oavsett härkomst. Jag driver en idé som jag hoppas få gehör för och det är samtalsgrupper för kvinnor av olika etniskt ursprung; såväl etniska svenskar som människor med annat ursprung. Att vi på olika vis arbetar för ökade kontakter på lika villkor är viktigt.
Angående härkomst, jag skrev ett inlägg om "kulturella skillnader" i min andra blogg för ett tag sen.
Min utgångspunkt är att alla ska följa lagarna, annars är man en brottsling, i det land man bor i.
Vad man sedan, utöver att följa lagen, gör med sin kultur är en mycket svårare fråga som jag då i nämnda inlägg
(som handlade om "det självklara")
funderade kring så här:
Känslan av självklarhet, som bara är, som bara sitter i oss.
Som vi aldrig behöver reflektera över,
förrän vi träffar någon som inte är...som oss.
Måste man göra något åt det här? Måste man förändras?
Jag tror inte det, jag tror inte ens att det går.
Det går aldrig fullt ut.
Och jag tror att det är därför det här med "integrationen" går så trögt.
Det verkar sitta en bild i svenskens ryggmärg att människor kan förändras på det viset,
vilket är lite av en paradox eftersom inte ens svensken själv kan förändras på det viset.
Så hur kan man förvänta sig att en invandrare
ska göra det man inte förmår själv?
Lösningen är inte att alla ska bo, där de hör hemma.
Det är dumt, korkat och naivt. Vi har alltid flyttat på oss åt alla håll och kanter.
Jag tror lösningen är att inse att man inte kan förstå eller förändra allt, men att man kan lära sig hur en annan tänker även om det alltid kommer att vara till en viss gräns.
Lösningen är att acceptera varandras olikheter.
Jag tror att integrationen INTE handlar om att få alla pusselbitarna att passa in,
eller att det måste bli friktionsfritt,
utan lösningen är
att acceptera att pusslet kommer att förbli ojämt och krokigt,
mångfaceterat och
till och med "opassande".
Men som sagt, lagen äroch ska ändå vara
lika för alla inom landets gränser.
lalandakid: Jag tror inte att det ens är önskvärt att vi försöker göra alla lika annat än när det gäller anpassning till de lagar och övergripande värden som gäller i det samhälle man lever i.Snarare vill jag se ökad stolthet över det egna ursprunget vare sig man är jämtlänning eller kurd. Men en stolthet som inte exkluderar andra utan accepterar andra.
"Lösningen är att acceptera varandras olikheter." I socialdemokratiernas folkhems-Sverige har väl aldrig "olikhet" accepterats? Jag är hur ursvensk som helst men blev aldrig accepterad av min klass i min hemby. Att vara annorlunda på något vis rackas alltid ner på.
"Lösningen är att acceptera varandras olikheter." I socialdemokratiernas folkhems-Sverige har väl aldrig "olikhet" accepterats? Jag är hur ursvensk som helst men blev aldrig accepterad av min klass i min hemby. Att vara annorlunda på något vis rackas alltid ner på.
Bra att du tar upp att man måste kunna prata om problemen utan att diskussionen spårar ur i rasism-träsket, mycket bra!!
I elfte timmen: Det här är bloggen när den är som bäst: Heta diskussioner i allvarliga ämnen!
Roligt att läsa hela debatten med alla inlägg. Bra initiativ tant! Du kom verkligen in på pudelns kärna här och därför brände det till.
Jag länkar till dig från min blogg - oerhört välformulerat, och precis mina tankar...Tack!
Gick inte att länka, jag kopierar din text och hänvisar till din blogg...!
Svenska skolans största problem är att den är av medelklassen, för medelklassen. De flesta lärare är från medelklassen och de har ofta svårt för konflikter. Konflikter är något man får ta varje dag i skolan. Speciellt i skolor med mycket invandrare. Sen är problemet mångfacetterat. Utanförskap, patriarkala maktstrukturer, flathet från skolan där lärare har resignerat. Sen är det aldrig elever som tar makten, det är lärarna som ger den. Vikten av att rekrytera rätt till sådana skolor är A och O.
Kaptenen: Problemet när det gäller hela den svenska skolan är självklart mångfacetterat. Men en av alla facetter diskuteras aldrig, nämligen det som är "heders"relaterat. Det är ett svek, anser jag. Ett svek mot alla barn och ungdomar.
38