Det är inte många saker man som människa kan vara helt säker på ska hända i ens liv. Två saker vet vi dock med bestämdhet: har man fötts kommer man också att dö.

Vårt utträde ur livet kan fövisso omges av olika stora hedersbetygelser, från statsbegravning till en begravning betald av socialtjänsten med endast prästen närvarande. Men inför själva döden är vi alla lika och vi kan som bekant inte ta med oss något när vi går. Vad som än händer efteråt så står vi alla där med tomma fickor och utan den eventuella makt och myndighet vi besatt i livet.

Döden är det stora mysteriet. Dessutom ett i det närmaste onämnbart mysterium eftersom vi inte talar särskilt mycket om den i vardagslag. Den verkliga död vi eventuellt talar om är det vi ser på tv i form av massdöd - terrorism, naturkatastrofer och stora olyckor. I övrigt ser vi massor av fiktiv död i form av tv-serier. Men vi talar sällan om Döden.

När döden drabbar den enskilda individen har vi sällan någon egen beredskap för hur vi ska bemöta situtionen och de efterlevande. Därför har vi utvecklat vissa ritualer eller konventioner runt dödsfall. Vi vet att vi kan  skriva kondoleanskort. Vi kan skicka blommor till de närstående. Vi kan gå på begravningen. Vi kan skänka pengar till minnesfonder.

I offentliga sammanhang hedras de döda med en "tyst minut". Då handlar det inte så mycket om de enskilda individerna utan om att visa respekt inför döden, att människoliv är ändade och begrunda de grundläggande livsvillkoren, de enda som vi verkligen delar jämlikt dvs att födas och att dö. "En tyst minut" är till en del även en hyllning till Livet.

Att delta i en "tyst minut" är förvisso frivilligt men jag har aldrig sett någon demonstrera mot att delta. Nu får jag dock läsa i Arbetarbladet att sådant uppenbarligen sker.

På socialdemokraternas kongress hedrade man de bortgångna med en tyst minut. Samtliga närvarande, kongressombud och journalister, reste sig och deltog i denna manifestation. Utom Svenska Dagbladets ledarskribent Maria Abrahmsson. Hon satt ner . Det förekommer inga uppgifter om att hon skulle vara skadad och därför oförmögen att stå.

Jag tycker att det är ett oerhört anstötligt beteende. Att man står långt ifrån varandra ideologiskt borde inte utesluta hyfs och fason. Även om man anser att man befinner sig på ärkefiendens kongress så är ju ärkefienden ett riksdagsparti som består av människor som arbetar utifrån sin övertygelse och bidrar till samhällsbygge och dito debatt på samma vis som alla andra riksdagspartiers medlemmar.

Själv har hon skrivit om brist på respekt för andra människors lika värde och rätt i samband med kritiken mot den ojämställda redaktionen på Uppdrag granskning. Så någon känsla för det passande har hon uppenbarligen men bara om det är riktat från höger mot vänster.