Min systers begravning
Igår begravde vi min syster. Hur fasansfullt hade det inte varit att mötas av pressen när man kom ut ur kyrkan. Men eftersom vi är en alldeles vanlig familj och släkt löpte vi naturligtvis inte någon sådan risk. Vi fick ta hand om alla våra känslor ifred, tillsammans med de människor som hade personliga relationer till min syster. Den respekten bör visas även människor som verkat i offentligheten.
Begravningen är en viktig stund på flera sätt. Det är det sista man kan göra för den bortgångne och det första man gör för det nya livet för de efterlevande. Jag har varit med om att planera två begravningar; min fars och min systers. Båda begravningarna hölls i kyrkor, trots att vi inte är kyrksamma av oss. Men vi är medlemmar i Svenska kyrkan och tycker om kyrkor som byggnader. Att ta ett sista farväl i den storslagna miljö som en kyrka erbjuder ger en inramning som känns värdig det oerhörda i att en människas liv är avslutat.
Därmed inte sagt att jag har några nedvärderande synpunkter på andra människors val av lokal. Däremot tror jag att det finns missuppfattningar i frågan, man tror att begravningar måste hållas i de kapell som brukar finnas i anslutning till kyrkogårdar, eller att det blir mindre "gudligt" om man inte är i kyrkan. Så länge man har en präst som officiant blir det i princip lika mycket "gudligt" oavsett lokal. Därför känner jag att jag hellre väljer en pampig lokal för att hedra den bortgångne. Jag har också hört människor säga att det skulle kännas så ödsligt med ett litet begravningsfölje i en stor kyrka. Om det tycker jag också tvärtom. Jag har varit på "små" begravningar i kyrkor och det har inte alls känts ödsligt. Jag har upplevt att det varit lika vackert arrangerat och lika mäktigt med kyrkoorgeln och lika stark känsla av värdighet som när kyrkan varit full av folk.
När jag talade med prästen inför min fars begravning så blev han förvånad över att vi ville sjunga så många psalmer - fem noga utvalda psalmer.
-Oj, får man inte det? undrade jag
- Jo, absolut, svarade prästen, det är bara roligt men det är sällan som folk ens bestämmer vilka psalmer som ska sjungas utan överlåter det till prästen och organisten, och då blir det de tre psalmer, vid de tre tillfällen som finns inlagd i ceremonin.
Att välja psalmer känns viktigt för mig, trots att jag som sagt inte är kyrksam. Men det är viktigt med musik och sång och därför vill jag att det ska vara psalmer som dels kan relateras till den bortgångne på något sätt och dels är så pass kända att församlingen kan sjunga med.
Det var trösterikt att på min fars begravning få sjunga
Själv han är mig alla dagar nära,
för var särskild tid med särskild nåd.
Varje dags bekymmer vill han bära,
han som heter både Kraft och Råd.
Att sin dyra egendom bevara,
denna omsorg har han lagt på sig.
"Som din dag, så skall din kraft ock vara",
detta löfte gav han mig.
Svenska kyrkan, Lina Sandell och alla andra må förlåta men den versen handlade för mig om min egen pappa och inte om Gud och det kändes så rätt att sjunga om och för honom.
Vi sjöng även "En vänlig grönskas rika dräkt" på min fars begravning. Prästen blev lite förvånad eftersom begravningen hölls i slutet av oktober. Men när jag berättade för honom om min fars tappra kamp med min mors efterlämnade krukväxter och hur han lyckades både få dem att överleva och sedan att frodas och själv bli intresserad av krukväxter förstod prästen. Vi valde vers 1,2 och 5 och femte versen lyder:
Då må förblekna sommarns glans
Och vissna allt fåfängligt;
Min vän är min och jag är hans,
Vårt band är oförgängligt.
I paradis
Han, huld och vis,
Mig sist skall omplantera,
Där intet vissnar mera.
Begravningar kan bli hur dyra som helst och för många känns det svårt att tänka på pengar när man sitter där på begravningsbyrån. Jag är en varm förespråkare av billiga alternativ när det gäller kistor och allt annat. Man köper tjänster och dessa ska vara prisvärda.
Omsorgen tycker jag att man visar genom att tänka igenom alla delar och utgå från vem det är som ska begravas och ens egna minnen och känslor och göra sin egen personligt utformade begravning - inte genom att känna sig förpliktigad till att lägga ut stora pengar.
När min far begravdes hade vi valt en mycket enkel och billig kista. Den var av furu med tydliga kvistmärken. Fullständigt rätt för min far eftersom han jobbade med skogsfrågor hela sitt liv och tillbringade all fritid i skog och mark. Som kistdekoration hade vi ett arrangemang av tallkvistar och kottar. Till min syster valde vi enkel kista med bårtäcke - ett lite obehagligt ord för ett vackert föremål. Kyrkorna har vackra vävda/ broderade "täcken" som man kan hyra. Man får då inte placera någon kistdekoration ovanpå men handbuketterna får man lägga där under avskedstagandet. Det var så fint arrangerat i kyrkan med ett täcke i olika blå och lila nyanser och ljuslyktor istället för kistdekorationen.
Något annat som varit viktigt för mig är den vers man väljer till dödsannonsen. Begravningsbyråerna har pärmar med förslag på olika varianter på särskilda begravningsverser. Men jag letar hellre i den stora skatt av dikter som svenska poeter givit oss. Det har känts tröstande att läsa dikter och fundera och välja, ett sätt att kanalisera alla olika känslor man fylls av i stunder som dessa.
Till annonsen för min far, denne skogens son, hittade jag till sist
Det är så tyst i skogen,
i stora, djupa skogen.
Dit hittar inte plogen
och ingen lies slag.
Dit hittar bara jag.
Ur En skogsvisa av Bo Bergman
Det jag försöker förmedla med detta inlägg är att man ska se begravningen som något man själv bestämmer över (utöver det formella innehållet i ceremonin) och att planeringsarbetet dessutom är en väldig hjälp i att hantera sina känslor. Man ska välja själv, ställa krav på begravningsbyrån och absolut själv välja präst om det är möjligt, åtminstone ska man tala med prästen inför begravningen så prästens griftetal blir så bra som möjligt.
skriven
Intressant inlägg! Det är många som inte tänker på när de begär utträde ur kyrkan, att man inte automatiskt kan räkna med kyrklig begravning.
När min svärfar dog, som varit kantor, tyckte prästen att det var onödigt med tre psalmer... trots att vi hade skrivit program själva och hade egen kantor, ville han stryka en psalm precis innan vi började.... (jodå, vi klagade hos hans överordnade).
Det är bra att du påpekar att det är väldigt mycket man får bestämma och ordna med själv vid en begravning, mycket mer än många vet.