Förlåt mig, men jag ogillar Alkemisten av P Coelho.
Jag som inte är någon bekännande feminist ( och här kommer den övertydlighet som Internet tycks fordra: är varm förespråkare och näst intill enpersonsgerilla för jämställdhet, jämlikhet och rätten att vara den man är för båda könen)…
Jag verkar vara den enda kvinna i hela världen som retat upp mig på Coelhos manschauvinistiska berättelse om männen och pojkarna som drar ut i världen för att söka skatten/sanningen medan kvinnorna och flickorna ska gå kvar hemma och vänta på att mannen/pojken kommer tillbaka upplyst och självförverkligad.
När jag vågat mig på att framföra denna synpunkt till Coelho-frälsta medsystrar har jag mötts av tomma blickar och därefter skarpa uttalanden som att:
- Nähä, har jag då frågat, men jag gör det och har jag inte rätt i att det är männen som drar ut och kvinnorna väntar hemma?
- Jo, men han menar ju inte så.
Nänä... hur menar han då? Och varför anser annars argusögda stridbara kvinnor att det är OK att förmedla ett sådant budskap till världen? (Dessutom i mångmiljonupplagor) Som jämförelse kan nämnas att självaste Evert Taube blev postumt anklagad för mansgriseri i sina vistexter av Margareta Winberg. Jag ger mig den på att dåvarande minister Winberg hör till Coelho-fansen!