En liten tant

Ett innehållsrikt liv avslutades stilla i förrgår. Mycket , mycket i förtid med nutida mått mätt, men som någon klokt har sagt : "Livet är inte de dagar som gått utan de dagar man minns". Min syster har upplevt oerhört mycket roligt och bra under sitt liv och hade på det viset många fler dagar att minnas än många andra som lever längre.

Jag funderade länge om jag skulle skriva något om detta eftersom jag sällan skriver om privata händelser. Men i vårt moderna samhälle har vi reducerat döden till något antingen kliniskt som sker isolerat bak lyckta dörrar i sjukhusmiljö eller till något dramatiskt kanske t.o.m. spännande som utspelar sig på kvällspressens löpsedlar, i nyhetsprogram eller som fiction i tv-serier. Framför allt är döden något vi inte ordar om trots att den dagligen flashar förbi på löpsedlarna, visas i massupplaga på nyheterna. På något vis har jag en känsla av att vi förväntas hantera dödsfall i verkligheten lika snabbt och sedan hastigt gå vidare.

Man ska absolut gå vidare. Livet ska levas av de levande. Men döden, sorgen och allt som följer med måste få sitt utrymme och sin tid. Självklart är det en helt annan sak att följa en äldre person mot slutet än att drabbas av att unga människor rycks bort. Det är också en helt annan situation att vara en släkting än att vara partner eller barn till den döende. Men många uttrycker olust och rädsla inför risken att behöva närvara när någon står inför den död som är den mest naturliga, den vi alla vet ska komma även om vi får leva långa liv. Därför skriver jag om min systers bortgång för att kanske kunna förmedla att det inte alls behöver vara hemskt och otäckt att finnas vid den döendes sida.

Mitt i sorg och omtumlande tankar är det ändå en nåd att få följa en människas sista tid, att få vaka vid hennes sida, få vara närvarande i dödsögonblicket. Det ligger en storslagenhet i detta som endast motsvaras av att vara närvarande vid ett barns födelse.

Vi har följt sjukdomens förlopp i ett antal månader. Den jävla cancern som så många drabbas av; antingen direkt genom att vara den sjuka eller indirekt genom att vara anhörig eller vän. För en vecka sedan lades min syster in på sjukhuset. I torsdags inträdde medvetslöshet och sedan vakade vi tills allt var över. Sjukdomstiden blev naturligtvis en del av omställningsprocessen för de närstående, genom hopp och förtvivlan till insikt om att det går mot slutet. Men när slutet kommer är man ändå aldrig redo.Man kan inte tänka sig in i hur det kommer att kännas. Även det kan ses som en parallell till att få barn. Man förbereder sig och tror att man vet hur det ska bli. Men man vet ingenting förrän barnet finns där i ens liv.

Det sägs att hörseln är det sista sinne som lämnar oss och därför pratade vi med min syster som om hon vore vid medvetande. Vi berättade att vi var där, talade om när vi gick ut för att gå på toaletten, talade om när vi var tillbaka vid hennes sida. Vi småpratade med varandra om stort och smått, höll min syster i handen, tittade på tv, drack kaffe och hade dörren öppen ut till korridoren där livet pågick. Och inte vet jag, det kan ju ingen veta men det kändes som att det hade en lugnande effekt, skapade trygghet så hon kunde koncentrera sig på att lämna livet. Det var så lugnt, så stilla som hon på fredagseftermiddagen gled vidare, till vad som nu än följer efter, på ett litet lätt andetag.


Ty vad är att dö annat än att stå naken i vinden och
smälta in i solen?
Och vad är väl att upphöra att andas annat än att
frigöra andedräkten från dess rolösa vågrörelse och
låta den stiga uppåt och vidgas och söka Gud, fri
från alla hinder?
Endast då ni dricker ur tystnadens flod, skall ni verkligen sjunga.
Och då ni nått bergets topp, skall ni börja bestigningen.
Och då jorden kräver era lemmar skall ni , i sanning,
dansa.
ur Profeten av Kahlil Gibran