Kära ni...

...som har vänligheten att läsa och kommentera min blogg... ni kanske undrat vart jag tagit vägen?
Svaret är ingenstans. Jag är här. Framför min dator. Och läser tidningar på nätet... och tar del av vad som beslutas i staden... i riket... och vad som räknas som nyheter i rikspressen.

Sammantaget ledde det fram till ett tillstånd som knappt kan beskrivas i ord. Det har dessutom helt förhindrat mig från att uttrycka mig på ett civiliserat sätt. Därför visar jag det i bild.

 Klicka om du törs

Återkommer i ordform när jag lugnat ner mig.
1 LIA FLORENZ:

skriven

Hej, vill du vara så snäll & hjälpa mig med en sak?
isf, gå in på min blogg och kolla min design.

ser min design ut som på bilden?
tack!

2 Inga M:

skriven

Det här låter spännande! Jag hoppas att snart få läsa vad Du menar. Det här inlägget var en riktig överhängare så där som drivna författare brukar göra. Är det dags för oss att starta den där bra tidningen snart? Vi har ju diskuterat det förut!

3 Nicoline på Fädernegården:

skriven

Men kära lilla tant! Tänk på blodtrycket. Men du har min fulla förståelse för alla galenskaper som jag antar att du läser om. Var rädd om dig!Tack för denna morgons heta krydda!
Frukta icke!!

4 Lars Anders Johansson:

skriven

Jag känner så väl igen tillståndet...

5 Lotta:

skriven

Hejsan!
Kikar in och ser att någon är upprörd. Hamnar själv i ett förstadie till hjärnblödning, men föga hjälper. Ha en bra dag Lotta

6 turmalin:

skriven

Hej! Jag har saknat dina blogginlägg, men jag förstår mer än väl vad du menar. Det kokar över liksom och man vet inte i vilken ända man ska börja nysta..svårt nu.

7 Anonym:

skriven

Förstår precis,ibland blir det bara för mycket!

8 SolSkuggan:

skriven

Exakt på pricken har du lyckats formulera det jag allt som oftast upplever! Fast du är ju en fena på att uttrycka vad du känner tänker och upplever samt sätter fingtret på precis rätta punkten. Där är du enastående outstanding.
Det är också precis därför som jag sällan närmar mig världsläget/vardagslivets helgalna händelser och beslut för jag blir precis som du helt igenom vaninnig alltså.. Orden som finns tillgängliga blir för svaga på nåt vis sen slutar det med en riktig blåknutpå alla mina tankar känslor och tyckanden jag får liksom hjärnsläpp.
Ha det gott min bästa tant nu känner jag mig inte så ensam längre tack vare din utgjutning:)

9 Bloggblad:

skriven

Jag klickade på bilden och kände igen En liten tant. Ser att du har en insamlingsbössa till stöd för landets små tanter - men har inte fått något i den, då det stod en liten farbror bredvid som ville ha stöd till små farbröder.

(Du - betänk att bilden är hårt beskuren - vi insåg båda att det var bäst att skära, annars kommer nån att anmäla mig till ett sånt där städprogram i tv. )

10 Pontus G:

skriven

Jag tror att vi är flera som saknar dig... bara så att du vet.

11 Mette:

skriven

Heheheh - men du ser söt ut!

12 atiR:

skriven

Det där känner jag igen.

13 Syster Yster:

skriven

Jo nog kan man bli förbannad och trött men framför allt ledsen över det man får öst över sig! Men som någon skrev tidigare. Tänk på Blodtrycket :)

14 SolSkuggan:

skriven

Hur är det med tanten allt väl hoppas jag.

15 En liten tant svarar alla:

skriven

Tack ska ni ha för medkännande ord. Mitt blodtryck är nu under kontroll efter 72 timmars oavbrutna yogaövningar.

16 maria:

skriven

Jag känner igen mig idet där tillståndet, det kan dessvärre drabba en då och då, särskilt om man fösöker ta del av, uppdatera sig i eller bara konstaterar vad som händer runt ikring sig... Isolation är dessvärre inte en brukbar väg i det hela men man kan ju önska:)))

Kommentera här: