En liten tant

Hur dum får man bli och ändå gå lös och behålla sin rösträtt! Nu köper korkade människor insmugglade dvärghundar pga att efterfrågan på sådana små kryp ökat eftersom Paris Hilton släpar omkring på ett stackars djur som vore det en handväska eller smycke. Fy för den lede! Hundar kan aldrig må väl av smuggeltransporten. Till detta kommer att risken för farliga, dödliga sjukdomar ska föras in i Sverige ökar enormt. Kalla fakta TV4 gör reportage om detta. Del två sänds visst ikväll.
Hundarna är inte direkt gratis så det är folk med mycket gott om råd som på detta vis skapar en marknad som utsätter djuren för lidande och hela landet för smittorisker. Vilka ärkeegoister!
Redan innan detta blev känt kände jag stor tveksamhet inför trenden med dvärghundar som accessoarer. Djur är inte tillbehör till modemedvetna tjejer, de är levande varelser med egna behov. Alltså hur dum får man bli?

Allt fler vidrigheter begås mot barn. Detta oerhörda som misstänks ske med kinesiska barn som via Sverige skickas vidare ut i Europa till gud-vet-vad, går nästan inte att ta in. En komplett affärsverksamhet bestående i handel med barn har pågått medan man själv gått omkring och klagat över mörkret eller att bussen är sen. Slutmålet för barnen sägs vara länder i västeuropa och nordamerika. Jag mår illa.
Det känns inte något vidare att porten in till västvärlden är Sverige. Varför valde man just vårt land? Är det enklast att ta sig in här? Blir detta ytterligare bränsle i invandringsdebatten? Och hur i herrans namn kommer barnen så lätt ut ur Kina? Frågor, frågor, frågor.
Man vill ju bara skrika och gråta!

Jag har en grodsamling. Ett vitrinskåp fullt med små, större och stora prydnadsgrodor, duschdraperi med grodor på, toaborste med hållare i form av en groda m.m. m.m. m.m... De flesta har kommit till mig via vänner och bekanta men en och annan har jag inhandlat själv. Idag hittade jag den ultimata shoppingsajten för grodsamlare och deras vänner: The frogstore. T.o.m jag kände en viss övermättnad. Ibland undrar jag också vilka det är som jobbar med produktutvecklingen och hur det går till. Att det finns avsättning för grejorna är visst och sant - jag har stött på en hel del andra grodsamlare genom åren. Se'n kan man fundera över vad som får en att samla och vad som gör att man väljer en viss sak. För några år sedan visade en del länsmuséer en utställning där samlare ställde ut delar av sina samlingar. Självklart fanns en grodsamlare med. De samlare jag grubblade mest över var den som samlat 10 stycken motorsågar (stora och lortiga) och den som samlat 60 stycken s.k. tv-tranor - minns någon dem? En liten trana i trä som ofta gjordes på skolslöjden och såg tämligen lika ut oavsett vem som slöjdat eller var i landet den slöjdats. Där jag växte upp kallades de tv-tranor. 60 stycken så'na - prick lika - hade alltså någon samlat.

Träffade idag en drygt 30-årig kvinna som konsekvent och totalt bojkottar julen. Inte en adventsljusstake, inte ett barr, inte en julklapp, inte en släkting och absolut inte någon julmat inom lägenhetens väggar. Sambon åker hem till sina föräldrar och äter julmat. Hon föreföll utomordentligt nöjd med sitt ställningstagande och när vi andra vid kaffebordet frågade hur exempelvis föräldrarna tog det så visade det sig att jo, nog tyckte de att det var lite småsorgligt men att "de är ju vuxna människor så det får de hantera själva."
Skälet till bojkotten var att ingen skulle bestämma när hon skulle fira och ge presenter till folk.

Jag har tänkt på det här mest hela eftermiddagen. Jag är också väldigt trött på mediehetsen om Årets julklapp, Så får du din bästa jul någonsin, Baka mormors fruktkaka, Virka Lill-babs utedass, Slakta grisen själv. Jag får kvävningskänslor av julmuzaken i varuhusen. Viss anspänning i släktmötet finns också.

Men... ändå... något avhåller mig från att bojkotta julen som sådan.
Det är mysigt med ljus och glögg (fast Blossa 05 med hjortron och armagnac var en besvikelse för mig, Blossa 04 med äppelsmak var jag omåttligt förtjust i), riktiga julkonserter finns att tillgå i kyrkor och musikskolor och konserthus och eftersom att vara vuxen innebär att man får välja själv på julbordet och slipper lutfisken tycker jag också om julmaten.

Så nog fortsätter jag att fira jul. Hetsen håller jag ifrån mig genom att  
* inte städa särskilt mycket (det är ju ändå mörkt nästan hela dagarna, damm å sånt syns egentligen inte) utan trycka in skräp som kan sorteras se'n (ni vet - se'n nån gång...) i klädkammare o.dy och sedan pynta ovanpå lorten
* satsa på glögg och pepparkakor med gorgonzolabitar heeeela december för att hålla julkänslan uppe
* minimera julklappsmottagarnas antal
* köpa julklappsböcker via internet och då helst från antikvariat (det finns ju så himla mycket bra, olästa böcker sedan tidigare så varför fylla Dan Browns plånbok ytterligare?)
* tänka som Gerda Antti skriver " släkten har man fått för sina synders skull och sina vänner till tröst " :-)

Hmm, Blossa 05 blir bättre för varje klunk...
Trevlig advent på er där ute!

Än en gång sänker juristerna i en hovrätt det av tingsrätten utdömda straffet för sexövergrepp på barn. Nu var skälet att treåringen sov och alltså inte kunde vara kränkt enligt skadeståndslagen. Snart har rättsväsendet skapat en riksprislista som alla sexförbrytare kan analysera och hitta den billigaste åldern att förgripa sig på. 
Jag känner mig som Strindberg som i en brevväxling skrev att han vaknade upp på morgonen fanatisk av ursinne över tillståndet i världen och gick till sängs trött av raseri. Trött av raseri!

Idag på bussen hamnade jag mitt emot fyra riktigt gamla kvinnor, mycket äldre än jag själv.  Tre av dem var väldigt sminkade medan den fjärde var helt naturell. De tre hade också rejält färgat hår medan den fjärde var silverhårig. De sminkade och hårfärgade följde även modets växlingar medan den fjärde satsade på "förståndiga" och bekväma kläder. Alla fyra var mycket rynkiga och hade många leverfläckar på händerna.
Jag begrundade det faktum att sminket och hårfärgen motverkade sitt syfte, de tre såg otroligt gamla och liksom changerade ut medan den silverhåriga bara såg gammal ut. Medelålders, trött efter arbetsdagen, vinterblek och trist  kände jag hur livsmodet krympte lite till när jag tittade på mina framtida möjligheter. Antingen försöka hålla skenet uppe och uppfattas som ett åkerspöke av omgivningen eller sjunka in i den osynlighet som åldrandet kan innebära och acceptera den intetsägande men ack så varma och praktiska jackan, luvan, vantarna och de rejäla byxorna.
Men då...
...då såg jag det! Den silverhåriga, praktiska, förståndiga hade hörapparat och... den var dekorerad med strass!!!
Ål rajt - man kan åldras och göra sin egen grej!

Det skrivs många bloggar om livet i den unga familjen och om livet med tonåringar. Jobbiga år, slitsamma år, oroliga år, mysiga år, roliga år - jag minns och känner igen mig i många inlägg.
Nu är mitt barn sedan länge utflyttat och just när flytten genomförts kändes det som att livet var slut - trots att vi var så intellektuellt övertygade om att det var dags och rätt och bra och självklart.

Det jag inte visste då, var att det är otroligt, fantastiskt, härligt att ha vuxna barn!

Vår vuxenrelation har nu utvecklats. Den överträffar min vildaste förväntningar. En intressant och intresserad ung människa hör av sig, kommer på besök, diskuterar stort och smått i tillvaron och har saker att lära mig. Jag får ta del av inhämtade kunskaper från för mig nya områden. Jag får en breddad skivsamling. Jag får tips på böcker från litteraturlistor på universitetet. Jag har lärt mig handla ekologiskt och att tänka mer på vad jag kan göra för miljön . Listan kan göras lång.

Så till alla er som kämpar i blöjbyteslandet med feberkramper och bäbiskräks och till alla er som just mött det svartögda, sabeltandade tonårsmonstret vid frukostbordet vill jag ropa: Håll ut, håll ut, älska dem för allt vad ni är värda och hys hopp! En fantastisk människa är under utveckling och tar nu all er kraft men belöningen blir stor och livslång!

Att man aldrig lär sig! Missade permalänken när jag pingade Intressant förut. Åkte ut snabbt som ögat enligt reglerna. Försöker nu göra rätt.

Nu har jag nog kommit på vad det egentligen är som stör mig angående journalister som bloggar för den tidning de är anställda hos. Jag vill ha mer av seriös journalistik i media! Nu kommer jag väl att trassla in mig men jag försöker reda ut vad jag menar. På Journalistförbundets sida kan man läsa:

"Som fackförbund ska Journalistförbundet ta tillvara ”sina medlemmars fackliga, ekonomiska, sociala intressen" och som yrkesförbund ”idéella intressen samt verka för en god yrkesetik”.
Till de idéella intressena hör att slå vakt om yttrandefrihet, tryckfrihet, öppenheten i samhället och mångfalden i medierna, att värna upphovsrätten, yrkesetiken och därmed också den journalistiska yrkesintegriteten. I det svenska samhället råder sedan länge samsyn om att journalistiken och journalisterna har en viktig uppgift i den demokratiska processen."

Jamen just det! Journalistiken och journalisterna har en viktig uppgift i den demokratiska processen. Slarva inte bort den viktiga uppgiften genom att blogga och bara lufta åsikter som vi andra bloggare. Jag tycker att tidningsbloggandet leder vidare på vägen av mindre seriös journalistik eftersom det är ytligare texter och tar upp arbetstid som kunde användas till bättre research, fler och större reportage om viktiga frågor som skapar underlag för läsarens möjlighet till egen fördjupad analys - dvs sådant som en journalist ska vara tränad på.

På Pressombudsmannens sida kan man hitta  Etiska regler för press, TV och radio De två första publicistreglerna lyder:
1. Massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling.

2. Var kritisk mot nyhetskällorna. Kontrollera sakuppgifter så noggrant som omständigheterna medger, även om de tidigare har publicerats. Ge läsaren/mottagaren möjlighet att skilja mellan faktaredovisning och kommentarer.

Min upplevelse är att framför allt punkt 2 hanteras allt lättvindigare, vilket undergräver det som anges i punkt 1. Att vara noggrann tar tid.

Hepp! Länken nedan går förvisso till Berglin på SvD men eftersom det kommer nya strippar så är det nu en annan än den om bloggen. Men leta i Berglinarkivet så hittar du den nog. Om inte annat så är Berglin nästan alltid läsvärd ändå.

Allas vår Berglin har nu givit sin syn på bloggar i dagens SvD. Jag tycker... jag tycker...
Något som jag grubblar över är alla dessa bloggar som journalister skriver på sina tidningars nätupplagor. Varför? Har de inte tillräckligt med spalturymme ändå? Grubblar vidare.

Som tonåring köpte och läste jag varenda Agatha Christie -deckare jag kunde få tag i. Jag spenderade merparten av veckopengarna hos Wisénska bokhandeln i Östersund, ett himmelrike för en ung bokmal. Den bokhandeln LUKTADE bokhandel vilket dagens bokbutiker inte gör. Man får söka sig till antikvariat för att uppleva rätt doft.
För något år sedan hittade jag trots allt en oläst Christie och fann där ett intressant uttalande av en av huvudpersonerna (nej, jag minns inte titeln på boken, nej jag minns inte vad den handlade om, nej jag minns inte vilken huvudperson som sa detta):

 Jag har köpt min första dvd - Sju brudar sju bröder.
En musikal som belönades med Oscar för bästa film och bästa manus. Det är den första film jag som litet barn såg i slutet av 1950-talet . Jag var 5 - 6 år och fick följa med mamma på bio i en IOGT-lokal i den lilla by i Medelpad där min morbror var filmmaskinist. Lokalen var inhyst i ett rött gammalt trähus med rangliga trästolar och en intressant, instängd, dammbemängd doft.

Handlingen som jag minns den:
Filmen handlar om sju bröder som lever skogshuggarliv upp i bergen. När den äldste brodern får sig en fästmö börjar även de andra att tycka att det kunde vara trevligt med kvinnor i huset. De rövar då bort sex flickor från samhället i dalen. Ett stort snöskred hindrar uppbådet  från dalen att rädda flickorna. De blir kvar över vintern och eftersom det var 1954 och Hollywood uppstod stor kärlek innan  våren kom. I dag är det naturligtvis hur fel som helst och man riskerar väl att brännmärkas offentligt för att man ekonomiskt stöttat återutgivningen av denna historia. Men jag säger bara Pretty Woman... 

Jag har förvånansvärt starka synminnen av filmen. Särskilt en scen etsade sig fast; de sju bröderna tvingas överlämna sina rejält smutsiga gångkläder till den äldste broderns brud som beslutat att det var dags för stortvätt. De stukade bröderna fick under tiden gå omkring i sina kulörta underställ. Jag hade aldrig sett underkläder/kalsonger med lucka bak och fram för allt inte röda och gula sådana. Pappas var vita. Det ska bli intressant att se om minnesbilderna stämmer.För nu har jag alltså filmen men... jag har ännu inte någon DVD-spelare. Det får bli julklapp till mig själv. När jag köpte min första videofilm hade jag inte heller någon video. Jag var bara tvungen att köpa Döda Poeters Sällskap när jag hittade den i en realåda på Konsum.

Insamlingsstiftelsen Ett klick för skogen arbetar för att bevara den svenska gammelskogen och du kan enkelt bidra genom att klicka gratis en gång varje dag.
I stiftelsens informationsbroschyr kan man läsa:

Det ligger otroligt mycket i de gamla ordspråken fast de kan kännas slitna.
Alltså; den friske har tusen önskningar och den sjuke har endast en. Ja, hur sant är inte det!
Mitt komplicerade handledsbrott är nu läkt, gipset är borta och träning, träning, träning är det som återstår.
Handleden satt helt fast, som i ett skruvstäd, när gipset togs av. Rörlighet och styrka är det som ska tränas och det kan ta upp till ett år innan den är så återställd som den kan bli. Segt javisst, men ger också utrymme för outsäglig lycka varenda dag. Att kunna knäppa byxorna, att kunna bära ett (tomt ) glas, att kunna tvätta håret med båda händerna... vilken glädje, vilken triumf.
Tänk om jag kunde hålla kvar det, förmågan att glädjas åt det som synes självklart. Övar mig genom att försöka uppskatta mina fötters och bens funktionalitet men det ger inte samma hisnande glädjeupplevelse.
Jag har mycket ont i handled, hand och arm men det ska vara helt normalt och hör till den fortsatta läkningsprocessen. Men det stämmer onekligen till eftertanke - tänk alla dessa reumatiker och andra värkdrabbade! De som lever varje dag med värk. Vilka hjältar!

Det är svårt att vara en solidarisk människa. Man är ju rätt ego. Men det finns frågor som engagerar och man vill göra det rätta. Eller hur? Nu grubblar jag över hur många band och rosetter jag ska bära för att vara på den säkra sidan i PK-land. Jag har köpt ett antal rosa band/rosetter genom åren för att bidra till bröstcancerforskningen. Men nu flödar tidningsspalterna av nya kampanjer och nya band/rosetter och jag tappar fotfästet. Uppenbarligen ska man bära diverse armband också för att demonstrera sitt stöd för olika saker. Idag läste jag Aftonbladets uppmaning att bära det Vita Bandet  för att protestera mot mäns våld mot kvinnor. Vita bandet... hmm... står inte det redan för någonting annat? Snabbsök på Google - jomenvisst. Dels finns det en gammal organisation för kvinnor på kristen grund som arbetar med kvinnofrågor och nykterhet. Dels finns det en organisation som kämpar för att utrota fattigdomen som uppmanar oss att bära det vita bandet för den sakens skull.
Medan jag skriver inser jag ju att det hela är rätt praktiskt - med ett enda band kan jag solidarisera mig med kampen mot mäns våld mot kvinnor och fattigdomen i världen och nykterhet och kvinnofrågor på kristen grund.
Men... jag är inte bekännande kristen och jag måste tillstå att jag dricker vin...
Jag är kampanjtrött!