Kort kurs i kommunpolitik

Piratpartiet ska ställa upp i fler val än riksdagsvalet. Till den änden kommer man nu att gå från den folkrörelse, den urkraft man menat sig vara till att bli ett parti med från centralt håll särskilt utvalda företrädare. Utvalda utifrån de hårda krav som ska ställas från centralt håll på de lokala förmågor som vill ställa upp i kommunalvalen.

Den som passerar nålsögat och blir godkänd kan sedan ställa upp som PP i kommande kommunalval. Om den utvalda/utvalde därefter får tillräckligt många röster kommer vederbörande att sitta i kommunfullmältige under fyra år. Ju fler röster desto fler mandat.

Där är det möten en gång i månaden. De brukar i vår kommun, en av Sveriges 16 största städer, börja vid 14 på eftermiddagen och kan beroende på antal frågor och frågornas dignitet pågå till 22/23-tiden på kvällen. Frågorna som diskuteras är formulerade i motioner från ledamöterna och förslag från kommunledningen. För att ledamöterna ska kunna sätta sig in i alla olika frågor skickas handlingar ut en tid före fullmäktigemötet. Handlingar = motionerna, eventuella utredningar, budget, planer som ska antas etc. Mycket text blir det. Frågorna diskuteras först i separata möten för respektive partigrupp.

Detta är kommunen enligt lag skyldig att erbjuda

  • Förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg
  • Förskoleklass, grundskola, gymnasieskola och särskola
  • Kommunal vuxenutbildning
  • Svenska för invandrare
  • Socialtjänst, inklusive individ- och familjeomsorg
  • Omsorg om äldre och funk­tionshindrade
  • Hälso- och viss sjukvård i särskilt boende
  • Stadsplanering och byggfrågor
  • Hälso- och miljöskydd
  • Renhållning och avfallshantering
  • Räddningstjänst
  • Vatten och avlopp
  • Bibliotek
  • Krisberedskap
  • Kollektivtrafik (tillsammans med landstingen)
  • Bostadsförsörjning

Det här är exempel på verksamheter som är frivilliga för kommunen att erbjuda

  • Öppen förskola
  • Fritidsverksamhet
  • Byggande av bostäder
  • Energi
  • Hälso- och viss sjukvård i hemmet
  • Sysselsättning
  • Näringslivsutveckling
  • Kultur

Källa: Sveriges kommuner och landsting

De som sitter i kommunfullmäktige är fritidspolitiker. De har inte betalt annat än de arvoden de får för fullmäktigemötena. Man måste alltså sitta med på hela sammanträdet för att få pengar. Arvodena skiljer sig åt mellan olika kommuner. I Robertsfors får man enligt Sveriges Radio 350 kr/sammanträde och i Solna betalas fullmäktigeledamöterna 34 900 kr om året plus 730 kr per sammanträde. I Gävle får man enligt Gefle Dagblad 795 kr/sammanträde. I månaden, alltså.
Arvodena för kommunpolitiker är således mycket långt ifrån arvodet på drygt 7600 euro i månaden för en europaparlamentariker.  I dagens kurs för euro blir arvodet 78 000 kronor. I månaden.

Som synes har kommunfullmäktige en hel del frågor på dagordningen. Även om informationsfrågorna och IT finns i alla ovanstående verksamheter så blir det ändå en outsinlig mängd av specifika frågor som inte har ett dugg med information eller IT att göra. PP:s representant/representanter kommer därmed högst troligt att få göra sina egna varianter på det som Cato d.ä. gjorde under sin tid som romersk senator. Han som brukade avsluta sina anföranden i den romerska senaten, oavsett vad ämnet var med "för övrigt anser jag att Karthago bör förstöras".

De blivande PP fullmäktigeledamöterna måste således sätta sig in i de frågor som står på fullmäktiges dagordning, gå upp i debatten om just den frågan och avsluta sina anföranden med en PP slogan. (Man får inte ta genvägen att gå upp och hålla anföranden om saker som inte hör till den fråga som debatteras. Man MÅSTE tala om den aktuella frågan.)

Ledamoten ska naturligtvis skriva egna motioner med egna PPförslag. Dessa kommer att behandlas på samma sätt som andra motioner. Mängden ärenden gör att det kan vara en "väntetid" på ett halvår eller mer innan motionen kommer med på dagordningen. Ibland ska motionen gå på remiss till olika berörda nämnder i kommunen. Om skolförvaltningen ska åläggas att byta ut programvaror och operativsystem ska skolförvaltningen och skolnämnden ytttra sig innan fullmäktige belsutar. Och så vidare. Kommunal politik är relativt långsam och långsiktig. Kommuners budgetar tas fram för fyra år i taget med korrigeringar varje nytt budgetår. Kommunpolitiken omgärdas av lagar och förordningar.

Det ska bli intressant att se hur många i gratiskulturleden som är villiga att strida för PP:s program på dessa premisser på kommunal nivå.

SvD     DN

Aftonbladet     Aftonbladet

Samtidstrots

I dagens Svenska Dagblad finns ännu en debattartikel i den pågående kulturdebatten om Figurationer, utställning på Edsviks konsthall och bok därtill. Förläggaren Peter Luthersson som givit ut boken Figurationer, har kommit hem efter semestern och tagit del av olika svenska kulturkritikers åsikter. Åsikter som i stort gått ut på att utställningen och boken är nazianstuckna och åtminstone reaktionära och framför allt oproblematiserande och helt onödiga. Tyvärr ligger inte Lutherssons läsvärda betraktelse ute på nätet.

Uppdaterad
Idag kan man länka till Lutherssons inlägg i SvD
och till ett nytt inlägg av en Lars O Ericsson som förefaller vara gjort i enlighet med punkt tre i min egen ödmjuka analys härnedan

Luthersson skriver bl.a. att
"Oslokonstnärernas figurationer är, som jag ser det, laddade av sin relation till nuet. De uttrycker ett samtidstrots som alls inte behöver vara och i varje fall i allmänhet inte är reaktionärt."

Samtidstrots! Där fick jag ordet som täckte det jag kände starkast när jag gick runt på Edsviks konsthall och betraktade de olika verken och när jag sedan läste boken.  Som varande en av alla dessa som utgör det ekonomiska fundamentet för kulturens fortlevnad - en medelålders kulturintresserad tant som reser långan väg för att ta del av kulturutbud, betalar inträde till utställningar, köper biljetter till föreställningar, köper böcker, köper skivor, betalar prenumerationer på olika tidningar och tidskrifter - blev jag alldeles upprymd av den, i det rådande kulturklimatet, uppkäftiga utställningen och boken.

Samtidstrots - det är väl det vi behöver mer av. I många frågor. Inte minst när det gäller kulturen och kultursidorna i de stora tidningarna. Axessbloggen ställer idag den intressanta frågan "Lever kritikern i nutiden?" inlägg  i två delar. Andra delen är Lutherssons artikel. Ja, lever kritikern i nutiden? Det kan man verkligen fråga sig. Som kulturintresserad medelålders tant läser jag många kultursidor, eller snarare läste. Det blir allt färre som jag orkar bry mig i att läsa.  Innehållet är för det mesta så outsägligt förutsägbart:

 För det första är innehållet oftast starkt politiserat.  Kultursidorna innehåller fler oförblommerade politiska appeller än många ledarsidor.  Oavsett politisk färg på tidningen så rattas kultursidorna så gott som alltid av etablissemangsvänstern som vevar de kända korrekta ställningstagandena; kvinnor och invandrare är offer, hbt-rättigheter, västerlandet är ont, Sverige har ingen egen kultur, svenskarna är trista, rigida, inskränkta, taffliga och reaktionära, firar man midsommar är man troligen rasist, konceptuell konst är det enda rätta och upphovsrätten det stora hotet mot Internet och så vidare.

För det andra så är den förhärskande uppfattningen att det finns endast Ett Rätt i alla kulturfrågor . Kulturskribenter som får mothugg alternativt ska kommentera något icke-godkänt beter sig ungefär som nätpöbeln, dock under eget namn och i förekommande fall egen byline. De stavar dock oftast bättre än nätpöbeln och använder längre och krångligare ord. Men tekniken är densamma; okvädningsord, misstänkliggörande, arrogans gentemot meningsmotståndare och klappar på axeln till de som tycker rätt. Och den grunda, enögda kunskapsbasen är likartad.

För det tredje skriver man ofta enbart för varandra. I debatter skiner det igenom att kulturskribenternas skara är en liten sådan, där alla i princip känner alla. Emellanåt lyser detta fram med starkt fluorescerande sken och debatterna utestänger därmed läsaren. Man förstår att det handlar om interna uppgörelser.  Det ger i alla fall mig en lite fadd känsla av allmän inskränkthet på kulturdebattens område. Små människor som har små egna problem, obegränsat med tid och dessutom egna medieplattformar där man kan utgjuta sig och pumpa upp sitt ego. Lite fånigt med andra ord.

Så därför ser jag med intresse fram emot Robert Murdochs satsning på att motarbeta gratiskulturen på nätet, han vill kunna ta betalt för kvalitetsjournalistik . Om han lyckas kommer naturligtvis andra att följa efter .

Det borde oroa majoriteten av kulturskribenterna på de stora tidningarna;
Hur ska det gå för dem när det kommer att krävas mer kunskap, bättre analyser, mer självständigt tänkande för att åstadkomma kultursidor som den kulturintresserade medelålders tanten, det ekonomiska fundamentet i kultursektorn, är beredd att betala för?
Konsumentmakt!
Samtidstrots!