Bruten arm
Så fort det kan gå! Ett steg för långt ut på en trappa sen far man i ambulans och återvänder hem med armen nödgipsad i vinkel och remiss till operation på ortopeden i handväskan.
Se med ömhet på era armbågar och handleder och uppskatta dem i vardagen. När de är gipsade är man rejält handikappad. Knäppa byxor, bre mackor, ta på sig bh:n... nästan omöjligt till en början. Å så ont det gör se'n!!!
Se med ömhet på era armbågar och handleder och uppskatta dem i vardagen. När de är gipsade är man rejält handikappad. Knäppa byxor, bre mackor, ta på sig bh:n... nästan omöjligt till en början. Å så ont det gör se'n!!!
Vem tjänar på att språket hålls som gisslan?
En förutsättning för demokrati är att olika åsikter kan brytas mot varandra, att vi diskuterar frågor och prövar våra ställningstaganden. Hela tiden.
Nu grubblar jag över vilken effekt den del av den offentliga debatten som rör vilka ord och uttryck som är tillåtna att använda, har på den fria åsiktsbildningen. Tillåtet idag kan vara fyfy imorgon. Hur ska man då våga diskutera t.ex. i webbforum där orden verkar stå kvar i all evinnerlighet och en fullt OK åsikt kan hamna på den onda sidan pga att orden förflyttats till fyfy-sidan sedan inlägget skrevs.
Varför är vi dessutom så pigga på att döma ut enskilda ord som varande olämpliga? Är det för att det är enklare att kunna slå ner på ett enskilt ord än att bemöta en åsikt med egna argument?
Ett exempel från arbetslivet är när det någonstans bestämdes att städerska/städare var ett fyfy-ord och att titeln istället skulle vara lokalvårdare. En del inom yrket tyckte det var trevligt med ny titel, andra tyckte det var ett jönsigt tilltag.
Men innebar det något i praktiken? Fick man upp lönerna pga titelbytet? Blev arbetsförhållandena bättre? Fick man bättre arbetsredskap? Det undrar jag. Men mycken kraft lades på att rätta sig själv och andra när tungan slant och fyfy-ordet användes. Debatten om kommunalares arbetsförhållanden ägnades inte lika mycket kraft bland gemene man, vill jag påstå. Sicken tur för den som inte ville ha någon debatt om sakfrågorna.
Samma sak sker ideligen numera. I media diskuteras hetsigt olika ords överförda betydelse medan sakfrågorna händigt nog sjunker undan och tystnaden breder ut sig.
När jag var ung var det extremt fult och hemskt att använda det som då kallades ”runda ord”, dvs ord för sexuellt umgänge och könsorgan, ord som idag är ymnigt förekommande i det offentliga samtalet. Ords värdeladdning växlar mao över tid men det börjar bli farligt om debatten mer handlar om enskilda ord än om sakfrågorna.
I somras var ords rasistiska laddning på dagordningen. Tusen och åter tusen inlägg på webben har diskuterat glassmärken sedan dess. Sveriges Radio sände en radioföljetong där ett ord användes som verkligen höjde temperaturen i spalterna. För och emot, för och emot. Det blir riktigt knepigt att hänga med när företrädare för den grupp som ordet avser har diametralt olika uppfattning. Vems åsikt ska vara norm: politikern Nyamko Sabunis åsikt eller författaren Calixthe Beyalas?
Som sagt: Vem tjänar på att språket hålls som gisslan?
Nu grubblar jag över vilken effekt den del av den offentliga debatten som rör vilka ord och uttryck som är tillåtna att använda, har på den fria åsiktsbildningen. Tillåtet idag kan vara fyfy imorgon. Hur ska man då våga diskutera t.ex. i webbforum där orden verkar stå kvar i all evinnerlighet och en fullt OK åsikt kan hamna på den onda sidan pga att orden förflyttats till fyfy-sidan sedan inlägget skrevs.
Varför är vi dessutom så pigga på att döma ut enskilda ord som varande olämpliga? Är det för att det är enklare att kunna slå ner på ett enskilt ord än att bemöta en åsikt med egna argument?
Ett exempel från arbetslivet är när det någonstans bestämdes att städerska/städare var ett fyfy-ord och att titeln istället skulle vara lokalvårdare. En del inom yrket tyckte det var trevligt med ny titel, andra tyckte det var ett jönsigt tilltag.
Men innebar det något i praktiken? Fick man upp lönerna pga titelbytet? Blev arbetsförhållandena bättre? Fick man bättre arbetsredskap? Det undrar jag. Men mycken kraft lades på att rätta sig själv och andra när tungan slant och fyfy-ordet användes. Debatten om kommunalares arbetsförhållanden ägnades inte lika mycket kraft bland gemene man, vill jag påstå. Sicken tur för den som inte ville ha någon debatt om sakfrågorna.
Samma sak sker ideligen numera. I media diskuteras hetsigt olika ords överförda betydelse medan sakfrågorna händigt nog sjunker undan och tystnaden breder ut sig.
När jag var ung var det extremt fult och hemskt att använda det som då kallades ”runda ord”, dvs ord för sexuellt umgänge och könsorgan, ord som idag är ymnigt förekommande i det offentliga samtalet. Ords värdeladdning växlar mao över tid men det börjar bli farligt om debatten mer handlar om enskilda ord än om sakfrågorna.
I somras var ords rasistiska laddning på dagordningen. Tusen och åter tusen inlägg på webben har diskuterat glassmärken sedan dess. Sveriges Radio sände en radioföljetong där ett ord användes som verkligen höjde temperaturen i spalterna. För och emot, för och emot. Det blir riktigt knepigt att hänga med när företrädare för den grupp som ordet avser har diametralt olika uppfattning. Vems åsikt ska vara norm: politikern Nyamko Sabunis åsikt eller författaren Calixthe Beyalas?
Som sagt: Vem tjänar på att språket hålls som gisslan?
Återupprätta ordet Tant
I en kommentar till Varför Tant? skriver Lisa att hon också tycker att ordet tant är ett bra ord: jag tycker det är ett ganska bra ord på icke-ungdomar som trivs med sin ålder och sig själva. mystant, trivseltant.
Ja, just det! Men i det offentliga samtalet har tant fått en negativ klang. Därför behöver ordet återupprättas. På susning.nu kan man bl.a. läsa:
Tant kallades förr en medelålders eller äldre mer avlägsen kvinnlig släkting av sina yngre anförvanter
Tant eller tantaktig används idag även som en nedsättande benämning på en person som inte är ungdomlig till utseende eller beteende eller värderingar. Vill man riktigt ta i menar en del, används ordet kärring i stället. Används det om eller till en man kan det nästan vara nära (gränsfall?) att det uppfattas som ett invektiv eller skällsord.
Söker man på tant på Google får man c:a 195000 träffar varav en del besynnerliga som t.ex. en sajt som verkar ha registrerat en mängd domännamn med ordet tant i. Uppenbarligen har ordet potential!
Upp till kamp för Tant!
Ja, just det! Men i det offentliga samtalet har tant fått en negativ klang. Därför behöver ordet återupprättas. På susning.nu kan man bl.a. läsa:
Tant kallades förr en medelålders eller äldre mer avlägsen kvinnlig släkting av sina yngre anförvanter
Tant eller tantaktig används idag även som en nedsättande benämning på en person som inte är ungdomlig till utseende eller beteende eller värderingar. Vill man riktigt ta i menar en del, används ordet kärring i stället. Används det om eller till en man kan det nästan vara nära (gränsfall?) att det uppfattas som ett invektiv eller skällsord.
Söker man på tant på Google får man c:a 195000 träffar varav en del besynnerliga som t.ex. en sajt som verkar ha registrerat en mängd domännamn med ordet tant i. Uppenbarligen har ordet potential!
Upp till kamp för Tant!
Tanter kan inte HTML - i varje fall inte alla
Efter att ha undersökt bloggvärlden på olika vis, grävt omkring i olika bloggverktyg, läst diverse artiklar om bloggande har jag kommit fram till att om Sudoku föryngrar hjärnan med upp till 14 år, som det påstås, måste bloggande skicka hjärnan tillbaka till 3-års nivån.
Ojsan, nu blev säkert någon väldigt upprörd. Men bli inte det! Framlidne hjärnforskaren David Ingvar myntade uttrycket "hjärnans engångschans" som infaller mellan 3 och 6 års ålder. Enormt receptiv och kreativ lär den vara när man är så liten.
Själva bloggandet är inte så knepigt men allt runtom kring! Pingandet är en sådan knepig sak.
Tack kära Nyligen.se för att jag bara behöver skriva in själva URL och förstås komma ihåg att pinga manuellt. På andra bloggindex får man långa instruktioner om att man ska lägga in viss kod i sin egen kod vilket för en HTML-analfabet får intrigen i da Vinci-koden att framstå som läsvärd, begriplig och trovärdig.
Nyss satt jag och retade upp mig på att jag inte kunde få bort rubrikerna Böcker Musik och Filmer från min blogg. Jag gick in och studerade koden och hittade de delar som handlade om rubrikerna och tog bort en del. Men då fick jag hela tiden felmeddelanden så antingen tog jag bort för mycket eller för lite. Gissa om det var nervöst ett tag där, innan jag hade fipplat tillbaka det jag klippt bort.
Nu har jag fått hjälp som ni kan se. Stort och djupt känt tack till supporten på webblog!
Ett förslag från "TI =Tant Initiativ" till Webblog :
Gör en lathund för HTML-analfabeter om hur man får bort oönskade delar av mallarna. Sånt som HTML-kunniga kan göra inom ramen för sina konton. (De som önskar lägga till saker får försöka lära sig HTML genom någon av alla dessa sajter som lär ut det.)
Detta främjar jämställdhet på nätet menar jag. Det finns tanter, gubbar, pojkar, flickor som inte kan HTML men som gärna vill blogga och då bestämma vad som ska finnas på bloggen (om de betalar pengar för att blogga).
Och svaret är ja, om någon "Vän av ordning" undrar så har jag skickat detta som ett förslag till FAQ på Webblog.
Ojsan, nu blev säkert någon väldigt upprörd. Men bli inte det! Framlidne hjärnforskaren David Ingvar myntade uttrycket "hjärnans engångschans" som infaller mellan 3 och 6 års ålder. Enormt receptiv och kreativ lär den vara när man är så liten.
Själva bloggandet är inte så knepigt men allt runtom kring! Pingandet är en sådan knepig sak.
Tack kära Nyligen.se för att jag bara behöver skriva in själva URL och förstås komma ihåg att pinga manuellt. På andra bloggindex får man långa instruktioner om att man ska lägga in viss kod i sin egen kod vilket för en HTML-analfabet får intrigen i da Vinci-koden att framstå som läsvärd, begriplig och trovärdig.
Nyss satt jag och retade upp mig på att jag inte kunde få bort rubrikerna Böcker Musik och Filmer från min blogg. Jag gick in och studerade koden och hittade de delar som handlade om rubrikerna och tog bort en del. Men då fick jag hela tiden felmeddelanden så antingen tog jag bort för mycket eller för lite. Gissa om det var nervöst ett tag där, innan jag hade fipplat tillbaka det jag klippt bort.
Nu har jag fått hjälp som ni kan se. Stort och djupt känt tack till supporten på webblog!
Ett förslag från "TI =Tant Initiativ" till Webblog :
Gör en lathund för HTML-analfabeter om hur man får bort oönskade delar av mallarna. Sånt som HTML-kunniga kan göra inom ramen för sina konton. (De som önskar lägga till saker får försöka lära sig HTML genom någon av alla dessa sajter som lär ut det.)
Detta främjar jämställdhet på nätet menar jag. Det finns tanter, gubbar, pojkar, flickor som inte kan HTML men som gärna vill blogga och då bestämma vad som ska finnas på bloggen (om de betalar pengar för att blogga).
Och svaret är ja, om någon "Vän av ordning" undrar så har jag skickat detta som ett förslag till FAQ på Webblog.
Varför Tant?
Ja, varför blogga under rubriken "en liten tant"? Varför utropa sig själv till något så förlegat? Svaren är flera.
Dels finns det ett uttryck i vår familj som härstammar från sonens tonårstid och dels tycker jag att det är för lite tanter bland 50+ och uppåt.
Orden tjej, ungdomlig, modern, tuff, fräsch förekommer ymnigt i beskrivningarna av (mest riktigt kända) medelålders och åldrande kvinnor. Kvinnotidningarna envisas med att föreslå oss allehanda kurer och ingrepp för att ge utseendet sken av ungdomlighet. Bantning, anti-rynkkrämer, plastikkirurgi varvas med reportage om hur man fångar en ung älskare. (Så trist - vill de verkligen inte prata med honom också? Vilka gemensamma referensramar kan man ha med någon som är lika gammal som ens äldsta barn? För att nu ingen ska ta illa upp vill jag poängtera att jag inte ser något som helst fel i ålderskillnader i kärlek. Det jag vänder mig mot är de "kampanjer" som stundom bedrivs i ämnet.)
Varför denna panik när det gäller utseendet?
Som tant har man väl lärt sig uppskatta den trogna kropp man fått, försonat sig med de delar som inte ryms inom rådande ideal och hittat sina egna vackra drag som man kan framhäva utan att skära med kniv i dem?
Som tant har man väl en relation till sina rynkor och bristningar och ärr efter barnafödslar och kan se kroppen som en intressant karta över levnadsförloppet?
Som tant fattar man väl att detta är tidens gång, vi ska alla färdas samma väg och försöker därför uppskatta varje ålders särdrag?
Som tant hittar man väl sin kraft och utvecklar sin klokhet och börjar närma sig insikten om att det faktiskt är insidan som räknas i det långa loppet?
En del av svaret kan kanske hittas i Kerstin Thorvalls krönika från 2003: Jag har aldrig lärt mig att tycka om mig själv
Dels finns det ett uttryck i vår familj som härstammar från sonens tonårstid och dels tycker jag att det är för lite tanter bland 50+ och uppåt.
Orden tjej, ungdomlig, modern, tuff, fräsch förekommer ymnigt i beskrivningarna av (mest riktigt kända) medelålders och åldrande kvinnor. Kvinnotidningarna envisas med att föreslå oss allehanda kurer och ingrepp för att ge utseendet sken av ungdomlighet. Bantning, anti-rynkkrämer, plastikkirurgi varvas med reportage om hur man fångar en ung älskare. (Så trist - vill de verkligen inte prata med honom också? Vilka gemensamma referensramar kan man ha med någon som är lika gammal som ens äldsta barn? För att nu ingen ska ta illa upp vill jag poängtera att jag inte ser något som helst fel i ålderskillnader i kärlek. Det jag vänder mig mot är de "kampanjer" som stundom bedrivs i ämnet.)
Varför denna panik när det gäller utseendet?
Som tant har man väl lärt sig uppskatta den trogna kropp man fått, försonat sig med de delar som inte ryms inom rådande ideal och hittat sina egna vackra drag som man kan framhäva utan att skära med kniv i dem?
Som tant har man väl en relation till sina rynkor och bristningar och ärr efter barnafödslar och kan se kroppen som en intressant karta över levnadsförloppet?
Som tant fattar man väl att detta är tidens gång, vi ska alla färdas samma väg och försöker därför uppskatta varje ålders särdrag?
Som tant hittar man väl sin kraft och utvecklar sin klokhet och börjar närma sig insikten om att det faktiskt är insidan som räknas i det långa loppet?
En del av svaret kan kanske hittas i Kerstin Thorvalls krönika från 2003: Jag har aldrig lärt mig att tycka om mig själv
50-talister
50-talisterna är en i media bortglömd generation, vill jag påstå. Det är sedan lång tid ett himla hallå om 40-talisternas görande och låtande och framför allt om att de är i vägen för 60-talisternas karriärer. 70-talisterna finns också med som en åldersdiskriminerad grupp. 80-talisterna har börjat skymta i spalternas innehåll.Men 50-talisterna? Den riktiga efterkrigsgenerationen som föddes i en tid av framtidstro, tillväxt och standardökning - om den är det rätt så tyst.
Mina tankar om min egen generation är dels att vi varit rätt så privilegierade under uppväxten, inte alltid materiellt naturligtvis men med avseende på möjligheterna till utbildning och dels att vi är en grundlurad generation när det gäller jämställdhet.
I en artikel från Lunds Universitet hittade jag följande:
"- 40-talistkvinnorna var rebeller. De slogs för förändring och vägrade godta kvinnors underordning. 50-talisterna har inte slagits, utan i stället gått in i vuxen- och yrkesliv invaggade i förställningen att allt är möjligt och att det råder jämlikhet mellan könen. Verkligheten blir en kalldusch - kvinnorna inser att de inte kan göra karriär på samma villkor som männen. Ändå håller de fast vid sin föresats att tackla arbetsmarknaden och att lyckas."
Och vi slåss fortfarande inte i någon bred bemärkelse- konstigt nog! Vi stretar på och en del av oss segar oss fram i karriärtrappor av olika slag. Jisses vilken överraskning vi kommer att bli för 60- och 70-talisterna när Nuders köttberg går i pension och topposterna förväntas bli lediga... Då är vi redan där!
Mina tankar om min egen generation är dels att vi varit rätt så privilegierade under uppväxten, inte alltid materiellt naturligtvis men med avseende på möjligheterna till utbildning och dels att vi är en grundlurad generation när det gäller jämställdhet.
I en artikel från Lunds Universitet hittade jag följande:
"- 40-talistkvinnorna var rebeller. De slogs för förändring och vägrade godta kvinnors underordning. 50-talisterna har inte slagits, utan i stället gått in i vuxen- och yrkesliv invaggade i förställningen att allt är möjligt och att det råder jämlikhet mellan könen. Verkligheten blir en kalldusch - kvinnorna inser att de inte kan göra karriär på samma villkor som männen. Ändå håller de fast vid sin föresats att tackla arbetsmarknaden och att lyckas."
Och vi slåss fortfarande inte i någon bred bemärkelse- konstigt nog! Vi stretar på och en del av oss segar oss fram i karriärtrappor av olika slag. Jisses vilken överraskning vi kommer att bli för 60- och 70-talisterna när Nuders köttberg går i pension och topposterna förväntas bli lediga... Då är vi redan där!
Första inlägget
Välkommen till min nya blogg!
Efter att ha testat Typepad provar jag nu den reklamfria nivån på Webblog. Typepad var trevligt, hade många stilmallar men eftersom jag inte kunde ändra alla utan bara vissa, rubriktexter till svenska letade jag efter att annat verktyg. Känns fånigt att ha " About" istället för "Om mig" eller annan svensk rubrik när man bara bloggar på svenska. 