Bruten arm

Så fort det kan gå! Ett steg för långt ut på en trappa sen far man i ambulans och återvänder hem med armen nödgipsad i vinkel och remiss till operation på ortopeden i handväskan.
Se med ömhet på era armbågar och handleder och uppskatta dem i vardagen. När de är gipsade är man rejält handikappad. Knäppa byxor, bre mackor, ta på sig bh:n... nästan omöjligt till en början. Å så ont det gör se'n!!!

Vem tjänar på att språket hålls som gisslan?

En förutsättning för demokrati är att olika åsikter kan brytas mot varandra, att vi diskuterar frågor och prövar våra ställningstaganden. Hela tiden.  
Nu grubblar jag över vilken effekt den del av den offentliga debatten som rör vilka ord och uttryck som är tillåtna att använda, har på den fria åsiktsbildningen. Tillåtet idag kan vara fyfy imorgon. Hur ska man då våga diskutera t.ex. i webbforum där orden verkar stå kvar i all evinnerlighet och en fullt OK åsikt kan hamna på den onda sidan pga att orden förflyttats till fyfy-sidan sedan inlägget skrevs.

Varför är vi dessutom så pigga på att döma ut enskilda ord som varande olämpliga? Är det för att det är enklare att kunna slå ner på ett enskilt ord än att bemöta en åsikt med egna argument?

Ett exempel från arbetslivet är när det någonstans bestämdes att städerska/städare var ett fyfy-ord och att titeln istället skulle vara lokalvårdare. En del inom yrket tyckte det var trevligt med ny titel, andra tyckte det var ett jönsigt tilltag.

Men innebar det något i praktiken? Fick man upp lönerna pga titelbytet? Blev arbetsförhållandena bättre? Fick man bättre arbetsredskap? Det undrar jag. Men mycken kraft lades på att rätta sig själv och andra när tungan slant och fyfy-ordet användes. Debatten om kommunalares arbetsförhållanden ägnades inte lika mycket kraft bland gemene man, vill jag påstå. Sicken tur för den som inte ville ha någon debatt om sakfrågorna.

Samma sak sker ideligen numera. I media diskuteras hetsigt olika ords överförda betydelse medan sakfrågorna händigt nog sjunker undan och tystnaden breder ut sig.

När jag var ung var det extremt fult och hemskt att använda det som då kallades ”runda ord”, dvs ord för sexuellt umgänge och könsorgan, ord som idag är ymnigt förekommande i det offentliga samtalet. Ords värdeladdning växlar mao över tid men det börjar bli farligt om debatten mer handlar om enskilda ord än om sakfrågorna.

I somras var ords rasistiska laddning på dagordningen. Tusen och åter tusen inlägg på webben har diskuterat glassmärken sedan dess. Sveriges Radio sände en radioföljetong där ett ord användes som verkligen höjde temperaturen i spalterna. För och emot, för och emot. Det blir riktigt knepigt att hänga med när företrädare för den grupp som ordet avser har diametralt olika uppfattning. Vems åsikt ska vara norm: politikern Nyamko Sabunis åsikt eller författaren Calixthe Beyalas?
Som sagt: Vem tjänar på att språket hålls som gisslan?

Återupprätta ordet Tant

I en kommentar till Varför Tant? skriver Lisa att hon också tycker att ordet tant är ett bra ord: jag tycker det är ett ganska bra ord på icke-ungdomar som trivs med sin ålder och sig själva. mystant, trivseltant.
Ja, just det! Men i det offentliga samtalet har tant fått en negativ klang. Därför behöver ordet återupprättas. På susning.nu kan man bl.a. läsa:

Tant kallades förr en medelålders eller äldre mer avlägsen kvinnlig släkting av sina yngre anförvanter

Tant eller tantaktig används idag även som en nedsättande benämning på en person som inte är ungdomlig till utseende eller beteende eller värderingar. Vill man riktigt ta i menar en del, används ordet kärring i stället. Används det om eller till en man kan det nästan vara nära (gränsfall?) att det uppfattas som ett invektiv eller skällsord.


Söker man på tant på Google får man c:a 195000 träffar varav en del besynnerliga som t.ex. en sajt som verkar ha registrerat en mängd domännamn med ordet tant i. Uppenbarligen har ordet potential!
Upp till kamp för Tant!