Min syster är död

Ett innehållsrikt liv avslutades stilla i förrgår. Mycket , mycket i förtid med nutida mått mätt, men som någon klokt har sagt : "Livet är inte de dagar som gått utan de dagar man minns". Min syster har upplevt oerhört mycket roligt och bra under sitt liv och hade på det viset många fler dagar att minnas än många andra som lever längre.

Jag funderade länge om jag skulle skriva något om detta eftersom jag sällan skriver om privata händelser. Men i vårt moderna samhälle har vi reducerat döden till något antingen kliniskt som sker isolerat bak lyckta dörrar i sjukhusmiljö eller till något dramatiskt kanske t.o.m. spännande som utspelar sig på kvällspressens löpsedlar, i nyhetsprogram eller som fiction i tv-serier. Framför allt är döden något vi inte ordar om trots att den dagligen flashar förbi på löpsedlarna, visas i massupplaga på nyheterna. På något vis har jag en känsla av att vi förväntas hantera dödsfall i verkligheten lika snabbt och sedan hastigt gå vidare.

Man ska absolut gå vidare. Livet ska levas av de levande. Men döden, sorgen och allt som följer med måste få sitt utrymme och sin tid. Självklart är det en helt annan sak att följa en äldre person mot slutet än att drabbas av att unga människor rycks bort. Det är också en helt annan situation att vara en släkting än att vara partner eller barn till den döende. Men många uttrycker olust och rädsla inför risken att behöva närvara när någon står inför den död som är den mest naturliga, den vi alla vet ska komma även om vi får leva långa liv. Därför skriver jag om min systers bortgång för att kanske kunna förmedla att det inte alls behöver vara hemskt och otäckt att finnas vid den döendes sida.

Mitt i sorg och omtumlande tankar är det ändå en nåd att få följa en människas sista tid, att få vaka vid hennes sida, få vara närvarande i dödsögonblicket. Det ligger en storslagenhet i detta som endast motsvaras av att vara närvarande vid ett barns födelse.

Vi har följt sjukdomens förlopp i ett antal månader. Den jävla cancern som så många drabbas av; antingen direkt genom att vara den sjuka eller indirekt genom att vara anhörig eller vän. För en vecka sedan lades min syster in på sjukhuset. I torsdags inträdde medvetslöshet och sedan vakade vi tills allt var över. Sjukdomstiden blev naturligtvis en del av omställningsprocessen för de närstående, genom hopp och förtvivlan till insikt om att det går mot slutet. Men när slutet kommer är man ändå aldrig redo.Man kan inte tänka sig in i hur det kommer att kännas. Även det kan ses som en parallell till att få barn. Man förbereder sig och tror att man vet hur det ska bli. Men man vet ingenting förrän barnet finns där i ens liv.

Det sägs att hörseln är det sista sinne som lämnar oss och därför pratade vi med min syster som om hon vore vid medvetande. Vi berättade att vi var där, talade om när vi gick ut för att gå på toaletten, talade om när vi var tillbaka vid hennes sida. Vi småpratade med varandra om stort och smått, höll min syster i handen, tittade på tv, drack kaffe och hade dörren öppen ut till korridoren där livet pågick. Och inte vet jag, det kan ju ingen veta men det kändes som att det hade en lugnande effekt, skapade trygghet så hon kunde koncentrera sig på att lämna livet. Det var så lugnt, så stilla som hon på fredagseftermiddagen gled vidare, till vad som nu än följer efter, på ett litet lätt andetag.


Ty vad är att dö annat än att stå naken i vinden och
smälta in i solen?
Och vad är väl att upphöra att andas annat än att
frigöra andedräkten från dess rolösa vågrörelse och
låta den stiga uppåt och vidgas och söka Gud, fri
från alla hinder?
Endast då ni dricker ur tystnadens flod, skall ni verkligen sjunga.
Och då ni nått bergets topp, skall ni börja bestigningen.
Och då jorden kräver era lemmar skall ni , i sanning,
dansa.
ur Profeten av Kahlil Gibran

Skam på torra land

Jag trodde inte mina ögon när jag såg att Dagens Nyheter upplåtit spaltutrymme  till att skriva om mobbingbloggarna Schulman. Dessutom på KULTURsidan! En ren hyllningstext till råga på allt. Inte en kritisk reflektion överhuvudtaget.

Mobbingbloggare? Ja vad är det annars när man ägnar sig åt att verbalt förfölja folk ?
Bröderna Schulman skriver en massa skit om folk och sina extremt ytliga liv och åtminstone en av dem drar sig inte för att publicera andras texter i sitt eget namn. (Allt om detta går att läsa om i t.ex. Resumé).

Hur i himmelens namn kan DN bidra till att hypa detta? En journalist (?) som stjäl texter borde väl kåren inte vilja ta i med tång?  

Journalisten som skrivit om bröderna är till sig i trasorna:
Alex Schulman blev känd som den elakaste av de elaka i Blogg-Sverige och hånar sina vänner, sig själv och väl valda kändisar på daglig basis. En form som fått sitt genomslag för att den saknar spärrar. Det kan tyckas infantilt. Men, trots allt: det är underhållning".

Media bidrar hela tiden till, att under hänvisning till att det är "underhållning", flytta gränser för vad som är OK att göra mot andra människor:
 
* TV har jobbat på med att få oss att acceptera utnyttjande och förnedrande av människor i olika dokusåpor. "Bra TV" handlade plötsligt om att skicka in sprit till deltagarna så de skulle supa sig fulla, tappa alla eventuella kvarvarande spärrar och börja slåss eller ha sex framför kamerorna.

* Kvällspressens s.k. krönikörer, främst de gallspyende unga kvinnorna flyttade gränsen för vad som kan publiceras textmässigt. Svordomar och könsord ansågs vara ett tecken på överlägsen stilistisk förmåga.  

* Bröderna Schulman tillåts , snarare uppmanas, bete sig som värsta ärkemobbarna på ett högstadium som är övergivet av vuxenvärlden. Övriga media bidrar till mobbingen precis som svansen runt mobbarna i verkliga livet skapar utrymmet för mobbare att verka. Utan svans - ingen mobbare 

"Det var ju bara på skämt"
"Äsch, vi skoja ju bara"
Klassiska repliker från barn och ungdomar som blir påkomna med att trakassera en skolkamrat.

I medieversionen heter det " Men, trots allt: det är underhållning".

Ett verkligt bottennapp av DN:s kultursida. Skam inte bara går på torra land, han har tagit över medieredaktionerna också.

För eventuella kvällspressjournalister (och tydligen vissa på DN också) därute som läser detta inlägg kan jag berätta att "Skam" är ett annat namn på Djävulen.

Tvätt

Tvätt2

Om det skulle införas restriktioner rörande hushållsmaskiner så att man bara fick ha en enda elförbrukande maskin så skulle jag välja tvättmaskinen. Vid eventuella förbud mot hushållsmaskiner skulle jag bli lagbrytare och ändå behålla min tvättmaskin. Om någon skulle försöka konfiskera den, skulle jag ta till vapen.

Mat kan jag laga på vedspis. Diska går utmärkt för hand. Sopande kan ersätta dammsugaren. Men tvätta...

När jag var barn hade vi en tvättstuga i källaren till vårt hus, liten villa i jämtländsk skogsbygd. Där fanns en stor svart kokgryta (jättelik kittel som man eldade under för att värma vattnet), baljor, tvättbräden och en cementbassäng (ett djupt kar att skölja tvätten i, inget att simma i). Mamma tvättade kläder och lakan och mattor och gardiner med hjälp av dessa tvättredskap. Bredvid tvättstugan fanns torkrummet med tvättlinor över hela rumsbredden.För henne som var uppvuxen med tvätt enligt bilden ovan var förstås denna tvättstuga ett under av lyx.

Någon gång  i början av 1960-talet införskaffades en riktig mirakelmaskin. En halvautomatisk tvättmaskin i rostfritt stål anlände och kokgrytan åkte ut. Man måste fylla på vatten för hand och hålla koll på uppvärmningen så man slog av den vid rätt temperatur. Det automatiska i maskinen bestod i att den sedan dundrade omkring tvätten , runt, runt, dunk, dunk åkte lakan och handdukar tills man slog av maskinen. Därefter fick man med handkraft  tömma ut vattnet och sedan  vrida ur tyget  (ingen centrifug där inte).

Mamma var ett rov för stridiga känslor. Å ena sidan var det en lättnad att inte behöva handtvätta lakan. Å andra sidan misstrodde hon maskinen och var säker på att den skulle förstöra kläder om de skulle dunkas runt i det rostfria monstrets buk. Denna misstro gällde även den moderna helautomatiska tvättmaskin som kom in i huset i slutet på 1970-talet. Därför fortsatte hon att handtvätta merparten av alla kläder hela livet ut.

Faktiskt tänker jag på både kokgrytan och mammas handtvättande nästan varje gång jag kastar in tvätt i min egen finessrika tvättmaskin och sedan tar en fika medan tvätten snurrar.