Präst vill ta bort trosbekännelsen

eller åtminstone förändra den enligt ett debattinlägg i Kyrkans Tidning. Det är det gamla vanliga om patriarkala strukturer som gör att prästen stör sig på ord som Fadern ( och  med versal!!!!), allsmäktig och liknande. 


Varför håller präster på och kämpar för att ödelägga traditioner, allvaret, mystiken inom Svenska Kyrkan? Om de illtrivs så ofantligt med det rådande varför gör de inte som andra före dem - startar en egen frikyrka?

KG - the one and only

Jag hör till de som verkligen gillar förre ärkebiskopen KG Hammar och kastade mig därför över Svenska Dagbladets stora intervju med högst densamme. Allra sist säger han något så vettlöst klokt och bra angående ledarskap och livet, så det måste bara citeras:

– Tillvaron är rörelse. Att tro sig kunna styra och ställa över det som händer blir snarast en hämmande faktor. Min egen bön har därför varit:
Gode Gud, hjälp mig att göra mindre så att mer sker.
                                                                                                              KG Hammar  
                                                                                                              9/7 2006 i Svenska Dagbladet

Jazz å Gud

Idag fyllde jag år.
Detta firade jag med att stiga upp tidigt och bege mig till grannkommunens kyrka för att bevista en musikgudstjänst. I detta enkla meddelande finns några förvånande fakta.
1. Jag klev upp tidigt en söndag.
2. Jag bevistade en gudstjänst. 
Förvånande eftersom jag inte är morgonpigg och aldrig går på gudstjänster. Jag besöker gärna kyrkor men har otroligt svårt för det religiösa språket  i högmässans formella delar och den gudsbild som jag ser för mig pga detta språk. Jag har problem med att lyssna på prästerna när de ska förklara  teodicéproblemet.  Jag tycker det är knepigt med en gudsbild som man ska se som en allvetande fadersgestalt  och erkänna synder för, be om förlåtelse varje söndag och underkasta sig allehanda prövningar som man utsätts för och sedan sätta sin lit till kärleken. Känns osäkert på nå't vis.

Men som sagt kyrkor tycker jag om. Det är något lugnande i den rymd som kyrkorummet har. Tanken flyger fritt. När kyrkan fylls av musik kan man uppleva en meditativ ro. En mig närbelägen kyrka hade en präst som verkligen satsade på musik i kyrkan, så där har jag varit många gånger. Men det är en annan historia.

Idag åkte jag alltså till Sandviken, grannkommunen där Jazzfestivalen "Bangen" egentligen avslutades igår lördag. Men de senaste tre åren har söndagens gudstjänst i Sandvikens kyrka hetat "Jazz å Gud" och på så vis blivit festivalens slutpunkt.

"Jazz å Gud" framförs av Jack Lindström och hans Hep Cats, ett klassiskt svenskt dixielandband hemmahörande i Stockholm, tillsammans med prästen Nils-Göran Wetterberg. De genomför denna musikgudstjänst lite varstans i landet. Värt att hålla utkik efter.

Hep Cats bildades 1946 när dagens grånade herrar var 14 -15 år. Still going, minst sagt. 
Idag spelade de bl.a.:
New Orleans function
Just a closer walk with thee
Bye and bye
Once in a while
When the saints go marching in

Det blev ordentligt drag i Sandvikens kyrka och man hade mest lust med att dansa i mittgången. Men det gjorde vi inte. Det fick man inte. Vi viftade lite diskret med foten i kyrkbänken. Däremot fick vi applådera efter gudstjänsten.
Svenska kyrkan behöver mer drag av den här sorten. Gärna med dans i mittgången.