En liten tant

Jag hör till de som verkligen gillar förre ärkebiskopen KG Hammar och kastade mig därför över Svenska Dagbladets stora intervju med högst densamme. Allra sist säger han något så vettlöst klokt och bra angående ledarskap och livet, så det måste bara citeras:

– Tillvaron är rörelse. Att tro sig kunna styra och ställa över det som händer blir snarast en hämmande faktor. Min egen bön har därför varit:
Gode Gud, hjälp mig att göra mindre så att mer sker.
                                                                                                              KG Hammar  
                                                                                                              9/7 2006 i Svenska Dagbladet

Idag fyllde jag år.
Detta firade jag med att stiga upp tidigt och bege mig till grannkommunens kyrka för att bevista en musikgudstjänst. I detta enkla meddelande finns några förvånande fakta.
1. Jag klev upp tidigt en söndag.
2. Jag bevistade en gudstjänst. 
Förvånande eftersom jag inte är morgonpigg och aldrig går på gudstjänster. Jag besöker gärna kyrkor men har otroligt svårt för det religiösa språket  i högmässans formella delar och den gudsbild som jag ser för mig pga detta språk. Jag har problem med att lyssna på prästerna när de ska förklara  teodicéproblemet.  Jag tycker det är knepigt med en gudsbild som man ska se som en allvetande fadersgestalt  och erkänna synder för, be om förlåtelse varje söndag och underkasta sig allehanda prövningar som man utsätts för och sedan sätta sin lit till kärleken. Känns osäkert på nå't vis.

Men som sagt kyrkor tycker jag om. Det är något lugnande i den rymd som kyrkorummet har. Tanken flyger fritt. När kyrkan fylls av musik kan man uppleva en meditativ ro. En mig närbelägen kyrka hade en präst som verkligen satsade på musik i kyrkan, så där har jag varit många gånger. Men det är en annan historia.

Idag åkte jag alltså till Sandviken, grannkommunen där Jazzfestivalen "Bangen" egentligen avslutades igår lördag. Men de senaste tre åren har söndagens gudstjänst i Sandvikens kyrka hetat "Jazz å Gud" och på så vis blivit festivalens slutpunkt.

"Jazz å Gud" framförs av Jack Lindström och hans Hep Cats, ett klassiskt svenskt dixielandband hemmahörande i Stockholm, tillsammans med prästen Nils-Göran Wetterberg. De genomför denna musikgudstjänst lite varstans i landet. Värt att hålla utkik efter.

Hep Cats bildades 1946 när dagens grånade herrar var 14 -15 år. Still going, minst sagt. 
Idag spelade de bl.a.:
New Orleans function
Just a closer walk with thee
Bye and bye
Once in a while
When the saints go marching in

Det blev ordentligt drag i Sandvikens kyrka och man hade mest lust med att dansa i mittgången. Men det gjorde vi inte. Det fick man inte. Vi viftade lite diskret med foten i kyrkbänken. Däremot fick vi applådera efter gudstjänsten.
Svenska kyrkan behöver mer drag av den här sorten. Gärna med dans i mittgången.



 

Diskrimineringsombudsmannens uppdrag är att förhindra kränkningar. I sin nitälskan har man nu kommit fram till att skolavslutningar är ett tillfälle då många riskerar att kränkas. Därför utropar nu DO att psalmen "Den blomstertid nu kommer" och andra sommarpsalmer är olämpliga att sjunga. Att hålla avslutningen i kyrkan är också olämpligt.

JAG BLIR SÅ TRÖTT!

"Den blomstertid" har sjungits på skolavslutningar så länge jag kan minnas, en del av traditionen. Varför kan man inte helt enkelt se den psalmen som just det - en del av traditionen? En psalm, en sång som i årtionden sjungits av alla de sekulariserade barn som gått i skolan utan att de känt sig kränkta och religiöst förtryckta.

TV4 uppsökte Tensta Gymnasium som verkligen är en mångkulturell skola och ställde frågan till de glatt firande studenterna. Ett lastbilsflak fullt med glada ungdomar med och utan slöjor sjöng "Den blomstertid" för full hals och ställde sig oerhört frågande till DO:s utspel. Alla som uttalade sig hade namn som tyder på utomeuropeiskt ursprung.
- Klart man ska sjunga "Den blomstertid", den hör till.
- Den har ju sjungits jämt!
- Det är tradition.
- I Sverige har man ju varit kristna i många många år så varför skulle vi inte kunna sjunga "Den blomstertid"? Vi bor ju i Sverige?

DO vilse i pannkakan skapar motsättningar som inte finns och retar en massa människor, både unga och gamla, helt i onödan.

I Arbetarbladet kan man läsa om prästen som fyller 75 år och firar dagen på bilskroten. Han är bilentusiast och renoverar gamla bilar.
Han säger:
- Jag fördriver tiden med att meka. Andlighet är väl bra på sitt sätt, men det går inte riktigt att ta på. Därför är mekandet med bilarna så bra, det är handfast.

Det pågår diverse debatter i bloggvärlden om islam i Sverige. Mycket av det som skrivs, skrivs med en allmän välvilja som utgångspunkt. Det är bra att vi är välvilliga men som Karl Popper (matematiker och filosof) sa : "Största hotet mot toleransen är toleransen själv". Med reservation för att jag kanske inte minns citatet ordagrant.

Andemeningen är dock att om samhället enbart lutar sig mot en allmän tolerans och baserar sina åsikter på denna välvilja mot allt och alla utan att ha en värdegrund att utgå från kommer följderna av dessa åsikter leda till beslut som till sist kommer att stå i konflikt med varandra och då tar toleransen i samhället också slut.

I Sverige har vi haft religionsförtryck/ religiös extremism med starkt inflytande på människors vardag och liv. Många människor har kämpat och lidit för att få religionsfrihet. Nu har vi det. Alla religioner är välkomna. Den förtryckande formen av kristendom har fått acceptera en mer sekulariserad hållning från majoriteten av befolkningen.

I Sverige har vi haft en statskyrka. Många har ansett att politik och religion ska hållas åtskilda. Nu har vi det. Svenska kyrkan är skild från staten.

I Sverige har vi haft barnaga. Många har kämpat för att förbjuda detta. Nu är barnaga förbjudet.

I Sverige har kvinnor haft färre fri- och rättigheter än män. Många har stridit för rösträtt, arvsrätt, rätten till utbildning, rätt till abort, rätt till skilsmässa, rätt att försörja oss själva och fatta ekonomiska och andra beslut på egen hand. Nu har vi dessa rättigheter och strider naturligtvis vidare för ett ännu mer jämställt samhälle.

Allt är dock inte rosenrött och perfekt i Sverige. Vi har pastor Green och hans trosfränder. Men de har inte någon reell makt. Vi har Kristdemokraterna som parti så visst finns religion och politik sammankopplat - men hur stort inflytande har det partiet? Vi har människor som slår sina barn men det är inte tillåtet och samhället uppmanar inte till att använda aga som fostringsmetod. Visst finns det mycket kvar att göra på jämställdhetens område men svenska kvinnor väljer själva vem och om de ska gifta sig, kan skilja sig, har laglig rätt att neka även sin man sexuellt umgänge, har ekonomiska befogenheter.

Alla dessa samhälleliga förändringar kom inte till på något enkelt sätt. Det har tagit år av kamp och i många fall lidande för förkämpar för ett humanare samhälle. Det som uppnåtts är inte heller en gång för alla givet. Demokrati och mänskliga rättigheter måste försvaras och återerövras varje dag.

Till Sverige kommer flyktingar. Flyktingar som flyr från förtryck och ojämställda livsvillkor. De flyr till frihet och en möjlighet att bygga sina egna liv. Men idag upplever många att det förtryck som förmådde dem att fly har återuppstått här i Sverige genom att religiösa extremister lyckats skaffa sig plattformar, ekonomiskt bistånd från svenska myndigheter och en allmän välvilja från en oreflekterad allmänhet. 

Vi som inte är rasister måste stå upp för de fri- och rättigheter vi under många år kämpat för i Sverige och välkomna de som flytt från förtryck pga liknande kamper och vill göra gemensam sak med oss i det nya hemlandet. Vi måste vara tydliga i vilken värdegrund svensk lag och samhällsbildning bygger på och försvara denna värdegrund. Då blir vi en fristad och trygg plats och ett mångkulturellt samhälle.

UPPDATERING 29/10 2006: ^{Tyvärr får jag massor av spamkommentarer från porrsajter på detta inlägg och därför stänger jag av kommentarsfunktionen här.}

På långfredagen visade SVT "Leve bröd", en dokumentär om brödet och livet. I den medverkade flera av mina hjältar; Johan Galtung och KG Hammar. En ny bekantskap för mig var William Johnston som är en irländsk jesuit, bosatt i Tokyo. Han är författare och föreläsare om meditation. Hans specialitet är mötet mellan kristen och österländsk andlighet.

Johnston talade bl.a. om att meditera över koaner, en gåta utan något upplagt svar, som används till att träna sinnet till att uppnå insikt. Den koan han själv mediterade över dagligen är

Every day is a good day

Någonstans ute på internet hittade jag följande om denna koan:

"Every day is a good day" is a quote from a Zen koan, spoken by Zen Master Yun Men, who lived and taught in 10th century China

To have the conviction that every day is a good day means that we are really living our own lives. If we discriminate based on our own feelings of happiness or unhappiness and say: "I wonder if today will be good," or "Today I am happy so it is a good day," or "Today I am unhappy so today is a bad day," or "If something nice happens to me today I will have the opinion that today is a good day," then we lose our lives.

That kind of attitude means we are living passively, as if life is just something that happens to us. If we live this way we have given up the direction of our own lives and we will inevitably decline.

To understand that every day is a good day takes courage. Because on some days we will suffer. Then, when that is necessary, when that is the reality of our lives, it is our day to suffer. That reality shifts, as we all have experienced, from day to day, even from moment to moment. It shifts as a result of our intention, as a result of our karma. Some days we will be happy. Then it will be a good day to be happy. Some days we will have to struggle. Then it will be a good day to struggle. Some day we will need to fight. Then it will be a good day to fight. Some day it will be our day to die. Then, as Black Elk said, it will be a good day to die.

Den senaste veckan har jag funderat mycket över detta efter att ha fått besked att M gått bort i förtid efter ett år fyllt av cancerbehandlingar och 10-åriga L därmed förlorat sin mamma och att T förlorade kampen mot cancern endast 23 år gammal.

To understand that every day is a good day takes courage.

Kulturbloggen har skickat en skrivarutmaning och jag valde det nätta lilla ämnet
Om jag var Gud för en dag

Att försöka greppa innebörden av att vara allsmäktig för 24 timmar leder lätt till både svindel och hybris. Det ligger nära till hands att bära iväg på ett slags tillrättaläggande korståg där all världens orättvisor ska åtgärdas. Tanken på en gudom som en sorts överste magiker som fixar allt som gått fel blir mer Hollywood än gudomligt. Med endast 24 timmar till förfogande riskerar man att utföra handlingar som i förlängningen inte alls skapar det välstånd, den globala lycka och eviga fred som man eftersträvar. Tvångsåtgärder leder sällan till bestående förändringar när man har med människor att göra. Dessutom finns det ett grundläggande problem i att göra gudomliga ingripande av korrigerande karaktär - människans fria vilja. Så vad ska jag då använda mina 24 timmar till?

Lite magiska gester måste nog ändå ingå eftersom jag skulle börja med att samla hela världens samtliga religiösa ledare. Av en stormvind skulle de föras till en och samma plats, högt uppe på kalfjället i Skäckerfjällen i Jämtland, på kalfjället där man som människa återfår sina rätta proportioner inför naturen och himlen.

Där skulle jag tala till dem om Den Gyllene Regeln som inom kristendomen formuleras