Såpbubblor
När jag var liten älskade jag att blåsa såpbubblor, helst ut över vatten. Såpbubblor är så vackra, så poetiska. En gång för 15 -20 år sedan bevistade jag en av Cirkus Brazil Jacks föreställningar. Det var en mycket trivsam cirkusföreställning på det hela taget. Det jag minns bäst är dock ett clownnummer där världens sötaste lilla tjejclown frambringade enorma såpbubblor medan cirkusorkestern spelade "Send in the clowns". Jag var helt andlös.
Idag var jag inne i en leksaksaffär och där föll min blick på ett ställ med såpbubble-kit av olika slag. Tänkte på hur underbart det var att blåsa dessa förtrollade bubblor när jag var barn. Kom så ihåg att jag är en tant och så'na gör det de vill så då köpte jag mig en förpackning. Här ska blåsas såpbubblor på balkongen!
Jag är trendig
Jag har noterat att det finns de som reagerat negativt på att jag bloggar under namnet "En liten tant". Jag har i början av min bloggtid skrivit om varför jag valt det namnet och det kan man läsa här där det också finns en länk till en krönika av Kerstin Thorvall. Ytterligare en liten utläggning om ämnet har jag skrivit här.
Och nu har jag nått framgång i denna min strävan!
I dagens Arbetarblads nöjesbilaga kan man läsa en liten artikel rubricerad "På spaning - Tanten". Den medelålders nöjesjournalisten skriver om att tanten har blivit trendig. Redan i våras ska tv-programmet Babel har konstaterat att tanterna tagit över som karaktärer i litteraturen och motat ut de häftiga singlarna från bokhandelsdiskarna. Men nu har det gått ett steg längre - "nu vill vi vara lite tant själva".
"Tant är bra, trygghet, jävlar anamma och gör vad f*n hon vill", enligt denna nymornade journalisttant. En journalist som i sin dagliga gärning på nöjessidorna använder ett tillkämpat ungdomligt språk - asbra, skitcoolt är vanligt förekommande förstärkningsord i hennes rapportering. Så i och med det numera accepterade tantskapet hoppas jag på en åldersadekvat språkhantering också.
Som den trendsättare jag är går jag nu tryggt ut på balkongen med mitt kaffe och min deckare och gör just precis som jag vill!
Och nu har jag nått framgång i denna min strävan!
I dagens Arbetarblads nöjesbilaga kan man läsa en liten artikel rubricerad "På spaning - Tanten". Den medelålders nöjesjournalisten skriver om att tanten har blivit trendig. Redan i våras ska tv-programmet Babel har konstaterat att tanterna tagit över som karaktärer i litteraturen och motat ut de häftiga singlarna från bokhandelsdiskarna. Men nu har det gått ett steg längre - "nu vill vi vara lite tant själva".
"Tant är bra, trygghet, jävlar anamma och gör vad f*n hon vill", enligt denna nymornade journalisttant. En journalist som i sin dagliga gärning på nöjessidorna använder ett tillkämpat ungdomligt språk - asbra, skitcoolt är vanligt förekommande förstärkningsord i hennes rapportering. Så i och med det numera accepterade tantskapet hoppas jag på en åldersadekvat språkhantering också.
Som den trendsättare jag är går jag nu tryggt ut på balkongen med mitt kaffe och min deckare och gör just precis som jag vill!
Utmattad
Jag är utmattad. Jag har semester. Jag går på en kreativitetskurs.
Jag utför koncentrationsövningar hela dagarna. Tre dagar kvar. Huvudet är redan alldeles tomt.
Om det enorma tomrum som uppstått i mitt huvud, fylls av motsvarande kreativa tankar och dito kraft när kursen är slut kommer jag, innan sommaren är slut, antagligen att
* skriva en boksvit som kommer att få Prousts "På spaning efter den tid som flytt" att framstå som en blogg
* måla penslarna av samtliga impressionister,
* väva gobelänger som får Bayeuxtapeten att framstå som trollväv på dagis
* ta itu med mitt boende så det inte längre är ett fall för "Extreme Home Makeover" i kombination med "Rent hus" utan kommer att rankas som numero uno bland minimalistiska inredningsarkitekter
* anlägga en trädgård i stil med Versailles (bara jag får bostadsrättsföreningens styrelse med på det)
* tävla i och vinna Årets kock, Idol, Floor Filler och Världens starkaste man.
Jag är utmattad. Jag har semester. Jag går på en kreativitetskurs...
Jag utför koncentrationsövningar hela dagarna. Tre dagar kvar. Huvudet är redan alldeles tomt.
Om det enorma tomrum som uppstått i mitt huvud, fylls av motsvarande kreativa tankar och dito kraft när kursen är slut kommer jag, innan sommaren är slut, antagligen att
* skriva en boksvit som kommer att få Prousts "På spaning efter den tid som flytt" att framstå som en blogg
* måla penslarna av samtliga impressionister,
* väva gobelänger som får Bayeuxtapeten att framstå som trollväv på dagis
* ta itu med mitt boende så det inte längre är ett fall för "Extreme Home Makeover" i kombination med "Rent hus" utan kommer att rankas som numero uno bland minimalistiska inredningsarkitekter
* anlägga en trädgård i stil med Versailles (bara jag får bostadsrättsföreningens styrelse med på det)
* tävla i och vinna Årets kock, Idol, Floor Filler och Världens starkaste man.
Jag är utmattad. Jag har semester. Jag går på en kreativitetskurs...
Får man vara man och hur är man då, år 2006?
Jag funderar mycket över mans- och kvinnoroller och jämställdhet och genus och utveckling och rätt och fel. Jag vill understryka för läsaren att "en liten tant" är en sorts synonym till "kvinna." Just denna lilla tant har ganska gott om kvinnolivserfarenheter, både goda och dåliga. Denna lilla tant har både mycket goda och riktigt genomdåliga erfarenheter av män. Tanten arbetar sedan många år också för jämställdhet och lika möjligheter. Tanten vet dock inte vilken feministisk teori som skulle kunna passa som etikett på tants tankegångar. En liten tant är humanist - det vet hon.
Nu oroar jag mig för att vi tappat bort en stor del av det uppväxande släktet. Vi talar mycket om hur bra det är om kvinnor blir chefer för då ska kvinnliga sätt att tänka och hantera ledarfrågor komma oss alla till del. Överhuvudtaget menar vi att det är bra med kvinnligt sätt att vara. Här råder uppenbarligen ganska stor enighet om att det verkligen finns ett kvinnligt sätt att tänka och agera. Är det ett accepterande av att det finns en kvinnlig könsroll eller rent av biologiska skillnader? Och är dessa i så fall är enbart av godo? Är det i så fall detsamma som att det är dåligt att vara man? Finns det verkligen ingenting i den manliga könsrollen som är värt att föra fram som gott? Eller är en bra man endast en man som försöker vara mer kvinnlig?
Vilken bild har dagens pojkar av vad det är att vara man? I mina svarta stunder tror jag att deras mansbild formas av frånvarande fäder, ständig kritik av mansrollen - ett tomrum när det gäller förebilder som fylls av porrfilmer, dokusåpor, våldsamma actionhjältar, MTV:s musikvideos som ofta är förfärligt sexistiska - eftersom vi inte definierar vad den goda mansrollen består av, även utifrån mäns uppfattning.
Pojkarna har att förhålla sig till en massa negativa uppfattningar och uttalanden om sitt kön. Någon tydlig bild av god manlighet får de däremot inte, menar jag. Detta ska de klara ut på egen hand under den stormiga utvecklingstid som tonåren är.
Jag har nyligen läst två artiklar om pojkar, artiklar som borde vara föremål för öppen, ivrig och konstruktiv diskussion om mansrollen 2006.
1. Svenska Dagbladet startar en ny artikelserie kallad "Projekt pojke" och den första artikeln tar upp frågan om att det visat sig att pojkar gör sämre resultat än flickor i skolan. Man har intervjuat tre killar som resonerar runt attityder till studier. "När de var yngre så var det inget plus att vara plugghäst. De som var ledare bland killarna var de som kaxade mest och inte de som var duktigast i skolan."
2.Dagens Nyheter hade häromdagen en artikel om unga invandrarkillar i Malmö som rånar andra ungdomar, men endast svenska ungdomar eftersom rånen är "ett krig mot svenskarna". Artikeln bygger på en intervju med en sociologistudent som skrivit sin C-uppsats om varför unga rånar unga. "Under intervjuerna talar ungdomarna om svenskarna som mesiga, rädda och dumma."
När vi strider mot gubbväldet, patriarkatet, kvinnoförtryck, våld mot kvinnor - allt sådant som är dåligt för både kvinnor och män - får vi inte glömma pojkarna.
Nu oroar jag mig för att vi tappat bort en stor del av det uppväxande släktet. Vi talar mycket om hur bra det är om kvinnor blir chefer för då ska kvinnliga sätt att tänka och hantera ledarfrågor komma oss alla till del. Överhuvudtaget menar vi att det är bra med kvinnligt sätt att vara. Här råder uppenbarligen ganska stor enighet om att det verkligen finns ett kvinnligt sätt att tänka och agera. Är det ett accepterande av att det finns en kvinnlig könsroll eller rent av biologiska skillnader? Och är dessa i så fall är enbart av godo? Är det i så fall detsamma som att det är dåligt att vara man? Finns det verkligen ingenting i den manliga könsrollen som är värt att föra fram som gott? Eller är en bra man endast en man som försöker vara mer kvinnlig?
Vilken bild har dagens pojkar av vad det är att vara man? I mina svarta stunder tror jag att deras mansbild formas av frånvarande fäder, ständig kritik av mansrollen - ett tomrum när det gäller förebilder som fylls av porrfilmer, dokusåpor, våldsamma actionhjältar, MTV:s musikvideos som ofta är förfärligt sexistiska - eftersom vi inte definierar vad den goda mansrollen består av, även utifrån mäns uppfattning.
Pojkarna har att förhålla sig till en massa negativa uppfattningar och uttalanden om sitt kön. Någon tydlig bild av god manlighet får de däremot inte, menar jag. Detta ska de klara ut på egen hand under den stormiga utvecklingstid som tonåren är.
Jag har nyligen läst två artiklar om pojkar, artiklar som borde vara föremål för öppen, ivrig och konstruktiv diskussion om mansrollen 2006.
1. Svenska Dagbladet startar en ny artikelserie kallad "Projekt pojke" och den första artikeln tar upp frågan om att det visat sig att pojkar gör sämre resultat än flickor i skolan. Man har intervjuat tre killar som resonerar runt attityder till studier. "När de var yngre så var det inget plus att vara plugghäst. De som var ledare bland killarna var de som kaxade mest och inte de som var duktigast i skolan."
2.Dagens Nyheter hade häromdagen en artikel om unga invandrarkillar i Malmö som rånar andra ungdomar, men endast svenska ungdomar eftersom rånen är "ett krig mot svenskarna". Artikeln bygger på en intervju med en sociologistudent som skrivit sin C-uppsats om varför unga rånar unga. "Under intervjuerna talar ungdomarna om svenskarna som mesiga, rädda och dumma."
När vi strider mot gubbväldet, patriarkatet, kvinnoförtryck, våld mot kvinnor - allt sådant som är dåligt för både kvinnor och män - får vi inte glömma pojkarna.
Honorary Filmhjältelistan Award: Cary Grant
Några bloggbekanta har antingen stilla påpekat brister i eller visat tecken på begynnande depression på grund av, filmhjältelistan.
Den enväldiga juryn gör därför ett extraordinärt undantag och delar ut Honorary Award till Cary Grant (eg. Archibald Alexander Leach), född 18 januari 1904 i Bristol, England, död 29 november 1986 i Davenport, Iowa, brittisk-amerikansk skådespelare.
Mannen som aldrig fick en "vanlig" Oscar men däremot gifte sig 5 gånger. 1970 fick han dock Hedersoscar: "For his unique mastery of the art of screen acting with the respect and affection of his colleagues."
På Wikipedia kan man läsa mycket om Cary Grant , bl.a. detta:
Han växte upp under fattiga förhållanden. 13 år gammal rymde han hemifrån och slöt sig till en kringresande akrobattrupp - han uppträdde som akrobat och gick på styltor. Han kom till USA 1920 och fick arbete som livvakt på Coney Island. 1923 återvände han till England där han började uppträda i musikaliska komedier.1932 kom Grant till Hollywood, efter sin tidigare teater-karriär. Sitt stora genombrott fick han redan året därpå som motspelare till den välkända komediskådespelerskan Mae West i komedin Lady Lou . Grant var dock inte benägen att för alltid vara kvar i ett fack av romantiska komedier, och var 1941 med i Alfred Hitchcocks Illdåd planeras. Samarbetet med Hitchock kom att skapa några av Grants mest minnesvärda roller.
Där finns även två citat som kan stämma till eftertanke..:
1. "Everyone wants to be Cary Grant; even I want to be Cary Grant."
2. [Efter hans misslyckade äktenskap med Barbara Hutton]: "She thought that she was marrying Cary Grant."
Den enväldiga juryn gör därför ett extraordinärt undantag och delar ut Honorary Award till Cary Grant (eg. Archibald Alexander Leach), född 18 januari 1904 i Bristol, England, död 29 november 1986 i Davenport, Iowa, brittisk-amerikansk skådespelare.
Mannen som aldrig fick en "vanlig" Oscar men däremot gifte sig 5 gånger. 1970 fick han dock Hedersoscar: "For his unique mastery of the art of screen acting with the respect and affection of his colleagues."
På Wikipedia kan man läsa mycket om Cary Grant , bl.a. detta:Han växte upp under fattiga förhållanden. 13 år gammal rymde han hemifrån och slöt sig till en kringresande akrobattrupp - han uppträdde som akrobat och gick på styltor. Han kom till USA 1920 och fick arbete som livvakt på Coney Island. 1923 återvände han till England där han började uppträda i musikaliska komedier.1932 kom Grant till Hollywood, efter sin tidigare teater-karriär. Sitt stora genombrott fick han redan året därpå som motspelare till den välkända komediskådespelerskan Mae West i komedin Lady Lou . Grant var dock inte benägen att för alltid vara kvar i ett fack av romantiska komedier, och var 1941 med i Alfred Hitchcocks Illdåd planeras. Samarbetet med Hitchock kom att skapa några av Grants mest minnesvärda roller.
Där finns även två citat som kan stämma till eftertanke..:
1. "Everyone wants to be Cary Grant; even I want to be Cary Grant."
2. [Efter hans misslyckade äktenskap med Barbara Hutton]: "She thought that she was marrying Cary Grant."
Alla tiders filmhjältar
1. Gene Kelly 
2. Robert de Niro
3. Al PacinoNu är det fastslaget
En gammal vän och jag har i afton ätit en bättre middag och diskuterat oss fram till vilka filmer man absolut måste ha i sin dvd-samling (om man är en liten tant) samt den slutgiltiga listan över alla tiders främsta filmhjältar.
Filmlistan utan inbördes ordning:
Fyra bröllop och en begravning
Notting Hill
Love Actually
Falling in love
Wag the dog
En kvinnas doft
Djävulens advokat
Singing in the rain
Antonias värld
Stekta gröna tomater
Gudfadern-filmerna
Sju brudar, sju bröder
Presidenten och miss Wade
Shadowlands
Den tatuerade änkan
Nyckeln till frihet
Den gröna milen
Undergången
Chocolat
Ciderhusreglerna
Hmm, kan ha glömt någon film - försökte minnas alla när jag åkte buss hem.
Imorgon kommer listan över alla tiders främsta filmhjältar.
Filmlistan utan inbördes ordning:
Fyra bröllop och en begravning
Notting Hill
Love Actually
Falling in love
Wag the dog
En kvinnas doft
Djävulens advokat
Singing in the rain
Antonias värld
Stekta gröna tomater
Gudfadern-filmerna
Sju brudar, sju bröder
Presidenten och miss Wade
Shadowlands
Den tatuerade änkan
Nyckeln till frihet
Den gröna milen
Undergången
Chocolat
Ciderhusreglerna
Hmm, kan ha glömt någon film - försökte minnas alla när jag åkte buss hem.
Imorgon kommer listan över alla tiders främsta filmhjältar.
RSS for dummies Så här gör man
Det är mycket med det här med bloggande. Pinga, feed, rss, atom, XML - ja vad i himmelens namn är det och hur funkar det? Sånt kan vara svårt för en liten tant. Nyss läste jag ett inlägg hos Grundskolan som handlade om hur bra det var med rss. Eftersom jag börjar få alltför många intressanta bloggar att hålla reda på så är ju uppenbarligen rss något som skulle minska tiden jag ägnar åt att leta efter uppdateringar. Men HUR gör man? Så jag gav mig ut på en nattlig jakt på info om rss på nätet. Det var inte det lättaste att få tag i basic information om detta.
Svenska Dagbladet hade lösningen. En yttepytteliten artikel förklarade detta för mig hittills obegripliga, så nu är det fixat! Man ska ha en nyhetsläsare, ett program i datorn eller anlita en webbtjänst för att kunna prenumerera på rss-flöden. Självklart för den som är helt hemma i IT-världen men nödvändig grundinfo för den fåkunnige, som jag. Och andra.
Jag registrerade mig hos Newsgator och har nu en gratis webbaserad nyhetstjänst där jag lägger in de bloggar och annat jag vill prenumerera på. Prenumererar gör jag genom att
1. ha min nyhetsläsare uppe
2. i ett annat fönster gå till den blogg jag är intresserad av och
3. sedan klicka på den lilla knappen där det står rss.
4. Då växlar sidan till det jag kallar rss-sidan, bara texten i html-mallen syns där då.
5.I adressfönstret står då den adress jag ska kopiera och lägga in i prenumerationslistan i min nyhetsläsare.
Sedan behöver jag bara kika i nyhetsläsaren för att se om Annika, Rita, Ewacarin, Christina och alla andra jag läser regelbundet har uppdaterat sina bloggar.
Mer avancerade användare har förmodligen skaffat sig program som de grejar och donar med och som har en miljard extra finesser. Men för en liten tant räckte denna gratis webbversion bra. Åsså kan jag ju faktiskt kolla mina favoritbloggars uppdateringar var helst jag befinner mig bara där finnes en dator med internetuppkoppling. (Nä, jag vill inte läsa bloggar i mobilen!) Jag laddade hem ett program först, men när det programmet hävdade att den inte kunde läsa någon av mina favvisar trots att "the feed is valid" slängde jag ut det ur datorn.
Problem har jag dock med vissa favoritbloggar som drivs av Blogger - där hittar jag inte alltid någon rss-funktion. Är jag dum, alltför trött eller har bloggaren i så fall valt bort rss-flöden?
Svenska Dagbladet hade lösningen. En yttepytteliten artikel förklarade detta för mig hittills obegripliga, så nu är det fixat! Man ska ha en nyhetsläsare, ett program i datorn eller anlita en webbtjänst för att kunna prenumerera på rss-flöden. Självklart för den som är helt hemma i IT-världen men nödvändig grundinfo för den fåkunnige, som jag. Och andra.
Jag registrerade mig hos Newsgator och har nu en gratis webbaserad nyhetstjänst där jag lägger in de bloggar och annat jag vill prenumerera på. Prenumererar gör jag genom att
1. ha min nyhetsläsare uppe
2. i ett annat fönster gå till den blogg jag är intresserad av och
3. sedan klicka på den lilla knappen där det står rss.
4. Då växlar sidan till det jag kallar rss-sidan, bara texten i html-mallen syns där då.
5.I adressfönstret står då den adress jag ska kopiera och lägga in i prenumerationslistan i min nyhetsläsare.
Sedan behöver jag bara kika i nyhetsläsaren för att se om Annika, Rita, Ewacarin, Christina och alla andra jag läser regelbundet har uppdaterat sina bloggar.
Mer avancerade användare har förmodligen skaffat sig program som de grejar och donar med och som har en miljard extra finesser. Men för en liten tant räckte denna gratis webbversion bra. Åsså kan jag ju faktiskt kolla mina favoritbloggars uppdateringar var helst jag befinner mig bara där finnes en dator med internetuppkoppling. (Nä, jag vill inte läsa bloggar i mobilen!) Jag laddade hem ett program först, men när det programmet hävdade att den inte kunde läsa någon av mina favvisar trots att "the feed is valid" slängde jag ut det ur datorn.
Problem har jag dock med vissa favoritbloggar som drivs av Blogger - där hittar jag inte alltid någon rss-funktion. Är jag dum, alltför trött eller har bloggaren i så fall valt bort rss-flöden?
Omåttligt stolt tant
Jag har länge tyckt att texten i mina inlägg har för litet teckensnitt, jobbigt att läsa för mina egna medelålders ögon och därmed kanske även för andra. Eftersom jag bloggar i ett färdigt verktyg och har extremt lite kunskap om html har jag bara funnit mig i detta. Men nu i årets sista timmar for någon sorts kraft i mig och jag började studera stilmallarna. Och se på tusan! Jag lyckades identifiera den del av koden som styr teckensnittstorleken i inläggen och ändra densamma.
Så lite kan göra en medelålders tant omåttligt stolt!
Gott nytt år till mig själv!
Så lite kan göra en medelålders tant omåttligt stolt!
Gott nytt år till mig själv!
Fem tanter på bussen
Idag på bussen hamnade jag mitt emot fyra riktigt gamla kvinnor, mycket äldre än jag själv. Tre av dem var väldigt sminkade medan den fjärde var helt naturell. De tre hade också rejält färgat hår medan den fjärde var silverhårig. De sminkade och hårfärgade följde även modets växlingar medan den fjärde satsade på "förståndiga" och bekväma kläder. Alla fyra var mycket rynkiga och hade många leverfläckar på händerna.
Jag begrundade det faktum att sminket och hårfärgen motverkade sitt syfte, de tre såg otroligt gamla och liksom changerade ut medan den silverhåriga bara såg gammal ut. Medelålders, trött efter arbetsdagen, vinterblek och trist kände jag hur livsmodet krympte lite till när jag tittade på mina framtida möjligheter. Antingen försöka hålla skenet uppe och uppfattas som ett åkerspöke av omgivningen eller sjunka in i den osynlighet som åldrandet kan innebära och acceptera den intetsägande men ack så varma och praktiska jackan, luvan, vantarna och de rejäla byxorna.
Men då...
...då såg jag det! Den silverhåriga, praktiska, förståndiga hade hörapparat och... den var dekorerad med strass!!!
Ål rajt - man kan åldras och göra sin egen grej!
Jag begrundade det faktum att sminket och hårfärgen motverkade sitt syfte, de tre såg otroligt gamla och liksom changerade ut medan den silverhåriga bara såg gammal ut. Medelålders, trött efter arbetsdagen, vinterblek och trist kände jag hur livsmodet krympte lite till när jag tittade på mina framtida möjligheter. Antingen försöka hålla skenet uppe och uppfattas som ett åkerspöke av omgivningen eller sjunka in i den osynlighet som åldrandet kan innebära och acceptera den intetsägande men ack så varma och praktiska jackan, luvan, vantarna och de rejäla byxorna.
Men då...
...då såg jag det! Den silverhåriga, praktiska, förståndiga hade hörapparat och... den var dekorerad med strass!!!
Ål rajt - man kan åldras och göra sin egen grej!
Återupprätta ordet Tant
I en kommentar till Varför Tant? skriver Lisa att hon också tycker att ordet tant är ett bra ord: jag tycker det är ett ganska bra ord på icke-ungdomar som trivs med sin ålder och sig själva. mystant, trivseltant.
Ja, just det! Men i det offentliga samtalet har tant fått en negativ klang. Därför behöver ordet återupprättas. På susning.nu kan man bl.a. läsa:
Tant kallades förr en medelålders eller äldre mer avlägsen kvinnlig släkting av sina yngre anförvanter
Tant eller tantaktig används idag även som en nedsättande benämning på en person som inte är ungdomlig till utseende eller beteende eller värderingar. Vill man riktigt ta i menar en del, används ordet kärring i stället. Används det om eller till en man kan det nästan vara nära (gränsfall?) att det uppfattas som ett invektiv eller skällsord.
Söker man på tant på Google får man c:a 195000 träffar varav en del besynnerliga som t.ex. en sajt som verkar ha registrerat en mängd domännamn med ordet tant i. Uppenbarligen har ordet potential!
Upp till kamp för Tant!
Ja, just det! Men i det offentliga samtalet har tant fått en negativ klang. Därför behöver ordet återupprättas. På susning.nu kan man bl.a. läsa:
Tant kallades förr en medelålders eller äldre mer avlägsen kvinnlig släkting av sina yngre anförvanter
Tant eller tantaktig används idag även som en nedsättande benämning på en person som inte är ungdomlig till utseende eller beteende eller värderingar. Vill man riktigt ta i menar en del, används ordet kärring i stället. Används det om eller till en man kan det nästan vara nära (gränsfall?) att det uppfattas som ett invektiv eller skällsord.
Söker man på tant på Google får man c:a 195000 träffar varav en del besynnerliga som t.ex. en sajt som verkar ha registrerat en mängd domännamn med ordet tant i. Uppenbarligen har ordet potential!
Upp till kamp för Tant!
Tanter kan inte HTML - i varje fall inte alla
Efter att ha undersökt bloggvärlden på olika vis, grävt omkring i olika bloggverktyg, läst diverse artiklar om bloggande har jag kommit fram till att om Sudoku föryngrar hjärnan med upp till 14 år, som det påstås, måste bloggande skicka hjärnan tillbaka till 3-års nivån.
Ojsan, nu blev säkert någon väldigt upprörd. Men bli inte det! Framlidne hjärnforskaren David Ingvar myntade uttrycket "hjärnans engångschans" som infaller mellan 3 och 6 års ålder. Enormt receptiv och kreativ lär den vara när man är så liten.
Själva bloggandet är inte så knepigt men allt runtom kring! Pingandet är en sådan knepig sak.
Tack kära Nyligen.se för att jag bara behöver skriva in själva URL och förstås komma ihåg att pinga manuellt. På andra bloggindex får man långa instruktioner om att man ska lägga in viss kod i sin egen kod vilket för en HTML-analfabet får intrigen i da Vinci-koden att framstå som läsvärd, begriplig och trovärdig.
Nyss satt jag och retade upp mig på att jag inte kunde få bort rubrikerna Böcker Musik och Filmer från min blogg. Jag gick in och studerade koden och hittade de delar som handlade om rubrikerna och tog bort en del. Men då fick jag hela tiden felmeddelanden så antingen tog jag bort för mycket eller för lite. Gissa om det var nervöst ett tag där, innan jag hade fipplat tillbaka det jag klippt bort.
Nu har jag fått hjälp som ni kan se. Stort och djupt känt tack till supporten på webblog!
Ett förslag från "TI =Tant Initiativ" till Webblog :
Gör en lathund för HTML-analfabeter om hur man får bort oönskade delar av mallarna. Sånt som HTML-kunniga kan göra inom ramen för sina konton. (De som önskar lägga till saker får försöka lära sig HTML genom någon av alla dessa sajter som lär ut det.)
Detta främjar jämställdhet på nätet menar jag. Det finns tanter, gubbar, pojkar, flickor som inte kan HTML men som gärna vill blogga och då bestämma vad som ska finnas på bloggen (om de betalar pengar för att blogga).
Och svaret är ja, om någon "Vän av ordning" undrar så har jag skickat detta som ett förslag till FAQ på Webblog.
Ojsan, nu blev säkert någon väldigt upprörd. Men bli inte det! Framlidne hjärnforskaren David Ingvar myntade uttrycket "hjärnans engångschans" som infaller mellan 3 och 6 års ålder. Enormt receptiv och kreativ lär den vara när man är så liten.
Själva bloggandet är inte så knepigt men allt runtom kring! Pingandet är en sådan knepig sak.
Tack kära Nyligen.se för att jag bara behöver skriva in själva URL och förstås komma ihåg att pinga manuellt. På andra bloggindex får man långa instruktioner om att man ska lägga in viss kod i sin egen kod vilket för en HTML-analfabet får intrigen i da Vinci-koden att framstå som läsvärd, begriplig och trovärdig.
Nyss satt jag och retade upp mig på att jag inte kunde få bort rubrikerna Böcker Musik och Filmer från min blogg. Jag gick in och studerade koden och hittade de delar som handlade om rubrikerna och tog bort en del. Men då fick jag hela tiden felmeddelanden så antingen tog jag bort för mycket eller för lite. Gissa om det var nervöst ett tag där, innan jag hade fipplat tillbaka det jag klippt bort.
Nu har jag fått hjälp som ni kan se. Stort och djupt känt tack till supporten på webblog!
Ett förslag från "TI =Tant Initiativ" till Webblog :
Gör en lathund för HTML-analfabeter om hur man får bort oönskade delar av mallarna. Sånt som HTML-kunniga kan göra inom ramen för sina konton. (De som önskar lägga till saker får försöka lära sig HTML genom någon av alla dessa sajter som lär ut det.)
Detta främjar jämställdhet på nätet menar jag. Det finns tanter, gubbar, pojkar, flickor som inte kan HTML men som gärna vill blogga och då bestämma vad som ska finnas på bloggen (om de betalar pengar för att blogga).
Och svaret är ja, om någon "Vän av ordning" undrar så har jag skickat detta som ett förslag till FAQ på Webblog.
Varför Tant?
Ja, varför blogga under rubriken "en liten tant"? Varför utropa sig själv till något så förlegat? Svaren är flera.
Dels finns det ett uttryck i vår familj som härstammar från sonens tonårstid och dels tycker jag att det är för lite tanter bland 50+ och uppåt.
Orden tjej, ungdomlig, modern, tuff, fräsch förekommer ymnigt i beskrivningarna av (mest riktigt kända) medelålders och åldrande kvinnor. Kvinnotidningarna envisas med att föreslå oss allehanda kurer och ingrepp för att ge utseendet sken av ungdomlighet. Bantning, anti-rynkkrämer, plastikkirurgi varvas med reportage om hur man fångar en ung älskare. (Så trist - vill de verkligen inte prata med honom också? Vilka gemensamma referensramar kan man ha med någon som är lika gammal som ens äldsta barn? För att nu ingen ska ta illa upp vill jag poängtera att jag inte ser något som helst fel i ålderskillnader i kärlek. Det jag vänder mig mot är de "kampanjer" som stundom bedrivs i ämnet.)
Varför denna panik när det gäller utseendet?
Som tant har man väl lärt sig uppskatta den trogna kropp man fått, försonat sig med de delar som inte ryms inom rådande ideal och hittat sina egna vackra drag som man kan framhäva utan att skära med kniv i dem?
Som tant har man väl en relation till sina rynkor och bristningar och ärr efter barnafödslar och kan se kroppen som en intressant karta över levnadsförloppet?
Som tant fattar man väl att detta är tidens gång, vi ska alla färdas samma väg och försöker därför uppskatta varje ålders särdrag?
Som tant hittar man väl sin kraft och utvecklar sin klokhet och börjar närma sig insikten om att det faktiskt är insidan som räknas i det långa loppet?
En del av svaret kan kanske hittas i Kerstin Thorvalls krönika från 2003: Jag har aldrig lärt mig att tycka om mig själv
Dels finns det ett uttryck i vår familj som härstammar från sonens tonårstid och dels tycker jag att det är för lite tanter bland 50+ och uppåt.
Orden tjej, ungdomlig, modern, tuff, fräsch förekommer ymnigt i beskrivningarna av (mest riktigt kända) medelålders och åldrande kvinnor. Kvinnotidningarna envisas med att föreslå oss allehanda kurer och ingrepp för att ge utseendet sken av ungdomlighet. Bantning, anti-rynkkrämer, plastikkirurgi varvas med reportage om hur man fångar en ung älskare. (Så trist - vill de verkligen inte prata med honom också? Vilka gemensamma referensramar kan man ha med någon som är lika gammal som ens äldsta barn? För att nu ingen ska ta illa upp vill jag poängtera att jag inte ser något som helst fel i ålderskillnader i kärlek. Det jag vänder mig mot är de "kampanjer" som stundom bedrivs i ämnet.)
Varför denna panik när det gäller utseendet?
Som tant har man väl lärt sig uppskatta den trogna kropp man fått, försonat sig med de delar som inte ryms inom rådande ideal och hittat sina egna vackra drag som man kan framhäva utan att skära med kniv i dem?
Som tant har man väl en relation till sina rynkor och bristningar och ärr efter barnafödslar och kan se kroppen som en intressant karta över levnadsförloppet?
Som tant fattar man väl att detta är tidens gång, vi ska alla färdas samma väg och försöker därför uppskatta varje ålders särdrag?
Som tant hittar man väl sin kraft och utvecklar sin klokhet och börjar närma sig insikten om att det faktiskt är insidan som räknas i det långa loppet?
En del av svaret kan kanske hittas i Kerstin Thorvalls krönika från 2003: Jag har aldrig lärt mig att tycka om mig själv
