En liten tant

Min hittills enda riktiga närkontakt med persiska mattor ligger en del år tillbaka i tiden. Under en charterresa till sol och bad deltog jag i en organiserad utflykt till en stad fylld av försäljare i såväl enskilda butiker som basarer. Anledningen till att jag åkte med, jag som inte är intresserad av shopping, var att huvuddelen av utflykten skulle ägnas åt en antik stad som nyligen börjat grävas ut. Ett annat, kortare, inslag i utflykten var ett besök hos en matthandlare. Efter att i stekande sol (52 grader varmt) ha beundrat de antika lämningarna av en kulturellt högtstående stad for vi trötta och törstiga in till den nutida staden för att besöka matthandlaren.

Vi, de aningslösa turisterna från norden, fördes av vår guide i ett högt tempo längs slingrande gränder till ett anonymt hus med en lika anonym dörr. Hastigt  föstes vi in genom dörröppningen och förblindade av mörkret som rådde där inne försökte vi orientera oss. Så tändes lyset och vi såg mattor, mattor, mattor varthelst vi såg. Mattorna hängde från taket, var enorma och skapade smala korridorer som i sin tur bildade en labyrint. En soligt leende man dök upp och bjöd oss att följa honom genom labyrinten. Luften var tung av obekanta aromatiska dofter. Vi trevade oss fram i halvmörkret mellan dyrbarheterna .

Till sist nådde vi labyrintens mitt. Ett rum vars väggar bestod av mattor, mattor, mattor öppnade sig. Vi bjöds att slå oss ner på de låga bänkar som löpte längs rummets kanter. Den solige mannen knäppte med fingrarna och från ingenstans uppenbarade sig ett par tystlåtna kvinnor som serverade oss alla te i små glaskoppar. Teet doftade och smakade äpple. Under tystnad betraktade den solige oss, en i taget. När han så inspekterat auditoriet knäppte han på nytt med fingrarna. En av de hängande mattorna veks undan och där bakom satt en liten kvinna och knöt mattknutar på en varp uppspänd på en träram. Vi bjöds att komma närmare och beundra de flinka fingrarna som knöt de särskilda knutarna i högt tempo.

Den solige informerade om att persiska salongsmattor ofta har mellan 250.000 och 600.000 knutar/ m², men kan ha ända upp till 900.000.

Vi bjöds att återta våra platser. Mannen knäppte med fingrarna. Mer te serverades. Mannen betraktade oss värderande och knäppte återigen med fingrarna.

Då började mattshowen. Som blixtsnabba andar kom och gick människor så snabbt att vi knappt hann registrera deras närvaro. Var och en medförde en matta som med konstfärdiga grepp liksom flög upp i luften och landade mitt på golvet. Det var ett fyrverkeri av glänsande färger och  invecklade mönster. Aaaahhh! Oooohhhh! Ååååhhh!
Så var det över.

Den solige bugade och tackade för vår uppmärksamhet och inbjöd oss att titta närmare på mattorna. De som förevisat mattorna hade nu återvänt till rummet och stod tysta uppradade efter väggarna. Vi i publiken drog oss tveksamt in mot matthögen i mitten. Försäljarna kom närmare. Plötsligt hade den solige med små gester genomfört en avskiljning av oss, likt hur boskapsskötare skiljer ut vissa djur ur en hjord. De turister som såg ut att vara stadda vid kassa fann sig omringade av försäljare som blixtsnabbt bläddrade bland mattorna och återigen förevisade de olika objekten. Jag och andra som antagligen bedömdes som lågbudgetturister föstes åt sidan.

Jag ställde mig i dunklet bland mattorna och iakttog ett medelålders par som fingrade på en väldigt stor matta. Den solige tog över från den förevisande försäljaren och talade sig varm för denna matta. Turisterna började känna sig alltmer trängda och kom med invändningar mot priset. Den solige sänkte priset med 5000 för varje invändning. Till sist kostade den jättestora mattan strax under 10 000 kr.

Då kom paret på den ultimata ursäkten för att inte genomföra köp, de skulle ha svårt att frakta hem mattan på flyget och sedan på tåget hemma i Sverige. Ånej, det skulle inte vara något problem. Den solige knäppte med fingrarna och en väska c:a 80 x 50 cm materialiserades. Två män dök upp och vek snabbt och konstfärdigt ihop den stora mattan och fick ner den i väskan.

När paret fortfarande tvekade mulnade den solige och började se sig om efter andra presumtiva köpare. Han fick syn på oss lågbudgetturister där vi stod och tryckte mellan mattorna. Solskenet återtog sin plats i hans ansikte och han började gå mot oss. Likt skrämda harar kastade vi oss in bland de upphängda mattorna och trevade oss fram i halvmörkret. Bakom oss hörde vi hur den solige knäppte med fingrarna. Vi tappade riktningen och stötte bara på nya mattkorridorer. Paniken låg på lur och scener från gamla Bond-filmer trängde sig på. Tänk om vi aldrig hittade utgången!

Så dök en av de teserverande kvinnorna upp framför oss. Tyst vek hon undan en matta och där, där var en dörr. Vi tumlade ut i solskenet och hamnade mitt i en del av basaren där man sålde väskor. Strax var vi omringade av försäljare som förevisade den ena väskan efter den andra. Utan en blick på varorna marscherade vi ut ur basaren, lyckades orientera oss och tog ut riktningen mot bussen.

Minnesbilderna från den antika staden har nästan suddats ut av denna mattvariant av ”Little shop of Horrors”.  

Det var mitt ämne i Skrivarcirkeln, överlämnat av Josephine.
Nytt ämne från mig till Inga Magnusson: Hattar

I mitt barndomshem förekom inte särskilt många böcker. Vi idkade istället friluftsliv på längden och på tvären i regn och rusk och solsken. Högläsning var därför av naturliga skäl en sparsamt förekommande aktivitet. Dock fick jag någon enstaka bok i present av mer litterärt intresserade bekanta. En sådan bilderbok som handlade om tre älvliknande små busfrön har jag kvar. Men inte för att jag har något varmt barndomsminne i anslutning till själva sagan. Nej, det handlar om bokens titel. En titel som jag i tonåren hisnade över – HUR kunde en barnbok, låt vara på det oskyldiga 50-talet, ha fått en sådan titel? Titeln var namnen på de tre busfröna. Boken heter ”Pitt, Patt och Putti”.

Nå, det var alltså inte den sagan jag förvarar som ett ömt minne. Nej, en helt annan och välkänd saga har jag som mitt starkaste sagominne. En person läste nämligen högt för mig när han kom på besök. Det var min skinntorre lille morfar August. August var mycket gammal när jag kom till världen så jag minns honom som den magre, tunnhårige, häpnadsväckande vige lille gubben. Av vad som berättats vet jag att han i sin krafts dagar var en tusenkonstnär som försörjde sig och familjen genom att vara både skomakare och torpare. En riktig spelevink ska han också ha varit. Och som sagt tusenkonstnär. Det problem av praktisk natur fanns inte, som August inte kunde lösa. Han byggde komplicerade möbler, lagade allt som var trasigt, förnöjde barnen med luffarslöjd. Dessutom var han rent akrobatiskt vig. (Har tyvärr inte gått i arv)

På sin ålders höst som sammanföll med min barndom kom han på veckolånga besök och då läste han på mammas begäran högt för mig. (Hon fick undan oss båda två s.a.s. och kunde sköta sina hushållssysslor utan att vi pockade på uppmärksamhet). Morfar hade ett alldeles eget sätt att uttala och betona ord. Några exempel jag minns är trenchcoat som i morfars mun hette trennkatten och kiosken som uttalades kjassken. Den saga jag alltid önskade att han skulle läsa var Sagan om Pomperipossa av Falstaff Fakir.

Själva sagan var av mindre intresse än morfars sätt att uttala ordet Pomperipossa. Morfar uttalade det med tydligt och kort o i början istället för å-ljud, därefter kort e och extremt långt o i sista delen av namnet. Pommperripooooooooooooooosa. Hysteriskt roligt för en fem-åring. Det är en kort saga så när morfar läst klart bönade jag på allra ljuvaste femårings vis: Igeeeeen! Snälla morfar, igen!

Och han läste. Igen och igen. Och jag skrattade så jag kiknade. Med tiden blev jag dock lite less på att höra själva historien om prins Pipi och prinsessan Fifi. Jag var ju bara ute efter Pommperripooooooooooooooosa.

Då utmanade jag ödet genom att avbryta morfar efter första delen av sagan och be honom börja om. I första delen inklusive titeln nämns nämligen namnet hela fem gånger. Pommperripooooooooooooooosa.

Jag måste ha varit rätt uppfinningsrik när det gällde orsaker till varför han skulle börja om flera gånger eftersom han snällt gjorde mig till viljes. Till sist tröttnade ändå morfar på att bara få läsa samma saga och dessutom inte ens hela sagan. Han klagade sin nöd till mamma. Hon hade för länge sedan listat ut vad jag höll på med och avslöjade mina låga motiv för morfar. Då blev han riktigt sur. Se’n dröjde det länge innan han läste igen och aldrig mer om Pommperripooooooooooooooosa.

Detta var ett ämne i vår skrivarcirkel. Ämnet kom från Excessa via Johannapannan

Nytt ämne till Josephine:  Att välja  Uppdatering byter ämne eftersom vi redan haft ett snarlikt ,"I valet och kvalet", i denna omgång. Josephines ämne blir "Kartboken"

Briggen Gerda från Gävle lyckades nyligen gå på grund under sin PR-resa i svenska farvatten. Dessbättre utan större skador på den nyss färdigställda kopian av gamla Gerda, numera Gävles stolthet. Briggen Gerda som sjösattes 1869 sänktes aktivt av ägarna som då var Gävle kommun genom att hon 1959 släpades ut på redden utanför Gävle, sprängdes och brändes för att sedan sjunka till botten. Detta föregicks av en kamp för att bevara detta gamla fartyg som ett museifartyg men de styrande såg inte något värde i den gamla båten. Nu, många pengar och mycket arbete senare, seglar nya Gerda.

Denna hållning gentemot det förflutna går igen på så många områden. De stora och omfattande rivningarna av stadskärnor under 1950-talet är ett sådant. Jag kan till en del förstå den bevekelsegrund många hade då. Man ansåg att man rev fattigSverige och gav plats för moderna bostäder och kontorsbyggnader som skulle ge oss alla ett välstånd utan dess like. Om än inte eftertankens kranka blekhet drabbat beslutsfattare och andra, så är det ändå många som tycker att vi gjorde oss av med alltför mycket. Enskilda förkämpar har på flera håll i landet räddat kvar stora delar av det som vi nu tar som en självklar del av kulturarvet. Försök riva Gamla Stan i Stockholm idag t.ex.

Dessa materiella kulturvärden kan ibland, som i fallet med skeppet ovan, återuppbyggas så vi åtminstone får se hur de kunde ha tett sig även om det historiska värdet är borta. Men när det gäller det mer immateriella kulturarvet är det svårare att återuppbygga något om sådana skepp sänks av nutida rivningsivrare i form av kulturtyckare som drivs av sin egen åsiktshysteri och allergi mot just kulturarv.

Förkastandet av tidigare generationers kulturgärningar inom konst, litteratur och musik är vad jag menar med att spränga och bränna skepp på det immateriella området. Till dessa rivningsivrare och skeppsänkare räknar jag sådana
* som menar att det inte finns något värde i att tillägna sig klassiker,
* som menar att hip-hop-texter har ett större värde än tidigare visdiktares texter ,
* som föraktar hantverket och kunskapen i att faktiskt kunna måla konkret/ skriva
   språkligt korrekt/ kunna använda  versmått,
* som dömer ut nutida utövare som arbetar i en äldre tradition,
* som hånfullt förfäktar att rimmad vers är förlegat och töntigt,
* som stöder allt som är nytt bara för att det är nytt,
* som inte fattar att gammalt och nytt länkar i varandra,
* som inte inser att spår till det nya finns att hämta i det gamla,
* som inte begriper att vissa saker faktiskt är odödliga och i sig självt har bäring även på nutid även om det skapades för 50, 100 eller 500 år sedan och även om det åstadkoms av män.

Därmed har jag inte sagt att endast det gamla ska räknas. Det jag säger är att inte bara det nya ska räknas.

Detta var mitt bidrag till skrivarcirkelns massdeltagande på ämnet Sänka skepp.

 

Vatten

Mitt ämne i skrivarcirkeln 10 skickat av flasknosen

Under min barndom och uppväxt fanns en nyttoaspekt även på det som vi numera kallar fritid. När pappa var ledig från jobbet åkte vi för det mesta ut i skogen antingen för att plocka bär eller för att fiska. En stor del av min barndoms somrar har tillbringats vid och på vatten. I roddbåt, eller på stranden. Vi metade abborre i tjärnar och la nät i sjön för att fånga sik, röding och öring. På vintrarna gick vi ut på de tillfrusna sjöarna, borrade hål och pimplade. Fiskandet var förstås även avkoppling för mina föräldrar men fångsten var en betydande del av matkontot. Badade i sjöarna gjorde vi i princip aldrig. Jag minns egentligen bara en badutflykt som kom till eftersom jag tjatade men som fick ett abrupt slut eftersom stranden invaderades av enorma och aggressiva bromsar. Jag blev bromsbiten på ena överarmen och armen svällde upp till dubbel storlek från armbåge till axel.

När jag började skolan kunde jag följaktligen inte simma. Däremot kunde jag ro och backa med roddbåten och vara följsam när nät las ut.

Kommunen hade byggt en anläggning med gymnastiksal och litet badhus lagom till min skolstart. Där fanns bastuavdelning och 12,5 meters bassäng. Vi fick bad på schemat en gång i veckan redan från första klass.

I badhuset härskade Bad-Anna. En storväxt kvinna med huckle, blommig sliten bomullsklänning, svarta gummistövlar och ett stort gummiförkläde. Som liten och tetig sjuåring såg man bara de stora svarta stövlarna, gummiförklädet och de massiva armarna och händerna som hon alltid bestämt satte i sidorna när hon talade till barnen.

Bad-Anna höll hårt på renligheten i badhuset. Innan man fick komma in i den lilla simhallen, hoppa i den efterlängtade bassängen skulle man rengöras efter en viss arbetsgång. Man skulle tvättas, bastas och duschas. Bad-Anna övervakade att allt gjordes ordentligt. Detta samt att lärarna inte skulle uppehålla sig i tvättavdelningen, upplyste Bad-Anna vår fröken om vid klassens första badtimme.

Tvättningen skedde vid ena långväggen där ett antal kranar i knähöjd  fanns att tillgå. Man skulle bistå varandra med tvättningen, så vi delades raskt in två och två. Därefter tilldelades vi parvis en rotborste och förväntades skrubba lorten av varandra. Det fanns två sorters rotborstar, en med mjukare och med riktigt hårda strån. Efter skrubbning skulle vi bastas. Alla föstes in i bastun och utanför stod Bad-Anna och vaktade medan hon tog tid. Vi skulle sitta där ett bestämt antal minuter - oavsett om näsor sprang i blod, vilket hände. Efter bastningen skulle vi duschas – i den nymodiga duschkorridor som fanns i tvättavdelningen. Det var en kaklad ”korridor” med duschmunstycken inmonterade med någon decimeters mellanrum. Temperaturen för varje dusch ställdes sedan in av Bad-Anna. Från väldigt varmt, nästan hett i början av korridoren till iskallt i slutet. Vi skulle sedan småspringa, åtminstone gå raskt tio varv genom korridoren. Bad-Anna höll koll på att vi verkligen gick i mitten av korridoren så att alla vattenstrålar träffade våra små barnkroppar för renlighetens skull. Vi försökte nämligen undkomma de heta och de iskalla strålarna genom att trycka oss mot kakelväggen och ta oss fram sidledes. Upptäcktes detta av Bad-Anna fick man extra varv med enbart heta och iskalla strålar som bestraffning. Nå, bassängen fanns ju där som den stora belöningen efter denna våta skärseld.

Som tur var, var vi ”jämna par” bland klassens flickor så vi råkade inte ut för det som vi hade hört talas om från andra klasser – att bli rotborstad av Bad-Anna. Om elevantalet inte gick jämnt ut tog nämligen Bad-Anna hand om den som blev över och hon använde alltid den hårda sortens borste. Parindelningen hade vi för säkerhets skull gjort upp innan det var dags för bad, för om det inte gick tillräckligt snabbt för oss att börja skrubba – ja, då högg Bad-Anna tag i första bästa barnarm och satte igång. Ibland hände det att någon var sjuk så att någon s.a.s. blev utan skrubbkompis. Då försökte vi smussla med det och vara tre som skrubbade. Så länge inte Bad-Anna visste att vi inte var jämna par så funkade det. Tänk vilken analysförmåga och vilken strategisk tankeverksamhet så pass små barn har! Värt att hålla i minnet när man tänker på egna och andras barn.

Så kom den baddag då min bästis blev sjuk och stannade hemma. När vi kom ner till simhallens förstuga där skor och handdukar skulle lämnas, ombyte skedde i ordinarie omklädningsrum, stod Bad-Anna där och när fröken anlände frågade Bad-Anna för ovanlighetens skull:
- Är alla här idag?
- Nej, svarade fröken aningslöst ärligt. Marita är sjuk.

Det gick en rörelse genom hela barnskocken och alla parade ihop sig med sin skrubbpolare och mitt på golvet stod jag kvar. Ensam, liten, tunn och naken. Jag såg rätt in i det stora gummiförklädet som var fläckat av röd färg. Just då såg det förstås ut som blod.
- Jaha, sa Bad-Anna och tog tag i mina arm. Då tvättar jag dig.

Alla klichéer om får som leds till slakt, att vara förstelnad av skräck har sitt ursprung i den situationen. Bad-Anna ledde mig fram till väggen med kranarna och parkerade mig där medan hon gick för att tillskansa sig en rotborste. Mina kamrater skrubbade varandra för glatta livet och sneglade förstulet på mig. Atmosfären i tvättavdelningen var en blandning av fasa, förväntan och lättnad. Nu skulle vi få uppleva det vi endast hört talas om och det var trots allt bara en av oss som råkade ut för det.

Så kom Bad-Anna emot mig. Rotborsten hon höll i sin hand var alla rotborstars moder. Styva, som gjord av ståltråd, reste sig borsten från en alldeles trävit bottenplatta.
- Vi har fått helt nya borstar idag, förtydligade Bad-Anna och grep tag i min högra arm.
Jag blundade.
Men ingenting hände. Greppet om armen fanns kvar, vattnet strilade men någon rotborste rev inte upp mitt skinn.
- Men flicka, hördes Bad-Annas röst, du är ju sjuk!
Sjuk? Jag kände mig inte sjuk. Men runtomkring mig stod hela klassen och när fröken kom ilande efter att ha blivit tillkallad, bekräftades Bad-Annas diagnos.
- Ja, sa fröken, det ser inte bra ut det här. Det är bäst att jag följer dig hem. Bad-Anna släppte min arm, jag fördes till omklädningsrummet och fick på mig kläderna och fröken följde mig hem.
Förvånad tittade mamma på sin klarögda och pigga dotter medan hon lyssnade på frökens sjukdomsbeskrivning. Fröken var ganska säker på att det rörde sig om scharlakansfeber.
- Hon är ju alldeles rödflammig över ansiktet,  bröstet och halsen – t.o.m. på ryggen.
Mamma inspekterade flammorna som nu var betydligt svagare.
- Nej, sa mamma inte är du sjuk. Du har blivit rädd och nervös för något för då blir du alltid flammig. Vad är det som har hänt?

Så rullades historien upp. Jag fick stanna hemma resten av dagen. Räddad! Fröken gick till skolan och från och med när vi hade bad på schemat nästa gång, hade fröken hand om  tvättandet. Bad-Anna hade aldrig något mer med oss att göra.


Nytt ämne till Mette: Insikter

Omtankar fick jag som skrivarcirkelämne av Excessa.

Jag fick genast en mängd idéer om vad jag skulle kunna skriva om t.ex.
om en kvinna på en arbetsplats jag har viss insyn i, en kvinna som håller på att kväva sina arbetskamrater med sin ”omtanke”
eller vända på alltihop och skriva ”om tankar om” eller ”tankar om om inte fanns”
men så sökte jag på ordet

och den första sida jag fick träff på var en sida som förde mig flera år tillbaka i tiden till det år då jag följde en nära vän på hennes resa från cancerbeskedet till färdigbehandlad. Sidan jag hittade drevs av en annan cancersjuk kvinna som skrev dagbok på nätet under sin 6 år långa sjukdomstid. Den kvinnan gick bort för två år sedan. Hennes sida ligger kvar, menad som en minneslund. Jag följde hennes dagboksskrivande under den tiden min vän var sjuk. Minnen, tankar om livet och döden och vänskap sköljde fram när jag återsåg sidan.

Året min vän var sjuk var ett fruktansvärt  men samtidigt  väldigt rikt år. Min vän skrev dagbok på nätet under hela tiden och vi var många som medverkade via mail. Många nya kontakter knöts. Både de som var sjuka och vi som var såvitt-vi-visste-friska blev viktiga människor för varandra trots att det var en till största delen helt virtuell och anonym kontakt vi hade med min vän i centrum.

Mot slutet av min väns behandlingstid kom vi på att vi skulle fira med en Bröstdagboksfest när hennes behandling var avslutad. En fest till vilken alla som haft kontakt via dagboken var inbjudna. Frisk eller sjuk, anhörig, vän – alla var inbjudna. Ett tjugotal  nappade .

En försommardag reste vi, kvinnor och män, unga och något äldre från Sveriges alla hörn till min väns hemort. Alla som tackat ja kom , alla utom en. En kvinna gick bort strax innan. Men på bordet tändes ett särskilt ljus, ett lila ljus för henne så vi var alla där.

Jag lånar det jag skrev till min vän efter festen för att försöka förmedla vad det var vi upplevde den kvällen.

"Jag har filosoferat här hemma och tänkt på vad jag fick vara med om igår. Det var otroligt roligt eftersom vi skrattade så mycket. Det var fantastiskt intressant eftersom det var så många verkligt goda samtal som pågick överallt och hela tiden. Det var enastående god mat. Det var underbar underhållning. Många fester kan vara på det viset.

Men!

Igår, låg i allt detta ett grundackord av stort allvar och mycket sorg  som gjorde det till en upplevelse utöver allt annat jag erfarit. Detta möte fyllde mig med en förundran inför hur stort livet verkligen är och en djup respekt inför såväl sjuka som friska människors styrka.

Detta år har varit en resa för alla berörda och alla har vi haft olika våndor, fasor att möta och bemästra beroende på om man varit under behandling eller stått bredvid, nära eller längre ifrån. Och vi har alla utvecklats vilket för mig är själva meningen med livet, utveckling och växande.

Jag är djupt tacksam att jag fått följa dig på din resa trots att det stundtals varit otroligt smärtsamt. Och jag tror att det var det jag kände igår; tacksamhet.

Ylva Eggehorn har skrivit: Gud har utrustat oss med varandra.

Oavsett hur man förhåller sig till begreppet Gud så kändes det som att själva meningen med sentensen beskrev det vi upplevde igår."

Så mycket äkta omtanke och värme som vi delade under det året skulle jag önska att alla fick ta del av, helst utan lidandet men framför allt under den svåra tid som allvarlig sjukdom innebär. Det är inte enbart den sjuka som behöver omtanke. Anhöriga och vänner behöver också det. Det är svårt att stå bredvid.

Min vän mår idag alldeles förträffligt och allt är som det ska.


Ett nytt ämne skickas till Annaa Mattsson: Campingsemester