Den persiska mattan

musmatta
Musmatta Bilden kommer från Designtorget, Stockholm
Till utseendet en orientalisk matta i miniformat men är en traditionell musmatta i både storlek och material. Finns i flera olika orientaliska mönster. Pris: 169:-
Design Ramin Chehrazi

Min hittills enda riktiga närkontakt med persiska mattor ligger en del år tillbaka i tiden. Under en charterresa till sol och bad deltog jag i en organiserad utflykt till en stad fylld av försäljare i såväl enskilda butiker som basarer. Anledningen till att jag åkte med, jag som inte är intresserad av shopping, var att huvuddelen av utflykten skulle ägnas åt en antik stad som nyligen börjat grävas ut. Ett annat, kortare, inslag i utflykten var ett besök hos en matthandlare. Efter att i stekande sol (52 grader varmt) ha beundrat de antika lämningarna av en kulturellt högtstående stad for vi trötta och törstiga in till den nutida staden för att besöka matthandlaren.

Vi, de aningslösa turisterna från norden, fördes av vår guide i ett högt tempo längs slingrande gränder till ett anonymt hus med en lika anonym dörr. Hastigt  föstes vi in genom dörröppningen och förblindade av mörkret som rådde där inne försökte vi orientera oss. Så tändes lyset och vi såg mattor, mattor, mattor varthelst vi såg. Mattorna hängde från taket, var enorma och skapade smala korridorer som i sin tur bildade en labyrint. En soligt leende man dök upp och bjöd oss att följa honom genom labyrinten. Luften var tung av obekanta aromatiska dofter. Vi trevade oss fram i halvmörkret mellan dyrbarheterna .

Till sist nådde vi labyrintens mitt. Ett rum vars väggar bestod av mattor, mattor, mattor öppnade sig. Vi bjöds att slå oss ner på de låga bänkar som löpte längs rummets kanter. Den solige mannen knäppte med fingrarna och från ingenstans uppenbarade sig ett par tystlåtna kvinnor som serverade oss alla te i små glaskoppar. Teet doftade och smakade äpple. Under tystnad betraktade den solige oss, en i taget. När han så inspekterat auditoriet knäppte han på nytt med fingrarna. En av de hängande mattorna veks undan och där bakom satt en liten kvinna och knöt mattknutar på en varp uppspänd på en träram. Vi bjöds att komma närmare och beundra de flinka fingrarna som knöt de särskilda knutarna i högt tempo.

Den solige informerade om att persiska salongsmattor ofta har mellan 250.000 och 600.000 knutar/ m2, men kan ha ända upp till 900.000.

Vi bjöds att återta våra platser. Mannen knäppte med fingrarna. Mer te serverades. Mannen betraktade oss värderande och knäppte återigen med fingrarna.

Då började mattshowen. Som blixtsnabba andar kom och gick människor så snabbt att vi knappt hann registrera deras närvaro. Var och en medförde en matta som med konstfärdiga grepp liksom flög upp i luften och landade mitt på golvet. Det var ett fyrverkeri av glänsande färger och  invecklade mönster. Aaaahhh! Oooohhhh! Ååååhhh!
Så var det över.

Den solige bugade och tackade för vår uppmärksamhet och inbjöd oss att titta närmare på mattorna. De som förevisat mattorna hade nu återvänt till rummet och stod tysta uppradade efter väggarna. Vi i publiken drog oss tveksamt in mot matthögen i mitten. Försäljarna kom närmare. Plötsligt hade den solige med små gester genomfört en avskiljning av oss, likt hur boskapsskötare skiljer ut vissa djur ur en hjord. De turister som såg ut att vara stadda vid kassa fann sig omringade av försäljare som blixtsnabbt bläddrade bland mattorna och återigen förevisade de olika objekten. Jag och andra som antagligen bedömdes som lågbudgetturister föstes åt sidan.

Jag ställde mig i dunklet bland mattorna och iakttog ett medelålders par som fingrade på en väldigt stor matta. Den solige tog över från den förevisande försäljaren och talade sig varm för denna matta. Turisterna började känna sig alltmer trängda och kom med invändningar mot priset. Den solige sänkte priset med 5000 för varje invändning. Till sist kostade den jättestora mattan strax under 10 000 kr.

Då kom paret på den ultimata ursäkten för att inte genomföra köp, de skulle ha svårt att frakta hem mattan på flyget och sedan på tåget hemma i Sverige. Ånej, det skulle inte vara något problem. Den solige knäppte med fingrarna och en väska c:a 80 x 50 cm materialiserades. Två män dök upp och vek snabbt och konstfärdigt ihop den stora mattan och fick ner den i väskan.

När paret fortfarande tvekade mulnade den solige och började se sig om efter andra presumtiva köpare. Han fick syn på oss lågbudgetturister där vi stod och tryckte mellan mattorna. Solskenet återtog sin plats i hans ansikte och han började gå mot oss. Likt skrämda harar kastade vi oss in bland de upphängda mattorna och trevade oss fram i halvmörkret. Bakom oss hörde vi hur den solige knäppte med fingrarna. Vi tappade riktningen och stötte bara på nya mattkorridorer. Paniken låg på lur och scener från gamla Bond-filmer trängde sig på. Tänk om vi aldrig hittade utgången!

Så dök en av de teserverande kvinnorna upp framför oss. Tyst vek hon undan en matta och där, där var en dörr. Vi tumlade ut i solskenet och hamnade mitt i en del av basaren där man sålde väskor. Strax var vi omringade av försäljare som förevisade den ena väskan efter den andra. Utan en blick på varorna marscherade vi ut ur basaren, lyckades orientera oss och tog ut riktningen mot bussen.

Minnesbilderna från den antika staden har nästan suddats ut av denna mattvariant av ”Little shop of Horrors”.  

Det var mitt ämne i Skrivarcirkeln, överlämnat av Josephine.
Nytt ämne från mig till Inga Magnusson: Hattar


 

Sagan jag minns

I mitt barndomshem förekom inte särskilt många böcker. Vi idkade istället friluftsliv på längden och på tvären i regn och rusk och solsken. Högläsning var därför av naturliga skäl en sparsamt förekommande aktivitet. Dock fick jag någon enstaka bok i present av mer litterärt intresserade bekanta. En sådan bilderbok som handlade om tre älvliknande små busfrön har jag kvar. Men inte för att jag har något varmt barndomsminne i anslutning till själva sagan. Nej, det handlar om bokens titel. En titel som jag i tonåren hisnade över – HUR kunde en barnbok, låt vara på det oskyldiga 50-talet, ha fått en sådan titel? Titeln var namnen på de tre busfröna. Boken heter ”Pitt, Patt och Putti”.
bilderbok
Nå, det var alltså inte den sagan jag förvarar som ett ömt minne. Nej, en helt annan och välkänd saga har jag som mitt starkaste sagominne. En person läste nämligen högt för mig när han kom på besök. Det var min skinntorre lille morfar August. August var mycket gammal när jag kom till världen så jag minns honom som den magre, tunnhårige, häpnadsväckande vige lille gubben. Av vad som berättats vet jag att han i sin krafts dagar var en tusenkonstnär som försörjde sig och familjen genom att vara både skomakare och torpare. En riktig spelevink ska han också ha varit. Och som sagt tusenkonstnär. Det problem av praktisk natur fanns inte, som August inte kunde lösa. Han byggde komplicerade möbler, lagade allt som var trasigt, förnöjde barnen med luffarslöjd. Dessutom var han rent akrobatiskt vig. (Har tyvärr inte gått i arv)

På sin ålders höst som sammanföll med min barndom kom han på veckolånga besök och då läste han på mammas begäran högt för mig. (Hon fick undan oss båda två s.a.s. och kunde sköta sina hushållssysslor utan att vi pockade på uppmärksamhet). Morfar hade ett alldeles eget sätt att uttala och betona ord. Några exempel jag minns är trenchcoat som i morfars mun hette trennkatten och kiosken som uttalades kjassken. Den saga jag alltid önskade att han skulle läsa var Sagan om Pomperipossa av Falstaff Fakir.

Själva sagan var av mindre intresse än morfars sätt att uttala ordet Pomperipossa. Morfar uttalade det med tydligt och kort o i början istället för å-ljud, därefter kort e och extremt långt o i sista delen av namnet. Pommperripooooooooooooooosa. Hysteriskt roligt för en fem-åring. Det är en kort saga så när morfar läst klart bönade jag på allra ljuvaste femårings vis: Igeeeeen! Snälla morfar, igen!

Och han läste. Igen och igen. Och jag skrattade så jag kiknade. Med tiden blev jag dock lite less på att höra själva historien om prins Pipi och prinsessan Fifi. Jag var ju bara ute efter Pommperripooooooooooooooosa.

Då utmanade jag ödet genom att avbryta morfar efter första delen av sagan och be honom börja om. I första delen inklusive titeln nämns nämligen namnet hela fem gånger. Pommperripooooooooooooooosa.

Jag måste ha varit rätt uppfinningsrik när det gällde orsaker till varför han skulle börja om flera gånger eftersom han snällt gjorde mig till viljes. Till sist tröttnade ändå morfar på att bara få läsa samma saga och dessutom inte ens hela sagan. Han klagade sin nöd till mamma. Hon hade för länge sedan listat ut vad jag höll på med och avslöjade mina låga motiv för morfar. Då blev han riktigt sur. Se’n dröjde det länge innan han läste igen och aldrig mer om Pommperripooooooooooooooosa.

Detta var ett ämne i vår skrivarcirkel. Ämnet kom från Excessa via Johannapannan

Nytt ämne till JosephineAtt välja  Uppdatering byter ämne eftersom vi redan haft ett snarlikt ,"I valet och kvalet", i denna omgång. Josephines ämne blir "Kartboken"

Sänka skepp

Gerda
Briggen Gerda från Gävle lyckades nyligen gå på grund under sin PR-resa i svenska farvatten. Dessbättre utan större skador på den nyss färdigställda kopian av gamla Gerda, numera Gävles stolthet. Briggen Gerda som sjösattes 1869 sänktes aktivt av ägarna som då var Gävle kommun genom att hon 1959 släpades ut på redden utanför Gävle, sprängdes och brändes för att sedan sjunka till botten. Detta föregicks av en kamp för att bevara detta gamla fartyg som ett museifartyg men de styrande såg inte något värde i den gamla båten. Nu, många pengar och mycket arbete senare, seglar nya Gerda.

Denna hållning gentemot det förflutna går igen på så många områden. De stora och omfattande rivningarna av stadskärnor under 1950-talet är ett sådant. Jag kan till en del förstå den bevekelsegrund många hade då. Man ansåg att man rev fattigSverige och gav plats för moderna bostäder och kontorsbyggnader som skulle ge oss alla ett välstånd utan dess like. Om än inte eftertankens kranka blekhet drabbat beslutsfattare och andra, så är det ändå många som tycker att vi gjorde oss av med alltför mycket. Enskilda förkämpar har på flera håll i landet räddat kvar stora delar av det som vi nu tar som en självklar del av kulturarvet. Försök riva Gamla Stan i Stockholm idag t.ex.

Dessa materiella kulturvärden kan ibland, som i fallet med skeppet ovan, återuppbyggas så vi åtminstone får se hur de kunde ha tett sig även om det historiska värdet är borta. Men när det gäller det mer immateriella kulturarvet är det svårare att återuppbygga något om sådana skepp sänks av nutida rivningsivrare i form av kulturtyckare som drivs av sin egen åsiktshysteri och allergi mot just kulturarv.

Förkastandet av tidigare generationers kulturgärningar inom konst, litteratur och musik är vad jag menar med att spränga och bränna skepp på det immateriella området. Till dessa rivningsivrare och skeppsänkare räknar jag sådana
* som menar att det inte finns något värde i att tillägna sig klassiker,
* som menar att hip-hop-texter har ett större värde än tidigare visdiktares texter ,
* som föraktar hantverket och kunskapen i att faktiskt kunna måla konkret/ skriva
   språkligt korrekt/ kunna använda  versmått,
* som dömer ut nutida utövare som arbetar i en äldre tradition,
* som hånfullt förfäktar att rimmad vers är förlegat och töntigt,
* som stöder allt som är nytt bara för att det är nytt,
* som inte fattar att gammalt och nytt länkar i varandra,
* som inte inser att spår till det nya finns att hämta i det gamla,
* som inte begriper att vissa saker faktiskt är odödliga och i sig självt har bäring även på nutid även om det skapades för 50, 100 eller 500 år sedan och även om det åstadkoms av män.

Därmed har jag inte sagt att endast det gamla ska räknas. Det jag säger är att inte bara det nya ska räknas.

Detta var mitt bidrag till skrivarcirkelns massdeltagande på ämnet Sänka skepp.