Plötsligt så händer det...
... eller "and now for something completely different".
Idag har jag tvättat bilen i en automattvätthall.
Till att börja med var allt som vanligt. Jag knappade in sifferkoden, dörrarna öppnades, jag körde in, dörrarna stängdes, jag stängde av motor och drog åt handbroms och löste korsord medan tvätten dundrade på därute. Så var del 1 av rengöringen klar. Plastväggen till torkavdelningen öppnades. Lampan blinkade grönt, Fram.
Jag körde fram, stannade när det blinkade Stopp i rött. Plastväggen stängdes. Nästa bil körde in i avdelning 1. Torkmaskinen sprutade något, rörde sig en liten bit... och stannade. Alla lampor blinkade samtidigt FRAM, STOPP, BACKA, FRAM, STOPP, BACKA .
Porten ut var dock stängd.
Ingen skylt med anvisning om VAD GÖRA syntes. Inga telefonnummer att ringa syntes någonstans. Nåja, något larm måste väl ändå gå inne på macken.
Icke!
Jag provade ett antal gånger med att backa och köra fram igen, för att hitta någon liten fotocell som kunde tänkas vilja tala om att jag och Charlie (som bilen heter ) nu var där.
Icke!
Jag körde ända fram till porten för att kolla om där fanns någon liten mackapär som kunde känna av att vi ville ut.
Icke!
Men i porten fanns en liten dörr tänkt för folk som vill gå ut. Just när jag tänkte kliva ur bilen - med huvudet fullt av bilder från filmen "Vi hade i alla fall vackert väder" där familjefadern gör just det och spolas upp på vindrutan och åker med i borstandet - rörde maskineriet lite på sig och väste.
Jag satt kvar.
Till slut tog jag ändå risken att vatten skulle börja spruta och gick ur bilen för att ta mig ut och få hjälp från folk inne på macken. Den lilla dörren gick inte att öppna...
Bilen bakom mig hade vid det laget tvättats klar och plastväggen öppnades för att den bilen skulle kunna köra över till torkavdelningen.
Men där stod ju Charlie och jag.
Av minspel och gester som föraren av den andra bilen uppvisade fick jag intrycket att han tvivlade på mina förståndsgåvor. Jag gick dit, slet upp bildörren... Nä, naturligtvis inte, vad tror ni om mig?
Nu var det helt tydligt att någon övervakning av vad som skedde i tvättautomaten inte fanns. En reklamslogan rann upp i huvudet och jag tog upp min mobil, ringde "118 100 numret till nästan allt och alla..."och bad dem koppla mig till macken. Kontakt till sist. En ung tjej kom ut och fick meka en stund med all elektronik. Till slut fick hon igång apparaturen igen.
Så ha mobilen med in i tvättautomaten och förakta inte reklamen! ;-)
Idag har jag tvättat bilen i en automattvätthall.
Till att börja med var allt som vanligt. Jag knappade in sifferkoden, dörrarna öppnades, jag körde in, dörrarna stängdes, jag stängde av motor och drog åt handbroms och löste korsord medan tvätten dundrade på därute. Så var del 1 av rengöringen klar. Plastväggen till torkavdelningen öppnades. Lampan blinkade grönt, Fram.
Jag körde fram, stannade när det blinkade Stopp i rött. Plastväggen stängdes. Nästa bil körde in i avdelning 1. Torkmaskinen sprutade något, rörde sig en liten bit... och stannade. Alla lampor blinkade samtidigt FRAM, STOPP, BACKA, FRAM, STOPP, BACKA .
Porten ut var dock stängd.
Ingen skylt med anvisning om VAD GÖRA syntes. Inga telefonnummer att ringa syntes någonstans. Nåja, något larm måste väl ändå gå inne på macken.
Icke!
Jag provade ett antal gånger med att backa och köra fram igen, för att hitta någon liten fotocell som kunde tänkas vilja tala om att jag och Charlie (som bilen heter ) nu var där.
Icke!
Jag körde ända fram till porten för att kolla om där fanns någon liten mackapär som kunde känna av att vi ville ut.
Icke!
Men i porten fanns en liten dörr tänkt för folk som vill gå ut. Just när jag tänkte kliva ur bilen - med huvudet fullt av bilder från filmen "Vi hade i alla fall vackert väder" där familjefadern gör just det och spolas upp på vindrutan och åker med i borstandet - rörde maskineriet lite på sig och väste.
Jag satt kvar.
Till slut tog jag ändå risken att vatten skulle börja spruta och gick ur bilen för att ta mig ut och få hjälp från folk inne på macken. Den lilla dörren gick inte att öppna...
Bilen bakom mig hade vid det laget tvättats klar och plastväggen öppnades för att den bilen skulle kunna köra över till torkavdelningen.
Men där stod ju Charlie och jag.
Av minspel och gester som föraren av den andra bilen uppvisade fick jag intrycket att han tvivlade på mina förståndsgåvor. Jag gick dit, slet upp bildörren... Nä, naturligtvis inte, vad tror ni om mig?
Nu var det helt tydligt att någon övervakning av vad som skedde i tvättautomaten inte fanns. En reklamslogan rann upp i huvudet och jag tog upp min mobil, ringde "118 100 numret till nästan allt och alla..."och bad dem koppla mig till macken. Kontakt till sist. En ung tjej kom ut och fick meka en stund med all elektronik. Till slut fick hon igång apparaturen igen.
Så ha mobilen med in i tvättautomaten och förakta inte reklamen! ;-)
Religiös extremism kontra oreflekterad välvilja
Det pågår diverse debatter i bloggvärlden om islam i Sverige. Mycket av det som skrivs, skrivs med en allmän välvilja som utgångspunkt. Det är bra att vi är välvilliga men som Karl Popper (matematiker och filosof) sa : "Största hotet mot toleransen är toleransen själv". Med reservation för att jag kanske inte minns citatet ordagrant.
Andemeningen är dock att om samhället enbart lutar sig mot en allmän tolerans och baserar sina åsikter på denna välvilja mot allt och alla utan att ha en värdegrund att utgå från kommer följderna av dessa åsikter leda till beslut som till sist kommer att stå i konflikt med varandra och då tar toleransen i samhället också slut.
I Sverige har vi haft religionsförtryck/ religiös extremism med starkt inflytande på människors vardag och liv. Många människor har kämpat och lidit för att få religionsfrihet. Nu har vi det. Alla religioner är välkomna. Den förtryckande formen av kristendom har fått acceptera en mer sekulariserad hållning från majoriteten av befolkningen.
I Sverige har vi haft en statskyrka. Många har ansett att politik och religion ska hållas åtskilda. Nu har vi det. Svenska kyrkan är skild från staten.
I Sverige har vi haft barnaga. Många har kämpat för att förbjuda detta. Nu är barnaga förbjudet.
I Sverige har kvinnor haft färre fri- och rättigheter än män. Många har stridit för rösträtt, arvsrätt, rätten till utbildning, rätt till abort, rätt till skilsmässa, rätt att försörja oss själva och fatta ekonomiska och andra beslut på egen hand. Nu har vi dessa rättigheter och strider naturligtvis vidare för ett ännu mer jämställt samhälle.
Allt är dock inte rosenrött och perfekt i Sverige. Vi har pastor Green och hans trosfränder. Men de har inte någon reell makt. Vi har Kristdemokraterna som parti så visst finns religion och politik sammankopplat - men hur stort inflytande har det partiet? Vi har människor som slår sina barn men det är inte tillåtet och samhället uppmanar inte till att använda aga som fostringsmetod. Visst finns det mycket kvar att göra på jämställdhetens område men svenska kvinnor väljer själva vem och om de ska gifta sig, kan skilja sig, har laglig rätt att neka även sin man sexuellt umgänge, har ekonomiska befogenheter.
Alla dessa samhälleliga förändringar kom inte till på något enkelt sätt. Det har tagit år av kamp och i många fall lidande för förkämpar för ett humanare samhälle. Det som uppnåtts är inte heller en gång för alla givet. Demokrati och mänskliga rättigheter måste försvaras och återerövras varje dag.
Till Sverige kommer flyktingar. Flyktingar som flyr från förtryck och ojämställda livsvillkor. De flyr till frihet och en möjlighet att bygga sina egna liv. Men idag upplever många att det förtryck som förmådde dem att fly har återuppstått här i Sverige genom att religiösa extremister lyckats skaffa sig plattformar, ekonomiskt bistånd från svenska myndigheter och en allmän välvilja från en oreflekterad allmänhet.
Vi som inte är rasister måste stå upp för de fri- och rättigheter vi under många år kämpat för i Sverige och välkomna de som flytt från förtryck pga liknande kamper och vill göra gemensam sak med oss i det nya hemlandet. Vi måste vara tydliga i vilken värdegrund svensk lag och samhällsbildning bygger på och försvara denna värdegrund. Då blir vi en fristad och trygg plats och ett mångkulturellt samhälle.
Andemeningen är dock att om samhället enbart lutar sig mot en allmän tolerans och baserar sina åsikter på denna välvilja mot allt och alla utan att ha en värdegrund att utgå från kommer följderna av dessa åsikter leda till beslut som till sist kommer att stå i konflikt med varandra och då tar toleransen i samhället också slut.
I Sverige har vi haft religionsförtryck/ religiös extremism med starkt inflytande på människors vardag och liv. Många människor har kämpat och lidit för att få religionsfrihet. Nu har vi det. Alla religioner är välkomna. Den förtryckande formen av kristendom har fått acceptera en mer sekulariserad hållning från majoriteten av befolkningen.
I Sverige har vi haft en statskyrka. Många har ansett att politik och religion ska hållas åtskilda. Nu har vi det. Svenska kyrkan är skild från staten.
I Sverige har vi haft barnaga. Många har kämpat för att förbjuda detta. Nu är barnaga förbjudet.
I Sverige har kvinnor haft färre fri- och rättigheter än män. Många har stridit för rösträtt, arvsrätt, rätten till utbildning, rätt till abort, rätt till skilsmässa, rätt att försörja oss själva och fatta ekonomiska och andra beslut på egen hand. Nu har vi dessa rättigheter och strider naturligtvis vidare för ett ännu mer jämställt samhälle.
Allt är dock inte rosenrött och perfekt i Sverige. Vi har pastor Green och hans trosfränder. Men de har inte någon reell makt. Vi har Kristdemokraterna som parti så visst finns religion och politik sammankopplat - men hur stort inflytande har det partiet? Vi har människor som slår sina barn men det är inte tillåtet och samhället uppmanar inte till att använda aga som fostringsmetod. Visst finns det mycket kvar att göra på jämställdhetens område men svenska kvinnor väljer själva vem och om de ska gifta sig, kan skilja sig, har laglig rätt att neka även sin man sexuellt umgänge, har ekonomiska befogenheter.
Alla dessa samhälleliga förändringar kom inte till på något enkelt sätt. Det har tagit år av kamp och i många fall lidande för förkämpar för ett humanare samhälle. Det som uppnåtts är inte heller en gång för alla givet. Demokrati och mänskliga rättigheter måste försvaras och återerövras varje dag.
Till Sverige kommer flyktingar. Flyktingar som flyr från förtryck och ojämställda livsvillkor. De flyr till frihet och en möjlighet att bygga sina egna liv. Men idag upplever många att det förtryck som förmådde dem att fly har återuppstått här i Sverige genom att religiösa extremister lyckats skaffa sig plattformar, ekonomiskt bistånd från svenska myndigheter och en allmän välvilja från en oreflekterad allmänhet.
Vi som inte är rasister måste stå upp för de fri- och rättigheter vi under många år kämpat för i Sverige och välkomna de som flytt från förtryck pga liknande kamper och vill göra gemensam sak med oss i det nya hemlandet. Vi måste vara tydliga i vilken värdegrund svensk lag och samhällsbildning bygger på och försvara denna värdegrund. Då blir vi en fristad och trygg plats och ett mångkulturellt samhälle.
Nej till särskild lagstiftning för olika grupper
Idag får vi veta att Sveriges Muslimska Förbund kräver särskilda lagar för muslimer. Läs på SVT text.
Detta är ett fullständigt absurt krav.
Jag hoppas, nej jag UTGÅR ifrån att vi inte får någon stöddebatt för detta krav i media.
Detta är ett fullständigt absurt krav.
Jag hoppas, nej jag UTGÅR ifrån att vi inte får någon stöddebatt för detta krav i media.
Pappor är viktiga
Idag tog jag en lunchpromenad i vår stora park. Runt kröken på en av de större stigarna kom en ung man iförd träningskläder joggande med spänstiga steg. När han närmade sig såg jag att jag kände honom genom jobbet. Ung man på uppgång i karriären. Sist vi sågs hade han just tillträtt en projektledartjänst med framtidsutsikter. Han hade då precis blivit pappa till sitt första barn. Nu kom han alltså joggande i parken MED barnvagn av sportmodell. I vagnen satt en överlycklig liten plupp, det skumpade så härligt och man såg så mycket kul svischa förbi och pappa PRATADE hela tiden med en. Den unge påläggskalven var nu pappaledig för många månader framåt, mitt i karriären. Amningen var över och mamman tillbaka på sitt jobb.
I förra veckan mötte jag en annan ung man på sta'n, en man som jag hade mycket att göra med via jobbet när han var 10 -12 år. Då en stökig pojke med svåra upplevelser av vuxensvek i bagaget. Nu en ung man som kämpar mot sitt alkohol och drogmissbruk och lyckats hålla sig ren i flera månader med hopp om att reda ut sitt trassliga, småkriminella liv. För dotterns skull.
- För du visst är, sa han när han kramade om mig, visst är pappor viktiga? Eller hur?
Ja, pappor är viktiga.
Och det har hänt otroligt mycket i mäns syn på sin papparoll och hur de hanterar sitt pappauppdrag bara på en generation. Överallt kan man se dessa unga pappor som har sina barn med sig, byter blöjor, snyter näsor, står ut med 1-åringens geggiga sätt att fika, bär omkring, kör barnvagn, pratar med och visar världen för sina barn. Vilka killar! Och ingen av dem har velourbyxor heller! :-)
I förra veckan mötte jag en annan ung man på sta'n, en man som jag hade mycket att göra med via jobbet när han var 10 -12 år. Då en stökig pojke med svåra upplevelser av vuxensvek i bagaget. Nu en ung man som kämpar mot sitt alkohol och drogmissbruk och lyckats hålla sig ren i flera månader med hopp om att reda ut sitt trassliga, småkriminella liv. För dotterns skull.
- För du visst är, sa han när han kramade om mig, visst är pappor viktiga? Eller hur?
Ja, pappor är viktiga.
Och det har hänt otroligt mycket i mäns syn på sin papparoll och hur de hanterar sitt pappauppdrag bara på en generation. Överallt kan man se dessa unga pappor som har sina barn med sig, byter blöjor, snyter näsor, står ut med 1-åringens geggiga sätt att fika, bär omkring, kör barnvagn, pratar med och visar världen för sina barn. Vilka killar! Och ingen av dem har velourbyxor heller! :-)
10 000 steg
Under en längre tid har jag med tilltagande svårmod och underlägsenhetskänslor försökt köpa ett par nya skor avsedda för raskare promenader. Det borde ha varit en enkel uppgift eftersom vår stad har ett rikt utbud av sportartiklar i ett flertal motionstempel. Det rika utbudet skapar problem. Det finns för mycket. Det finns för många varianter. Det känns som om man borde ha 14 par skor och byta varje gång man ändrar gånghastighet och underlag.
Väggarna i templen är fyllda från golv till tak med skor som heter saker som STREET (på "svenska" STREETSKO… Det var lite klena skor med platt sula), POWER-WALKING (antagligen på bergssluttningar i Nepal), OUTDOOR (försedda med traktordäck). Omöjligt att orientera sig bland. Jag vill ha ett par vettiga skor att gå i när jag går ”Hälsans stig” som löper längs stigar, trottoarer, grusvägar, skogsbackar.
Jag har varit och glott på skohyllorna ett antal gånger. I lördags insåg jag att jag behövde hjälp och såg mig om efter en expedit. Jo, det kryllade av dem. Käcka, vältränade och unga människor. Samtliga tyvärr drabbade av synfelet ”tantis ignoris”. Det är ett synfel som har effekten att endast män och andra ungdomar hamnar i den drabbades fokus.
Var inte på humör för att hävda min existens. Lämnade butiken med siktet inställt på ett café. På vägen dit passerade jag en alldeles vanlig skobutik. Den unga, käcka och vältränade expediten led inte av något kundfientligt synfel. Så nu har jag inhandlat ett par Ecco Receptor och letat fram min stegmätare. Här ska promeneras igen!
Väggarna i templen är fyllda från golv till tak med skor som heter saker som STREET (på "svenska" STREETSKO… Det var lite klena skor med platt sula), POWER-WALKING (antagligen på bergssluttningar i Nepal), OUTDOOR (försedda med traktordäck). Omöjligt att orientera sig bland. Jag vill ha ett par vettiga skor att gå i när jag går ”Hälsans stig” som löper längs stigar, trottoarer, grusvägar, skogsbackar.
Jag har varit och glott på skohyllorna ett antal gånger. I lördags insåg jag att jag behövde hjälp och såg mig om efter en expedit. Jo, det kryllade av dem. Käcka, vältränade och unga människor. Samtliga tyvärr drabbade av synfelet ”tantis ignoris”. Det är ett synfel som har effekten att endast män och andra ungdomar hamnar i den drabbades fokus.
Var inte på humör för att hävda min existens. Lämnade butiken med siktet inställt på ett café. På vägen dit passerade jag en alldeles vanlig skobutik. Den unga, käcka och vältränade expediten led inte av något kundfientligt synfel. Så nu har jag inhandlat ett par Ecco Receptor och letat fram min stegmätare. Här ska promeneras igen!
Stefan Rössner, professor på överviktsenheten i Huddinge säger att även rejält överviktiga personer (med BMI 40) kan gå 5000 steg per dag. Det är en bra början och har gynnsam effekt på hälsan. Att öka till 7000 steg ger betydande hälsovinster och att gå 10 000 steg per dag kan ge effekt på vikten. 4000 vuxensteg motsvarar ca 3 km.
Köp böcker på antikvariat
Böcker är sedan länge en färskvara. Titlarna visslar bort ur förlagslagren innan jag hunnit överväga inköp. Därför är jag en trogen antikvariatskund. Här i sta'n har vi ett underbart, välfyllt antikvariat med rätt doft av böcker. Dit kan jag gå bara för att lukta och bläddra. Eftersom jag läser så många deckare, i synnerhet på semestern, brukar jag storhandla sådana för en billig penning.
Ibland är jag på jakt efter någon speciell bok och då händer det förstås att mitt antikvariat inte har den titeln. Men då finns Antikvariat på nätet! Antikvariat från hela norden är tillgängliga via en sökfunktion, snabbt får man koll på vad som finns. Om titeln inte finns hos någon alls så kan man skriva in den på en önskelista.
Jag har handlat många böcker via denna tjänst och aldrig blivit vare sig lurad eller besviken.
Ibland är jag på jakt efter någon speciell bok och då händer det förstås att mitt antikvariat inte har den titeln. Men då finns Antikvariat på nätet! Antikvariat från hela norden är tillgängliga via en sökfunktion, snabbt får man koll på vad som finns. Om titeln inte finns hos någon alls så kan man skriva in den på en önskelista.
Jag har handlat många böcker via denna tjänst och aldrig blivit vare sig lurad eller besviken.
Every day is a good day
UPPDATERING 29/10 2006: Tyvärr får jag massor av spamkommentarer från porrsajter på detta inlägg och därför stänger jag av kommentarsfunktionen här.
På långfredagen visade SVT "Leve bröd", en dokumentär om brödet och livet. I den medverkade flera av mina hjältar; Johan Galtung och KG Hammar. En ny bekantskap för mig var William Johnston som är en irländsk jesuit, bosatt i Tokyo. Han är författare och föreläsare om meditation. Hans specialitet är mötet mellan kristen och österländsk andlighet.
Johnston talade bl.a. om att meditera över koaner, en gåta utan något upplagt svar, som används till att träna sinnet till att uppnå insikt. Den koan han själv mediterade över dagligen är
Every day is a good day
Någonstans ute på internet hittade jag följande om denna koan:
"Every day is a good day" is a quote from a Zen koan, spoken by Zen Master Yun Men, who lived and taught in 10th century China
To have the conviction that every day is a good day means that we are really living our own lives. If we discriminate based on our own feelings of happiness or unhappiness and say: "I wonder if today will be good," or "Today I am happy so it is a good day," or "Today I am unhappy so today is a bad day," or "If something nice happens to me today I will have the opinion that today is a good day," then we lose our lives.
That kind of attitude means we are living passively, as if life is just something that happens to us. If we live this way we have given up the direction of our own lives and we will inevitably decline.
To understand that every day is a good day takes courage. Because on some days we will suffer. Then, when that is necessary, when that is the reality of our lives, it is our day to suffer. That reality shifts, as we all have experienced, from day to day, even from moment to moment. It shifts as a result of our intention, as a result of our karma. Some days we will be happy. Then it will be a good day to be happy. Some days we will have to struggle. Then it will be a good day to struggle. Some day we will need to fight. Then it will be a good day to fight. Some day it will be our day to die. Then, as Black Elk said, it will be a good day to die.
Den senaste veckan har jag funderat mycket över detta efter att ha fått besked att M gått bort i förtid efter ett år fyllt av cancerbehandlingar och 10-åriga L därmed förlorat sin mamma och att T förlorade kampen mot cancern endast 23 år gammal.
To understand that every day is a good day takes courage.
På långfredagen visade SVT "Leve bröd", en dokumentär om brödet och livet. I den medverkade flera av mina hjältar; Johan Galtung och KG Hammar. En ny bekantskap för mig var William Johnston som är en irländsk jesuit, bosatt i Tokyo. Han är författare och föreläsare om meditation. Hans specialitet är mötet mellan kristen och österländsk andlighet.
Johnston talade bl.a. om att meditera över koaner, en gåta utan något upplagt svar, som används till att träna sinnet till att uppnå insikt. Den koan han själv mediterade över dagligen är
Every day is a good day
Någonstans ute på internet hittade jag följande om denna koan:
"Every day is a good day" is a quote from a Zen koan, spoken by Zen Master Yun Men, who lived and taught in 10th century China
To have the conviction that every day is a good day means that we are really living our own lives. If we discriminate based on our own feelings of happiness or unhappiness and say: "I wonder if today will be good," or "Today I am happy so it is a good day," or "Today I am unhappy so today is a bad day," or "If something nice happens to me today I will have the opinion that today is a good day," then we lose our lives.
That kind of attitude means we are living passively, as if life is just something that happens to us. If we live this way we have given up the direction of our own lives and we will inevitably decline.
To understand that every day is a good day takes courage. Because on some days we will suffer. Then, when that is necessary, when that is the reality of our lives, it is our day to suffer. That reality shifts, as we all have experienced, from day to day, even from moment to moment. It shifts as a result of our intention, as a result of our karma. Some days we will be happy. Then it will be a good day to be happy. Some days we will have to struggle. Then it will be a good day to struggle. Some day we will need to fight. Then it will be a good day to fight. Some day it will be our day to die. Then, as Black Elk said, it will be a good day to die.
Den senaste veckan har jag funderat mycket över detta efter att ha fått besked att M gått bort i förtid efter ett år fyllt av cancerbehandlingar och 10-åriga L därmed förlorat sin mamma och att T förlorade kampen mot cancern endast 23 år gammal.
To understand that every day is a good day takes courage.
Naturligtvis har Ebba rätt och Gringo fel!
Ebba Witt-Brattström har blivit måltavla för en konstig reaktion från redaktionen på Gringo på grund av att hon fört fram åsikten att det är viktigt med god språkundervisning för invandrare, att man inte ska stanna på en låg språklig nivå. Gringos redaktion å sin sida vill föra fram "blattesvenska" som ett alternativ eller möjligen som minoritetsspråk. I dagens DN bemöter Ebba Witt-Brattström Gringos påhopp. Via Monicas tidigare inlägg om språk på Mitt Aktuellt hittade jag även Nima Daryamadj i City som går på samma linje som Ebba Witt-Brattström. Läs alla tre saker jag länkat till! Rekommenderas starkt.
Min ståndpunkt är:
Invandrare ska få bra svenskundervisning för att lära sig bra svenska så de har bra förutsättningar för att leva och verka i majoritetssamhället. Punkt.
Jag tycker att det är fantastiskt korkat av Gringos redaktion att slåss för "blattesvenska/miljondialekt". Vilka syften tjänar det att klumpa ihop invandrare och hävda att de alla talar det Gringo kallar "miljondialekt"? Invandrare är människor från många olika länder och kulturer. Vad är det som säger att alla känner sig hemma med en "miljondialekt" som tydligen består av svenska uppblandad med turkiska ord? Löjligt!
Ebba Witt-Brattström skriver:
Sanningen är att det inte kan finnas en "blattesvenska" som är gemensam för alla Sveriges 12,2 procent invandrare. De flesta är födda i Finland och andra stora grupper kommer från Serbien, Montenegro, Irak, Bosnien-Hercegovina, Iran och Norge. För en majoritet av dessa kan det knappast kännas naturligt att prata Gringos "miljondialekt". Hakka pälle, guzzar?
Nima Daryamadj skriver:
Säg att Gringo når sin vision i morgon: Kungen inleder sina tal med ”Kära svennar”, Jarl Alfredius börjar Aktuellt med ”Läget i Gaza är fortfarande fett kefft” och fortsätter med ”nu ska Peter Jihde jiddra lite om guzzarnas hockey-VM”. ”Alla pratar miljonsvenska.” På vilket sätt skulle något ha förbättrats?
Det roliga är att alla Gringos som jag har träffat pratar perfekt rikssvenska. Inte fan pratar Zanyar shobresvenska med chefen på SvD! Ingen hade tagit honom på allvar.
Det är illa att Gringo som fått sådan uppmärksamhet och omhuldas av övriga medier använder denna plattform till att skapa förvirrade, kontraproduktiva debatter.
Min ståndpunkt är:
Invandrare ska få bra svenskundervisning för att lära sig bra svenska så de har bra förutsättningar för att leva och verka i majoritetssamhället. Punkt.
Jag tycker att det är fantastiskt korkat av Gringos redaktion att slåss för "blattesvenska/miljondialekt". Vilka syften tjänar det att klumpa ihop invandrare och hävda att de alla talar det Gringo kallar "miljondialekt"? Invandrare är människor från många olika länder och kulturer. Vad är det som säger att alla känner sig hemma med en "miljondialekt" som tydligen består av svenska uppblandad med turkiska ord? Löjligt!
Ebba Witt-Brattström skriver:
Sanningen är att det inte kan finnas en "blattesvenska" som är gemensam för alla Sveriges 12,2 procent invandrare. De flesta är födda i Finland och andra stora grupper kommer från Serbien, Montenegro, Irak, Bosnien-Hercegovina, Iran och Norge. För en majoritet av dessa kan det knappast kännas naturligt att prata Gringos "miljondialekt". Hakka pälle, guzzar?
Nima Daryamadj skriver:
Säg att Gringo når sin vision i morgon: Kungen inleder sina tal med ”Kära svennar”, Jarl Alfredius börjar Aktuellt med ”Läget i Gaza är fortfarande fett kefft” och fortsätter med ”nu ska Peter Jihde jiddra lite om guzzarnas hockey-VM”. ”Alla pratar miljonsvenska.” På vilket sätt skulle något ha förbättrats?
Det roliga är att alla Gringos som jag har träffat pratar perfekt rikssvenska. Inte fan pratar Zanyar shobresvenska med chefen på SvD! Ingen hade tagit honom på allvar.
Det är illa att Gringo som fått sådan uppmärksamhet och omhuldas av övriga medier använder denna plattform till att skapa förvirrade, kontraproduktiva debatter.
Fröken Sandefeldt och Sex Inspectors
Allt fler sexualupplysningsprogram flödar ut ur tv-apparaterna. Det senaste tillskottet är , efter brittisk förlaga, TV4:s Sexinspektörerna som just nu söker deltagare. Trailern visar en man och en kvinna som talar till oss "ute i stugorna" på ett sätt som får Sverkers Plus att framstå som erotiskt och sinnligt.
Jag spår ett uppsving för nymoralismen inom en snar framtid, då det verkar som att väldigt många tröttnat allt mer på att få andra människors sexliv nerstoppat i halsen tillsammans med kvällskaffet. Johanne Hildebrand krönikör i Aftonbladet och så pass inne att hon upptogs som medlem på Elitlistan, är redan less.
När nymoralismen slår till kommer fröken Sandefeldts sexualupplysning i slutet av 1960-talet att vara stilbildande. Fröken Sandefeldt var biologi- och tysklärare på högstadiet, det högstadium som bara några år tidigare varit realskolan. Samtliga elever levde i skräck för denna magra och bistra lilla kvinna. Hon var stenhård och monumentalt orättvis.
Hennes biologilektioner gick alltid till på samma vis. När vi kom in i salen var svarta tavlan fullritad coh fullskriven. Uppgiften var att kopiera det ritade och skrivna, EXAKT och PRYDLIGT. Medan vi ritade och skrev patrullerade fröken Sandefeldt i gångarna mellan våra bänkar. När hon passerade ens egen bänk höll man andan och uppsände böner om att klassens busar inte skulle ådra sig hennes missnöje just då, för då råkade man själv illa ut.
Hennes disciplinära metod gick ut på ständig övervakning och omedelbar attack - men oftast inte mot själva missdådaren. När någon gjorde något, typ skramlade med stolen, tappade pennskrinet i golvet - tvärstannade fröken Sandefeldt där hon var, spände ögonen i brottslingen var den än satt och grep efter närmaste tonårsnacke, lindade det tunna nackhåret längst inunder hårmassorna runt sina magra fingrar och drog medan hon skällde på förövaren som gick fri från kroppslig bestraffning. Klassens busar livade upp sig själva genom att sätta detta i system, de gjorde något för att få igång skräcködlan när hon var längst bort ifrån dem, gärna nära någon av flickorna. Fröken Sandefeldt förklarade en gång sin metod
- Ni gör alla något när jag inte ser, så därför får ni bara det ni ändå förtjänat.
Av denna empatiskt missbildade person skulle vi så få vår sexualupplysning, år 1968. Då ska vi minnas att filmen Jag är nyfiken - gul, kom 1967, så sex var inte helt hysch-hysch på den tiden heller. Plötsligt fick vi meddelande om att vi skulle ha två lektioner där vi var indelade i pojk- och flickgrupper. Den grupp som inte hade biologi skulle ha gymnastik. Spänningen var stark inför dessa lektioner. Dels var vi ju rädda för läraren och dels var vi spända på hur hon skulle tackla ämnet.
Sin vana trogen hade fröken Sandefledt ritat tavlan full och vi förväntades rita av och skriva ner detta. EXAKT och PRYDLIGT. Det visade sig vara en virkbeskrivning. Hon lärde oss att virka våra egna bindor! Alla flickor i klassen hade redan stiftat bekantskap med såväl tampongerna Tampax och Ob som pappersbindor av olika slag men det var inget argument för fröken Sandefeldt.
Därefter fick vi lära oss att vi skulle ha flanellunderkläder för att inte ådra oss obestämbara åkommor. Om vi då drar oss till minnes att kärnan i 60-tals modet var minimodet med kortkort så förstår ni hur triggade vi var på flanellunderkläder. Men hennes syn på mode fick ett visst genomslag senare då midi och maximodet dök upp.
Nästa punkt på lektionsplaneringen var detta med pojkar. Följande är EXAKT vad vi fick lära oss.
* Pojkar vill bara en sak.
* Man ska aldrig följa med en pojke hem efter bion.
* Man ska aldrig följa med en pojke ut i skogen.
Vad pojkar vill och vad som skulle hända efter bion eller ute i skogen fick vi dock inte veta. Vad pojkarna fick lära sig är fortfarande en väl bevarad hemlighet. Men troligen handlade det om negationer. Flickor vill inte alls.
Grubblar fortfarande. Sånt här tar minsann inte Sexinspectors upp, grundläggande svar på de stora frågorna. Så jag tror på en återkomst av den Sandefeldtska metodiken men uppdaterad till 2000-talet så man åtminstone får veta vad det är pojkar vill.
Jag spår ett uppsving för nymoralismen inom en snar framtid, då det verkar som att väldigt många tröttnat allt mer på att få andra människors sexliv nerstoppat i halsen tillsammans med kvällskaffet. Johanne Hildebrand krönikör i Aftonbladet och så pass inne att hon upptogs som medlem på Elitlistan, är redan less.
När nymoralismen slår till kommer fröken Sandefeldts sexualupplysning i slutet av 1960-talet att vara stilbildande. Fröken Sandefeldt var biologi- och tysklärare på högstadiet, det högstadium som bara några år tidigare varit realskolan. Samtliga elever levde i skräck för denna magra och bistra lilla kvinna. Hon var stenhård och monumentalt orättvis.
Hennes biologilektioner gick alltid till på samma vis. När vi kom in i salen var svarta tavlan fullritad coh fullskriven. Uppgiften var att kopiera det ritade och skrivna, EXAKT och PRYDLIGT. Medan vi ritade och skrev patrullerade fröken Sandefeldt i gångarna mellan våra bänkar. När hon passerade ens egen bänk höll man andan och uppsände böner om att klassens busar inte skulle ådra sig hennes missnöje just då, för då råkade man själv illa ut.
Hennes disciplinära metod gick ut på ständig övervakning och omedelbar attack - men oftast inte mot själva missdådaren. När någon gjorde något, typ skramlade med stolen, tappade pennskrinet i golvet - tvärstannade fröken Sandefeldt där hon var, spände ögonen i brottslingen var den än satt och grep efter närmaste tonårsnacke, lindade det tunna nackhåret längst inunder hårmassorna runt sina magra fingrar och drog medan hon skällde på förövaren som gick fri från kroppslig bestraffning. Klassens busar livade upp sig själva genom att sätta detta i system, de gjorde något för att få igång skräcködlan när hon var längst bort ifrån dem, gärna nära någon av flickorna. Fröken Sandefeldt förklarade en gång sin metod
- Ni gör alla något när jag inte ser, så därför får ni bara det ni ändå förtjänat.
Av denna empatiskt missbildade person skulle vi så få vår sexualupplysning, år 1968. Då ska vi minnas att filmen Jag är nyfiken - gul, kom 1967, så sex var inte helt hysch-hysch på den tiden heller. Plötsligt fick vi meddelande om att vi skulle ha två lektioner där vi var indelade i pojk- och flickgrupper. Den grupp som inte hade biologi skulle ha gymnastik. Spänningen var stark inför dessa lektioner. Dels var vi ju rädda för läraren och dels var vi spända på hur hon skulle tackla ämnet.
Sin vana trogen hade fröken Sandefledt ritat tavlan full och vi förväntades rita av och skriva ner detta. EXAKT och PRYDLIGT. Det visade sig vara en virkbeskrivning. Hon lärde oss att virka våra egna bindor! Alla flickor i klassen hade redan stiftat bekantskap med såväl tampongerna Tampax och Ob som pappersbindor av olika slag men det var inget argument för fröken Sandefeldt.
Därefter fick vi lära oss att vi skulle ha flanellunderkläder för att inte ådra oss obestämbara åkommor. Om vi då drar oss till minnes att kärnan i 60-tals modet var minimodet med kortkort så förstår ni hur triggade vi var på flanellunderkläder. Men hennes syn på mode fick ett visst genomslag senare då midi och maximodet dök upp.
Nästa punkt på lektionsplaneringen var detta med pojkar. Följande är EXAKT vad vi fick lära oss.
* Pojkar vill bara en sak.
* Man ska aldrig följa med en pojke hem efter bion.
* Man ska aldrig följa med en pojke ut i skogen.
Vad pojkar vill och vad som skulle hända efter bion eller ute i skogen fick vi dock inte veta. Vad pojkarna fick lära sig är fortfarande en väl bevarad hemlighet. Men troligen handlade det om negationer. Flickor vill inte alls.
Grubblar fortfarande. Sånt här tar minsann inte Sexinspectors upp, grundläggande svar på de stora frågorna. Så jag tror på en återkomst av den Sandefeldtska metodiken men uppdaterad till 2000-talet så man åtminstone får veta vad det är pojkar vill.
Vilken hund är du?
Via Turmalin hittade jag ett nytt personlighetstest - Vilken hund är du?
Efter genomfört test måste jag tillstå att det enda jag inte känner igen i resultatbeskrivningen är det där med att älska att flyga. Men i övrigt så... ;-)
Engelsk bulldog
Bulldoggen är en cool livsnjutare av rang. Den ser tuff ut, men har inte riktigt koll på vilket skrämmande intryck den kan göra på såväl människa som andra hundar. Den börjar aldrig ett slagsmål, det behöver den inte. Tvärtom så förväntar den sig att alla är lika fredliga som sig själv. Bulldoggen lever under devisen "peace, love and understanding annars får du riktiga problem". Skulle den dock mot förmodan hamna i slagsmål är det bara ett som gäller; vinna eller dö. Många skulle nog kalla bulldoggen för den perfekta hunden, lugn och sansad. Den skäller nästan aldrig. Och sist men inte minst, en bulldog älskar att åka bil, tåg, båt eller flyg. Den är lättskött och behöver inte alltför mycket motion.
I den barnbok jag skrivit har en bulldog en viktig roll... Inte visste jag att jag då skrev en nyckelroman med rent självbiografiska inslag...
Efter genomfört test måste jag tillstå att det enda jag inte känner igen i resultatbeskrivningen är det där med att älska att flyga. Men i övrigt så... ;-)
Engelsk bulldog
Bulldoggen är en cool livsnjutare av rang. Den ser tuff ut, men har inte riktigt koll på vilket skrämmande intryck den kan göra på såväl människa som andra hundar. Den börjar aldrig ett slagsmål, det behöver den inte. Tvärtom så förväntar den sig att alla är lika fredliga som sig själv. Bulldoggen lever under devisen "peace, love and understanding annars får du riktiga problem". Skulle den dock mot förmodan hamna i slagsmål är det bara ett som gäller; vinna eller dö. Många skulle nog kalla bulldoggen för den perfekta hunden, lugn och sansad. Den skäller nästan aldrig. Och sist men inte minst, en bulldog älskar att åka bil, tåg, båt eller flyg. Den är lättskött och behöver inte alltför mycket motion.
I den barnbok jag skrivit har en bulldog en viktig roll... Inte visste jag att jag då skrev en nyckelroman med rent självbiografiska inslag...
Glad påsk!
När jag städat klart kommer jag att bli så här glad!
Signalhorn och trafikljus
Uppdatering 30/4 2006: Jag får väldigt många SPAM-kommentarer på detta inlägg så just här stänger jag av kommentarsfunktionen.
Min bilskolelärare hette Gordon och var en stor, barsk och burdus man i 60-års åldern. Hans lilla bilskola med två bilar (beige opel) hade på sin tid Sveriges högsta andel ”klarade-körkortsprov”. Man vågade inte annat än att klara såväl uppkörning som teori. Gordon var känd i halva Jämtland för sina sarkasmer.
Minnet av min första körlektion är förlorad i de dimmor som uppstod i min hjärna på grund av den verkliga skräck jag kände för Gordon. Min andra körlektion började med att jag , en liten tunn 18-årig tjej, tog över bilen efter en stor, grov, fullvuxen karl. På den tiden fanns det inte rullbälten i bilarna utan bilbältet måste justeras manuellt om det inte passade. Denna gång passade det verkligen inte. Gordons bilar hade sällsynt krångliga bälten.
Vi satt där i bilen, Gordon och jag. Han kedjerökte och muttrade. Jag svettades och slet i bältet och fick ingen ordning på det. Gordons muttrande blev allt mer sarkastiskt. Jag bet ihop tänderna, svettades och slet i bältet. Gordon fällde någon kommentar om ”hur jag bara ödde bort hans tid” och då blixtrade det till i huvudet på mig och jag fräste:
- Jag tycker att du borde vara väldigt nöjd med att vi sitter här, tiden går och jag håller på med bilbältet. Enklare sätt att tjäna pengar kan du väl inte komma på?
Det blev helt tyst i bilen.
En liten stund tror jag att jag hade en nära-döden-upplevelse.
Men så hördes något ovanligt, liksom rosslande och mullrande.
Gordon skrattade. Han skrattade så han skrek. Han slog sig på knäna och frustade.
- Du är en jänta i min smak du! Kör!
Se’n körde Gordon och jag varje vecka, konstant skällande och käftande om allt och ingenting.Under stadskörningen i Östersund – obligatoriskt moment eftersom där fanns trafikljus, ett enda men dock – körde jag elegant mitt inne i sta’n och fick order om att svänga höger i nästa korsning. Vi närmade oss korsningen och på vänster sida, långt borta gick det några människor.
- Men va dom där ser brydd ut, sa Gordon.
Inte tyckte jag att de såg särskilt brydd ut men Gordon fortsatte att kommentera deras förvånade och undrande utseende.
Till slut tröttnade jag ur och frågade:
- Vadå, vad menar du?
- Jamen, dom undrar ju vart i helvete du tänker ta vägen. BLINKERS för fan!
Gordon präntade i oss vikten av BLINKERS för fan, att inte använda signalhorn i onödan, att titta långt in på den väg man svängde in på och ständigt ha koll i backspegeln.
Min första landsvägskörning gjorde jag med Gordons dotter, en betydligt mildare person men absolut sin fars dotter. När jag kört någon mil efter dåvarande E75 skulle jag vända bilen och köra hemåt igen. Uppgiften var att backa upp på en gårdsuppfart som gick över ett stort krondike. Nervöst? Något!
Jag sa till bilskoleläraren att hon fick inte bli arg om jag missade uppfarten och backade ner i diket. Nej då, det skulle hon inte bli.
Jag backade och det gick alldeles perfekt. Jag vände mig helt självlysande mot min lärare.
Då sa hon:
- Men jag skulle ha sagt klantarsel!
När jag efter uppkörningsprovet med den allvarliga inspektören, parkerade bilen utanför bilskolan kom Gordon ut:
- Hur gick det?
- Jag KLARADE det!!!!!!
- Det var som fan, det hade jag aldrig trott, sa Gordon.
- Nä, det förstår jag, med såna lärare, svarade jag.
Inspektören såg bestört ut. Då brast Gordon och jag ut i gapskratt och han gratulerade mig till körkortet. Dock tyckte han det var synd att jag klarade mig eftersom det inte blev några fler körlektioner.
Min bilskolelärare hette Gordon och var en stor, barsk och burdus man i 60-års åldern. Hans lilla bilskola med två bilar (beige opel) hade på sin tid Sveriges högsta andel ”klarade-körkortsprov”. Man vågade inte annat än att klara såväl uppkörning som teori. Gordon var känd i halva Jämtland för sina sarkasmer.
Minnet av min första körlektion är förlorad i de dimmor som uppstod i min hjärna på grund av den verkliga skräck jag kände för Gordon. Min andra körlektion började med att jag , en liten tunn 18-årig tjej, tog över bilen efter en stor, grov, fullvuxen karl. På den tiden fanns det inte rullbälten i bilarna utan bilbältet måste justeras manuellt om det inte passade. Denna gång passade det verkligen inte. Gordons bilar hade sällsynt krångliga bälten.
Vi satt där i bilen, Gordon och jag. Han kedjerökte och muttrade. Jag svettades och slet i bältet och fick ingen ordning på det. Gordons muttrande blev allt mer sarkastiskt. Jag bet ihop tänderna, svettades och slet i bältet. Gordon fällde någon kommentar om ”hur jag bara ödde bort hans tid” och då blixtrade det till i huvudet på mig och jag fräste:
- Jag tycker att du borde vara väldigt nöjd med att vi sitter här, tiden går och jag håller på med bilbältet. Enklare sätt att tjäna pengar kan du väl inte komma på?
Det blev helt tyst i bilen.
En liten stund tror jag att jag hade en nära-döden-upplevelse.
Men så hördes något ovanligt, liksom rosslande och mullrande.
Gordon skrattade. Han skrattade så han skrek. Han slog sig på knäna och frustade.
- Du är en jänta i min smak du! Kör!
Se’n körde Gordon och jag varje vecka, konstant skällande och käftande om allt och ingenting.Under stadskörningen i Östersund – obligatoriskt moment eftersom där fanns trafikljus, ett enda men dock – körde jag elegant mitt inne i sta’n och fick order om att svänga höger i nästa korsning. Vi närmade oss korsningen och på vänster sida, långt borta gick det några människor.
- Men va dom där ser brydd ut, sa Gordon.
Inte tyckte jag att de såg särskilt brydd ut men Gordon fortsatte att kommentera deras förvånade och undrande utseende.
Till slut tröttnade jag ur och frågade:
- Vadå, vad menar du?
- Jamen, dom undrar ju vart i helvete du tänker ta vägen. BLINKERS för fan!
Gordon präntade i oss vikten av BLINKERS för fan, att inte använda signalhorn i onödan, att titta långt in på den väg man svängde in på och ständigt ha koll i backspegeln.
Min första landsvägskörning gjorde jag med Gordons dotter, en betydligt mildare person men absolut sin fars dotter. När jag kört någon mil efter dåvarande E75 skulle jag vända bilen och köra hemåt igen. Uppgiften var att backa upp på en gårdsuppfart som gick över ett stort krondike. Nervöst? Något!
Jag sa till bilskoleläraren att hon fick inte bli arg om jag missade uppfarten och backade ner i diket. Nej då, det skulle hon inte bli.
Jag backade och det gick alldeles perfekt. Jag vände mig helt självlysande mot min lärare.
Då sa hon:
- Men jag skulle ha sagt klantarsel!
När jag efter uppkörningsprovet med den allvarliga inspektören, parkerade bilen utanför bilskolan kom Gordon ut:
- Hur gick det?
- Jag KLARADE det!!!!!!
- Det var som fan, det hade jag aldrig trott, sa Gordon.
- Nä, det förstår jag, med såna lärare, svarade jag.
Inspektören såg bestört ut. Då brast Gordon och jag ut i gapskratt och han gratulerade mig till körkortet. Dock tyckte han det var synd att jag klarade mig eftersom det inte blev några fler körlektioner.
Detta var skrivarcirkelämnet från Excessa. Tack för det och välkommen till vår skrivarcirkel!
Nu skickar jag följande ämne vidare till Annaa Mattsson: Shane MacGowan
Utmaning från Kulturbloggen
1. Ta närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4 – vad står där?
”Även de semantiska problemen är lätta att identifiera men mycket svåra att lösa, och de sträcker sig från betydelsen av ord till betydelsen av en amerikansk nyhetsfilm för en ryss.”
Kommunikationsteorier, John Fiske
2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid?
En bokhylla
3. Vad var det senaste du såg på tv?
Sena Rapport.
4. Utan att se efter, gissa vad klockan är.
14.00 – rätt svar 14.01
5. Bortsett från datorn, vad hör du just nu?
”Varken byxor, rock eller skor” Två Taube och en Bellman sjunger Taube och Bellman
6. När var du senast utomhus och vad gjorde du då?
Igår kväll, promenerade hem från Stockholmsbussen
7. Vad tittade du på, innan du började svara på den här undersökningen?
Newsgator, för att se vilka av alla jag prenumererar på,som uppdaterat sina bloggar
8. Vad har du på dig?
Kläder
9. Drömde du något inatt? I så fall - vad?
Inget jag minns
10. När skrattade du senast?
Imorse när jag pratade med en kompis i telefon.
11. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu?
Anslagstavlor, gamla (hysteriska) löpsedlar jag tiggt åt mig från kiosken
12. Har du sett något konstigt på sistone?
Mannen som när han möter någon på gångvägen stannar och går baklänges fyra steg, åt höger fyra steg, framåt fyra steg, åt vänster fyra steg och sedan fortsätter rakt fram. Konstigt? Åtminstone annorlunda. Han besvärjer säkert någon inre oro.
13. Vad tycker du om den här utmaningen?
För många frågor.
14. Vilken var den senaste film du såg?
Falling down på video – igen.
15. Om du blev multimiljonär, vad skulle du köpa?
All möjlig sorts rolig teknik. Lägenheter åt alla i min närhet, som behövde.
16. Berätta något om dig själv som folk inte känner till.
Nä, vårdar mina hemlisar ömt.
17. Om du kunde förändra EN sak i världen, utan att ta hänsyn till politik och skuldkänslor, vad skulle det vara?
Religion skulle inte ha någon påverkan på politiken eftersom vi inte skulle ha några motsättningar mellan religioner när jag bestämt färdigt.
18. Tycker du om att dansa?
Ja
19. George Bush?
Nej
20-21. Vad skulle dina barn heta, pojke resp. flicka?
Har döpt färdigt.
22. Skulle du nånsin överväga att bo utomlands?
Ja, i ett något varmare land, när jag blir äldre.
23. Vad vill du att Gud ska säga när du kommer till pärleporten?
- Nu blev du förvånad, va’?
24. Vilka fyra personer vill du ska svara på de här frågorna?
Ingen, det var för många frågor. Men alla läsare kan känna sig utmanade om de själva vill.
”Även de semantiska problemen är lätta att identifiera men mycket svåra att lösa, och de sträcker sig från betydelsen av ord till betydelsen av en amerikansk nyhetsfilm för en ryss.”
Kommunikationsteorier, John Fiske
2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid?
En bokhylla
3. Vad var det senaste du såg på tv?
Sena Rapport.
4. Utan att se efter, gissa vad klockan är.
14.00 – rätt svar 14.01
5. Bortsett från datorn, vad hör du just nu?
”Varken byxor, rock eller skor” Två Taube och en Bellman sjunger Taube och Bellman
6. När var du senast utomhus och vad gjorde du då?
Igår kväll, promenerade hem från Stockholmsbussen
7. Vad tittade du på, innan du började svara på den här undersökningen?
Newsgator, för att se vilka av alla jag prenumererar på,som uppdaterat sina bloggar
8. Vad har du på dig?
Kläder
9. Drömde du något inatt? I så fall - vad?
Inget jag minns
10. När skrattade du senast?
Imorse när jag pratade med en kompis i telefon.
11. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu?
Anslagstavlor, gamla (hysteriska) löpsedlar jag tiggt åt mig från kiosken
12. Har du sett något konstigt på sistone?
Mannen som när han möter någon på gångvägen stannar och går baklänges fyra steg, åt höger fyra steg, framåt fyra steg, åt vänster fyra steg och sedan fortsätter rakt fram. Konstigt? Åtminstone annorlunda. Han besvärjer säkert någon inre oro.
13. Vad tycker du om den här utmaningen?
För många frågor.
14. Vilken var den senaste film du såg?
Falling down på video – igen.
15. Om du blev multimiljonär, vad skulle du köpa?
All möjlig sorts rolig teknik. Lägenheter åt alla i min närhet, som behövde.
16. Berätta något om dig själv som folk inte känner till.
Nä, vårdar mina hemlisar ömt.
17. Om du kunde förändra EN sak i världen, utan att ta hänsyn till politik och skuldkänslor, vad skulle det vara?
Religion skulle inte ha någon påverkan på politiken eftersom vi inte skulle ha några motsättningar mellan religioner när jag bestämt färdigt.
18. Tycker du om att dansa?
Ja
19. George Bush?
Nej
20-21. Vad skulle dina barn heta, pojke resp. flicka?
Har döpt färdigt.
22. Skulle du nånsin överväga att bo utomlands?
Ja, i ett något varmare land, när jag blir äldre.
23. Vad vill du att Gud ska säga när du kommer till pärleporten?
- Nu blev du förvånad, va’?
24. Vilka fyra personer vill du ska svara på de här frågorna?
Ingen, det var för många frågor. Men alla läsare kan känna sig utmanade om de själva vill.
Mina bilar
Inspirerad av Josephine som bloggar om bilar ibland, vill jag nu berätta om bilar jag ägt.
Den första var en ljusgul Fiat 127.
Den voltade jag med på väg från dagis till jobbet. Isig, ojämn vinterväg. Två små barn promenerade på vägen. Jag saktade ner, höll ut ordentligt för att ge barnen vingelutrymme, hjulen slog i den höga, isiga mittsträngen, bilen lyfte, sladdade hit och dit och for upp och över plogvallen och voltade. Hängandes upp och ner i bilbältet sträckte jag lugnt ut handen och vred av tändningen. Från baksätet där en arbetskamrat satt hördes ingenting. Överhuvudtaget var det väldigt tyst.
- Lever du? frågade jag.
- Ja, gör du? svarade hon.
Vi var helt oskadda, de promenerande barnen var oskadda men förskräckta. Bilen var inte sig lik och bedömdes sedermera vara enbart skrot.
Via släktingar fick jag sedan tag i en gammal vit Ford Escort.
En själlös bil som dessutom var bakhjulsdriven - inget för en sladdfobiker. Men jag körde barn och mat, mat och barn och en och annan julgran i den.
Blev oväntat och tillfälligt stadd vid kassa och började titta på bilar. Frågade min bilmekaniker om råd. Han la ut texten om den ena förnuftiga bilen efter den andra. Jag for runt och kollade men ingen av dem hade någon själ.
Så en dag så stod den där på en bilfirma. Bilen med själ.
Jag åkte ut till min bilmekaniker och berättade om alla de förnuftiga bilar jag tittat på - han nickade gillande- och se'n sa jag:
- Vad säger du om Lancia Abarth, då?
Den vänlige mannen stelnade och ett uttryck av den yttersta avsmak spred sig över hans ansikte. Han väste:
- Den bilen skulle aldrig fått passera italienska gränsen!
Det var ingen hejd på alla de fel en Lancia Abarth var behäftad med. Fuskbygge i alla dess delar och hopplös att jobba med och krocksäkerheten var större om man frontalkrockade med en buss när man åkte spark.
Men nu var ju bilen med själ där på bilfirman just en liten Lancia Abarth, 70 hästars motor, 700 mil hade den gått och så var den svart och alldeles blank och slutligen hade den Arvingens initialer som nummerplåt.
Naturligtvis åkte jag och köpte den!
När vi rullade ut från bilfirman sa jag till Humphrey, som det visade sig att han ville heta:
- Nu ska du hålla tills Arvingen tagit studenten.
Tre månader efter studentfirandet, 16 (sexton!) år efter inköpet sålde jag Humphrey. Det kom 10 000:- mellan mig och besiktningen så det var dags att ta farväl.Under alla 16 åren fixade min bilmekaniker alla fel som uppstod trots sin motvilja mot bilmärket. När jag sålde bilen och skulle köpa en annan, sålde han dock sin verkstad och började köra buss.
Den första var en ljusgul Fiat 127.
Den voltade jag med på väg från dagis till jobbet. Isig, ojämn vinterväg. Två små barn promenerade på vägen. Jag saktade ner, höll ut ordentligt för att ge barnen vingelutrymme, hjulen slog i den höga, isiga mittsträngen, bilen lyfte, sladdade hit och dit och for upp och över plogvallen och voltade. Hängandes upp och ner i bilbältet sträckte jag lugnt ut handen och vred av tändningen. Från baksätet där en arbetskamrat satt hördes ingenting. Överhuvudtaget var det väldigt tyst.
- Lever du? frågade jag.
- Ja, gör du? svarade hon.
Vi var helt oskadda, de promenerande barnen var oskadda men förskräckta. Bilen var inte sig lik och bedömdes sedermera vara enbart skrot.
Via släktingar fick jag sedan tag i en gammal vit Ford Escort.
En själlös bil som dessutom var bakhjulsdriven - inget för en sladdfobiker. Men jag körde barn och mat, mat och barn och en och annan julgran i den.
Blev oväntat och tillfälligt stadd vid kassa och började titta på bilar. Frågade min bilmekaniker om råd. Han la ut texten om den ena förnuftiga bilen efter den andra. Jag for runt och kollade men ingen av dem hade någon själ.
Så en dag så stod den där på en bilfirma. Bilen med själ.
Jag åkte ut till min bilmekaniker och berättade om alla de förnuftiga bilar jag tittat på - han nickade gillande- och se'n sa jag:
- Vad säger du om Lancia Abarth, då?
Den vänlige mannen stelnade och ett uttryck av den yttersta avsmak spred sig över hans ansikte. Han väste:
- Den bilen skulle aldrig fått passera italienska gränsen!
Det var ingen hejd på alla de fel en Lancia Abarth var behäftad med. Fuskbygge i alla dess delar och hopplös att jobba med och krocksäkerheten var större om man frontalkrockade med en buss när man åkte spark.
Men nu var ju bilen med själ där på bilfirman just en liten Lancia Abarth, 70 hästars motor, 700 mil hade den gått och så var den svart och alldeles blank och slutligen hade den Arvingens initialer som nummerplåt.
Naturligtvis åkte jag och köpte den!
När vi rullade ut från bilfirman sa jag till Humphrey, som det visade sig att han ville heta:
- Nu ska du hålla tills Arvingen tagit studenten.
Tre månader efter studentfirandet, 16 (sexton!) år efter inköpet sålde jag Humphrey. Det kom 10 000:- mellan mig och besiktningen så det var dags att ta farväl.Under alla 16 åren fixade min bilmekaniker alla fel som uppstod trots sin motvilja mot bilmärket. När jag sålde bilen och skulle köpa en annan, sålde han dock sin verkstad och började köra buss.
Sonettmaskinen
Läser tidningar på nätet. Upprörs hit och dit över allt möjligt. Man borde blogga... men om vad? Bojkotta fotbollsVM? 12-åring våldtagen på vägen till skolan - av ett UNGDOMSGÄNG bestående av killar OCH tjejer? JAG ORKAR INTE!
Klickar vidare.
På DN:s kultursidor avdelning böcker hittar man långt ner till höger Sonettmaskinen. Där kan man knåpa ihop sin egen sonett med hjälp av meningar som slumpas fram. En sonett är en fjortonradig rimmad dikt som lyder under stränga formkrav. Den första sonettdiktaren uppges vara 1300-talsfilosofen och poeten Petrarca.
Över 6 miljarder varianter lär det gå att få till med hjälp av sonettmaskinen. En sorts kultursudoku att fördriva tiden med när verkligheten står en upp i halsen. Här nedan följer min slumpsonett.
Vad snabbt ens liv helt plötsligt kan forcera!
Nu har man tid att göra mycket mera
Kan någon enda människa förklara!
Klickar vidare.
På DN:s kultursidor avdelning böcker hittar man långt ner till höger Sonettmaskinen. Där kan man knåpa ihop sin egen sonett med hjälp av meningar som slumpas fram. En sonett är en fjortonradig rimmad dikt som lyder under stränga formkrav. Den första sonettdiktaren uppges vara 1300-talsfilosofen och poeten Petrarca.
Över 6 miljarder varianter lär det gå att få till med hjälp av sonettmaskinen. En sorts kultursudoku att fördriva tiden med när verkligheten står en upp i halsen. Här nedan följer min slumpsonett.
Vad snabbt ens liv helt plötsligt kan forcera!
Men självmord vill man inte alls begå
Det är alls inte tid än för ridå
Man har en lya där man kan kampera
Nu har man tid att göra mycket mera
Det mål man har i sikte ska man nå
Men vänta, vad är det som krånglar så?
Ens kropp, ens minne allt tycks haverera
Ens kropp, ens minne allt tycks haverera
Kan någon enda människa förklara!
Än finns det plats för vin och romantik
Man saknar pengar, liksom lust att spara
Man får en filt. Man tuggar på en flik
Man hävdar att man luffat i Sahara
Man tvingas hålla ut tills man blir lik
Länkning Galore
Sundsvalls Tidning har en artikelserie om hemlösa.
När jag läste första artikeln förvånades jag över hur många länkar som fanns inlagda i artikeln. Vart och vart annat ord var länkat till något. Imponerande arbete, vilken satsning på fördjupning av ämnet, tänkte jag förstrött.
Men när jag läst klart och började kolla länkarna så gick länkarna till tidningens eget arkiv där man kunde hitta artiklar som innehöll just det ordet utan koppling till ämnet "hemlösa". Lite grand som Wikipedia funkar. Men i ST får man inte någon förklaring till orden utan kommer till nya artiklar som innehåller ordet. Det kan ju i och för sig vara intressant att följa andra tanketrådar som krupit fram i huvudet under läsning men jag är fortfarande förvånad över vilka ord som länkats. Ta denna mening som exempel:
Fast nu har Eva och Åke nästan lyckats få fatt på en lägenhet. Med Åkes pension kan de klara hyran.
Lägenhet och pension kan jag förstå att man kan vilja söka vidare på, men "fatt"?
Artikelsöket landade på en kort sportnotis där Brynästränaren Leif Boork säger:
- Men efter Timrås 2- 1-mål tycker jag aldrig att vi har någon riktig chans att gå i fatt.
Mao en annan betydelse av ordet fatt.
Jag fattar inte nyttan av detta länkraseri.
Uppdaterat:
Ett förtydligande - jag förstår hur det går till. Jag undrar över nyttan av det.
När jag läste första artikeln förvånades jag över hur många länkar som fanns inlagda i artikeln. Vart och vart annat ord var länkat till något. Imponerande arbete, vilken satsning på fördjupning av ämnet, tänkte jag förstrött.
Men när jag läst klart och började kolla länkarna så gick länkarna till tidningens eget arkiv där man kunde hitta artiklar som innehöll just det ordet utan koppling till ämnet "hemlösa". Lite grand som Wikipedia funkar. Men i ST får man inte någon förklaring till orden utan kommer till nya artiklar som innehåller ordet. Det kan ju i och för sig vara intressant att följa andra tanketrådar som krupit fram i huvudet under läsning men jag är fortfarande förvånad över vilka ord som länkats. Ta denna mening som exempel:
Fast nu har Eva och Åke nästan lyckats få fatt på en lägenhet. Med Åkes pension kan de klara hyran.
Lägenhet och pension kan jag förstå att man kan vilja söka vidare på, men "fatt"?
Artikelsöket landade på en kort sportnotis där Brynästränaren Leif Boork säger:
- Men efter Timrås 2- 1-mål tycker jag aldrig att vi har någon riktig chans att gå i fatt.
Mao en annan betydelse av ordet fatt.
Jag fattar inte nyttan av detta länkraseri.
Uppdaterat:
Ett förtydligande - jag förstår hur det går till. Jag undrar över nyttan av det.
