En liten tant

Idag har jag rest till och från Uppsala med Upptåget, en förbindelse som tillkommit genom att länstrafiken i två län samarbetar. Billigt i jämförelse med SJ, stannar i alla samhällen på vägen och tar trots det bara drygt en timme – därför mycket populärt.

På platsen bredvid mig damp det ner en annan liten tant. En mycket ofärdig kvinna i 80-årsåldern. Vi hjälptes åt att böka in hennes rullator mellan säten och folk. Se’n började hon att prata. Hon fortsatte att prata hela vägen till Gävle. Om stort och smått, om barn och barnbarn, om sitt tidigare yrkesliv, om trakten vi färdades genom (född och uppvuxen och levt hela sitt liv i norduppland). Så började hon berätta om sina resor.

Varje år köper hon seniorårskort på Upplandstrafiken och se’n skalar hon runt på bussar och tåg i hela Uppland.
– ­ Det blir ju så långsamt att bara sitta hemma.

Men tanten var ingalunda en ensam människa. Nej, full rulle på det sociala livet med familjen och de vänner som finns i livet.

- Men du vet, halva min skolklass har dött undan. Och många andra är så skröpliga och gamla.

En favoritresa är att ta bussen från hemorten XX till Östhammar. Där byter hon till en annan buss som går till Uppsala men kliver av i Gränby där det finns ett stort köpcentrum. Därefter tillbringar hon dagen där. Köper varm korv för 7 kronor, dricker gratiskaffe och provsmakar det som demonstreras för dagen i livsmedelsbutikerna och , förstås, pratar med folk. Mot slutet av dagen handlar hon lite, tar bussen till Östhammar och byter till bussen som går hem.
Andra dagar åker hon till Uppsala och kostar på sig lunch på restaurang och går sedan i affärer och… ja, just det pratar med folk.

Begrunda nu att den lilla tanten har mycket svårt att gå och vilar tungt mot sin rullator när hon segar sig fram.

– Jaha, och nu ska du alltså till Gävle och hälsa på? undrade jag, eftersom hon meddelat att hon skulle åka hela vägen med mig.

– Nej, nej, jag ska hem till XX men jag åker till Gävle och vänder

– Stannar inte Upptåget i XX på vägen norrut?

– Jodå, men då kommer jag av på fel sida och måste gå en väldigt lång omväg för att komma till bussen som jag ska åka med. Men om jag åker ända till Gävle och vänder och åker tillbaka DÅ får jag kliva av på rätt sida och har bara en minuts promenad till bussen.

Omvägen till bussen berodde på att den korta vägen bestod av ganska långa trappor och de klarade inte den lilla tanten vare sig med eller utan rullator. Sådana tanter eller andra rörelsehindrade, har inte perrongarkitekten tänkt sig ska vara på resande fot.

Denna företagsamma lilla tant tyckte att jag var enastående duktig och begåvad som kunde använda en dator.
- Men det är klart, du är ju så ung du!

Relationen mellan media och bloggvärlden har i mina ögon genomgått en intressant utveckling. När inte alltför många bloggade pga att bloggverktygen inte var så superenkla att använda, när det alltså var en mindre och kanske mer IT-baserad skribentskara som var ute på nätet hade bloggandet en viss status. Det var människor som ansåg sig och ansågs vara med och t.o.m. före sin tid, som förstod att utnyttja de nya kommunikationsvägarna. Media bidrog till hyllningarna, om än lite förstrött.

Så kom själva revolutionen, de superenkla bloggverktygen som vem som helst lär sig använda på ingen tid alls. Gratis dessutom. Bloggandet exploderade. Media konstaterade roat att Svensson fått skrivklåda.

Samtidigt började alltfler media erbjuda kommentarsmöjligheter till artiklar på webben. Dessa kommentarsfora fyllda av gallsprutande anonyma kommentarer,är i mina ögon endast en variant på alla chatfora som finns ute på webben och av lika lite allmänintresse som dessa.

Men av någon anledning , antagligen listorna över besöksstatistiken på bloggarna i kombination med vikande upplagor för traditionell media, började bloggar uppfattas som ett av alla nya hot mot traditionell media. Särskilt krönikörsstatusen torde ha kommit i gungning.

Våldsamma kampanjer följde. Bloggarna beskrevs som antingen vildsinta , näst intill rättshaveristiska politiska insändare eller som dagboks- och kattbloggar. Bloggarna skrev alltså bara skräp, inget att fästa sig vid. Dessutom ansågs bloggare drivas av ohemul exhibitionism. Nästan lite skumt eller genant att ha en blogg.  Vem trodde man att man var?

Men intresset för att blogga svalnade inte av detta. Vad göra? Jo, media satsade på att låta sina anställda journalister blogga i sina tidningar. Som om bloggen som form i sig hade ett värde.

Jag anser att det är en rent korkad idé att låta journalister ägna arbetstid åt att skriva hafsiga, korta inlägg när de istället borde ägna sig åt fördjupning, källkritik och undersökande journalistik.

Parallellt med detta erbjöd både Aftonbladet och Expressen egna bloggverktyg vilket ger dem en massa reklam eftersom tidningens namn finns i bloggens URL. En ambition att äga bloggarna, enligt min mening. Aftonbladet köpte så Bloggportalen av bloggaren Sigge Eklund vilket gav honom en plats i blogghimlen och oss andra ännu en portal att registrera oss på – hos Aftonbladet.

Samtidigt på en annan plats i cybervärlden jobbar den idoge Johan med att gratis för oss andra tillhandahålla Nyligen, Intressant, Knuff, Bloggkartan och Bloggtips. Såvitt jag förstår har han inte någon ekonomisk uppbackning. Men han kanske inte har några kontakter som har tillgång kartan till de förunderliga mediaherrans vägarna i blogghimmelrik!

Nu har tjänsten Twingly dykt upp, en tjänst som kopplar media och bloggar som kommenterar artiklar till varandra. En märklig debatt har skymtat i bloggvärlden där man kritiserar bloggare som använder Twingly. Man menar att folk enbart kommenterar SvD och DN för att man vill ha fler läsare till sin egen blogg. Jaha, och?

Dessa ständigt återkommande gräl om hur fult det är att vilja ha fler läsare förvånar mig oerhört. Ofta tycker jag mig också se att de som gafflar mest om detta verkar ligga i mest för att rankas både här och där. Klart vi alla vill ha läsare. Sällan blir man väl som bloggare så lycklig som när man får kommentarer och får igång en diskussion på sin blogg. Dessutom finns det väl en massa andra saker att grubbla över när det gäller jakten på läsare – autosurf och annonsering som ger automatiska besökare och annat jag antagligen inte känner till men som genererar besökare men inte egentliga läsare på bloggen och får upp statistiken.

Twingly är intressant eftersom det kopplar blogginlägg till den kommenterade artikeln och på så vis i bästa fall bidrar till att ge fler synvinklar på ämnet. Visst finns det frågor att fundera på i samband med detta. Karin Rebas skriver om detta på DN i artikeln Mot en plattare värld.

Dock önskar jag att de traditionella medierna ska fundera över sina egna styrkor och svagheter och vad som skulle förmå fler läsare att prenumerera. Varför inte genomföra stora, långa enkäter om vad vi vill ha av våra tidningar? Jag tror inte vi skulle svara att vi vill ha fler journalistbloggar på tidningarnas webbsidor. (Jamen, alltså nu bloggar t.o.m. Carl-Otto Werkelid på SvD Kultur. Varför Carl-Otto? Jag tycker att det är ett allvarligt slöseri med din arbetstid).

Eftersom det bör vara skillnad mellan bloggare i allmänhet och journalister när det gäller förmåga att skriva och möjligheter att hitta nyheter då är väl det tidningarnas stora tillgång och som borde säkra deras fortlevnad om det används på ett seriöst vis.

 

Övertydlighetsinfo: Självklart kan journalister precis som adel, präster, borgare, bönder, lärare, busschaufförer, tidningsbud, advokater, överläkare, ambulansförare, pistvakter… m.fl. blogga men inte i sin ordinarie tjänst. På jobbet ska journalister ägna sig åt journalistik och det är de ju alla överens om att bloggande inte är.