Trafikdårar och tryckfrihet

Igår kampanjade dags- och kvällspressen för tryckfriheten. Media vill värna vår rätt att få VETA. Det tycker jag är utomordentligt bra. Tryckfrihet är en av grundpelarna i en demokrati.

Aftonbladets ledning uttalade sig med eftertryck om vilka mörkläggningskonsekvenser inskränkningar i tryckfriheten kan få. Ingen rapportering om kommande skandaler typ Skandia. Ingen möjlighet att luska ut vad politker döljer för oss. Och så vidare. Ni har RÄTT att få VETA, menade chefredaktören.

Javisst har vi det.

Men jag frågar mig om vi har rätt att veta vilka hastighetskameror som inte är riktiga hastighetskameror. Aftonbladets trafikredaktion skriver med förkärlek om var hastighetskontroller finns, var polisen har extra bevakning och vilka hastighetskameror som fungerar. Varför, frågar jag mig stilla. Egentligen är det väl fråga om att underlätta trafikbrottslig verksamhet - fortkörning?

Jag kör numera rätt ofta E4 sträckan Gävle -Uppsala. Några mil är motorväg men största delen av den 11 mil långa sträckan är kurvig och backig 90-väg. 70- och 50-sträckorna duggar dessutom tätt. Man kör rakt genom små samhällen där villaträdgårdarna ligger alldeles intill E4. Mycket trafik är det oavsett tidpunkt på dygnet.

Många håller hastighetsbegränsningarna och avstånden och trafiken flyter fint fast den är tät. Men alldeles för många kör som om de var ensamma på vägen. Mycket, mycket fortare än 90 och 70 och gör hysteriska, halsbrytande, livsfarliga omkörningar.

Det spelar ingen roll om de får möte, om det är backkrön eller kurva, om de möter en annan trafikdåre som kör om i mötande fil. De ska förbi. Helst vill de att alla andra ska ligga konstant ute på vägrenen oavsett om det är backe eller kurva dvs skymd sikt. Att det kan finnas bilar, traktorer (gott om jordbruk längs vägen), gående, cyklister ute på vägrenen bakom kurvan eller backkrönet är inte något som finns i deras föreställningsvärld.

Om man är dem behjälplig och går ut på vägrenen (om man har sikt framåt), saktar ner för att de ska komma förbi fort, vräker de sig förbi tätt intill, kastar sig in framför och tvärnitar för att få plats i luckan till framförvarande bil i den täta trafiken.

Är det för dessa trafikdårar som Aftonbladet skriver sina informativa texter med kartor och allt om var polisen kontrollerar och vilka kameror som funkar? Är det dessa trafikdårar som har RÄTT att VETA?

Värna tryckfriheten - ABSOLUT!
Men ta även ett samhällsansvar.

Så satt hon där

Så satt hon där, stadig som urberget, stilla som en tjärn en sommarnatt och lyssnade på allt som är nytt och fasansfullt för mig men som hon måste ha hört i många versioner genom alla yrkesår.

Aktivt lyssnande, övernaturlig känsla för när tystnad var påkallad och när ord behövdes för att hjälpa mig vidare.

Hon tog emot allt, visade empati och insikt, formulerade saker jag sagt på nya vis - hörde vad som låg under mina ordmassor - som gav en ny tanke som bar framåt.

Inget tröstande, inget daltande utan rak, ärlig kommunikation.

Så satt hon där, min nya samtalsterapeut!

Nu kommer den – chocken

Den värsta dramatiken är över och det blir alltmer vardag, en ny och annorlunda vardag med arbetsamma och tidskrävande nya inslag för Arvingen och vanmakt för oss andra, vanmakt inför själva skadan.

Den värsta dramatiken är över och det blir alltmer vardag och vännerna finns där, dag som natt. Vänskap grundad och underhållen sedan många år bär oss genom våra respektive livs dramer och trauman.

Den värsta dramatiken är över och det blir alltmer vardag och hyenorna sållas från vännerna. De som med lysande ögon deklarerar sitt enorma deltagande medan de kräver alltmer detaljer från själva olyckan. De som inte fort nog kan pinna iväg för att berätta för en egen bekantskapskrets på syjuntan, träningen eller annat – ha något intressant att delge, vara i centrum. De som sedan aldrig hörs av och erbjuder hjälp i den slitsamma vardagen.

Den värsta dramatiken är över och det blir alltmer vardag och nu kommer chocken för min del. Bilder, både verkliga och fantasifoster, blixtrar genom mitt huvud. Själva olyckan spelas som en film, en film baserad på det som berättats för mig. Om och om igen ”ser” jag bilen plöja av vägen, volta, Arvingen slungas ut. Telefonsamtalet på söndagsmorgonen; ”vi har din son här”.  Den läkarens röst skulle jag fortfarande känna igen. Bilden från akutmottagningen. Arvingens ögon, blicken i dessa älskade ögon. Olika skräckscenarior, bilder på vad som kunde ha hänt; död, förlamning- formligen forsar fram i huvudet. Mår fysiskt illa, har kväljningar mest hela tiden. Får ångest när jag lägger mig för att sova på kvällen. Svårt att andas. Har lampan tänd. Fryser så jag skakar. Har duntäcket på mig. Somnar till slut. Sover tungt och drömlöst. Vaknar tidigt. Bilderna kommer, ”filmen” spelas. Skuldkänslor dyker upp, skuld över att vara så översiggiven när vi haft sådan otrolig tur. Dagligen kan man läsa om andra som inte haft samma tur. Blir manisk – funderar över olika sätt att hjälpa i ett längre perspektiv, vad kan underlätta vardagen om det blir bestående men, söker på nätet efter information om nervskador, vill förstå, förstå, förstå, vankar omkring, suckar oupphörligt – det är som att luften inte räcker till. Irrationellt önskar jag att Arvingen var liten så jag kunde skydda honom mot allt. Fruktlösa tankar sprungna ur Skräcken som slår till och känns fysiskt i hela kroppen.

Jag är väl bekant med kriser och krisers förlopp så jag tänkte att jag nog borde ha någon form av professionellt stöd utöver allt annat stöd. Jag ringde till en mottagning och fick omedelbart en tid. Träffade en samtalsterapeut som la huvudet på sned och sneglade mot klockan var femte minut. Jag berättade om livet fram till nu (ett antal tunga saker)och vad som nu har skett, den stora lyckan över Livet och den stora olyckan för en musiker och hur jag mår.  
Då säger samtalsterapeuten:
- Mmmm, har du mött några besvikelser tidigare i livet?
Då hade jag alltså redogjort för mitt livs samlade elände och särskilt svårt för att uttrycka mig begripligt har jag inte, inte ens när jag är i kris.
Medan jag försökte fatta vad terapeuten sagt formulerade hon en ny fråga:
- Det här med musik – har det varit viktigt för er?
Detta frågar hon alltså efter att jag berättat om Arvingens alltmer framgångsrika musikverksamhet.