Tack för alla hälsningar och varma tankar.

Nästan en vecka har gått sedan telefonsamtalet. Telefonsamtalet som alla föräldrar fruktar. Något allvarligt har hänt ens barn.

Alla klichéer om att världen stannar, världen slits itu, man slutar andas, fryser till is – ja, alla dessa är sanna. Och världen som man dittills känt den, har ju förändrats i grunden.

Man färdas i tanken i en svindlande sekund längs skalan av Liv, Skallskador, Rygg – och nackskador, Ögonskador, Invärtes skador innan den uppringande läkaren säger vad det är frågan om. (Jag kommer av hänsyn till Arvingen inte att skriva om vad exakt det är som skett men det rör sig om en allvarlig ortopedisk och neurologisk skada med risk för bestående men.) Eufori och oändlig tacksamhet över att Arvingen lever, blandas med stark oro inför framtiden.

Se’n kommer kraften. Som det står i psalmen: ”Så som din dag så skall din kraft ock vara” ^{(Blott en dag ett ögonblick i sänder).}

Man står upp, klär på sig och far de många milen till där Arvingen befinner sig. Genom eld och vatten, över berg och dalar. Man möter Arvingen, man är stark, man talar med vårdpersonal, man ringer vänner från båda världarna, ens egen och Arvingens, man är stark och klok, möter andra människors chock, man sköter den administration som följer i spåren av sådana här händelser, man är kristallklar i huvudet, klarögd, torrögd och står på, man håller ihop. Man vet sedan tidigare att man måste äta, dricka, sova. Man far de många milen hem. Nästa morgon står man upp, klär på sig och far. Man håller ihop. Man väntar på olika delbesked. Man håller ihop. Man väntar på operation. Den svåra operationen. Man håller ihop. Dagarna går. Man åker de många milen fram och tillbaka. Man håller ihop. Operationsdagen infaller. Man väntar. Man får besked att den svåra operationen är över och Arvingen vaknat ur narkos. Vi är på andra sidan om skadetillfället så att säga. Nu är allt gjort som går att göra i dagsläget och det är nu kroppen som ska rehabilitera sig.

Man faller ihop. Kraften och tårarna rinner ut. Man är helt slut. Man måste låta det ha sin gång för att styrkan ska kunna återkomma. Idag går det att gråta och vara svag. ”Såsom din dag så skall din kraft ock vara”.

Det är lång väg kvar och läkarna utfärdar inga löften om utfallet av operationen.

Än en gång TACK för alla hälsningar. Trots att både jag och Arvingen har starka, goda nätverk i verkliga livet så betyder den värme och välvilja som ni tagit er tid att förmedla oerhört mycket.
Återkommer till bloggen när orken finns.

Sitter och grubblar på hur vuxenvärlden tänker när det gäller ungdoms/fritidsgårdar och barn och ungdomars tillvaro överhuvudtaget.

Här i vår kommun har vi ett trots allt fortfarande ett antal fritidsgårdar. De är öppna 3 -6 dagar/vecka. Såvitt jag förstår är de öppna mest på vardagskvällarna. Lördagar är det oftast stängt. Nu sägs det mig att de flesta är stängda över sommaren. (Omöjligt att verifiera uppgiften via deras webbplatser, urdåliga informationsytor.) Det kanske ser likadant ut i andra kommuner?

Någon gång under sommaren rapporterades det om kolloverksamheterna som numera allt oftare blir avgiftsbelagda med följden att inte vem som helst har råd att åka på kollo.

Flera rapporter visar att allt fler barn och ungdomar lever i fattigdom. Detta måste bl.a. innebära att de inte hålls med att bo  i sommarstugor eller på resor inom eller utom landet i någon högre utsträckning under sommaren. De vistas således i sta’n.

Vi kan också läsa om problem med gängbildningar runtom i landet. Gäng vars medlemmar oftast är i högstadieålder och t.o.m. yngre. Gäng som våldsamma och aggressiva drar runt på gatorna i jakt på någon att slåss med. Här i sta’n ska polisen satsa extra på att komma till rätta med detta problem. Att det behövs står utom tvekan.

MEN

Huru baklänges förfaller inte det? Att vi låter det gå så långt med nedrustningen av det förebyggande arbetet att det till slut blir polisen som måste hantera våra barn och ungdomar?

Ungdomsgårdar borde vara öppna torsdag t.o.m lördag under terminstid och alla veckans dagar under lovtid. Söndag till och med onsdag kunde man försöka sig på en revolutionerande idé om att förmå barn och ungdomar att vara hemma - hos sig själva eller varandra.

Dessutom borde gårdarna bemannas av ännu fler vuxna. Kolloverksamhet och andra typer av läger borde återupprättas, eventuellt moderniseras till formen, och erbjudas gratis.

Det föreligger en svårighet i att definiera vem som ska erbjudas eftersom vi inte kan tillstå att folk har olika mycket pengar, att vissa är mer i behov av det offentligas stöd. Men tills vi löst den ekonomiska jämlikheten för alla vuxna kanske vi ändå kan tänka ett tag på de barn som har sin uppväxt just nu i fattigdom.

Individen uppvisar ett ihärdigt mönster av grandiositet (i fantasi eller beteende), behov av beundran, brist på empati, börjar i det unga vuxenlivet och finns i varierande samband indikerat av fem (eller fler) av följande:

1. Har en grandios självbild (t ex överdriver framsteg och talanger, förväntar sig att bli betraktad som överlägsen ).
2. Är besatt av fantasier av obegränsad framgång, makt, briljans, skönhet, eller perfekt kärlek.
3. Tror att han eller hon är "speciell" och unik och kan bara bli förstådd av eller bara borde umgås med andra speciella eller högstatuspersoner (eller -institutioner).
4. Kräver stor beundran.
5. Har oresonliga förväntningar på speciella förmåner eller instant respons på hans eller hennes förväntningar.
6. Är interpersonellt exploativ, det vill säga utnyttjar andra för att uppnå sina egna mål.
7. Brist på empati; är ovillig att känna igen eller identifiera sig med andras känslor och behov.
8. Är ofta avundsjuk på andra eller tror att andra är avundsjuka på honom eller henne.
9. Uppvisar arrogans, hotfulla beteenden eller attityder.

Dementi

Ovanstående uppdrag kan man direkt ansluta sig till. Att hysa dessa åsikter är lätt. Men det blir helt andra bananer att hantera när man har ett klassrum fullt av rebelliska tonåringar där vissa inte alls delar åsikten om alla människors lika värde. DET borde lärarutbildningen lära ut – hur man gör då!

Så tacka fasen för att lärarna tycker att de är dåligt rustade för allt möjligt som de möts av i dagens skola. Men att utifrån det hävda att många lärare är homofober och sprider sina egna fördomar till eleverna tycker jag är en kränkning av en hel yrkeskår.

Men… samtidigt menar jag bestämt att var och en som överväger att bli lärare, söker in på lärarutbildningen eller redan arbetar som lärare har ett enormt eget ansvar för att fundera över vad det yrket och utövningen av detsamma innebär. Att sätta sig själv in i uppdraget om ingen annan är en behjälplig. För vems skull är man där? Vilka är eleverna? Det är inte svårt att göra skojiga lektionsupplägg och klara av den delen av undervisningen. Det svåra är att vara en bra vuxen som står pall för vilka frågeställningar som helst. Var och en som utbildar sig till eller arbetar som lärare måste personligen omfatta innebörden av följande hisnande vackra formulering av vad skolans uppgift och därmed lärarnas är:

"Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet."
                                            ^{ur Läroplanerna för grundskola och gymnasium}

Briggen Gerda från Gävle lyckades nyligen gå på grund under sin PR-resa i svenska farvatten. Dessbättre utan större skador på den nyss färdigställda kopian av gamla Gerda, numera Gävles stolthet. Briggen Gerda som sjösattes 1869 sänktes aktivt av ägarna som då var Gävle kommun genom att hon 1959 släpades ut på redden utanför Gävle, sprängdes och brändes för att sedan sjunka till botten. Detta föregicks av en kamp för att bevara detta gamla fartyg som ett museifartyg men de styrande såg inte något värde i den gamla båten. Nu, många pengar och mycket arbete senare, seglar nya Gerda.

Denna hållning gentemot det förflutna går igen på så många områden. De stora och omfattande rivningarna av stadskärnor under 1950-talet är ett sådant. Jag kan till en del förstå den bevekelsegrund många hade då. Man ansåg att man rev fattigSverige och gav plats för moderna bostäder och kontorsbyggnader som skulle ge oss alla ett välstånd utan dess like. Om än inte eftertankens kranka blekhet drabbat beslutsfattare och andra, så är det ändå många som tycker att vi gjorde oss av med alltför mycket. Enskilda förkämpar har på flera håll i landet räddat kvar stora delar av det som vi nu tar som en självklar del av kulturarvet. Försök riva Gamla Stan i Stockholm idag t.ex.

Dessa materiella kulturvärden kan ibland, som i fallet med skeppet ovan, återuppbyggas så vi åtminstone får se hur de kunde ha tett sig även om det historiska värdet är borta. Men när det gäller det mer immateriella kulturarvet är det svårare att återuppbygga något om sådana skepp sänks av nutida rivningsivrare i form av kulturtyckare som drivs av sin egen åsiktshysteri och allergi mot just kulturarv.

Förkastandet av tidigare generationers kulturgärningar inom konst, litteratur och musik är vad jag menar med att spränga och bränna skepp på det immateriella området. Till dessa rivningsivrare och skeppsänkare räknar jag sådana
* som menar att det inte finns något värde i att tillägna sig klassiker,
* som menar att hip-hop-texter har ett större värde än tidigare visdiktares texter ,
* som föraktar hantverket och kunskapen i att faktiskt kunna måla konkret/ skriva
   språkligt korrekt/ kunna använda  versmått,
* som dömer ut nutida utövare som arbetar i en äldre tradition,
* som hånfullt förfäktar att rimmad vers är förlegat och töntigt,
* som stöder allt som är nytt bara för att det är nytt,
* som inte fattar att gammalt och nytt länkar i varandra,
* som inte inser att spår till det nya finns att hämta i det gamla,
* som inte begriper att vissa saker faktiskt är odödliga och i sig självt har bäring även på nutid även om det skapades för 50, 100 eller 500 år sedan och även om det åstadkoms av män.

Därmed har jag inte sagt att endast det gamla ska räknas. Det jag säger är att inte bara det nya ska räknas.

Detta var mitt bidrag till skrivarcirkelns massdeltagande på ämnet Sänka skepp.