En liten tant

Jag som inte är någon bekännande feminist ( och här kommer den övertydlighet som Internet tycks fordra: är varm förespråkare och näst intill enpersonsgerilla för jämställdhet, jämlikhet och rätten att vara den man är för båda könen)…

Jag verkar vara den enda kvinna i hela världen som retat upp mig på Coelhos manschauvinistiska berättelse om männen och pojkarna som drar ut i världen för att söka skatten/sanningen medan kvinnorna och flickorna ska gå kvar hemma och vänta på att mannen/pojken kommer tillbaka upplyst och självförverkligad.

När jag vågat mig på att framföra denna synpunkt till Coelho-frälsta medsystrar har jag mötts av tomma blickar och därefter skarpa uttalanden som att:

I mitt förra inlägg om att vars och ens helvete är lika hett pläderar jag för lyssnandet som en medmänsklig insats vi alla kan göra. Visionary Soul kommenterade klokt att för de som fastnat i sitt eländesprat blir kanske den typen av stödjande lyssnande fel som förhållningssätt. Ja, absolut. Men gnällspikar och självutnämnda offer är en annan fråga. Min erfarenhet är dessutom att det ofta är just gnällspikar och självutnämnda offer som förmenar andra rätten till deras sorg och krisbearbetning.

När en människa berättar för första, andra, femte gången (OBS! Jag menar inte att fem gånger är ett absolut mått att hålla sig till) om sitt lidande, kan man inte veta om det är en gnällspik, ett självutnämnt offer man har framför sig. Därför måste man lyssna en stund menar jag, om man vill göra en medmänsklig insats. Men rätt snart upptäcker man om personen ifråga är en gnällspik som bara vill klaga på precis allting och/eller ett självutnämnt offer som näst intill njuter av att visa upp sitt elände och aldrig någonsin skulle få för sig att vidta åtgärder för att lösa sin situation.

När jag var yngre var jag ett lätt offer för den sortens personer. Jag lyssnade och lyssnade och tog mig aldrig ur den kletig väv av tårar, projicering av skuld och anklagelser som skickligt vävdes runt mig. När jag någon gång lyckats slita mig sprang jag rätt i armarna på en ny gnällspik som vävde sitt nät. Så där höll jag på.  Till slut var det jag som mådde sämst!

Numera klarar jag mig rätt bra i möten med gnällspikar och självutnämnda offer. Jodå, jag lyssnar till en början men när jag är på det klara med att det handlar om gnäll och offerroller övergår jag till min Björnemetodik.

Jag började tillämpa den efter att många gånger ha studerat björnen Björne på tv under Arvingens uppväxt. Jag ställer en fråga till den klagande. Samma fråga om igen. Samma fråga hela tiden. Alltid lika vänligt intresserad.
Frågan är:
”Hur menar du då?”

Frågan tvingar den andre att utveckla sitt resonemang. När man bara har gnäll att komma med tryter orden ganska snart. Så fort de sagt något så frågar jag alltså snällt och vänligt igen:
”Hur menar du då?”.

Dessa samtal slutar alltid med att gnällspiken kommer på att den har något viktigt att göra och därför måste gå. Därefter vill de aldrig mer beklaga sig inför mina öron. Men kanske, kanske kan ändå frågan ”Hur menar du då?” bidra till någon liten ökad självinsikt hos gnällspiken.

Frågan kan vara användbar även i samtal med människor som inte är självutnämnda offer. Den som får frågan måste fundera över vad den faktiskt menar.

Överlag tycker jag ändå att problemet med att vi lyssnar för lite på varandra är större än hanteringen av gnällspikarna. Kanske är det så enkelt att de aldrig blivit lyssnade till under hela sitt liv och därför fastnat i ett malande och ett klagande som den enda möjligheten att få en stunds mental lättnad?
 
 
 

Idag har jag lyssnat till fyra olika eländesbeskrivningar. Fyra människor som upplevde att livet är tungt och svårhanterligt.

I det ena fallet gällde det en nyligen genomförd renovering av bostaden som när allt var klart, visade sig ha utförts på sätt som nu gör att golv spricker, vvvs-installationer inte funkar med mera i den stilen och ovanpå det hade bilen gått sönder på ett kostsamt vis. Ännu mer jobb och massor av pengar fordras för att få allt i ordning. Åsså var de små barnen förkylda igen.

I det andra fallet rörde det sig om en person som halkat och brutit handleden, komplicerat brott och ont och besvärligt.

Det tredje fallet handlade om en äkta hälft som gått bort, visserligen för något år sedan men livet var tungt allt sedan dess.

I det fjärde fallet fick jag höra en hemsk och sorglig berättelse om en ung människas plågsamma sjukdom och slutligen nyligen inträffade bortgång.

Så lätt det skulle vara att vifta bort den första berättelsen med att det är världsliga ting. För det är det ju. Berättelsen om svårigheterna med att hantera en bruten handled är också ganska trivial. Handledsbrott är ymnigt förekommande särskilt vintertid. 20 000 handledsbrott/år. (Ifjol ingick jag i den statistiken) Ett fall för ortopedins löpande band. På sitt sätt också en världslig sak. Att en äkta hälft går bort och den andre blir ensam kvar är naturligtvis svårt men också livets gång. Men på eländeslistan ligger det nog ovanför en renovering. Döden avslutar allt världsligt och livet som vi dittills känt det är över. Man måste omorientera på alla sätt. Att förlora ett barn, även ett vuxet barn, är i min värld det mest fruktansvärda som kan drabba en människa. I jämförelse med det blir allt annat smått.

Men är det riktigt, ur ett mänskligt perspektiv, att göra jämförelser av elände när en människa berättar om sin nöd? Jag tycker att vi människor har en stark benägenhet att göra sådana jämförelser och döma ut hur stort lidande andra har rätt att känna.

Min hållning är att vars och ens helvete är lika hett. Var och en som lider har det jobbigt och vilken rätt har vi som står utanför att göra jämförelser och utdöma vem som har rätt till sitt lidande och förståelse för detsamma? Jag menar – i jämförelse med till exempel hur folk har det i Irak skulle inte en enda människa i Sverige ha rätt att tycka att livet är svårt, oavsett vilka sjukdomar eller annat som drabbat en.

Det är viktigt att lyssna när människor behöver tala om sina svårigheter. Det är viktigt att ge lite tid. Jag har kommit fram till att det bästa jag som medmänniska kan ge, är att visa att jag  accepterar deras upplevelse och inte ställer den i  relation till allt annat som kunde ha hänt som skulle kunna vara så mycket värre och jag kommer inte med käcka tillrop avsedda att trösta.

Grejen är att människor som lider egentligen inte är ute efter tröst. De är oftast inte heller ute efter goda råd. De är definitivt inte ute efter att få förklarat för sig att det finns de som har det värre. Människor som lider är ute efter att bli lyssnade till och möta respekt för sina känslor och sin upplevelse. Man behöver det för att orka fortsätta hantera sin situation – oavsett om det gäller världsliga svårigheter eller sjukdom och död. Som medmänniska behöver man alltså egentligen bara lyssna en stund och bekräfta att man hört och förstått att det är tungt. Jag tror att om vi orkar lyssna mer på varandra så bidrar vi till ökad folkhälsa och får ett mänskligare samhälle.
Vars och ens helvete är lika hett.

Min hittills enda riktiga närkontakt med persiska mattor ligger en del år tillbaka i tiden. Under en charterresa till sol och bad deltog jag i en organiserad utflykt till en stad fylld av försäljare i såväl enskilda butiker som basarer. Anledningen till att jag åkte med, jag som inte är intresserad av shopping, var att huvuddelen av utflykten skulle ägnas åt en antik stad som nyligen börjat grävas ut. Ett annat, kortare, inslag i utflykten var ett besök hos en matthandlare. Efter att i stekande sol (52 grader varmt) ha beundrat de antika lämningarna av en kulturellt högtstående stad for vi trötta och törstiga in till den nutida staden för att besöka matthandlaren.

Vi, de aningslösa turisterna från norden, fördes av vår guide i ett högt tempo längs slingrande gränder till ett anonymt hus med en lika anonym dörr. Hastigt  föstes vi in genom dörröppningen och förblindade av mörkret som rådde där inne försökte vi orientera oss. Så tändes lyset och vi såg mattor, mattor, mattor varthelst vi såg. Mattorna hängde från taket, var enorma och skapade smala korridorer som i sin tur bildade en labyrint. En soligt leende man dök upp och bjöd oss att följa honom genom labyrinten. Luften var tung av obekanta aromatiska dofter. Vi trevade oss fram i halvmörkret mellan dyrbarheterna .

Till sist nådde vi labyrintens mitt. Ett rum vars väggar bestod av mattor, mattor, mattor öppnade sig. Vi bjöds att slå oss ner på de låga bänkar som löpte längs rummets kanter. Den solige mannen knäppte med fingrarna och från ingenstans uppenbarade sig ett par tystlåtna kvinnor som serverade oss alla te i små glaskoppar. Teet doftade och smakade äpple. Under tystnad betraktade den solige oss, en i taget. När han så inspekterat auditoriet knäppte han på nytt med fingrarna. En av de hängande mattorna veks undan och där bakom satt en liten kvinna och knöt mattknutar på en varp uppspänd på en träram. Vi bjöds att komma närmare och beundra de flinka fingrarna som knöt de särskilda knutarna i högt tempo.

Den solige informerade om att persiska salongsmattor ofta har mellan 250.000 och 600.000 knutar/ m², men kan ha ända upp till 900.000.

Vi bjöds att återta våra platser. Mannen knäppte med fingrarna. Mer te serverades. Mannen betraktade oss värderande och knäppte återigen med fingrarna.

Då började mattshowen. Som blixtsnabba andar kom och gick människor så snabbt att vi knappt hann registrera deras närvaro. Var och en medförde en matta som med konstfärdiga grepp liksom flög upp i luften och landade mitt på golvet. Det var ett fyrverkeri av glänsande färger och  invecklade mönster. Aaaahhh! Oooohhhh! Ååååhhh!
Så var det över.

Den solige bugade och tackade för vår uppmärksamhet och inbjöd oss att titta närmare på mattorna. De som förevisat mattorna hade nu återvänt till rummet och stod tysta uppradade efter väggarna. Vi i publiken drog oss tveksamt in mot matthögen i mitten. Försäljarna kom närmare. Plötsligt hade den solige med små gester genomfört en avskiljning av oss, likt hur boskapsskötare skiljer ut vissa djur ur en hjord. De turister som såg ut att vara stadda vid kassa fann sig omringade av försäljare som blixtsnabbt bläddrade bland mattorna och återigen förevisade de olika objekten. Jag och andra som antagligen bedömdes som lågbudgetturister föstes åt sidan.

Jag ställde mig i dunklet bland mattorna och iakttog ett medelålders par som fingrade på en väldigt stor matta. Den solige tog över från den förevisande försäljaren och talade sig varm för denna matta. Turisterna började känna sig alltmer trängda och kom med invändningar mot priset. Den solige sänkte priset med 5000 för varje invändning. Till sist kostade den jättestora mattan strax under 10 000 kr.

Då kom paret på den ultimata ursäkten för att inte genomföra köp, de skulle ha svårt att frakta hem mattan på flyget och sedan på tåget hemma i Sverige. Ånej, det skulle inte vara något problem. Den solige knäppte med fingrarna och en väska c:a 80 x 50 cm materialiserades. Två män dök upp och vek snabbt och konstfärdigt ihop den stora mattan och fick ner den i väskan.

När paret fortfarande tvekade mulnade den solige och började se sig om efter andra presumtiva köpare. Han fick syn på oss lågbudgetturister där vi stod och tryckte mellan mattorna. Solskenet återtog sin plats i hans ansikte och han började gå mot oss. Likt skrämda harar kastade vi oss in bland de upphängda mattorna och trevade oss fram i halvmörkret. Bakom oss hörde vi hur den solige knäppte med fingrarna. Vi tappade riktningen och stötte bara på nya mattkorridorer. Paniken låg på lur och scener från gamla Bond-filmer trängde sig på. Tänk om vi aldrig hittade utgången!

Så dök en av de teserverande kvinnorna upp framför oss. Tyst vek hon undan en matta och där, där var en dörr. Vi tumlade ut i solskenet och hamnade mitt i en del av basaren där man sålde väskor. Strax var vi omringade av försäljare som förevisade den ena väskan efter den andra. Utan en blick på varorna marscherade vi ut ur basaren, lyckades orientera oss och tog ut riktningen mot bussen.

Minnesbilderna från den antika staden har nästan suddats ut av denna mattvariant av ”Little shop of Horrors”.  

Det var mitt ämne i Skrivarcirkeln, överlämnat av Josephine.
Nytt ämne från mig till Inga Magnusson: Hattar