En liten tant

Rotar i julpyntslådan och får tag i en gammal julgransprydnad som väcker två barndomsminnen. Det är en liten, röd glastrumpet som på den tiden då det begav sig, även gick att få ljud ur när man blåste i den. Ett disharmoniskt ljud typ såna där tutor som hos Buttericks kallas ”blåsormar”.  Minnena som dyker upp rör en jul för nästan 50 år sedan då jag var 4-5 år gammal.

Min mor och min syster, då i 17-årsåldern, pyntade huset inför julaftonen och av någon anledning var de överens om att lillasyster inte skulle delta i själva pyntandet. För att hålla mig borta från granen fick jag låna glastrumpeten ”Trumspreten” som jag kallade den. Jag tutade glatt och intensivt men ganska omgående tröttnade de på min konsert och tog trumspreten och satte den HÖGT uppe i granen så jag inte skulle kunna ta ner den. Jag minns fortfarande hur besviken jag blev. När de hade klätt granen färdigt övergick de till att lägga ut juldukar och sätta upp bonader och inte heller i det arbetet fanns det utrymme för en lillasysters ivriga små händer. När allt var klart stängdes dörren till vardagsrummet och min syster försvann in på sitt rum och mamma gav sig ut på en promenad tillsammans med sin bror. Kvar var jag, med oförlöst julpyntslängtan i mitt lilla barnabröst.

Denna längtan måste tillfredsställas. Vad göra? Jo, jag tog alla julkort som kommit till familjen, de var snyggt samlade i ett stort rött tyghjärta som hängde i hallen, letade fram tuben med Karlssons klister, kröp in under köksbordet och limmade fast alla julkort på väggen under bordsskivan. Blev riktigt snyggt och mycket juligt.

Därefter gick jag in i det julstängda vardagsrummet och inspekterade granen. Jag räknade ut att om jag drog i den högst belägna gren som jag nådde till skulle granen böja sig och jag skulle kunna få tag i trumspreten.

Så jag drog. Granen böjde sig. Men jag hade inte räknat med att den skulle väga över och falla. Vilket den gjorde. Granen, en riktigt stor en, föll rakt över mig och landade klirrande och krasande på parkettgolvet. Alla kulor var av glas och efter min insats var de icke mer. Själv stack jag upp mitt bland alla grenar och hade snabb som en vessla lyckats fånga trumspreten under granens färd mot golvet. Triumferande höjde jag handen med trumspreten och log… tills jag såg ut genom altandörrens fönster och mötte min mors blick. Hon hade just återvänt från promenaden när hon fick bevittna julgranens fall.

Jag har inte några minnen av att jag blev bestraffad för mina tilltag. Snarare har jag fortfarande minnen av en känsla av triumf över att ha överlistat min julnjugga familj.

Halsontet visade sig vara halsfluss. Måttlig feber, ingen snuva, nästan ingen hosta men J*VLIGT ONT och OTROLIGT KLEN.

Äter penicillin, dricker enorma mängder te, ligger inlindad i filtar i soffan och ser på tv. Den ena tv-serien efter den andra. Det är gott om sjukhusserier har jag märkt. House, Scrubs, Grey's Anatomy, Cityakuten t.ex.

Ett återkommande inslag i de amerikanska sjukhusserierna är problemen med att ha privatägda sjukhus och privata sjukvårdsförsäkringar. Det stora landet i väster har problem med sin ojämlika sjukvård och det vill Alliansen att svenskarna också ska ha.

I det senaste avsnittet av House (serien om The Wizard of Oz goes überdiagnostiker) räddade House livet på en kvinna som turligt nog hade gott om försäkringar och därmed råd att säga ja till en datortomografi som var enda sättet att upptäcka vad som felades henne.

(Ett senkommet men djupt känt tack till landstinget Gävleborg för de flerfaldiga datortomografier som gjordes när jag höll på att stryka med häromåret och ingen visste vad jag led av)

Sjukhuset där House arbetar fick under tiden en enorm donation från en rik knös som även krävde att bli styrelseordförande. Knösen ville lägga ner olönsamma avdelningar och vilka som var olönsamma bedömdes enbart efter patientflödet. House räddar en patient i veckan på sin superavdelning. Gissa om han ligger illa till?

Jag önskar Göran Hägglund och hela Alliansen en ordentlig släng av halsfluss och ordinationen att se alla sjukhusserier som finns. Kanhända kan dramatiseringar förklara problematiken runt de privatägda sjukhusen när nu inga argument tycks hjälpa.

House går f.ö. på TV4, en reklamfinansierad kanal och torde därför inte kunna ses som lömsk bolsjevikisk propaganda av infiltratörer från yttersta vänstern.