Lars Anders Johansson Vingklippt finns att köpa på CDON
Nu kan man köpa Lars Anders Johanssons debutalbum "Vingklippt" via CDON på nätet.
Här ligger länken till butiken.
För att undvika att köpa grisen i säcken kan man med fördel läsa senaste recensionerna här nedan. Fet stil i texten är min redigering. ;-)
Publicerad 2007-09-20
Plattan andas inspiration och spirituell spelglädje
Lars Anders Johansson visar redan här på debuten att han hör till landets unga viselit. Tillsammans med ett gäng "folkmusiker" har han fått till en härlig platta som rakt igenom andas inspiration och spirituell spelglädje. Texterna är välformulerade och stundtals mycket fyndiga - men uppvisar även poetiska dimensioner. Han påminner ibland om en ung "hungrig" Ola Magnell.
Som före detta punkare är hans skrönor och formuleringar stundtals drastiska även om han musikaliskt ligger närmare Bellman än Asta Kask. Hans drift med de svartklädda djupingarna i "Pretentiös" är träffande och dråpliga, "Svärmorsdrömmen" borde kunna bli en radiohit. Den allvarligare kärlekssången "Början till slutet" som berättar från den lämnades horisont är också mycket bra:
"Jag förlorade i rättvis tävlan/nu fattar jag flaskan med ett stadigt grepp/bort all min disciplin och ävlan/skål för mitt sjunkande skepp!"
Alla ni som gillar Lars Winnerbäck borde kolla in den här plattan. Det vore synd om den inte hittar sin publik - det är den definitivt är värd.
Sune Liljevall
på cd
Lars Anders Johansson
Vingklippt
(LAJ/ISMA)
BETYG: 4
Musikindustrin
FOKUS 2007-09-10
ny intressant svensk låtskrivare och artist ...
ett ytterst varierat och intagande album...
stilkänsla och attraktiv charm...
Lars Anders Johansson är en spännande och innovativ artist med energi och aktiva antenner som letar uttrycksformer och intryck på olika håll. Vingklippt är ett första exempel på hans lekfullhet och rika språk.
Upsala Nya Tidning
En visbegåvning är han helt klart, en flyhänt berättare och rimsmed med brett register.
ERGO Uppsala studentkårs tidning
Visa med inslag av folkmusik har gjorts många gånger förut, men jag tvivlar på att det någonsin låtit så här kompromisslöst och egensinnigt.
Betyg 4
En skimrande dag
En dag som inte innebar besök inom sjukvården.
För första gången sedan 6 augusti 2006 då trafikolyckan skedde skulle vi bara umgås och göra bara trevliga saker när jag kom på besök. En märkesdag.
Äta lunch på Hambergs Fisk, enastående fiskrestaurang tillika butik.
Förrätt: Dagens terrin som visade sig vara fiskpaté med räkor och god sås
Huvudrätt: Grillad lax med medelhavsragu (typ ratatouille), basilikacreme och färskpotatis
Alldeles utmärkt gott.
Shoppa och strosa och prata.
En trevlig dag och en dag full av tacksamhet.
När jag just börjat blogga skrev jag i november 2005 ett inlägg om lyckan i att ha vuxna barn. Jag läste det nyss igen och håller med mig själv helt och hållet. Att nå fram till en fungerande vuxenrelation med sitt barn är ren och skär lycka, något att vara tacksam för. Att ha varit så nära att förlora sitt barn, att ha fått följa och bistå i kampen för återkomst till en fungerande vardag fördjupar denna tacksamhet. Det här känns som ett för mig viktigt inlägg i kategorin Livet där jag tidigare skrivit om allt svårt som det senaste året inneburit. Det är långt ifrån över, armen är fortfarande förlamad men det känns att det går framåt och mitt i alltihop får man ta del av en skimrande dag.
Vad gör det väl att det regnar på min semester?!?!?
Rapport från neurokirurgen
Åtta timmar aktiv operation.
En känselnerv togs från benet och användes som reparationsmaterial.(permanent känselbortfall på några ställen blir följden - en sk*tsak i sammanhanget)
Doktorn hade händer stora som bananklasar. Han har sytt i saker som inte syns för blotta ögat. Visserligen med mikroskop och annat men faktum kvarstår - han skulle manövrera allt med bananklasarna.
Åtta veckor fixerad arm i mitella. Armen får ICKE röra sig.
Minst nio månaders väntan innan resultat visar sig.
Nerver växer 1mm/dag... men tar en månad på sig där stygn finns och ytterligare en månad genom musklerna.
50% chans till viss förbättring. Hur mycket och hur snabbt står skrivet i stjärnorna.
Mannen med bananklasarna har skapat förutsättningar.
Är det sant, Herre, att du alltjämt
älskar att betrakta vattnet,
vinden,
ljuset?
Är det verkligen så
att du ännu har känsla för
fåglarna,
blommorna,
barnen?
Då är jag viss om
att du med lika stor kärlek
betraktar
det som ständigt framgår
ur människors händer,
eftersom du har givit dem del i
din makt att skapa.
Dom Helder Camara
TACK för alla hälsningar, tumhållning och stöttande tankar!
Åtta månder efter trafikolyckan
Idag, åtta månder efter trafikolyckan skrevs Arvingen på nytt in på sjukhus för en omfattande, komplicerad och oviss operation. Själva operationen genomförs imorgon.
5-6 timmar har läkarna avsatt för ingreppet.
I allra sämsta fall blir det sämre av ingreppet.
I näst sämsta fall blir det ingen skillnad.
Det troligaste är viss förbättring.
Och så finns möjligheten till något riktigt bra.
Jag är innerligt tacksam för miraklet - att det inte hände ännu mer när bilen voltade.
Jag är oändligt tacksam för den specialistkompetens som erbjuds.
Men... som Queen sjunger:
It ain't much I'm asking, if you want the truth
Here's to the future for the dreams of youth
I want it all (give it all - I want it all)
I want it all (yeah)
I want it all and I want it now
Uppdatering 7/3
Åtta timmars operation. Mikrokirurgi.
Vi tror vi kan stryka alternativ 1 i listan ovan. Det verkar inte - peppar, peppar, ta i trä - som att något försämrats. Svaret på frågan om vilket av de övriga tre alternativen som blir resultatet får vi först om tidigast sex månader, kanske dröjer det ända upp till ett år innan vi vet.
Lars Anders Johansson Band
Vill man läsa Arvingens egna inlägg på hans blogg Slottet i saknadens dalar hittar man alla inlägg hittills här.
En förlamad arm och hand innebär stora inskränkningar i vardagslivet för vem som än drabbas. Testa att hyvla ost med bara en arm/hand, eller försök äta med kniv och gaffel, diska för hand eller något annat vardagligt.
Är man dessutom gitarrist förlorar man möjligheten att spela gitarr.
Tack vare den egna själsstyrkan tillsammans med osviklig support av den fantastiska J (ryttarinna och råttägare) och uppslutningen av de enastående bandmedlemmarna går även musiklivet ändå vidare. Singeln Svärmorsdrömmen släpptes i december.
Den som befinner sig i Stockholm kan se bandet live på Musikvalvet Kåkbrinken 5 (en smal tvärgata till Västerlånggatan) Gamla Stan i Stockholm onsdag 28/2 kl. 19.00
Se'n dröjer det ett tag innan nya spelningar kommer att genomföras. Stor operation väntar i början av mars.
Men på YouTube finns nu en video från deras framträdande i Kanal Lokal Stockholm
Och på myspace kan man höra mer av dem
Hur mår vi nu?
Jag nås av undringar över hur vi mår nu, Arvingen och jag, två och en halv månad efter olyckan.
I grunden är det oerhört jobbigt på så många vis. Framtiden är lika oviss som tidigare. Det finns gott om svarta stunder. Arvingens vardag är slitsam med en fortsatt förlamad arm och närkontakt med vården nästan varje dag. Men man orkar inte med att bara försjunka i eländet. Vi delar inställningen att man måste hantera den situation man befinner sig i. Därför bloggar vi ibland, försöker göra något kul emellanåt, pratar mest om annat med våra vänner och bekanta och jobbar på att ta en dag i taget och normalisera livet.
Men visst är det så för mig som stående bredvid att när natten kommer och jag ska sova - då kryper det fram, vanmakt och oro.
Och visst har vi många samtal både med varandra och förtrogna om det hemska, sorgliga, ångestskapande i hela situationen.
Arvingens senaste inlägg i ämnet hittar man här
Det kommer efter
Arvingen kämpar på. Han har börjat blogga så smått igen.
Bloggtorka råder i mitt huvud.
Ännu en operation
Det finns i sanning ord man önskar man aldrig behövt lära sig och framför allt inte behövt införliva i sin dagliga vokabulär:
Sårrevision
Absorptionsförband
Trafikskadeförsäkring
Radialisnerv
Neurofysiologi
Så nu far jag till Uppsala för att vara behjälplig. Eftersom allt ska gå bra är jag tillbaka vid bloggen senast på lördag.
En månad efter olyckan
Arvingen bloggar idag igen.
Så satt hon där
Aktivt lyssnande, övernaturlig känsla för när tystnad var påkallad och när ord behövdes för att hjälpa mig vidare.
Hon tog emot allt, visade empati och insikt, formulerade saker jag sagt på nya vis - hörde vad som låg under mina ordmassor - som gav en ny tanke som bar framåt.
Inget tröstande, inget daltande utan rak, ärlig kommunikation.
Så satt hon där, min nya samtalsterapeut!
Nu kommer den – chocken
Den värsta dramatiken är över och det blir alltmer vardag och vännerna finns där, dag som natt. Vänskap grundad och underhållen sedan många år bär oss genom våra respektive livs dramer och trauman.
Den värsta dramatiken är över och det blir alltmer vardag och hyenorna sållas från vännerna. De som med lysande ögon deklarerar sitt enorma deltagande medan de kräver alltmer detaljer från själva olyckan. De som inte fort nog kan pinna iväg för att berätta för en egen bekantskapskrets på syjuntan, träningen eller annat – ha något intressant att delge, vara i centrum. De som sedan aldrig hörs av och erbjuder hjälp i den slitsamma vardagen.
Den värsta dramatiken är över och det blir alltmer vardag och nu kommer chocken för min del. Bilder, både verkliga och fantasifoster, blixtrar genom mitt huvud. Själva olyckan spelas som en film, en film baserad på det som berättats för mig. Om och om igen ”ser” jag bilen plöja av vägen, volta, Arvingen slungas ut. Telefonsamtalet på söndagsmorgonen; ”vi har din son här”. Den läkarens röst skulle jag fortfarande känna igen. Bilden från akutmottagningen. Arvingens ögon, blicken i dessa älskade ögon. Olika skräckscenarior, bilder på vad som kunde ha hänt; död, förlamning- formligen forsar fram i huvudet. Mår fysiskt illa, har kväljningar mest hela tiden. Får ångest när jag lägger mig för att sova på kvällen. Svårt att andas. Har lampan tänd. Fryser så jag skakar. Har duntäcket på mig. Somnar till slut. Sover tungt och drömlöst. Vaknar tidigt. Bilderna kommer, ”filmen” spelas. Skuldkänslor dyker upp, skuld över att vara så översiggiven när vi haft sådan otrolig tur. Dagligen kan man läsa om andra som inte haft samma tur. Blir manisk – funderar över olika sätt att hjälpa i ett längre perspektiv, vad kan underlätta vardagen om det blir bestående men, söker på nätet efter information om nervskador, vill förstå, förstå, förstå, vankar omkring, suckar oupphörligt – det är som att luften inte räcker till. Irrationellt önskar jag att Arvingen var liten så jag kunde skydda honom mot allt. Fruktlösa tankar sprungna ur Skräcken som slår till och känns fysiskt i hela kroppen.
Jag är väl bekant med kriser och krisers förlopp så jag tänkte att jag nog borde ha någon form av professionellt stöd utöver allt annat stöd. Jag ringde till en mottagning och fick omedelbart en tid. Träffade en samtalsterapeut som la huvudet på sned och sneglade mot klockan var femte minut. Jag berättade om livet fram till nu (ett antal tunga saker)och vad som nu har skett, den stora lyckan över Livet och den stora olyckan för en musiker och hur jag mår.
Då säger samtalsterapeuten:
- Mmmm, har du mött några besvikelser tidigare i livet?
Då hade jag alltså redogjort för mitt livs samlade elände och särskilt svårt för att uttrycka mig begripligt har jag inte, inte ens när jag är i kris.
Medan jag försökte fatta vad terapeuten sagt formulerade hon en ny fråga:
- Det här med musik – har det varit viktigt för er?
Detta frågar hon alltså efter att jag berättat om Arvingens alltmer framgångsrika musikverksamhet.
En vecka efter utskrivning
Det har varit en helt fasansfull vecka. Arvingen har haft fruktansvärda smärtor som ingen smärtlindring bitit på och ett ymnigt flödande operationssår som krävt ideliga såromläggningar. Blod och sårvätskor har runnit i strida strömmar. Bokstavligen. En oändliga räcka av besök till olika sjukvårdsinrättningar, från distriktssköterska till akutmottagning. En ständig jakt på rätt förbandsmaterial. Apoteket lagerhåller inte de förbandsartiklar som skulle användas. För stort sår och för omfattande läckage s.a.s.
Just idag är det något mindre ont - men jävligt ont i alla fall. Flödet är något mer hanterbart. Febern har gått ned.
Prognosen för själva skadorna är fortsatt ”framtiden får utvisa”.
Arvingen visar prov på en inre resning och själsstyrka som jag är helt tagen av. Så lyckligt och samtidigt så olyckligt lottad fokuserar han på väsentligheterna i sin egen situation och hänger sig inte åt självömkan på något vis och visar dessutom omtanke om alla andra berörda. Vi pratar mycket om alltihop och har naturligtvis tunga stunder men vi skrattar också mitt i hela helvetet.
Än en gång vill jag tacka för alla kommentarer. Ingen av oss har orkat svara men vi har båda läst många gånger och det känns oerhört mycket mer trösterikt än vad ni kanske kan tro.
Min erfarenhet av kriser tidigare i livet är att när man lever mitt uppe i det mest traumatiska man dittills drabbats av får man också uppleva underbara saker som ger mod och kraft. Möten med kända och okända personer såväl i verkliga livet som nu i bloggvärlden. Jag bloggar inte annars om mitt livs elände men kan lugnt säga att jag haft min beskärda del av svåra saker. Men alltid, alltid har det varit så – mitt i mörkret sker ändå underbara saker.
Jag har tidigare bloggat om mina egna erfarenheter av vården och det har inte varit några muntra inlägg. Men nu har vi fått se och erfara vård som den ska bedrivas. Tiden på ortopedavdelningen på Akademiska sjukhuset har varit en uppvisning i professionalitet på alla plan. Effektivt, empatiskt, tryggt och säkert. Helt fantastiskt.
Arvingen kommer att blogga igen så snart orken finns där: Slottet i saknadens dalar
Arvingen bloggar om olyckan!
Här hittar ni hans hemsida och där kan man både se honom och läsa om alla hans verksamheter t.ex. hans Karlfeldtprojekt.
Under fliken musik kan man lyssna på några av hans egna låtar under "downloads".
Via hemsidan hittar man också hans, som jag förstås tycker, mycket läsvärda blogg som heter "Slottet i saknadens dalar" , efter en strof ur en dikt av Erik Axel Karlfeldt. Där kan man läsa hans egen berättelse om trafikolyckan. Han bloggar annars mest om kultur och miljö.
Just nu
Jag fylls av frid.
Just nu när jag satte mig för att skriva i bloggen, en stark känsla av frid.
Ingenting har förändrats, inga nya besked, inga löften om utgången. Men någonstans ifrån kom denna känsla av frid.
Nej, inte resignation inför ett oblitt öde.
Ur friden bubblar lyckan upp. Lyckan över
att Arvingen lever
att skadorna INTE omfattar skallskador eller rygg/nackskador.
Om detta så bara varar en timme så är det en välsignelse.
Oändligt trött
Vi är alla oändligt trötta.
Jag känner mig vanmäktig, orolig, tacksam, lycklig, olycklig.
Vanmäktig inför själva skadan. Jag kan helt enkelt inte göra den bra. Tigermamman i mig river och sliter. Jag är som en bilmotor som rusas på tomgång. Bränner energi utan att komma en meter.
Orolig för framtiden. Både i kort och långt perspektiv. Inga löften gives från läkarna. Vi eldar under vårt mod och vårt hopp.
Oändligt tacksam för den utomordentligt goda vård Arvingen fått och de rehabinsatser som följer. Vi har upplevt en helt enastående sjukvård.
Lycklig över att det inte blev andra ännu värre skador.
Olycklig över att skadan är så svår som den är.
Trött, trött, trött.
Sänder tacksamma tankar till er, okända och kända kommentatorer.
Så som din dag
Tack för alla hälsningar och varma tankar.
Nästan en vecka har gått sedan telefonsamtalet. Telefonsamtalet som alla föräldrar fruktar. Något allvarligt har hänt ens barn.
Alla klichéer om att världen stannar, världen slits itu, man slutar andas, fryser till is – ja, alla dessa är sanna. Och världen som man dittills känt den, har ju förändrats i grunden.
Man färdas i tanken i en svindlande sekund längs skalan av Liv, Skallskador, Rygg – och nackskador, Ögonskador, Invärtes skador innan den uppringande läkaren säger vad det är frågan om. (Jag kommer av hänsyn till Arvingen inte att skriva om vad exakt det är som skett men det rör sig om en allvarlig ortopedisk och neurologisk skada med risk för bestående men.) Eufori och oändlig tacksamhet över att Arvingen lever, blandas med stark oro inför framtiden.
Se’n kommer kraften. Som det står i psalmen: ”Så som din dag så skall din kraft ock vara” (Blott en dag ett ögonblick i sänder).
Man står upp, klär på sig och far de många milen till där Arvingen befinner sig. Genom eld och vatten, över berg och dalar. Man möter Arvingen, man är stark, man talar med vårdpersonal, man ringer vänner från båda världarna, ens egen och Arvingens, man är stark och klok, möter andra människors chock, man sköter den administration som följer i spåren av sådana här händelser, man är kristallklar i huvudet, klarögd, torrögd och står på, man håller ihop. Man vet sedan tidigare att man måste äta, dricka, sova. Man far de många milen hem. Nästa morgon står man upp, klär på sig och far. Man håller ihop. Man väntar på olika delbesked. Man håller ihop. Man väntar på operation. Den svåra operationen. Man håller ihop. Dagarna går. Man åker de många milen fram och tillbaka. Man håller ihop. Operationsdagen infaller. Man väntar. Man får besked att den svåra operationen är över och Arvingen vaknat ur narkos. Vi är på andra sidan om skadetillfället så att säga. Nu är allt gjort som går att göra i dagsläget och det är nu kroppen som ska rehabilitera sig.
Man faller ihop. Kraften och tårarna rinner ut. Man är helt slut. Man måste låta det ha sin gång för att styrkan ska kunna återkomma. Idag går det att gråta och vara svag. ”Såsom din dag så skall din kraft ock vara”.
Det är lång väg kvar och läkarna utfärdar inga löften om utfallet av operationen.
Än en gång TACK för alla hälsningar. Trots att både jag och Arvingen har starka, goda nätverk i verkliga livet så betyder den värme och välvilja som ni tagit er tid att förmedla oerhört mycket.
Återkommer till bloggen när orken finns.
Telefonen ringer
Arvingen, den enastående, underbare har mirakulöst överlevt med icke-livshotande men allvarliga skador.
Allt annat är oviktigt.
Jag kommer åter till bloggen när vi fått fast mark under fötterna.
