En liten tant

Tack för alla gissningar!
Förstår inte hur ni tänker när ni samfällt utropar att ni är helt säkra på att uppläxningen av känd-från-tv verkligen ägt rum. Några uppger sig t.o.m. kunna se det för sig. Jag som är så timid!

1. Jag har åkt hem med Brynäs ishockeylags spelarbuss från bortamatch i Leksand.
SANT.

Min ungdomskärlek spelade med Brynäs och vi spelarfruar och flickvänner sågs på den tiden endast som ett störande inslag i hockeyprofessor Sandlins planer. Läget i serien var ytterligt jämnt och matchen mot Leksand avgörande.Vi fick order om att inte följa med på bortamatchen för uppladdningens skull. Vi argumenterade för att vi skulle åka supporterbuss dit, äta middag med laget och spelarbuss hem. Om de vann ville vi delta i firandet. Om de förlorade kunde det kanhända vara trösterikt med de trognaste av alla supportar som sällskap på resan hem. Icke! Stanna hemma, var ordern.

De äldre tjejerna manade till uppror varpå vi åkte dit med en supporterbuss. Efter matchen som Brynäs vann infann vi oss till festmiddagen på lokal i Leksand och ställde klubbledningen inför fullbordat faktum dvs  att supporterbussen åkt varför de blev tvungna att låta oss både äta festmiddag och åka med spelarbussen hem.

Efter den betan räknade klubbledningen in oss när det gällde resor och festligheter.

Ja, va’ fasen?!? Hela ens liv som spelarfru/flickvän hängde samman med Brynäs träningsscheman och matchdito. Det skulle ätas på bestämda tider, maten skulle vara riklig och väldigt näringsrik, det skulle vilas och sovas i tid och otid och levas i avhållsamhet viss tid före match, det var barmarksträning direkt efter avslutad serie så någon ledighet för semester fanns inte osv. Och allt detta ställde/ställer fruar och flickvänner upp på, dessutom satt vi troget på läktaren VARJE hemmamatch och vinkade till våra hjältar– nog kan det vara värt en middag och en busstur och ett schysst bemötande från klubbledningens sida? Kanske det är bättre nuförtiden. Jag hoppas det.

2. Jag har deltagit i ett flera dagar långt bröllop i Frankrike utan att känna någon alls i bröllopssällskapet.
SANT.
Inte en kotte i det gigantiska bröllopssällskapet kände jag. Hade inte sett eller talat med eller brevväxlat med någon av dem och de var drygt 150 stycken. Alla fransmän och fransyskor. Men vi var två som inte kände dem. Min utsaga handlade om att inte känna någon i bröllopssällskapet.

Bröllopet hölls i en isolerad bergsby i södra Frankrike där franska Freinetföreningen har ett stort hus. I detta hus skulle jag veckan som följde delta i en målarkurs. Freinetföreningens ordförandes dotter skulle gifta sig och ha fest i dagarna tre samma helg som jag och min kompis pga kommunikationerna skulle anlända till huset.

Men brudens far meddelade via vår kursledare att det var OK att vi kom och bjöd in oss till bröllopet och vi åt och drack samt delade sovloft med ständigt berusade fransmän i tre dagar.

Ingen talade med oss på hela tiden. Inte ett ord. Inte för att de ogillade vår närvaro utan för att de inte ville prata engelska och vår franska räckte bara till Merci och Bon jour. Men när de skulle åka och lämna oss att vänta på resten av kursdeltagarna och kursledaren, omfamnade varje gäst oss och kindkysste under utstötande av positiva ord om hur trevligt det hade varit att vi var där.

3. Jag har läxat upp en skådespelare känd-från-tv, i en bassäng.
SANT.

Tillbringade en vecka i tjänsten på Dalecarlia i Tällberg och där pågick samtidigt en tv-inspelning av serien Clark Kent i vilken Gösta Engström spelar en roll. Skådespelarna liksom vi bodde på hotellet. Varje morgon simmade jag och en hel del andra i den lilla bassängen i hotellets spa-anläggning. Lugnt och fridfullt tills nämnde skådespelare en morgon dök upp och framför allt i. Han simmade någon sorts fjärilssim som fick vågor att svalla och det hela blev rätt otrivsamt. Han behövde upplysas om bassängetikett och det gjorde jag. Han tog det mycket bra och anpassade sig till att det fanns fler människor i bassängen.

4. Jag har demonstrerat datorprogram för drottning Silvia

FALSKT fast det var nära att det varit sant.

Under ett antal år jobbade jag deltid för ett mjukvaruföretag som ofta deltog i diverse IT-mässor.  En sådan mässa hölls i Älvsjö och vi var där med stor monter och många program. Långa pass i en monter kräver sitt koffein så en eftermiddag när det var lite stiltje på besöksfronten erbjöd jag mig att hämta kaffe åt oss två som stod där.

När jag kom tillbaka var det proppfullt med folk i vår monter. Montern var i partytältsformat. En massa jättestora karlar blockerade ingången för mig där jag kom balanserande kaffemuggar och bullar.  Men jag slingrade mig in under armbågarna på dem; Ursäkta, kan jag bara få… Tack, jag ska bara… och tog mig längst in i tältet där vi hade bord som jag kunde ställa ifrån mig kaffet på.

Väl där fick jag se min kollega demonstrera ett av våra program för två mycket kortvuxna kvinnor. Alla dessa karlar liksom bara stod där och såg stora ut. Ingen av dem föreföll intresserad av någon genomgång. Kvinnorna föreföll vagt bekanta.

Jag studerade sällskapet och fick se att alla karlar hade identiska kostymer och slipsar OCH något märkligt som löpte från ena örat. En sorts sladd.

Herre min je! Det var livvakter från SÄPO!

Och då såg jag att kvinnorna var drottning Silvia och Beatrice Ask!

Se’n dess har jag mina tvivel på livvakternas observationsförmåga och rutiner. Jag stod alltså 3dm från drottningen och hade lätt kunnat hälla kaffe över henne. Vad skulle inte en ondsint människa kunnat åstadkomma? Visserligen skulle de inte ha haft några problem att fånga in en förövare men dådet skulle ju ha varit utfört redan och det är väl det som ska förhindras? Kevin Costner hade aldrig släppt fram mig så långt.

5. Jag har dansat med Lennart Bodström, pappa till förre justitieministern.
SANT.

Under en konferensmiddag med dans ville folk ta reda på om ministern kunde dansa eller snarare hur bra han kunde dansa. Av oklara anledningar blev jag utsedd till att ta reda på det hela. Jag bjöd upp och vi dansade. Foxtrot vill jag minnas. Han var en fullt godkänd dansör.

Aftonbladet rapporterar om vinterkräksjukan.
Sin vana trogen ropar de efter ögonvittnesskildringar:

Efterlysning Bor du i Stockholm och ligger magsjuk? Mejla vår reporter.

Say no more...


Jo, en sak... varför fega ur på bilderna? Folk kan väl ta smaskiga bilder med kameramobilen och skicka när de ändå ska upp och mejla...

Frank Andersson, ordförande i distriket, säger till SVT att hennes position som s-ledare inte skulle försvagas av att hon är tredje eller fjärdevalet.                                       
-När Göran Persson valdes 1996 var han inte det namn alla skrek efter,  men det har gått utomordentligt bra,  säger Andersson.              

Hur menar han då? Ville Andersson förlora valet ? Eller förväxlar han Persson med Johansson som vann valet i Göteborg? Ena gubben är den andre så lik och därför måste de ha en kvinna som partiledare?

Det pågår en del resonemang i bloggvärlden om självgoda gossar och hur de formas till att bli sådana. Bl.a. har Annela och  Annaa varsitt långt inlägg i frågan och jag grunnar här vidare på det. Eftersom jag inte får till detta med trackback så får jag länka på detta vis.

Men så är det detta med övertydligheten som krävs på nätet så vi klarar av det först:
* Jag är helt och aktivt för jämställdhet
* Jag inser att det finns saker kvar att göra på jämställdhetens område

Annaa skriver om självgoda unga män som förtrycker sin omgivning med sina definitivt utformade åsikter. Dessa unga män har jag också träffat på. Så det är inte det jag grunnar över. De finns, precis som det finns självgoda människor av båda könen, i alla åldrar.

Det jag grunnar på är det Annaa skriver om på slutet av sitt inlägg:
” Och jag undrar så mycket hur de blir till eller snarare formas, i generation efter generation. Omgivna av stolta mödrar. Alltid lika stolta mödrar.”

Frågorna uppreser sig:
1. Om nu pojkmödrar är  ansvariga för att deformera sina söner genom att i aningslös stolthet uppmuntra  till den grad att resultatet blir självgodhet, vilket ansvar har då flickmödrar för den undfallenhet som måste ligga till grund för att flickorna viker sig i mötet med de självgoda pojkarna?

2. Om flickmödrar kämpar en hopplös kamp och därför inte kan hållas ansvariga utan endast pojkmödrar kan hållas ansvariga för att vidmakthålla trista könsstereotyper, betyder det då att flickmödrar med automatik är bättre mödrar och mer medvetna kvinnor?

3. Hur funkar de mödrar som har en av varje kön?

4. Och vart tog fädernas betydelse vägen?

Så’nt grubblar jag på.

Regeringen agerar återigen kraftfullt mot arbetslösheten. De arbetslösa ska få än starkare incitament till att skaffa sig arbete istället för att leva latmansdagar i sus och dus på det allmännas bekostnad. Nya åtstramningar i regelverket är på förslag som ska piska den late upp ur soffan och börja arbeta.

De arbetslösa som jag känner personligen ägnar mycket tid åt att söka jobb redan idag och mår inte särskilt bra i sina soffor. Men de måste förstås vara en försvinnande liten minoritet i förhållande till de hämningslösa horder av parasiter som regeringen identifierat som det främsta hotet mot tillväxten i riket. Man får ju förstå att det faktum att mina bekanta åker med på samma biljett och får det än värre,  är ett litet pris för ett samhälle att betala när vi nu  äntligen ska komma till rätta med de som snyltar på oss andra.

Men bäste Sven-Otto!
Det är ändå något jag inte förstår  av de nya förslag som formulerats. (Önskar att jag hade nominerat mig själv till Årets Arbetare så jag hade haft chansen att fråga dig direkt över lunchbordet)

Du/Ni ska ta bort kravet på arbetsgivarna att anmäla lediga jobb till arbetsförmedlingen.
Skälen är att
* lagen är omodern (folk söker jobb på Internet – Men Platsbanken finns ju också på Internet)

* företagen ska slippa byråkratiskt krångel (blir det enklare för dem att hantera alla spontana jobbansökningar via mail, post, telefon? Redan idag vittnar ju företagen om hur de dränks i jobbansökningar och tycker att det tar för mycket tid.)

* trots kravet så anmäls inte alla lediga jobb till arbetsförmedlingen (vilken undfallenhet från Alliansen att sanktionera olydnad – hur var det nu… hårdare tag mot fuskare skulle tas!)

* de flesta jobb tillsätts ändå via kontakter (jaha, är det inte det kravet på annonseringen avser att motverka, dvs ge fler än svågrarna möjlighet att söka och få jobb utifrån sin kompetens?).

Det är fullt möjligt att regeringen har rätt i att det behövs starkare incitament för att förmå fler att söka arbete. Vad vet jag, en liten tant? Men vad jag hittills sett av regeringens åtgärder så gör man ingenting för att vare sig piska fram fler arbetstillfällen ur företagen (jag räknar inte Nystartsjobben eftersom de är en arbetsmarknadsåtgärd som liknar allt vi redan sett förut) eller underlätta för den arbetssökande att hitta jobb.

Bäste Sven-Otto! Du har ju upprepat ditt mantra om att vi må vara tålmodiga och se till helheten för att rätt kunna döma regeringens arbetsmarknadspolitik. Nå, nu har jag varit tålmodig och spanat efter helheten men detta befrämjar inte någon helhet. Ni borde naturligtvis ha skärpt kravet på att anmäla lediga jobb och understödja rättvisekravet att även den utan personliga kontakter men med rätt kompetens kan konkurrera om jobbet.

Slås nu av en tanke: Kan det vara så att helheten egentligen bara handlar om en cynisk rovdrift på människor?  Men det är väl en främmande tanke för de nya moderaterna?

Hur länge har du bloggat?
Sedan september 2005. Jag skulle egentligen inte alls börja blogga utan skulle bara lära mig hur bloggandet fungerade som verktyg och fenomen pga ett långtgående intresse för IT-frågor ur användarperspektiv.

 Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut, en månad innan du själv började blogga?
Introverta dagböcker på nätet och hysterisk politisk debatt trodde jag det var frågan om.
När jag väl börjat blogga själv och hittade vägarna till andra insåg jag snabbt att här fanns så mycket annat och framför allt så mycket intressant och läsvärt – då blev jag fast.

Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Nja, förälska mig i en blogg?

 Hur känner du inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
Inget särskilt. Är en van skribent och är noga med vad jag publicerar oavsett forum. På Internet lever saker dessutom i tusen år

 Hur många bloggar återvänder du till regelbundet, som läsare?
Alla jag länkar till plus ytterligare ett antal som jag inte tagit mig tid att länka till än.

 Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar (t ex teknikbloggar, modebloggar, politiska bloggar)?
Jag ogillar den här kategoriseringen som framför allt media älskar att trumpeta om. De flesta bloggar är enligt min mening en blandning av allt möjligt. Folk skriver krönikor om världsläget, teknikutveckling etc och ibland något väldigt vardagsnära. Visst finns det bloggar som i huvudsak har ett tema eller ämne men t.o.m de skriver ibland om något helt utanför deras ämne. Jag läser allt möjligt eftersom jag tycker det är intressant med folk och bloggen ger möjlighet till såväl inblickar i världar jag annars inte vistas i, som kunskap på områden där jag är fåkunnig. Jag tittar ,sällan men dock, in på några modebloggar t.ex. eftersom jag är helt okunnig om modets växlingar men intresserad av varför folk ser ut som de gör på gator och torg. Jag läser bloggar som skriver mycket om teknik för att få koll på den debatten. Politiska bloggar läser jag däremot nästan aldrig – de är verkligen så nära fikarumsdiskussionen man komma.

 Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om.
 Hovbergs blogg som skrivs av Börje Hovberg, mannen med svart bälte i Internetsurfning.     
 Här hittar man länkar till framför allt intressant konst och udda företeelser        
  De kända olikheterna oss emellan består framför allt i att Börje är man och verkar motionera mycket.

 Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om.
Hos alla jag läser regelbundet (se ovan)  finns någon liten bit som svarar mot något hos mig själv så det blir helt omöjligt att välja ut en.

 Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
De gillar att läsa det jag skriver , i övrigt inte några synpunkter.

 Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Ja.

 Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden?
Jag har en tydlig gräns, personlig men inte privat. Allt jag skriver om är jag beredd att möta på lokalpressens löpsedel eller skulle själv kunna stå på torget och skrika ut.

Nämn några saker som du aldrig bloggar om, och varför.
Familj, vänner och bekanta såvida inte jag har inhämtat tillstånd att skriva. Finns ingen anledning att hänga ut folk. Det mest privata jag skrivit om är trafikolyckan som drabbade sonen.

 I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du?
I och med att jag uppskattar utbytet via kommentarer så finns naturligtvis ett viss mått av bekräftelsebehov eller kanske förvånad förtjusning över bekräftelsen, som en ingrediens i drivkraften att blogga.

Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Nej, det tror jag inte. Lika lite som man kan lära känna en tidningskrönikör genom att läsa hennes krönikor.

 Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen? I sådana fall: Var de som du trodde att de skulle vara, eller blev du förvånad?
Ja jag har träffat några och de var ungefär som jag trodde att de skulle vara. Trevliga och lättpratade.

 Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Den som fläker ut sitt liv under en personlig kris kan väl vara i farozonen. Dels genom att skriva obetänksamma saker som far runt på Internet i evig tid. (Värst blir så’nt förstås om skribenten har dålig koll på att skydda sin anonymitet.) Dels genom att utsätta sig för risken att få illasinnade kommentarer i ett hudlöst läge.

Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar? Och i sådana fall: Hur har du hanterat detta?
Nej, aldrig sårad.

 Har du själv skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Nej, väger mina ord.

Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Tar mycket tid.
 
Tror du att du fortfarande bloggar om två år? I sådana fall: Tror du att ditt bloggande har förändrats då?
Det är fullt möjligt att jag fortfarande bloggar 2009. Gillar att skriva. Tror inte min grundstil har förändrats. Men vad vet man – plötsligt kanske ett vildsint engagemang i en särskild fråga upptar hela mitt sinne och Tant goes activist!

 Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Jag tror att de s.k. politiska bloggarna redan har mindre inflytande än vad de själva hoppas på och att det inte kommer att öka. Vidare tror jag att media ännu ett tag kommer att fortsätta att försöka skaffa sig kontroll över bloggandet dels genom att öppna bloggportaler för oss i pöbeln och dels genom att låta journalisterna blogga i tidningen som någon sorts elitbloggare. Till sist kommer någon demokratiskt sinnad mecenat att förstå att Johans bloggportaler Nyligen och Intressant bör supportas ekonomiskt för det är där de fria bloggarna finns och bloggen därmed blir ett permanent och omistligt inslag i det offentliga samtalet om stort och smått.

 Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
Nya kontakter och intressanta resonemang.

 Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Nya kontakter och intressanta resonemang .

 Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten.
Som alltid i utmaningssammanhang släpper jag den fri att fångas av den som vill