En liten tant

Kära SVT!

I dessa nedskärningstider inom Public Service som drabbar nyheter, egenproduktion av drama, kulturrapportering osv, vill jag bidra med ett sparförslag. Lägg ner Melodifestivalen!

Europa vill inte ha svenska schlagerbranschens produkter. Alltså behöver inte SVT längre ansvara för denna massiva marknadsföringsinsats för skivbolag, promotionbolag och deras artister.

Tänk så oerhört mycket sändningstid, arbetstid och reda pengar det skulle spara till organisationen. Tänk så oerhört många andra OLIKA program som skulle kunna göras för av dessa resurser. Tänk så många OLIKA artister vi skulle kunna få se på tv.

Betänk även spin-off-effekterna som uppstår i och med att resurser med automatik frigörs även i Aftonbladet, Expressen och Dagens Nyheter (!). DN som alltmer liknar kvällspressen när det gäller Kultur- och nöjes-rapporteringen skulle kunna lägga sina resurser på bredare och djupare  journalistik.

Även inom Public Service uppstår spin-off-effekter då Sveriges Radios fåtaliga och enväldiga musikredaktörer inte längre måste tillgodose den inflytelserika musikbranschens storbolag och spela melodifestivallåtar så ofta att de hamnar på "mest-spelade-listan" och därmed har kvalificerat sig till att bli utmanare på Svensktoppen och når målet; försäljninsglistans övre del.  Annan musik och andra artister kommer då att kunna höras i radion. Musikutbudet breddas i SR vilket är ett av de grundläggande uppdragen för SR.

En annan spin-off-effekt är att Sveriges kommuner inte längre skulle lägga skattepengar på att lobba för och sedan betala för att uttagningstävlingarna hamnar i just deras kommun. Skattepengarna kunde istället användas till det de är avsedda för - kommunernas kärnverksamheter.

Med vänlig hälsning
En liten tant

PS. Om arbetsrättsliga regler omöjliggör ett avskedande föreslår jag att herr Luuk i fortsättningen får en rent administrativ tjänst inom koncernen.

PPS. Låt den lille gossen som avlämnade Sveriges röster växa på sig innan han får något nytt större uppdrag.

När jag var ung tonåring i jämtländsk skogsbygd inträffade miraklet att IKEA, drömmarnas boning, slog upp sina portar inom norrländskt dagsutflyktsavstånd c:a 14 mil bort. Saligt vandrade jag genom de uppbyggda miljöerna och drömde flytta-hemifrån-tankar med "eget hushålle" fast utan tant Berg.

Som ung och fattig studerande var även IKEAS möbler ibland utom ekonomiskt räckhåll men lagerhyllorna inköptes och lever än. Drömmandet fick fortfarande utövas i tonårstidens IKEAvaruhus då studieorten ännu ej hade undfått nåden att hysa ett IKEAvaruhus inom kommunens köpcentra.

Som ung sambo med fast anställning öppnades nya möjligheter när det gällde möbelköp. Första riktiga bostaden möblerades med IKEAs hjälp. Då hade staden begåvats med ett eget IKEAvaruhus och helglyckan var fullständig. Nu kunde man realisera sina drömmar, köpa de platta paketen och montera sitt bohag och få det så där fint som utställningarna visade att man kunde ha.

Så långt har det trots allt varit ren kärlek. Men precis där började även de svarta känslorna spira. Det började med att det alltid, ALLTID fattades någon skruv, spik, mutter och när man kommit så långt i sitt monterande så hade varuhuset stängt och skulle öppna först på måndag. Sedermera har IKEA låtit sina logistiker ta sig an även detta problem och nu finns smidiga lösningar för att få åt sig den saknade delen. Dock saknas det ofta något i de platta paketen. Irriterande.

När sedan lagerhylle-hyllhållar-hålen flyttats, FLYTTATS någon millimeter jämfört med de ursprungliga så man inte längre kunde bygga på sina gamla sektioner utan måste köpa många nya istället - ja då blev jag riktigt gramse.

När jag köpte köksstolar som jag inte klarade av att montera ihop utan fick anlita monteringsservice till (för goda pengar) och den energiske mannen från det välrenommerade snickeri- och händighetsföretaget slet i sitt anletes svett med professionella verktyg och till sist stånkande utbrast: "Det här var f*n i mig det värsta jag varit med om" väcktes en stark och ihållande misstänksamhet mot alla platta paket som innehåller mer komplicerade konstruktioner än Billy-bokhyllan.

Ändock bestod kärleken till företaget som gjorde det möjligt att köpa möbler även om man hade en liten plånbok.

Men så plötsligt hände något med IKEAvaruhuset. Från att ha varit ett företag med billiga möbler svällde det, antog bläckfiskliknande former och grep allt längre in i människors liv. Vartenda litet mänskligt behov kartlades och ikeafierades. IKEA började sälja allt, nu t.o.m. matvaror på sina håll.

Avdelningen för ramar och affischer säljer massproducerade "målningar" under sedvanliga IKEAnamn. Hallaryd heter en tavla som kostar 1195:- Den finns att köpa på de flesta IKEAvaruhus runt hela världen. I Australien kostar den $179, i Japan 19 900 yen, i Ryssland 3990 rubel och i Italien 129 euro.

Det är nu kärleken naggas och börjar övergå i sin motsats.
Jag hatar denna likriktning. I takt med IKEAS marsch mot världsherravälde i möbelbranschen har jag kommit att tycka att det är något fasansfullt i att hela världen möbleras med likadana möbler. Att sedan konsten kidnappas och massproduceras på samma vis är ur företagets perspektiv naturligtvis nästa logiska steg. Jag tycker att det är ett vidrigt geschäft.

Folk drivs till att lägga pengar på skräp och bostaden riskerar att ge en bild av en utslätad personlighet. Jag blir deprimerad när jag ser de unga paren eller de unga singlarna med "eget-hushålle"-lystern i ögonen falla i grubblerier över om man ändå inte ska köpa Hallaryd, den går ju ihop med soffan. Jag får kvävningskänslor när jag tänker på att världen över hänger Hallaryd i olika vardagsrum.

Köp inte massproducerade "väggdekorationer" för stora pengar!
Gå på lokala gallerier, auktionshus, loppmarknader och leta konst som är unik, talar till just dig.
Leta på auktionssajter.
Gör dina egna "målningar" via digitala tjänster som skriver ut dina foton på målarduk. Kostar som IKEAS "väggdekorationer" men hänger garanterat bara hos dig.
Måla själv!

Nu ska jag skruva ihop skrivbordslampan jag köpte på IKEA igår.

Läser i diverse media om den programledare vid ett stort medieföretag som nu fångats upp av narkotikapolisen. Får via länkar till dessa artiklar tag i en nyhet som gått mig helt förbi. En uppburen kultur/nöjesjournalist vid DN är dömd till en månads fängelse för narkotikabrott. Att nyheten om detta gått mig förbi beror på att de medier jag vanligtvis läser nogsamt förtigit nyheten. Drar mig till minnes att en ung framgångsrik politiker nyligen figurerade i spalterna på grund av att han sällat sig till kokainanvändarna runt Stureplan.

Vad är det med dessa människor?
Varför i herrans namn börjar de använda narkotika i fullvuxen ålder, med stabila plattformar under fötterna, framgångar, pengar och berömmelse i övermått? De har allt utom förstånd.

Strax kommer de drogliberala att dra en lans för att "det man gör på sin fritid är vars och ens ensak" och "vi kan inte kräva felfria journalister eller felfria politiker - de måste få vara som vanliga människor".

Felfri - nä, det kan man inte kräva men laglydig, det kan man absolut kräva av opinionsbildare och lagstiftare (riksdagspolitiker). Eller som Maria Schottenius DN:s kulturchef och tillika chef för den brottslige journalisten, skriver om Lars Noréns dagbok "Kom igen. Hur skenhelig får man bli?".

Och detta med att få vara som vanliga människor - det ligger i själva konceptet kändis att man strävar efter att särskilja sig från den "vanliga människan". Det blir bara fånigt att försöka använda sig av någon sorts vanlighet som försvar för kriminella aktiviteter.

Ett vanligt argument, så vanligt att det verkar inrepeterat med hjälp av någon medietränare, som de framgångsrika använder sig av när de efter att ha blivit påkomna med olagligheter eller tveksamheter och konfronteras av någon kollega, är att de har haft en så ansträngd jobbsituation. Alla ångrar de sig dessutom bittert. Cynisk tant tillåter sig att utbrista: Jo, tjena!

Att DN förtiger det som hänt i, som jag förmodar, något sorts personalvårdande syfte och låter narkotikabrottslingen fortsätta skriva som om ingenting har hänt, skickar märkliga signaler till läsekretsen i synnerhet den yngre delen av läsekretsen som är basen för den dömdes berömmelse och framgång. Det verkar vara OK att använda narkotika - bara man inte blir påkommen för då hutar chefen åt en med orden att om det händer igen så kan man inte fortsätta skriva för DN. Om det händer igen... Vilken del av det? Missbruket eller bara om man blir påkommen och dömd? Jag vet inte men det känns svårt att tänka sig att det är en engångshändelse, ett första test när en person går in på en toalett på en känd krog och i ensamhet drar i sig kokain.

DN har ägnat tämligen stort utrymme på kultursidorna åt Fredriks Ljungs roman "Parasiten", en bok sprungen ur hans egna fleråriga upplevelser av att vara framgångsrik i finansvärlden och missbrukare på krogen. Tidigare har man skrivit mycket om Jens Lapidus "Snabba cash" som utspelar sig i samma miljöer - Stureplan. En annan bok som berör samma tema men mer missbruk av utseende som framgångsfaktor är Jenny Östergrens och Kristina Thulins "Vi som hade alla rätt"- om överpresterande programledare som räds sitt eget åldrande om jag förstår recensionen rätt. På nyhetsplats rapporteras naturligtvis om drogpoliik och annat. DN uppmärksammar således problematiken utanför de egna redaktionsväggarna.

För människans bakom kändisskapet och hans närståendes skull hoppas jag verkligen att DN som arbetsgivare tagit sitt ansvar och förser personen med olika former av hjälp för att komma bort från ett destruktivt beteende.

Namnet på journalisten är som synes ute på Internet och ungdomar har redan diskuterat både honom och händelsen i olika forum. Så om DN trodde att det kunde tigas ihjäl är de inte bara skenheliga utan även skriande okunniga om hur nyheter färdas idag.

För läsekretsens skull och då främst alla unga som "vill jobba med nåt inom media" skulle jag önska att DN öppet tog avstånd från det som skett. När man väljer att förtiga det hela bidrar DN till att understödja drogliberala strömningar.