En resa
Jag har varit bortrest från bloggen ett tag.
Nu har jag fått klart för mig var jag varit.
Jag har varit i den del av tillvaron som heter "Berg av Arbete".
På kartan över dessa trakter kunde jag följa min resa som gått fram och tillbaka mellan orter som "Totalt Glömt Bort", ett större samhälle i en bergig trakt., storstaden "Stress" som ligger på höglandet strax öster om bergstoppen "Administrationen" och byarna "Ringa" och "Ringa tillbaka". Jag funderar på att ta mig till storstaden "Förändring" bara jag hittar något transportmedel.
Nä, jag har inte blivit fullständigt tokig - jag har läst "Tillvarons atlas" av Louise von Swaaj. Läst och läst... det är en atlas med kommentarer så man läser den som man läser en kartbok. En helt enastående bok. Tillvaron är kartlagd och via 21 kartor kan man leta sig fram genom områden som det jag beskrev här ovan eller som "De glömda öarna" där allt man glömmer finns... byn "Mammas födelsedag", staden "Nycklarna"... Till varje område finns en text som resonerar runt områdets innebörd.
En bok att filosofera över. Den kom redan 2000 så den kanske inte är helt lätt att få tag i, i dessa tider då böcker är färskvaror medan frukt och grönsaker i butiken håller i evighet. Men den är värd att leta efter.
Förlåt mig, men jag ogillar Alkemisten av P Coelho.
Jag som inte är någon bekännande feminist ( och här kommer den övertydlighet som Internet tycks fordra: är varm förespråkare och näst intill enpersonsgerilla för jämställdhet, jämlikhet och rätten att vara den man är för båda könen)…
Jag verkar vara den enda kvinna i hela världen som retat upp mig på Coelhos manschauvinistiska berättelse om männen och pojkarna som drar ut i världen för att söka skatten/sanningen medan kvinnorna och flickorna ska gå kvar hemma och vänta på att mannen/pojken kommer tillbaka upplyst och självförverkligad.
När jag vågat mig på att framföra denna synpunkt till Coelho-frälsta medsystrar har jag mötts av tomma blickar och därefter skarpa uttalanden som att:
- Nähä, har jag då frågat, men jag gör det och har jag inte rätt i att det är männen som drar ut och kvinnorna väntar hemma?
- Jo, men han menar ju inte så.
Nänä... hur menar han då? Och varför anser annars argusögda stridbara kvinnor att det är OK att förmedla ett sådant budskap till världen? (Dessutom i mångmiljonupplagor) Som jämförelse kan nämnas att självaste Evert Taube blev postumt anklagad för mansgriseri i sina vistexter av Margareta Winberg. Jag ger mig den på att dåvarande minister Winberg hör till Coelho-fansen!
Tom Lebens bok
ÄNTLIGEN!
Den underfundige bloggaren Tom Leben har nu givit ut sina samlade tankar i en bok med det vackra namnet "Resan till september".
Eftersom webblogg.se krånglar i afton, funkar inte länkning i texten men här är länken till Tom Lebens eget inlägg om boken
http://tomleben.webblogg.se/070906145546_nu_finns_jag_som_bok.html
Här kan man köpa den http://booksondemand.e-butik.se/?artnr=978&ref=pwiker
Köp den, läs den!
Köp böcker på antikvariat
Böcker är sedan länge en färskvara. Titlarna visslar bort ur förlagslagren innan jag hunnit överväga inköp. Därför är jag en trogen antikvariatskund. Här i sta'n har vi ett underbart, välfyllt antikvariat med rätt doft av böcker. Dit kan jag gå bara för att lukta och bläddra. Eftersom jag läser så många deckare, i synnerhet på semestern, brukar jag storhandla sådana för en billig penning.
Ibland är jag på jakt efter någon speciell bok och då händer det förstås att mitt antikvariat inte har den titeln. Men då finns Antikvariat på nätet! Antikvariat från hela norden är tillgängliga via en sökfunktion, snabbt får man koll på vad som finns. Om titeln inte finns hos någon alls så kan man skriva in den på en önskelista.
Jag har handlat många böcker via denna tjänst och aldrig blivit vare sig lurad eller besviken.
Ibland är jag på jakt efter någon speciell bok och då händer det förstås att mitt antikvariat inte har den titeln. Men då finns Antikvariat på nätet! Antikvariat från hela norden är tillgängliga via en sökfunktion, snabbt får man koll på vad som finns. Om titeln inte finns hos någon alls så kan man skriva in den på en önskelista.
Jag har handlat många böcker via denna tjänst och aldrig blivit vare sig lurad eller besviken.
Filosofiska råd
Kulturbloggen efterlyste ämnen att skriva om och utlovade dessutom bokpris till de ämnen som antogs. Bokälskare som jag är skyndade jag mig att föreslå ett ämne:
Fem filosofiska råd till en ung människa, att bära med sig genom livet.
Kulturbloggen skrev kloka saker och skickade mig genast en bok:
"Hemligheter insamlade av Maja Spasova". Konstnären Maja Spasova har i samarbete med Liljevalchs drivit projektet ”Hemligheter”. Projektet består i att närmare 2000 hemligheter skickats in av människor i hela landet. Hemligheterna har sedan presenterats i installationsform i konsthallen och som en pocketbok,vilken upptar 450 av de meddelanden konstnären mottagit. Man får mycket att fundera över när man läser den!
Nog får en hemlighet som nedanstående, en att kika lite extra på husläkaren och undra..:
" Jag är en vuxen person, jobbar som läkare, har en god familj. Men min hemlis är att jag har en hemlig (påhittad) kompis som hänger med mig när jag är ensam. Hon är toppen."
För att inte tala om denna, så här i valårets början och "politikerskandaler" på löpsedlarna:
"Hej, min hemlighet är att jag blev politiker av misstag, helt mot min vilja."
Otroligt intressant, lite skrämmande och också rörande bok. Tack Kulturbloggen för kloka filosofiska råd och för boken!
Boken är utgiven av "En bok för alla" och finna att köpa bl.a. här.
Josephine min sparringpartner inför Blogstafetten, väntade på ett nytt ämne så jag gjorde det lätt för mig och skickade samma ämne till henne. Även Josephine skrev mycket kloka saker och när jag läste slog det mig att om alla mina bloggbekanta skrev sina fem filosofiska råd till en ung människa, kanske vi till slut skulle ha fått ihop den verkliga manualen för att hantera livet som åtminstone jag har saknat många gånger.
Fem filosofiska råd till en ung människa, att bära med sig genom livet.
Kulturbloggen skrev kloka saker och skickade mig genast en bok:
"Hemligheter insamlade av Maja Spasova". Konstnären Maja Spasova har i samarbete med Liljevalchs drivit projektet ”Hemligheter”. Projektet består i att närmare 2000 hemligheter skickats in av människor i hela landet. Hemligheterna har sedan presenterats i installationsform i konsthallen och som en pocketbok,vilken upptar 450 av de meddelanden konstnären mottagit. Man får mycket att fundera över när man läser den!
Nog får en hemlighet som nedanstående, en att kika lite extra på husläkaren och undra..:
" Jag är en vuxen person, jobbar som läkare, har en god familj. Men min hemlis är att jag har en hemlig (påhittad) kompis som hänger med mig när jag är ensam. Hon är toppen."
För att inte tala om denna, så här i valårets början och "politikerskandaler" på löpsedlarna:
"Hej, min hemlighet är att jag blev politiker av misstag, helt mot min vilja."
Otroligt intressant, lite skrämmande och också rörande bok. Tack Kulturbloggen för kloka filosofiska råd och för boken!
Boken är utgiven av "En bok för alla" och finna att köpa bl.a. här.
Josephine min sparringpartner inför Blogstafetten, väntade på ett nytt ämne så jag gjorde det lätt för mig och skickade samma ämne till henne. Även Josephine skrev mycket kloka saker och när jag läste slog det mig att om alla mina bloggbekanta skrev sina fem filosofiska råd till en ung människa, kanske vi till slut skulle ha fått ihop den verkliga manualen för att hantera livet som åtminstone jag har saknat många gånger.
Rör inte mitt bibliotek!
I mitt barndomshem fanns inte många böcker. Att läsa för nöjes skull var i min mammas ögon slöseri med tid, onyttigt och näst intill syndfullt. När jag började skolan blev vi, av vår framsynta fröken, däremot uppmanade att läsa för nöjes skull och en dag tog hon oss till det undangömda skolbiblioteket. Det var ett rum som så sällan besöktes att luften stod stilla och solen som sken in genom stora fönster, av dammet från böckerna skapade en säregen dov, lukt som för mig blev doften av paradiset. Där fanns böckerna ur Sagabiblioteket, små med röda ryggar, en blandning av skönlitteratur och en sorts faktaböcker för barn. Faktaböckerna som jag minns var biografier över t.ex. Mozart, underbarnet. Läshungrig som jag var hade jag snart läst ut alla böcker som fanns att tillgå i skolbiblioteket och paradiset var förlorat.
En dag berättade en klasskamrat att det fanns ett stort bibliotek nere på byn, i medborgarhuset. Ett ställe dit alla fick gå och låna böcker, gratis. Jag trodde inte det var sant eftersom jag mycket väl visste var medborgarhuset låg och där kunde man gå på bio men inte hade jag sett något om böcker. Hon hävdade bestämt att så var fallet, på tredje våningen skulle det finnas och erbjöd sig att följa med mig kommande lördag. Vilken vecka av förväntan och spänning!
På lördagsmorgonen ringde min kamrat och sa att hon var sjuk men ”du kan ju gå dit ändå”. Jag blev då så gott som säker på att hon drev med mig och att om jag gick dit så skulle hon hoppa fram bakom något hörn och skratta ut mig, för något så enastående som ett ställe fullt med böcker tillgängligt för alla kunde egentligen inte existera. Men längtan efter böckerna och chansen att det ändå skulle vara sant drev mig till att riskera en blåsning och jag cyklade iväg ner på byn.
Medborgarhuset var en flervåningsbyggnad i rött tegel med biosalong och en massa andra rum vars användningsområden var obekanta för en liten 10-åring. Huset föreföll helt öde, Tyst, tomt. Tredje våningen var det som gällde, men det fanns inte några skyltar som bekräftade att biblioteket skulle finnas där. Kommen så här långt var det bara att fullfölja så jag knatade uppför trapporna och missmodet tilltog för varje steg. Tyst och tomt. Om det fanns ett bibliotek borde det väl krylla av folk med stora bokkassar på väg dit och på väg därifrån? Så kom jag till tredje våningen. Ingenting! Där fanns inte något bibliotek.
Just när tårarna var på väg att trilla, öppnades en dörr på våningen ovanför, röster hördes och dörren stängdes. Det fanns folk i huset. Jag hade ju kommit så här långt så det var lika bra att gå den sista trappan också. Om någon såg mig kunde jag alltid säga att jag letade efter en toalett.
Och där! Där fanns den vackraste skylt jag någonsin sett. Grå metall och svarta bokstäver: BIBLIOTEK och ÖPPET!
Av den stjärnomstrålade varelsen bakom disken fick jag mitt första lånekort; det var ljusblått och hade lånenummer 109. Jag fick även låna en av hennes egna kassar för att bära hem de tjugo böcker jag lånade från barnavdelningen. Det fanns åldersgräns på det biblioteket. Barn fick inte låna på vuxenavdelningen. Men när jag efter knappt två år hade läst allt som fanns på barnavdelningen fick jag dispens av bibliotekarien och fick tillgång till vuxenavdelningen. Då började min deckarperiod.
Vad är väl nedladdningsbara e-böcker mot detta?
Rör inte mitt bibliotek!
En dag berättade en klasskamrat att det fanns ett stort bibliotek nere på byn, i medborgarhuset. Ett ställe dit alla fick gå och låna böcker, gratis. Jag trodde inte det var sant eftersom jag mycket väl visste var medborgarhuset låg och där kunde man gå på bio men inte hade jag sett något om böcker. Hon hävdade bestämt att så var fallet, på tredje våningen skulle det finnas och erbjöd sig att följa med mig kommande lördag. Vilken vecka av förväntan och spänning!
På lördagsmorgonen ringde min kamrat och sa att hon var sjuk men ”du kan ju gå dit ändå”. Jag blev då så gott som säker på att hon drev med mig och att om jag gick dit så skulle hon hoppa fram bakom något hörn och skratta ut mig, för något så enastående som ett ställe fullt med böcker tillgängligt för alla kunde egentligen inte existera. Men längtan efter böckerna och chansen att det ändå skulle vara sant drev mig till att riskera en blåsning och jag cyklade iväg ner på byn.
Medborgarhuset var en flervåningsbyggnad i rött tegel med biosalong och en massa andra rum vars användningsområden var obekanta för en liten 10-åring. Huset föreföll helt öde, Tyst, tomt. Tredje våningen var det som gällde, men det fanns inte några skyltar som bekräftade att biblioteket skulle finnas där. Kommen så här långt var det bara att fullfölja så jag knatade uppför trapporna och missmodet tilltog för varje steg. Tyst och tomt. Om det fanns ett bibliotek borde det väl krylla av folk med stora bokkassar på väg dit och på väg därifrån? Så kom jag till tredje våningen. Ingenting! Där fanns inte något bibliotek.
Just när tårarna var på väg att trilla, öppnades en dörr på våningen ovanför, röster hördes och dörren stängdes. Det fanns folk i huset. Jag hade ju kommit så här långt så det var lika bra att gå den sista trappan också. Om någon såg mig kunde jag alltid säga att jag letade efter en toalett.
Och där! Där fanns den vackraste skylt jag någonsin sett. Grå metall och svarta bokstäver: BIBLIOTEK och ÖPPET!
Av den stjärnomstrålade varelsen bakom disken fick jag mitt första lånekort; det var ljusblått och hade lånenummer 109. Jag fick även låna en av hennes egna kassar för att bära hem de tjugo böcker jag lånade från barnavdelningen. Det fanns åldersgräns på det biblioteket. Barn fick inte låna på vuxenavdelningen. Men när jag efter knappt två år hade läst allt som fanns på barnavdelningen fick jag dispens av bibliotekarien och fick tillgång till vuxenavdelningen. Då började min deckarperiod.
Vad är väl nedladdningsbara e-böcker mot detta?
Rör inte mitt bibliotek!
Läser just nu... undra på att man blir låg
Jag har för vana att ha flera böcker på gång samtidigt. För det mesta brukar det bli en blandning av lättviktigt och tyngre saker men till denna julledighet har jag lyckats utelämna det lättsamma. Lite tungt blir det. Nu läser jag, eller har precis läst klart
Att leva ett liv, inte vinna ett krig av Anna Kåver
Bra, handfast, lättillgänglig bok om att hantera svårigheterna i att vara människa. Rekommenderas å det bestämdaste. Absolut bättre än mycket av den självhjälps-litteratur som flödar ut från förlagen. Anna Kåver är leg psykolog, leg psykoterapeut och handledare i kognitiv beteendeterapi. Hon samarbetar med Åsa Nilsonne som är psykiater, medicine doktor, leg psykoterapeut och handledare i kognitiv terapi och dessutom deckarförfattare. Så den andra boken jag läser är
Vem är det som bestämmer i ditt liv? av Åsa Nilsonne. Handlar om hur vi medvetet kan styra koncentration och uppmärksamhet för att nå större självinsikt. Lika bra, handfast och lättillgänglig som den ovan beskrivna. Och fritt från flum. Ja, dessa två är inte tunga i sig men behandlar tunga områden s.a.s. Inte mycket feel-good-dröm-dig-bort-litteratur. Jag förstår inte hur jag tänkte där i bokhandeln men nästa jag köpte och just börjat läsa är
Den utmätta tiden av Peter Noll. Brombergs förlag skriver: Peter Noll får veta att han är sjuk i cancer. Han är då 55 år. Han avböjer den operation som läkarna vill göra då den strider mot hans uppfattning om liv och död. Han går den sista vägsträckan i livet med avsikten att foga in upplevelsen av dödens ofrånkomlighet i sitt sammanhang. Han vill förmedla den erfarenheten till alla levande, som också måste dö. Det gör han i boken Den utmätta tiden där han skriver om sina tankar, känslor, erfarenheter och samtal under sitt sista år. Jag återkommer med mina egna eventuella åsikter om denna bok. Men så mycket kan jag säga att jag redan retat upp mig på hans förhållningssätt. (Hu, så hemskt att tycka så nu när han både lidit, är död och publicerat sina tankar från den yttersta tiden - tanten håller på att tappa sin PK-radar). En bok som ligger och väntar är en av MajGull Axelsson.
Den jag aldrig var, heter den. Baksidestexten lyder: En man hittas på en gata i Östeuropa med bruten nacke. Han visar sig vara svensk och hans hustru MaryMarie kallas till sjukhuset. Där börjar verkligheten lösas upp. Sju år senare är hon lika kluven. Heter hon Mary eller Marie? Dödade hon sin man på sjukhuset eller inte? Hamnade hon i fängelse eller blev hon minister? En så'n bok måste man ju köpa. Även om den enligt recensioner är ett laddat psykologiskt drama och min bokhögskvot av tunga böcker redan är fylld för denna gång. Borde kanske ha köpt Giraffens tårar av Alexander McCall Smith istället. Om ni inte läst Damernas detektivbyrå av samme författare har ni en trevlig stund framför er. Läs Kulturbloggens recension om den. Men så fick jag en bok i julklapp också.
Hur du ska läsa och varför av Harold Bloom. Bonniers presenterar boken så här: Litteraturhistorikern Harold Bloom guidar oss här genom världslitteraturen från 1500-talet till i dag och visar hur vi genom litteraturen kan nå ökad förståelse för det samhälle vi lever i. Harold Bloom är professor vid Harvard, Yale och New York University och har skrivit över tjugo böcker om litteratur. På svenska finns sedan tidigare Den västerländska kanon.
Den ser jag fram emot att läsa, fortfarande avdelning seriöst men verkar spännande. Sökte lite på Harold Bloom på nätet och förstod att han inte är helt PK i kulturkretsar. Såvitt jag begriper handlar den allvarliga kritiken om att en västerländsk professor skriver om böcker som bidragit till att forma den västerländska kulturen. Det är tydligen fel och bör misstänkliggöras. Sånt tycker jag är konstigt. Otroligt konstigt, egentligen. Läste något inlägg till försvar av professor Bloom som gick ut på att man måste kunna få tala om den västerländska litteraturen utan att genast och räddhågat behöva tillägga att de skriver böcker i Kina också. Tyvärr har jag tappat bort den diskussionen och kan inte länka. Nå, det här får jag nog anledning att tycka till om mer när jag väl umgåtts med professor Blooms tankar.
Att leva ett liv, inte vinna ett krig av Anna KåverBra, handfast, lättillgänglig bok om att hantera svårigheterna i att vara människa. Rekommenderas å det bestämdaste. Absolut bättre än mycket av den självhjälps-litteratur som flödar ut från förlagen. Anna Kåver är leg psykolog, leg psykoterapeut och handledare i kognitiv beteendeterapi. Hon samarbetar med Åsa Nilsonne som är psykiater, medicine doktor, leg psykoterapeut och handledare i kognitiv terapi och dessutom deckarförfattare. Så den andra boken jag läser är
Vem är det som bestämmer i ditt liv? av Åsa Nilsonne. Handlar om hur vi medvetet kan styra koncentration och uppmärksamhet för att nå större självinsikt. Lika bra, handfast och lättillgänglig som den ovan beskrivna. Och fritt från flum. Ja, dessa två är inte tunga i sig men behandlar tunga områden s.a.s. Inte mycket feel-good-dröm-dig-bort-litteratur. Jag förstår inte hur jag tänkte där i bokhandeln men nästa jag köpte och just börjat läsa är Den utmätta tiden av Peter Noll. Brombergs förlag skriver: Peter Noll får veta att han är sjuk i cancer. Han är då 55 år. Han avböjer den operation som läkarna vill göra då den strider mot hans uppfattning om liv och död. Han går den sista vägsträckan i livet med avsikten att foga in upplevelsen av dödens ofrånkomlighet i sitt sammanhang. Han vill förmedla den erfarenheten till alla levande, som också måste dö. Det gör han i boken Den utmätta tiden där han skriver om sina tankar, känslor, erfarenheter och samtal under sitt sista år. Jag återkommer med mina egna eventuella åsikter om denna bok. Men så mycket kan jag säga att jag redan retat upp mig på hans förhållningssätt. (Hu, så hemskt att tycka så nu när han både lidit, är död och publicerat sina tankar från den yttersta tiden - tanten håller på att tappa sin PK-radar). En bok som ligger och väntar är en av MajGull Axelsson. Den jag aldrig var, heter den. Baksidestexten lyder: En man hittas på en gata i Östeuropa med bruten nacke. Han visar sig vara svensk och hans hustru MaryMarie kallas till sjukhuset. Där börjar verkligheten lösas upp. Sju år senare är hon lika kluven. Heter hon Mary eller Marie? Dödade hon sin man på sjukhuset eller inte? Hamnade hon i fängelse eller blev hon minister? En så'n bok måste man ju köpa. Även om den enligt recensioner är ett laddat psykologiskt drama och min bokhögskvot av tunga böcker redan är fylld för denna gång. Borde kanske ha köpt Giraffens tårar av Alexander McCall Smith istället. Om ni inte läst Damernas detektivbyrå av samme författare har ni en trevlig stund framför er. Läs Kulturbloggens recension om den. Men så fick jag en bok i julklapp också. Hur du ska läsa och varför av Harold Bloom. Bonniers presenterar boken så här: Litteraturhistorikern Harold Bloom guidar oss här genom världslitteraturen från 1500-talet till i dag och visar hur vi genom litteraturen kan nå ökad förståelse för det samhälle vi lever i. Harold Bloom är professor vid Harvard, Yale och New York University och har skrivit över tjugo böcker om litteratur. På svenska finns sedan tidigare Den västerländska kanon. Den ser jag fram emot att läsa, fortfarande avdelning seriöst men verkar spännande. Sökte lite på Harold Bloom på nätet och förstod att han inte är helt PK i kulturkretsar. Såvitt jag begriper handlar den allvarliga kritiken om att en västerländsk professor skriver om böcker som bidragit till att forma den västerländska kulturen. Det är tydligen fel och bör misstänkliggöras. Sånt tycker jag är konstigt. Otroligt konstigt, egentligen. Läste något inlägg till försvar av professor Bloom som gick ut på att man måste kunna få tala om den västerländska litteraturen utan att genast och räddhågat behöva tillägga att de skriver böcker i Kina också. Tyvärr har jag tappat bort den diskussionen och kan inte länka. Nå, det här får jag nog anledning att tycka till om mer när jag väl umgåtts med professor Blooms tankar.
Agatha Christie om livets mening
Som tonåring köpte och läste jag varenda Agatha Christie -deckare jag kunde få tag i. Jag spenderade merparten av veckopengarna hos Wisénska bokhandeln i Östersund, ett himmelrike för en ung bokmal. Den bokhandeln LUKTADE bokhandel vilket dagens bokbutiker inte gör. Man får söka sig till antikvariat för att uppleva rätt doft.
För något år sedan hittade jag trots allt en oläst Christie och fann där ett intressant uttalande av en av huvudpersonerna (nej, jag minns inte titeln på boken, nej jag minns inte vad den handlade om, nej jag minns inte vilken huvudperson som sa detta):
För något år sedan hittade jag trots allt en oläst Christie och fann där ett intressant uttalande av en av huvudpersonerna (nej, jag minns inte titeln på boken, nej jag minns inte vad den handlade om, nej jag minns inte vilken huvudperson som sa detta):
"Hurdana är åren mellan tjugo och fyrtio? Klavbundna av personliga och känslomässiga relationer. Så måste det vara. Det är att leva.
Men senare kommer man in i ett nytt stadium. Man kan tänka, studera livet, upptäcka någonting om andra människor och sanningen om sig själv. Livet blir verkligt, betydelsefullt. Man ser det som en helhet. Inte bara en enda scen - den scen som man själv spelar med i, precis som en skådespelare. Ingen man eller kvinna är verkligen sig själv förrän efter 45. Det är då individualiteten har en chans."
Men senare kommer man in i ett nytt stadium. Man kan tänka, studera livet, upptäcka någonting om andra människor och sanningen om sig själv. Livet blir verkligt, betydelsefullt. Man ser det som en helhet. Inte bara en enda scen - den scen som man själv spelar med i, precis som en skådespelare. Ingen man eller kvinna är verkligen sig själv förrän efter 45. Det är då individualiteten har en chans."
Återuppfinn dig själv!
Läser f.n. del två av Jan Kjaerstads märkliga trilogi Förföraren, Erövraren och Upptäckaren. Huvudperson är den framgångsrike Jonas Wergeland, tv-personlighet med stora succéer bakom sig. Böckerna flödar av berättelser, slingrar sig fram mot ett eventuellt svar på frågan "hur hänger ett liv samman?". Tre jättetjocka böcker, som gjorda för att fördriva sjukskrivningstiden - dock något ohanterliga för gipsade människor.
Ett citat ur Förföraren:
Att vara sig själv, som Ibsen hela tiden tjatade om, var ju just precis att acceptera att man var många, och att denna summa var vår kärna. ” Den största friheten, människans själva adelsmärke”, sade Gabriel, ”är friheten att, när som helst, återuppfinna sig själv utifrån alla sina möjligheter. Det är därför du ska bli skådespelare, Jonas, för att förstå det bättre. Återuppfinn dig själv. Bli en kung. Bli en hertig!”
Lysande, eller hur? Återuppfinn dig själv!
I pocket finns just nu Jan Kjaerstads Tecken till kärlek, om en kvinna som vill skapa det ultimata teckensnittet.
Jan Kjaerstad är en norsk författare, 50-talist därtill, prisbelönt bl.a för trilogin ( jaja, egentligen för en av delarna, tror det var Förföraren).
Ett citat ur Förföraren:
Att vara sig själv, som Ibsen hela tiden tjatade om, var ju just precis att acceptera att man var många, och att denna summa var vår kärna. ” Den största friheten, människans själva adelsmärke”, sade Gabriel, ”är friheten att, när som helst, återuppfinna sig själv utifrån alla sina möjligheter. Det är därför du ska bli skådespelare, Jonas, för att förstå det bättre. Återuppfinn dig själv. Bli en kung. Bli en hertig!”
Lysande, eller hur? Återuppfinn dig själv!
I pocket finns just nu Jan Kjaerstads Tecken till kärlek, om en kvinna som vill skapa det ultimata teckensnittet.
Jan Kjaerstad är en norsk författare, 50-talist därtill, prisbelönt bl.a för trilogin ( jaja, egentligen för en av delarna, tror det var Förföraren).
