En liten tant

Läser i bladet om att allt fler vill byta kön. Läser om de såväl psykiskt som fysiskt krävande behandlingarna. Låter verkligen inte som något man ger sig på att genomlida bara pga en nyck eller pga ett sinnestillstånd som skulle kunna avhjälpas med djupgående terapi. När man beslutat sig för att ansöka om könsbyte har man fattat ett livsavgörande beslut och har lång väg att gå innan det är klart.

Forskningen utgår från att det är något medfött biologiskt som är orsaken till denna allt överväldigande känsla av att vara fast i fel kropp, men kan ännu inte ge definitiva besked om orsaken. Många berättar om att känslan funnits så länge de kan minnas. Flera transsexuella män vittnar om hur de som barn endast lekte med dockor. Kvinnor berättar om en uppväxt som pojkflicka.

Transsexuella människor kan vara antingen heterosexuella, bisexuella eller homosexuella. Att vara transsexuell har således inget med sexuell läggning eller beteende att göra.

Nu rinner det upp frågor i mitt huvud, frågor rörande queerteori, genus och likhetsfeminismen. Kan det verkligen vara så att vi endast är sociala konstruktioner om människor kan ha så smärtsamma upplevelser av att vara fångna i fel kön redan som mycket liten? Likhetsfeministerna menar ju att vi fostrar våra barn in i de rådande könsrollerna och enligt det synsättet borde väl inte de transsexuella kunna existera? Likhetsfeministerna erkänner inte heller några biologiska skillnader mellan könen annat än de rent yttre fysiska – och hur går det ihop med aktuell forskning runt transsexualitet?

Jag känner mig tveksam till queerteoriernas och genusforskningens vetenskapliga värde eftersom det är den teori man absolut inte får ifrågasätta, diskutera eller pröva.

Om jag bekänner mig till någon som helst ”ism” så är det humanism, en livsåskådning som bygger på den enskilda människans värde och bildningens vikt, men också ett allmänt humanistiskt förhållningssätt. Jag är en stark förespråkare för jämställdhet och alla människors lika möjligheter.

Nå, jag fnular vidare med mitt och tänker som så att det vore väldigt enkelt om vi bara bedömde varandra utifrån hur vi beter oss mot varandra och levde efter principen leva och låta leva.

När jag var liten älskade jag att blåsa såpbubblor, helst ut över vatten. Såpbubblor är så vackra, så poetiska. En gång för 15 -20 år sedan bevistade jag en av Cirkus Brazil Jacks föreställningar. Det var en mycket trivsam cirkusföreställning på det hela taget. Det jag minns bäst är dock ett clownnummer där världens sötaste lilla tjejclown frambringade enorma såpbubblor medan cirkusorkestern spelade "Send in the clowns". Jag var helt andlös.

Idag var jag inne i en leksaksaffär och där föll min blick på ett ställ med såpbubble-kit av olika slag. Tänkte på hur underbart det var att blåsa dessa förtrollade bubblor när jag var barn. Kom så ihåg att jag är en tant och så'na gör det de vill så då köpte jag mig en förpackning. Här ska blåsas såpbubblor på balkongen!

Under en av promenaderna i Stockholm kom jag till ett övergångsställe där trafikljuset för de gående just slagit om till rött. Stora folksamlingar hopade sig på vardera sidan. Några bilar passerade. Så blev det tomt på bilar men det var fortfarande röd gubbe. Eftersom det inte fanns en enda bil i sikte åt nå't håll gick  folkmassorna från ömse håll raskt över gatan. Jag hade hamnat längst bak i "min" folksamling och gick extra långsamt pga ett skavsår, så när jag kom fram till själva övergångsstället hade alla andra passerat från båda hållen.

Det var fortfarande tomt på bilar och nu dessutom tomt på folk. Nej, inte helt tomt. En person stod fortfarande kvar på andra sidan gatan med blicken stint fäst på min sidas trafikljus som fortfarande visade röd gubbe. Precis när jag satte ut foten för att gå mot rött, vred personen ifråga på huvudet och tittade barskt på mig. Jag kände mig ertappad och blev osäker på från vilket håll trafiken skulle komma och stannade på trottoaren.

Så där stod vi och tittade på varandra tvärs över ett övergångsställe, Horace Engdahl och jag. Så måste Gary Cooper ha känt sig i filmen Sheriffen/ High noon  - "The story of a man who was too proud to run".

Varje gång jag besöker Stockholm grubblar jag över samma sak.Varför springer folk som galningar för att hinna med pendeltåg och  tunnelbana när det kommer ett nytt tåg om bara några minuter?

Som en av bönderna dvs boende i en stad med knappt 94 000 invånare är man van vid en kollektivtrafik där vissa linjer  kör bussarna en gång var tjugonde minut under morgon och eftermiddagstimmar, en gång i halvtimmen övriga tid. Andra bussar går en gång i timmen. Men det är sällan man ser folk rusa till busshållplatsen. Någon enstaka tidsoptimistisk tonåring kan komma flängande runt gathörnet men i övrigt springs det inte.

Men i Stockholm springer väldigt många; 
föräldrar med barnvagnar rusar fram med ätteläggen skumpande i sportvagnen,
unga och medelålders yrkesarbetande rusar som ITfierade boskapshjordar med laptopväskan i högsta hugg,
dyrbart klädda damer med äkta pärlor och folk som ser ut som jag-tog-det-som-föll-ur-garderoben deltar i samma sprinterlopp.

Som bonde i sta'n har jag tillägnat mig en gångstil och vaksamhet som gör att jag kan hålla mig borta från löparbanorna och inte vara den som kommer ivägen och sinkar löparna, utan att själv dras med.

Med de täta avgångstiderna och inte så sällan även flera möjligheter att ta sig till samma ställe borde man ju kunna känna sig avslappnad, flanera till närmaste tunnelbanestation, se sig omkring i världens vackraste huvudstad, betrakta folklivet och känna stressen rinna av...

Varför springer man i Stockholm?

Livet är en ouppfälld solstol; det ser enkelt ut,
men man kommer troligen att misslyckas.
                                                     Tom Leben

Vatten

Mitt ämne i skrivarcirkeln 10 skickat av flasknosen

Under min barndom och uppväxt fanns en nyttoaspekt även på det som vi numera kallar fritid. När pappa var ledig från jobbet åkte vi för det mesta ut i skogen antingen för att plocka bär eller för att fiska. En stor del av min barndoms somrar har tillbringats vid och på vatten. I roddbåt, eller på stranden. Vi metade abborre i tjärnar och la nät i sjön för att fånga sik, röding och öring. På vintrarna gick vi ut på de tillfrusna sjöarna, borrade hål och pimplade. Fiskandet var förstås även avkoppling för mina föräldrar men fångsten var en betydande del av matkontot. Badade i sjöarna gjorde vi i princip aldrig. Jag minns egentligen bara en badutflykt som kom till eftersom jag tjatade men som fick ett abrupt slut eftersom stranden invaderades av enorma och aggressiva bromsar. Jag blev bromsbiten på ena överarmen och armen svällde upp till dubbel storlek från armbåge till axel.

När jag började skolan kunde jag följaktligen inte simma. Däremot kunde jag ro och backa med roddbåten och vara följsam när nät las ut.

Kommunen hade byggt en anläggning med gymnastiksal och litet badhus lagom till min skolstart. Där fanns bastuavdelning och 12,5 meters bassäng. Vi fick bad på schemat en gång i veckan redan från första klass.

I badhuset härskade Bad-Anna. En storväxt kvinna med huckle, blommig sliten bomullsklänning, svarta gummistövlar och ett stort gummiförkläde. Som liten och tetig sjuåring såg man bara de stora svarta stövlarna, gummiförklädet och de massiva armarna och händerna som hon alltid bestämt satte i sidorna när hon talade till barnen.

Bad-Anna höll hårt på renligheten i badhuset. Innan man fick komma in i den lilla simhallen, hoppa i den efterlängtade bassängen skulle man rengöras efter en viss arbetsgång. Man skulle tvättas, bastas och duschas. Bad-Anna övervakade att allt gjordes ordentligt. Detta samt att lärarna inte skulle uppehålla sig i tvättavdelningen, upplyste Bad-Anna vår fröken om vid klassens första badtimme.

Tvättningen skedde vid ena långväggen där ett antal kranar i knähöjd  fanns att tillgå. Man skulle bistå varandra med tvättningen, så vi delades raskt in två och två. Därefter tilldelades vi parvis en rotborste och förväntades skrubba lorten av varandra. Det fanns två sorters rotborstar, en med mjukare och med riktigt hårda strån. Efter skrubbning skulle vi bastas. Alla föstes in i bastun och utanför stod Bad-Anna och vaktade medan hon tog tid. Vi skulle sitta där ett bestämt antal minuter - oavsett om näsor sprang i blod, vilket hände. Efter bastningen skulle vi duschas – i den nymodiga duschkorridor som fanns i tvättavdelningen. Det var en kaklad ”korridor” med duschmunstycken inmonterade med någon decimeters mellanrum. Temperaturen för varje dusch ställdes sedan in av Bad-Anna. Från väldigt varmt, nästan hett i början av korridoren till iskallt i slutet. Vi skulle sedan småspringa, åtminstone gå raskt tio varv genom korridoren. Bad-Anna höll koll på att vi verkligen gick i mitten av korridoren så att alla vattenstrålar träffade våra små barnkroppar för renlighetens skull. Vi försökte nämligen undkomma de heta och de iskalla strålarna genom att trycka oss mot kakelväggen och ta oss fram sidledes. Upptäcktes detta av Bad-Anna fick man extra varv med enbart heta och iskalla strålar som bestraffning. Nå, bassängen fanns ju där som den stora belöningen efter denna våta skärseld.

Som tur var, var vi ”jämna par” bland klassens flickor så vi råkade inte ut för det som vi hade hört talas om från andra klasser – att bli rotborstad av Bad-Anna. Om elevantalet inte gick jämnt ut tog nämligen Bad-Anna hand om den som blev över och hon använde alltid den hårda sortens borste. Parindelningen hade vi för säkerhets skull gjort upp innan det var dags för bad, för om det inte gick tillräckligt snabbt för oss att börja skrubba – ja, då högg Bad-Anna tag i första bästa barnarm och satte igång. Ibland hände det att någon var sjuk så att någon s.a.s. blev utan skrubbkompis. Då försökte vi smussla med det och vara tre som skrubbade. Så länge inte Bad-Anna visste att vi inte var jämna par så funkade det. Tänk vilken analysförmåga och vilken strategisk tankeverksamhet så pass små barn har! Värt att hålla i minnet när man tänker på egna och andras barn.

Så kom den baddag då min bästis blev sjuk och stannade hemma. När vi kom ner till simhallens förstuga där skor och handdukar skulle lämnas, ombyte skedde i ordinarie omklädningsrum, stod Bad-Anna där och när fröken anlände frågade Bad-Anna för ovanlighetens skull:
- Är alla här idag?
- Nej, svarade fröken aningslöst ärligt. Marita är sjuk.

Det gick en rörelse genom hela barnskocken och alla parade ihop sig med sin skrubbpolare och mitt på golvet stod jag kvar. Ensam, liten, tunn och naken. Jag såg rätt in i det stora gummiförklädet som var fläckat av röd färg. Just då såg det förstås ut som blod.
- Jaha, sa Bad-Anna och tog tag i mina arm. Då tvättar jag dig.

Alla klichéer om får som leds till slakt, att vara förstelnad av skräck har sitt ursprung i den situationen. Bad-Anna ledde mig fram till väggen med kranarna och parkerade mig där medan hon gick för att tillskansa sig en rotborste. Mina kamrater skrubbade varandra för glatta livet och sneglade förstulet på mig. Atmosfären i tvättavdelningen var en blandning av fasa, förväntan och lättnad. Nu skulle vi få uppleva det vi endast hört talas om och det var trots allt bara en av oss som råkade ut för det.

Så kom Bad-Anna emot mig. Rotborsten hon höll i sin hand var alla rotborstars moder. Styva, som gjord av ståltråd, reste sig borsten från en alldeles trävit bottenplatta.
- Vi har fått helt nya borstar idag, förtydligade Bad-Anna och grep tag i min högra arm.
Jag blundade.
Men ingenting hände. Greppet om armen fanns kvar, vattnet strilade men någon rotborste rev inte upp mitt skinn.
- Men flicka, hördes Bad-Annas röst, du är ju sjuk!
Sjuk? Jag kände mig inte sjuk. Men runtomkring mig stod hela klassen och när fröken kom ilande efter att ha blivit tillkallad, bekräftades Bad-Annas diagnos.
- Ja, sa fröken, det ser inte bra ut det här. Det är bäst att jag följer dig hem. Bad-Anna släppte min arm, jag fördes till omklädningsrummet och fick på mig kläderna och fröken följde mig hem.
Förvånad tittade mamma på sin klarögda och pigga dotter medan hon lyssnade på frökens sjukdomsbeskrivning. Fröken var ganska säker på att det rörde sig om scharlakansfeber.
- Hon är ju alldeles rödflammig över ansiktet,  bröstet och halsen – t.o.m. på ryggen.
Mamma inspekterade flammorna som nu var betydligt svagare.
- Nej, sa mamma inte är du sjuk. Du har blivit rädd och nervös för något för då blir du alltid flammig. Vad är det som har hänt?

Så rullades historien upp. Jag fick stanna hemma resten av dagen. Räddad! Fröken gick till skolan och från och med när vi hade bad på schemat nästa gång, hade fröken hand om  tvättandet. Bad-Anna hade aldrig något mer med oss att göra.


Nytt ämne till Mette: Insikter

Min salig far ogillade att resa. I synnerhet till städer och utomlands. Ingenting kunde jämföras med skogen, fjällen och sjöarna i våra hemtrakter. Dock reste han en del eftersom min mor gärna ville komma ut, se nya platser.  Mest blev det bilsemestrar i Sverige men faktiskt en och annan utlandsresa också.
Lustigt nog var min farfar begiven på resor och tog sig iväg både hit och dit i Sverige,så fattig torpare han än var.

Det är väl arvet efter både farfar och min mor som givit mig en reslust som i tonåren mest var frustrerande. Hade varken tillåtelse eller pengar till att resa då. Men längtade. I vuxenlivet har det blivit en del resor men oändligt mycket kvar på önskelistan.

Känner mig ibland som Baudelaire som hela sitt liv ska ha känt stark dragning till hamnar, järnvägsstationer, hotellrum och reste för resandets skull. Han stod där i någon hamn eller på en järnvägsstation och utropade inom sig:

Vagn, tag mig med! Skepp, smuggla mig bort härifrån!
Tag mig långt, långt bort. Gyttjan här är gjord av våra tårar!

I ett tidigare inlägg skrev jag om mina upplevelser av valfrihet i vården. Remiss till sjukgymnast visade sig vara remiss endast till den mottagning som ligger i den stadsdel jag bor i. När jag försökte boka tid på en annan mottagning (i landstinget) blev jag nekad eftersom jag "hörde till"  en viss (privat företag) mottagning p.g.a bostadsadressen. På landstingsmottagningen fanns en tid redan dagen efter, men den fick jag alltså inte. Jag hade sedan full huggning med att komma i kontakt med den privata mottagningen, blev nonchalant och irriterat bemött fast jag var så artig och timid, men fick till sist gå dit och lämna min remiss. Efter fem dagar kom ett brev där det stod att de mottagit min remiss och skulle kalla mig via brev eller telefon. 

Därefter har jag haft en mailväxling i två månader och till sist telefonsamtal med ansvariga på landstinget för att utröna hur detta hänger ihop.

Nu vet jag. Eller inte.

Referat av telefonsamtal mellan ansvarig landstingstjänsteman och liten tant:

- Det finns två saker som styr.
Det första är valfrihet när det gäller vårdgivare. Det är nå't som politikerna vill.
Det andra är att varje kategori vårdgivare har avtal med landstinget och tilldelas där områdesansvar. Utom läkarna där patienten listar sig hos sin husläkare. Vi hänvisar till det område som patienten hör, för vi har dimensionerat personal osv för den befolkning som finns i området.

- Jamen, jag ska ju få välja sjukgymnast?

- Ja, valfrihet gäller men som sagt vi hänvisar till det område dit man hör. För annars skulle det ju kunna bli så att alla ville gå till ett och samma ställe för att man hört att det är bra personal där eller för att det ligger nära. Det som krånglar till det är att ortopeden lämnar remissen till patienten. Jag förstår inte varför de gör så, de borde ju skicka den dit patienten hör. Men det är klart, det finns privata sjukgymnaster som t.ex. YY-mottagningen på sta'n och en del vill väl gå dit.


Ja och hur skulle det bli då om vi gick dit, där vi trodde vi skulle få bäst vård?
Den mest intressanta delen av samtalet är uttalandet: Det är nå't som politikerna vill.
Uppdraget från politkerna dvs de folkvalda dvs folkets företrädare är inte något som påverkar landstingets tjänstemän, eller?

Den andra intressanta delen är att det är ortopedens fel som krånglar till det.

Den tredje intressanta delen är att tjänstemannen inte ser det privata företaget i min stadsdel som ett privat företag eftersom det är landstingsfinansierad vård som ges där. YY-mottagningen som nämndes är inte landstingsfinansierad eftersom den har andra verksamheter också men har avtal just för sjukgymnastik

Nu inser jag att privatiseringsivrarna tycker sig få rena Tännforsar på sina kvarnar men då vill jag till sist bara tillägga att jag ännu inte har fått någon kallelse till den privata mottagningen. Vi firar strax två månaders jubileum från remissinlämningen. Två månader för att boka? Hur lång är då väntan till behandling?

Det finns fler skäl till övervikt,  än det hållningslösa inre och den usla moral som hälsofascisterna i högt tonläge menar vara det enda skälet. Du är vad du äter, är deras mantra men nu kommer vissa bud om att det inte är så enkelt.

Svenska Dagbladet refererar en nyligen utkommen medicinsk rapport om ”Glömda” fetmarisker
Bland de tio "glömda" orsakerna till viktökning återfinns två väl kända som förtigs i hälsoarbetet, nämligen rökstopp och läkemedelsbiverkningar.

"För ett stort antal läkemedel är viktökning en välkänd biverkan.
Mest kända är en rad mediciner mot schizofreni, psykoser och depressioner, men också medel mot diabetes, högt blodtryck och allergier ökar vikten liksom p-piller och aidsläkemedel. Forskarna påpekar att användningen av dessa preparat ökat dramatiskt under de senaste trettio åren."

De glömda fetmariskerna är enligt rapporten:

• Sömnbrist.
• Hormonlika miljögifter.
• Minskad rökning.
• Läkemedelspåverkan.
• Högre ålder bland förstföderskor.
• Påverkan i livmodern.
• Överviktiga väljer överviktiga.
• Överviktiga kvinnor föder fler barn.
• Eventuellt också virus.

- Nog kan det ligga en hel del i deras resonemang. Det finns flera vägar in i övervikt och jag har mött patienter som skött sig exemplariskt men som ändå inte kunnat gå ned i vikt.

En annan grupp forskare  rapporterar att de tror att luftkonditionering är en fetmarisk....
Kroppen behöver inte jobba med att reglera temperaturen och förbränner därför inte som den ska...

Självklart är viss mat bättre än annan och godis av alla slag är onyttigt i för stora mängder. MEN... vi känner alla någon av dessa magra soffpotatisar (nej jag menar inte människor som är sjuka i anorexia eller bulimi) som inte rör sig mer än mellan bilen och hemmet och som obehindrat äter fettdrypande, kaloristinn mat utan att öka ett gram. Till deras egen förtvivlan eftersom många magra verkligen önskar att gå upp i vikt. Självklart är relationen vikt och matintag mer komplicerad än vad hälsofascisterna predikar om.

Sluta hetsa mot folk med övervikt! Vad vet man som utomstående om orsakerna? Eller ska folk bära märken där det står att deras fetma beror på  att de äter medicin mot schizofreni eller har diabetes? De kommer  ju fortfarande att anses vara sämre människor än de vältränade hälsofascisterna men inte riktigt lika fritt villebråd som andra tjockisar. Eller så kan ju de som är fritt villebråd ha märken på kläderna, enligt tidigare genomförd fullskalig modell  - blir lättare för hälsofascisterna att utöva sitt förtryck då.