Det kommer efter
Arvingen kämpar på. Han har börjat blogga så smått igen.
Bloggtorka råder i mitt huvud.
Var det bättre förr?
Vår hämningslösa miljöpåverkan har accelererat och nu står vi här med förgiftade hav, växande ozonhål, växthuseffekter. Folk har i sommar dött av bakterier de fått i sig under bad vid svenska badstränder. Om vi avgränsar frågan ännu mer och enbart tittar på våra matvanor och hur den mat vi äter framställs så blir det ännu tydligare att det faktiskt var bättre förr. Lokalt odlad, lokalt förädlad mat tär mindre på resurserna och miljön än importerad mat. Men det är inte bara den importerade maten som tär, vår egen matproduktion är numera uppbyggd på ett tärande vis eftersom vi köper foder till kött- och mjölkdjur utifrån. 60% av ytan för matproduktionen finns utanför Sverige. Mark som till största delen används till foder för att framställa kött och mjölkprodukter. Det innebär i sin tur att i de länder man odlar vårt foder har man inte mark nog för den egna befolkningens matproduktion. Läs mer om ”ekologiska fotavtryck” här på WWF.
Under tiden som miljöproblemen växer, flyktingströmmar ökar runt hela jorden, demokratin trampas på olika vis, klyftorna ökar i vårt eget land… tilltar ägarkoncentrationen inom medievärlden och den idéburna medieverksamheten har ersatts av ”strictly business” och löpsedlar. Innehållet i tidningar och tv blir allt ytligare, flamsigare, mer lögnaktigt i ett land där yttrandefriheten är stor och tillskapad i demokratiska processer av lagstiftaren. I ett land där yttrandefriheten är stor och många är engagerade i olika samhällsfrågor används medieresurserna till att producera pseudokändisar av råmaterialet nöjesjournalister typ Virtanen, Nyhlén och dokusåpadeltagare. Det ena förutsätter det andra. Den idéburna journalistiken är borta. Den egna bevakningen av omvärlden är borta. De stora internationella nyhetsbyråerna kablar ut samma texter och samma bilder till alla redaktioner världen över. Den egna bevakningen av de nationella händelserna är snart borta i takt med att medias tipstelefonnummer befästs lika starkt som larmnumret 112 och folk som ”är på plats” och ”har bilder” sköter gatujournalistiken för någon tusenlapps tipsersättning. Redan hänvisar ju media till varandra istället för att ta reda på vad som hänt – jag menar den sortens nyhetsrapportering då en tidning skriver ”Aftonbladet skriver idag…”
Var finns vår tids Torgny Segerstedt? Torgny Segerstedt var från 1917 stridbar redaktör på Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning och stod upp mot nazismen under kriget redan från krigsstarten fast Hitler var så framgångsrik då och ingen kunde veta hur det skulle gå. Han stred så till den grad att den svenska regeringen utsatte tidningen för repressalier. Att idag skriva små PK-åsikter om Sverigedemokraterna når inte upp till dessa höjder av publicistiskt mod.
Det VAR bättre förr med miljön och media.
Nytt ämne till Miatankar: Mitt nya jobb – rådgivare åt Reinfeldt
Ännu en operation
Det finns i sanning ord man önskar man aldrig behövt lära sig och framför allt inte behövt införliva i sin dagliga vokabulär:
Sårrevision
Absorptionsförband
Trafikskadeförsäkring
Radialisnerv
Neurofysiologi
Så nu far jag till Uppsala för att vara behjälplig. Eftersom allt ska gå bra är jag tillbaka vid bloggen senast på lördag.
Sagan jag minns
I mitt barndomshem förekom inte särskilt många böcker. Vi idkade istället friluftsliv på längden och på tvären i regn och rusk och solsken. Högläsning var därför av naturliga skäl en sparsamt förekommande aktivitet. Dock fick jag någon enstaka bok i present av mer litterärt intresserade bekanta. En sådan bilderbok som handlade om tre älvliknande små busfrön har jag kvar. Men inte för att jag har något varmt barndomsminne i anslutning till själva sagan. Nej, det handlar om bokens titel. En titel som jag i tonåren hisnade över – HUR kunde en barnbok, låt vara på det oskyldiga 50-talet, ha fått en sådan titel? Titeln var namnen på de tre busfröna. Boken heter ”Pitt, Patt och Putti”. 
Nå, det var alltså inte den sagan jag förvarar som ett ömt minne. Nej, en helt annan och välkänd saga har jag som mitt starkaste sagominne. En person läste nämligen högt för mig när han kom på besök. Det var min skinntorre lille morfar August. August var mycket gammal när jag kom till världen så jag minns honom som den magre, tunnhårige, häpnadsväckande vige lille gubben. Av vad som berättats vet jag att han i sin krafts dagar var en tusenkonstnär som försörjde sig och familjen genom att vara både skomakare och torpare. En riktig spelevink ska han också ha varit. Och som sagt tusenkonstnär. Det problem av praktisk natur fanns inte, som August inte kunde lösa. Han byggde komplicerade möbler, lagade allt som var trasigt, förnöjde barnen med luffarslöjd. Dessutom var han rent akrobatiskt vig. (Har tyvärr inte gått i arv)
På sin ålders höst som sammanföll med min barndom kom han på veckolånga besök och då läste han på mammas begäran högt för mig. (Hon fick undan oss båda två s.a.s. och kunde sköta sina hushållssysslor utan att vi pockade på uppmärksamhet). Morfar hade ett alldeles eget sätt att uttala och betona ord. Några exempel jag minns är trenchcoat som i morfars mun hette trennkatten och kiosken som uttalades kjassken. Den saga jag alltid önskade att han skulle läsa var Sagan om Pomperipossa av Falstaff Fakir.
Själva sagan var av mindre intresse än morfars sätt att uttala ordet Pomperipossa. Morfar uttalade det med tydligt och kort o i början istället för å-ljud, därefter kort e och extremt långt o i sista delen av namnet. Pommperripooooooooooooooosa. Hysteriskt roligt för en fem-åring. Det är en kort saga så när morfar läst klart bönade jag på allra ljuvaste femårings vis: Igeeeeen! Snälla morfar, igen!
Och han läste. Igen och igen. Och jag skrattade så jag kiknade. Med tiden blev jag dock lite less på att höra själva historien om prins Pipi och prinsessan Fifi. Jag var ju bara ute efter Pommperripooooooooooooooosa.
Då utmanade jag ödet genom att avbryta morfar efter första delen av sagan och be honom börja om. I första delen inklusive titeln nämns nämligen namnet hela fem gånger. Pommperripooooooooooooooosa.
Jag måste ha varit rätt uppfinningsrik när det gällde orsaker till varför han skulle börja om flera gånger eftersom han snällt gjorde mig till viljes. Till sist tröttnade ändå morfar på att bara få läsa samma saga och dessutom inte ens hela sagan. Han klagade sin nöd till mamma. Hon hade för länge sedan listat ut vad jag höll på med och avslöjade mina låga motiv för morfar. Då blev han riktigt sur. Se’n dröjde det länge innan han läste igen och aldrig mer om Pommperripooooooooooooooosa.
Detta var ett ämne i vår skrivarcirkel. Ämnet kom från Excessa via Johannapannan
Nytt ämne till Josephine: Att välja Uppdatering byter ämne eftersom vi redan haft ett snarlikt ,"I valet och kvalet", i denna omgång. Josephines ämne blir "Kartboken"
Hej och välkommen till ...
Mitt senkomna bidrag till diskussionen om hur vi ska öka antalet jobb är:
AVSKAFFA ALLA AUTOMATISERADE TELEFONTJÄNSTER! Anställ folk som bemannar telefonväxlarna.
Idag ville jag ta reda på vad en s.k. 10-biljett för tågresa mellan Gävle- Uppsala kan kosta. SJ:s webbplats skrev allmänt om biljettformen men hänvisade till ett telefonnummer för prisuppgifter.
Jag ringde.
"Hej och välkommen till SJ.
Vill du ha självbetjäning tryck 0, för bokning av inrikes tryck 1 ... osv ... för övrigt tryck 5."
Eftersom min prisuppgiftsfråga inte fanns i någon egen kategori tryckte jag 5 - Övrigt.
"Vill du ha information om (nå't om något brev) tryck 1, vill du ha information om Personuppgiftslagen tryck 2, vill du tillbaka till huvudmenyn tryck fyrkant eller vänta kvar"
Jag tryckte fyrkant.
"Hej och välkommen till SJ. Vill du ha självbetjäning tryck 0, för bokning av inrikes tryck 1..."
Jag tryckte 1
"För närvarande har vi tekniska problem och kan kanske inte hjälpa till med ditt ärende. Vill du fortfarande tala med en handläggare tryck 1"
Jag tryckte 1
"Det är nu... 10 minuters väntetid".
Ja, så här är det ju nästan överallt numera. För någon vecka sedan skulle jag prata med polisen i Sörmland och kollade upp telefonnummer på nätet. Men det finns inte längre något direktnummer till de olika distrikten. Polisen har numera 114 14 och när man ringer får man naturligtvis en automatiserad telefontjänst i örat. "Välkommen till Polisen. Vid nödsituation eller pågående brott ring 112. Du får nu höra fyra val du kan göra"
Dessutom kopplas man till det polisdistrikt som man delar riktnummer med. Följdaktligen fick jag prata med Polisen i Gävleborg efter att ha gjort mina knapptryckarval. Den trevliga person av kött och blod som till slut hördes i luren lyckades dock koppla mig vidare till Polisen i Sörmland. MEN man kom inte förbi den automatiserade telefontjänsten. Så på nytt hördes "Välkommen till Polisen. Vid nödsituation eller pågående brott ring 112. Du får nu höra fyra val du kan göra"
Quod erat demonstrandum
Ullmans företag har f.ö. adressen Ankdammsgatan... Och det är väl det politikens inre cirklar är - en Ankdamm befolkad med politiker och kommunikationskonsulter, pr-folk, medierådgivare, valstrateger som sliter varandra i stycken så fjädrarna ryker.
Ullman skriver om hur det går till i verkligheten... Vems verklighet? Ja, inte är det folkets utan det är valarbetarnas verklighet som är synonymt med att vara i krig enligt Ullman. Och i krig krävs underrättelsetjänst.
Jag tror absolut att han har en poäng i att intrånget inte spelat så stor roll för Socialdemokraternas del. Men jag menar att det är attityden till valkampanjer och ytterst väljarkåren som är stötande.
Förakt för väljarkåren
Det finns ett djupgående förakt för väljarkåren i sådana uttalanden. (OBS! Just nu handlar det om Folkpartiet men alla partier har samma syn, menar jag.) Vi är boskap som lätt avleds med nytt friskt gräs eller en extra saltsten att slicka på. Vi har inte någon som helst förmåga att tänka själva. Vi besitter inte några kunskaper om hur världen är beskaffad. Vi har inte några vägar att skaffa oss information utöver de som partiernas kampanjmakare består oss med. Vi har inte några andra åsikter om någonting än de som gynnar oss själva. Korkade och egennyttiga ska vi piskas upp ur sofforna för att ge vår röst till den som slängde ut den senaste knippan grön och färsk klöver.
Hur många läser allt kampanjmaterial som vräks över oss?
Hur många har t.ex. tagit del av fokpartiets sajt "Valfeber"?
Hur många känner att "klockan är tolv och allt är väl" när Marit Paulsen dyker upp och ska vara allas vår morsa?
Inte så många föreställer jag mig.
Många följer däremot utfrågningarna och debatterna på tv.
Senast det begav sig hotade man t.o.m. väljarkåren. EMU-omröstningen, ni vet. Då fick vi veta att om vi röstade NEJ så var vi presumtiva landsförrädare, nazister, rasister och allt möjligt annat. Opinionsmätningarna visade både hit och dit men JA-sidan kände sig säkra på seger. Så röstade folket och skalv mättes upp av seismografen i Uppsala när partiledningarnas och kampanjmakarnas hakor slog i marmorgolven. Det dumma folket hade röstat fel. Förutom storstäderna så sa folket NEJ. Överilade uttalanden om vår bristande intelligens gjordes av chockade politiker från alla läger.
En annan rimligare analys än att folket är korkat är att folket vill ha något annat än designade kampanjer uttänkta av kommunikationskonsulter och andra ideologilösa personer. Att folket , det faktiskt överlag jämförelsevis välutbildade folket, söker information från flera håll. Att folket har egna kunskaper. Att folket kanhända är mer ideologiskt förankrat i sina respektive ideologier än politikerna i respektive parti.
Valfrihet råder men man får inte välja 3
Vill någon ta del av detaljerna i detta kan man läsa första delen här och andra delen här.
Min remiss är inlämnad hos tilldelad sjukgymnastmottagning. Den är privatägd. Efter en vecka kom ett brev där det stod att de skulle kalla mig via telefon eller brev.
Nu nästan fyra (4) månader senare fick jag ett nytt brev från den privata sjukgymnastmottagningen. I det beklagade de att jag fått vänta så länge och uppmanade mig att meddela om jag ville stå kvar i kön. Om jag underlät att läsa in namn och personnummer på deras telefonsvarare senast 15/9, skulle jag tas bort ur kön. Man hade alltså en vecka på sig att lämna meddelande. Så en liten höstsemester skulle ha kunnat kicka ut en ur kön.Eftersom jag inte har outhärdligt ont tänker jag följa detta hela vägen ut av ren och skär, tjurig, princip.
Jag har läst in anbefallda uppgifter och väntar nu igen. Det ska bli otroligt intressant att se när jag verkligen kommer att få någon vårdinsats utförd.
Hos den landstingsmottagning som jag först ville gå till fanns det tider samma vecka. Men eftersom jag i valfrihetens namn är tvungen att gå till det privata alternativet väntar jag alltså ännu fyra månader senare på att få en tid. Är det inte privata alternativ som ska vara så effektiva?
En månad efter olyckan
Arvingen bloggar idag igen.
