En liten tant

Jag förstår verkligen ingenting. F.d. jämställdhetsministern Margareta Winberg m.fl. ska enligt uppgift medverka "minst sagt lättklädda för en kalender som sedan säljs i välgörenhetssyfte" enligt Svenska Dagbladet.
Jodå, jag har sett filmen "Kalenderflickornna" så jag förstår vad det handlar om. Men jag förstår inte varför det för en feminist är OK att vika ut sig i det sammanhanget när det inte är det annars. Hur tänker ambassadör Winberg? Att utropa sig till feminist - ger det carte blanche till att vara hur inkonsekvent som helst?

Min svårt cancersjuka vän ringde igår för att höra hur jag har det med min brutna arm Jag beklagade mig över värk och besvärligheter i vardagen. Sen pratade vi om hennes avbrutna cellgiftsbehandling och orsakerna till avbrottet - hon tålde inte förra medicinen och fick utslag och feber. Det är andra gången en påbörjad behandling måste avbrytas, förbättring av olika värden inväntas och ännu en ny medicin provas. Det har varit några dåliga dagar nu när orken trutit för henne men till helgen tänkte hon försöka åka på utflykt med sitt 10-åriga barn. Sen pratade vi om filmer vi vill se, böcker vi har läst och annat som vi brukar prata om.

Man får tänka mycket efter sådana samtal. Det kan ju förefalla okänsligt från min sida att klaga över en bruten arm när vännen kämpar med svår cancer. Men dels har vi samma grunduppfattning om att vars och ens helvete är lika hett som någon annans och dels handlar det om att bidra till att hålla tillvaron så normal som möjligt för den som är svårt sjuk.  Min erfarenhet av att vara nära svårt sjuka människor är att man absolut ska prata om den sjukas problem när han/hon önskar det. Man ska inte heller vara rädd för att prata om rädslorna som följer i sjukdomens spår. Men min erfarenhet säger mig också att det är otroligt viktigt att bete sig normalt, att även prata om vanliga saker, att berätta om saker man gjort- utflykter, shopping, konserter osv- det vill säga att de friska personerna för in det friska livet i den sjukes mer monotona vardag. Den sjuka personen är ju inte bara sin sjukdom. Man är allt man var när man var frisk och behöver annan input än enbart sådant som har med sjukdomen att göra.

Således är det en normal sak för min sjuka vän att bekymra sig om min arm och normalt att jag berättar hur det är.

Ett annat exempel är att min halvblinde, halvdöve, magsårsdrabbade 82-årige farbror nyss ringde och ville höra om min arm. Vi utbytte sjukerfarenheter och skrattade så vi skrek, sen pratade vi igenom släkten och gamla minnen. Båda var vi enormt upplivade när vi la på luren efter 1½ timme.

Jag har testat en dejtingsajt.
Ja... what can I say?
Inget fel på upplägget av sajten, väldigt seriöst och bra funktioner.
Men...
ja, om man säger så här - i detta land kryllar det av vältränade, ser-bra-ut-enligt-andra, ungdomliga, intelligenta, aktiva, kreativa, sociala, livsnjutande killar i 50 - 60 års åldern som lever ensamma. Väldigt få kallar sig man. Ingen känns vid sin ålder - känner sig yngre, ser yngre ut. Märkligt att man inte ser dem på ICA eller Systemet nån gång! (Män i min ålder ser ut att vara i min ålder. Spänstiga och vältränade för sin ålder kan de förvisso vara men även manlig hud åldras. Mäns hår tunnas ut. Mäns ögon åldras med resultatet att glasögon blir nödvändigt hjälpmedel. Tyngdlagen inverkar dessutom även på mäns kroppar.)

Den absoluta majoriteten av dessa killar söker kvinnor som är mycket yngre än de själva, 10 - 20 år.

Jag gjorde nåt lite lömskt också... i socialpsykologins intresse....jag la in två profiler som i grunden innehöll samma beskrivning men jag uppgav olika ålder. På min 30 års profil fick jag många svar, en stor mängd från män 50+.
På min 52 års profil fick jag mycket få svar - alla från gifta män som ville ha något vid sidan av. Jag lovar att inget i profilen signalerade desperation från min sida! :-)
Jag har nu lagt ner min undersökning.

Läser f.n. del två av Jan Kjaerstads märkliga trilogi Förföraren, Erövraren och Upptäckaren. Huvudperson är den framgångsrike Jonas Wergeland, tv-personlighet med stora succéer bakom sig. Böckerna flödar av berättelser, slingrar sig fram mot ett eventuellt svar på frågan "hur hänger ett liv samman?". Tre jättetjocka böcker, som gjorda för att fördriva sjukskrivningstiden - dock något ohanterliga för gipsade människor.

Ett citat ur Förföraren:
^{_{Att vara sig själv, som Ibsen hela tiden tjatade om, var ju just precis att acceptera att man var många, och att denna summa var vår kärna. ” Den största friheten, människans själva adelsmärke”, sade Gabriel, ”är friheten att, när som helst, återuppfinna sig själv utifrån alla sina möjligheter. Det är därför du ska bli skådespelare, Jonas, för att förstå det bättre. Återuppfinn dig själv. Bli en kung. Bli en hertig!”}}

Lysande, eller hur? Återuppfinn dig själv!

I pocket finns just nu Jan Kjaerstads Tecken till kärlek, om en kvinna som vill skapa det ultimata teckensnittet.
Jan Kjaerstad är en norsk författare, 50-talist därtill, prisbelönt bl.a för trilogin ( jaja, egentligen för en av delarna, tror det var Förföraren).

... sa min fd och numera bortgångna, svårt reumatiska svärmor när hon kommenterade upplevelser inom vården. Man måste kunna prata för sig och framför allt stå på sig för att få den vård man behöver, vilket ju känns oerhört märkligt och skrämmande.
Här där jag bor måste man först ringa Sjukvårdsrådgivningen som i 9 fall av 10 hänvisar en att ringa sin hälsocentral nästa dag. När man ringer hälsocentralen får man i 9 fall av 10 veta att det är någonting som går. (Gallstensanfall diagnosticerades raskt på telefon till att vara magsjuka). Om man framhärdar kan man eventuellt få en telefontid uppsatt hos doktorn - om ett par dagar. Strider man hårt kan man få en akuttid.
I fjol höll jag på, på detta vis och när jag efter 3 veckor var så dålig så jag hade svårt att stå äntligen kom in till läkaren fick han skicka mig direkt till akuten- dit får vi nämligen inte åka utan remiss från hälsocentralen.

Men inne på akuten blev det nya problem eftersom de vanliga proverna inte visade något. Efter många timmar röntgades den vrålspyende patienten och då stod det klart: allvarlig, livshotande gallblåseinflammation.
Inlagd, blev allt sjukare trots stora insatser, akutoperation trots inflammation. Såvitt jag har förstått är det farliga i sammanhanget att gallblåsan kan spricka och då kommer bakterierna ut i hela bukhålan och allt kan bli infekterat. Därför vill man inte operera medan inflammationen pågår utan försöker häva den. Men i mitt fall gav den inte med sig utan blev bara värre och värre- vilket för en lekman kan synas hänga ihop med den långa tid som gick innan jag fick vård- utan man måste operera i alla fall och hoppas på det bästa s.a.s.

Sverige är fullt av liknande berättelser och det är som sagt skrämmande att en sjuk och hjälpbehövande människa måste ha styrka, mod och kraft att slå sig in till hjälpen. När man väl är inne i systemet finns mycket hjälp att få även om viss kamp ska till även då. Åtminstone kan man bli tvungen att hålla reda på vilka behandlingar och åtgärder som ska vidtas med en, eftersom bristerna i informationshanteringen gör att sådant tappas bort vid byte av skiftlag. Patienten kan ibland vara den enda som vet vad den ansvarige läkaren föreskrivit. Då gäller det att det inte sitter i käften! Så hur går det för alla som inte är stridbara till naturen, som är fostrade till vördnad för den medicinska auktoriteten, som helt enkelt inte orkar eller kan argumentera?

inne på tredje veckan med mitt komplicerade handledsbrott. kan inte hålla ner skift därav inga stora bokstäver.

något som fortfarande förvånar mig är att jag blev hemskickad med provisoriskt gips och fick vänta fem dagar på operationen. själva läkningen försköts alltså med fem dagar, därmed förlängdes även sjukskrivningsperioden. akut är således inte alltid akut.

ytterligare en sak att förvånas över är den påfallande usla kommunikationen mellan vårdpersonal av olika kategorier och mellan vårdpersonal och patienter. jag får bättre info om min bils tillstånd på bilverkstaden än jag fick om min brutna arm på ortopeden. förstå nu detta rätt - i princip alla som arbetar inom vården gör absolut sitt bästa med sin del av den sjukvårdande verksamheten. det som saknas är övergripande arbetsledning, informationsstrukturer och rutiner för patientdialogen. dåligt ledarskap, helt enkelt.