Svenska kalenderflickor

Jag förstår verkligen ingenting. F.d. jämställdhetsministern Margareta Winberg m.fl. ska enligt uppgift medverka "minst sagt lättklädda för en kalender som sedan säljs i välgörenhetssyfte" enligt Svenska Dagbladet.
Jodå, jag har sett filmen "Kalenderflickornna" så jag förstår vad det handlar om. Men jag förstår inte varför det för en feminist är OK att vika ut sig i det sammanhanget när det inte är det annars. Hur tänker ambassadör Winberg? Att utropa sig till feminist - ger det carte blanche till att vara hur inkonsekvent som helst?

Cancer kontra armbrott

Min svårt cancersjuka vän ringde igår för att höra hur jag har det med min brutna arm Jag beklagade mig över värk och besvärligheter i vardagen. Sen pratade vi om hennes avbrutna cellgiftsbehandling och orsakerna till avbrottet - hon tålde inte förra medicinen och fick utslag och feber. Det är andra gången en påbörjad behandling måste avbrytas, förbättring av olika värden inväntas och ännu en ny medicin provas. Det har varit några dåliga dagar nu när orken trutit för henne men till helgen tänkte hon försöka åka på utflykt med sitt 10-åriga barn. Sen pratade vi om filmer vi vill se, böcker vi har läst och annat som vi brukar prata om.

Man får tänka mycket efter sådana samtal. Det kan ju förefalla okänsligt från min sida att klaga över en bruten arm när vännen kämpar med svår cancer. Men dels har vi samma grunduppfattning om att vars och ens helvete är lika hett som någon annans och dels handlar det om att bidra till att hålla tillvaron så normal som möjligt för den som är svårt sjuk.  Min erfarenhet av att vara nära svårt sjuka människor är att man absolut ska prata om den sjukas problem när han/hon önskar det. Man ska inte heller vara rädd för att prata om rädslorna som följer i sjukdomens spår. Men min erfarenhet säger mig också att det är otroligt viktigt att bete sig normalt, att även prata om vanliga saker, att berätta om saker man gjort- utflykter, shopping, konserter osv- det vill säga att de friska personerna för in det friska livet i den sjukes mer monotona vardag. Den sjuka personen är ju inte bara sin sjukdom. Man är allt man var när man var frisk och behöver annan input än enbart sådant som har med sjukdomen att göra.

Således är det en normal sak för min sjuka vän att bekymra sig om min arm och normalt att jag berättar hur det är.

Ett annat exempel är att min halvblinde, halvdöve, magsårsdrabbade 82-årige farbror nyss ringde och ville höra om min arm. Vi utbytte sjukerfarenheter och skrattade så vi skrek, sen pratade vi igenom släkten och gamla minnen. Båda var vi enormt upplivade när vi la på luren efter 1½ timme.

Tant har testat en dejtingsajt!

Jag har testat en dejtingsajt.
Ja... what can I say?
Inget fel på upplägget av sajten, väldigt seriöst och bra funktioner.
Men...
ja, om man säger så här - i detta land kryllar det av vältränade, ser-bra-ut-enligt-andra, ungdomliga, intelligenta, aktiva, kreativa, sociala, livsnjutande killar i 50 - 60 års åldern som lever ensamma. Väldigt få kallar sig man. Ingen känns vid sin ålder - känner sig yngre, ser yngre ut. Märkligt att man inte ser dem på ICA eller Systemet nån gång! (Män i min ålder ser ut att vara i min ålder. Spänstiga och vältränade för sin ålder kan de förvisso vara men även manlig hud åldras. Mäns hår tunnas ut. Mäns ögon åldras med resultatet att glasögon blir nödvändigt hjälpmedel. Tyngdlagen inverkar dessutom även på mäns kroppar.)

Den absoluta majoriteten av dessa killar söker kvinnor som är mycket yngre än de själva, 10 - 20 år.

Jag gjorde nåt lite lömskt också... i socialpsykologins intresse....jag la in två profiler som i grunden innehöll samma beskrivning men jag uppgav olika ålder. På min 30 års profil fick jag många svar, en stor mängd från män 50+.
På min 52 års profil fick jag mycket få svar - alla från gifta män som ville ha något vid sidan av. Jag lovar att inget i profilen signalerade desperation från min sida! :-)
Jag har nu lagt ner min undersökning.