En liten tant

Om det skulle införas restriktioner rörande hushållsmaskiner så att man bara fick ha en enda elförbrukande maskin så skulle jag välja tvättmaskinen. Vid eventuella förbud mot hushållsmaskiner skulle jag bli lagbrytare och ändå behålla min tvättmaskin. Om någon skulle försöka konfiskera den, skulle jag ta till vapen.

Mat kan jag laga på vedspis. Diska går utmärkt för hand. Sopande kan ersätta dammsugaren. Men tvätta...

När jag var barn hade vi en tvättstuga i källaren till vårt hus, liten villa i jämtländsk skogsbygd. Där fanns en stor svart kokgryta (jättelik kittel som man eldade under för att värma vattnet), baljor, tvättbräden och en cementbassäng (ett djupt kar att skölja tvätten i, inget att simma i). Mamma tvättade kläder och lakan och mattor och gardiner med hjälp av dessa tvättredskap. Bredvid tvättstugan fanns torkrummet med tvättlinor över hela rumsbredden.För henne som var uppvuxen med tvätt enligt bilden ovan var förstås denna tvättstuga ett under av lyx.

Någon gång  i början av 1960-talet införskaffades en riktig mirakelmaskin. En halvautomatisk tvättmaskin i rostfritt stål anlände och kokgrytan åkte ut. Man måste fylla på vatten för hand och hålla koll på uppvärmningen så man slog av den vid rätt temperatur. Det automatiska i maskinen bestod i att den sedan dundrade omkring tvätten , runt, runt, dunk, dunk åkte lakan och handdukar tills man slog av maskinen. Därefter fick man med handkraft  tömma ut vattnet och sedan  vrida ur tyget  (ingen centrifug där inte).

Mamma var ett rov för stridiga känslor. Å ena sidan var det en lättnad att inte behöva handtvätta lakan. Å andra sidan misstrodde hon maskinen och var säker på att den skulle förstöra kläder om de skulle dunkas runt i det rostfria monstrets buk. Denna misstro gällde även den moderna helautomatiska tvättmaskin som kom in i huset i slutet på 1970-talet. Därför fortsatte hon att handtvätta merparten av alla kläder hela livet ut.

Faktiskt tänker jag på både kokgrytan och mammas handtvättande nästan varje gång jag kastar in tvätt i min egen finessrika tvättmaskin och sedan tar en fika medan tvätten snurrar.

Filmen om Edith Piaf har haft premiär och recenseras nu. Inte särskilt lysande recensioner i rikspressen. Plötsligt rinner mina egna Edith Piaf-minnen upp.

När jag var barn hade vi i skolan "roliga timmen", sista timmen på fredagar var elevernas egen. Vi fick själva ordna program. Ofta handlade det om olika frågesporter eller andra tävlingar. Någon gång en teaterföreställning, ständigt uruppföranden, världspremiär av verk enkom skrivna för den egna klassen.

Men en gång våren 1963, när vi gick i årskurs 3 dvs var 9-10 år , tog vi i ordentligt och planerade en tv-sändning utan kameror. Vi skulle göra "Hylands Hörna"

Hylands hörna var ett underhållningsprogram i Sveriges Television med Lennart Hyland som programledare. Det var från början (1961) ett radioprogram , men 3 oktober 1962 började programmet att sändas i tv. Det allra sista programmet sändes den 30 april 1983.Programmet skulle idag ha kallats en talkshow, men ordet fanns inte på 60-talet. Förlagan var hämtad från amerikansk tv-underhållning. Man hade programvärdinnor varav Siw Malmkvist var en. Som jag minns det var programvärdinnans enda uppgift att visa in gästerna. 
Programmet var oerhört populärt. Hela Sverige var bänkat framför tv:n på lördagkvällarna.

Vår framsynta fröken såg en större pedagogisk möjlighet i projektet och från att ha varit ett tänkt inslag under Roliga Timmen blev det ett stort skolarbete av det. Vi fick lära oss hur ett tv-program kom till. Undrar hur hon kände till det, Anna-Greta?TV:n var ju så ny och någon medieundervisning hade ännu inte uppfunnits.

Vi fick välja roller, artist eller studiofolk eller publik,  i produktionen och stackars blyge Lennart blev av oss andra pådyvlad rollen som Lennart Hyland för han var längst av pojkarna och dessutom hette han ju Lennart.

Själv valde jag att framträda som Edith Piaf! Jag sjöng en egen hemmagjord jämtländsk variant av Milord. De enda riktiga franska ord  i texten jag uppfattat och något så när kunde uttala var Allez, venez, Milord! och Laissez-vous faire, Milord, och Je vous connais, Milord. Däremellan blev det rotvälska men till rätt melodi. Jag hade något svart på mig och tyckte själv att jag var otroligt lik Edith Piaf, liten och mager som jag var då.

Vi tränade och tränade och till sist uppförde vi vår egen Hylands Hörna för en välvillig publik bestående av mödrar. I brist på kameror spelade vår fröken in programmet på rullband på den stora bandspelaren som egentligen bara fick användas för att spela upp pedagogiska program från Utbildningsradion. Hon hade ett rebelliskt drag, vår fröken och tänkte nya och annorlunda tankar om vad som var undervisning. Så vi fick sjunga i mikrofon!!! Det var stort 1963.

Men varför valde en liten tetig unge att föreställa Edith Piaf? Ja, säg det men jag var fascinerad av denna artist och gripen av hennes sång från det jag först hörde henne på radion. Jag kunde, så liten jag var, sjunga med, härmade ljudenligt, i delar av andra låtar än Milord trots att jag inte kunde franska.  Jag älskade de rrrrullande rrrrrr:en.
Non, rrrrrrien de rrrrrrrien non je ne rrrrrrgrrrrrette rrrrrien

Jag sörjde när hon dog på hösten 1963.
När jag inför årskurs 7 våren 1966, skulle välja språk var valet givet - franska, Ediths språk.

Et maintenant - Non, je ne regrette rien

Non, Rien De Rien, Non, Je Ne Regrette Rien
Ni Le Bien Qu'on M'a Fait, Ni Le Mal
Tout Ca M'est Bien Egal
Non, Rien De Rien, Non, Je Ne Regrette Rien
C'est Paye, Balaye, Oublie, Je Me Fous Du Passe

Avec Mes Souvenirs J'ai Allume Le Feu
Mes Shagrins, Mes Plaisirs,
Je N'ai Plus Besoin D'eux
Balaye Les Amours Avec Leurs Tremolos
Balaye Pour Toujours
Je Reparas A Zero

Non, Rien De Rien, Non, Je Ne Regrette Rien
Ni Le Bien Qu'on M'a Fait, Ni Le Mal
Tout Ca M'est Bien Egal
Non, Rien De Rien, Non, Je Ne Regrette Rien
Car Ma Vie, Car Me Joies
Aujourd'hui Ca Commence Avec Toi


Hämtad från All the Lyrics.

Mätt och däst som en anaconda återinträder jag i bloggland efter en sällsynt trivsam julafton. Julaftonen innehöll en mängd ätbart från skinka till körsbär-i-likör (viss kamp om dessa praliner i Aladdinasken ingår i julfirandet), mängder av julmust och Guldus,

så gott som ingen alkohol då här medicineras till höger och vänster, Händels Messias, högläsning av julevangeliet (nej, vi är inte bekännande kristna men är det jul så är det) och Tomten av Viktor Rydberg, roliga julklappar, Kalle Anka på tv och Svarte Orms julsaga på video. Mina två favoritmänniskor i soffan och jag själv i stora fåtöljen. Frid på jorden och till människorna en god vilja. (Vi tittade inte på några nyheter alls.)

Jag förstår av kommentarerna till min julhälsning att viss oro utbrutit angående mina julförberedelser. Sanningen är dock den att jag har ett tämligen avslappnat förhållningssätt till julstök. Skickar inte julkort. Pyntar ovanpå den lort som inte svepts bort med dammsugaren under min mycket översiktliga dammsugning. Städar dock toalett och badrum och köksbänkar (vill undvika att matförgifta julfrämmandet). Föser in saker-som-jag-tänkt-sortera-sedan som står på golvet, i klädkammaren. Lagar Jansson, Sherrysill, Julköttbullar, Sallat ( inte sallat som i sallad utan en rödbetsrätt från min norrländska barndom - VÄLDIGT lokalt), griljerar färdigkokt skinka, köper resten i väldigt lagom mängd. Har pytteliten plastgran ( stod i Arvingens rum under hans barndom) som kläs med pyttesmå saker samt den berömda trumspreten.

Hyllkantremsor hade min mamma i köksskåpen. Jag tror t.o.m. att hon virkade dem själv! Till jul var de röda och vita. För den händelse att hyllkantremsor är obekant kan jag berätta att det var fina band/remsor som med häftstift  fästes på kanten av hyllorna i köksskåp och skafferi så det såg fint och prydligt ut när man öppnade skåpdörrarna. Jag gogglade på ordet och fick tre träffar. Samtliga mitt eget inlägg! Måste vara någon sorts internetrekord. Bara jag som använder detta ord. Jag har alltid sagt hyllkantremsor, för så hette det hemma. Men uppenbarligen är det allmänt gångbara ordet hyllremsor. Finns att köpa på t.ex. Tradera om någon känner sig inspirerad. Där kan man även få tag i virkbeskrivningarna...

Rotar i julpyntslådan och får tag i en gammal julgransprydnad som väcker två barndomsminnen. Det är en liten, röd glastrumpet som på den tiden då det begav sig, även gick att få ljud ur när man blåste i den. Ett disharmoniskt ljud typ såna där tutor som hos Buttericks kallas ”blåsormar”.  Minnena som dyker upp rör en jul för nästan 50 år sedan då jag var 4-5 år gammal.

Min mor och min syster, då i 17-årsåldern, pyntade huset inför julaftonen och av någon anledning var de överens om att lillasyster inte skulle delta i själva pyntandet. För att hålla mig borta från granen fick jag låna glastrumpeten ”Trumspreten” som jag kallade den. Jag tutade glatt och intensivt men ganska omgående tröttnade de på min konsert och tog trumspreten och satte den HÖGT uppe i granen så jag inte skulle kunna ta ner den. Jag minns fortfarande hur besviken jag blev. När de hade klätt granen färdigt övergick de till att lägga ut juldukar och sätta upp bonader och inte heller i det arbetet fanns det utrymme för en lillasysters ivriga små händer. När allt var klart stängdes dörren till vardagsrummet och min syster försvann in på sitt rum och mamma gav sig ut på en promenad tillsammans med sin bror. Kvar var jag, med oförlöst julpyntslängtan i mitt lilla barnabröst.

Denna längtan måste tillfredsställas. Vad göra? Jo, jag tog alla julkort som kommit till familjen, de var snyggt samlade i ett stort rött tyghjärta som hängde i hallen, letade fram tuben med Karlssons klister, kröp in under köksbordet och limmade fast alla julkort på väggen under bordsskivan. Blev riktigt snyggt och mycket juligt.

Därefter gick jag in i det julstängda vardagsrummet och inspekterade granen. Jag räknade ut att om jag drog i den högst belägna gren som jag nådde till skulle granen böja sig och jag skulle kunna få tag i trumspreten.

Så jag drog. Granen böjde sig. Men jag hade inte räknat med att den skulle väga över och falla. Vilket den gjorde. Granen, en riktigt stor en, föll rakt över mig och landade klirrande och krasande på parkettgolvet. Alla kulor var av glas och efter min insats var de icke mer. Själv stack jag upp mitt bland alla grenar och hade snabb som en vessla lyckats fånga trumspreten under granens färd mot golvet. Triumferande höjde jag handen med trumspreten och log… tills jag såg ut genom altandörrens fönster och mötte min mors blick. Hon hade just återvänt från promenaden när hon fick bevittna julgranens fall.

Jag har inte några minnen av att jag blev bestraffad för mina tilltag. Snarare har jag fortfarande minnen av en känsla av triumf över att ha överlistat min julnjugga familj.

 Jag har köpt min första dvd - Sju brudar sju bröder.
En musikal som belönades med Oscar för bästa film och bästa manus. Det är den första film jag som litet barn såg i slutet av 1950-talet . Jag var 5 - 6 år och fick följa med mamma på bio i en IOGT-lokal i den lilla by i Medelpad där min morbror var filmmaskinist. Lokalen var inhyst i ett rött gammalt trähus med rangliga trästolar och en intressant, instängd, dammbemängd doft.

Handlingen som jag minns den:
Filmen handlar om sju bröder som lever skogshuggarliv upp i bergen. När den äldste brodern får sig en fästmö börjar även de andra att tycka att det kunde vara trevligt med kvinnor i huset. De rövar då bort sex flickor från samhället i dalen. Ett stort snöskred hindrar uppbådet  från dalen att rädda flickorna. De blir kvar över vintern och eftersom det var 1954 och Hollywood uppstod stor kärlek innan  våren kom. I dag är det naturligtvis hur fel som helst och man riskerar väl att brännmärkas offentligt för att man ekonomiskt stöttat återutgivningen av denna historia. Men jag säger bara Pretty Woman... 

Jag har förvånansvärt starka synminnen av filmen. Särskilt en scen etsade sig fast; de sju bröderna tvingas överlämna sina rejält smutsiga gångkläder till den äldste broderns brud som beslutat att det var dags för stortvätt. De stukade bröderna fick under tiden gå omkring i sina kulörta underställ. Jag hade aldrig sett underkläder/kalsonger med lucka bak och fram för allt inte röda och gula sådana. Pappas var vita. Det ska bli intressant att se om minnesbilderna stämmer.För nu har jag alltså filmen men... jag har ännu inte någon DVD-spelare. Det får bli julklapp till mig själv. När jag köpte min första videofilm hade jag inte heller någon video. Jag var bara tvungen att köpa Döda Poeters Sällskap när jag hittade den i en realåda på Konsum.