Känns det motigt?
Då kan man trösta sig med följande ord
"När ett verkligt geni
visar sig i världen
känner man igen det
på detta tecken: att
alla dumskallar har
sammansvurit sig
mot det."
Jonathan Swift
Resumé av kvällspressen
alla djävlar är här"
William Shakespeare, Stormen
"Inga Magnusson" BLOGGTIPS
Inga började skriva för släkt och vänner i förskingringen, ett sätt att hålla alla uppdaterade om vad som händer och sker i familjen och på hemorten. Det låter kanske inte som något som har ett läsvärde för allmänheten. Men det har det absolut. Inga skriver intressant och underhållande om livet i Värmland, dokumenterar nutiden i smått och stort, tar ställning i aktuella frågor, driver debatt, beskriver resmål genom att berätta om utflykter och resor.
Det är många som skriver om liknande ämnen och som skriver bra och underhållande men det är ändå något särskilt med just Ingas blogg. Den är som en löpande dokumentär om det verkliga livet och hur rikt livet är långt borta från Stureplan. Gör dock inte misstaget att tro att det är provinsiellt och trångt - nej, hela världen finns med i Ingas blogg både när det gäller aktuell debatt och faktiska möten med människor från när och fjärran.
Bland mina vänner finns folk som bor riktigt på landet i olika delar av Sverige. Något som är gemensamt för dem alla är att de är de som har flest internationella kontakter av alla jag känner. De lever liv som ena veckan innehåller byggande av jakttorn ute i byskogen och andra veckan mottagning av internationella gäster i samband med konferenser och tredje veckan medverka i tv-inspelning och fjärde veckan fara själva till annat land för internationellt utbyte i någon specifik fråga. Och de är alldeles vanliga människor med alldeles vanliga jobb, i en alldeles vanlig liten ort - inte några som flyttat från storstaden, ut på landet för att jobba på distans. Vanliga människor som bor kvar i glesbygd, som arbetar för sin egen och ortens överlevnad och som lever otroligt rika liv.
Det är den typen av liv och tillvaro som även Inga beskriver.Jag får perspektiv på den förvrängda bild av tillvaron som traditionella medier vräker över oss och känner mig stärkt i tilltron till människan när jag läser hos Inga.
Ja, en äkta dokumentär till skillnad från dokusåpor. Följ Ingas blogg och ta del av vargdebatt, utflyktstips i Värmland, rapporter från jakten, utbrott över teknikstrul, skoldiskussioner, naturbetraktelser, möten med människor, händelser i bygden...
Igår drog de in sopstationen!!!
Nu har kommunalförbundet som ansvarar för sophämtning löst sina problem med fulla containers. De har dragit in de två mest belastade sopstationerna i vår stadsdel.
!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Från och med igår 12/11.
Beresta sopor
Märkligt nog är det samhället som tvingar mig att köra bil oftare än jag önskar.
Förr kunde jag fördela mina matinköp över veckan och gå eller cykla till den välsorterade närbelägna matbutiken. snabbt, enkelt, miljövänligt och inbyggd motion.
Nu har den affären flyttats till ett köpcentrum så pass långt bort att jag inte orkar bära kassar hela vägen hem. Samhället har åstadkommit detta genom att förändra detaljplanen så mark upplåts för kommersiella ändamål med tillhörande fria parkeringar. Den stora matvarukedjan har dragit ekonomiska slutsater av detta och flyttat sin affär. Alltså blir det till att ta ut bilen för att få hem hushållsvarorna.
Nå, jag får ju hem varorna och försöker minimera antalet inköpstillfällen. När jag så konsumerat mina inköp uppstår sopor. Vi har i föreningen infört kompostering och i anslutning till vår gemensamma parkering finns även containers för kartong, tidningar, glas och olika sorters plast. Kompostpåsen börjar läcka så gott som genast så det blir ideliga turer ner till komposthuset. Övriga sopor försöker jag enträget göra mig av med, men det är ofta fullt i containrarna. Detta beror på att folk kommer med sina fullastade bilar och fyller container efter container eftersom de åkt runt i stan och letat containers som inte är fulla... Så när man går ut om kvällen för att göra sig av med plast och papp får man för det mesta gå hem med sina sopor igen.
Till slut har det samlats en ansenlig mängd kassar med sorteringssopor. Dessutom finns det sopor som inte de vanliga containrarna tar - lampor t.ex. Då får jag på helgen ta ut bilen, lasta den full och åka till återvinningscentralen. Det gör även alla andra. Så man får köa långsamt in i anläggningen. 20 - 30 bilar krypkör med allt vad det innebär av avgasutsläpp. Idag var en så'n dag. Men kön var ännu längre än vanligt, den sträckte sig utanför grindarna. Jag vände och for iväg för att leta efter något ställe där det kunde finnas plats i sopcontainrarna. Mina sopor får minsann se sig omkring.
Samhället sköter inte sin del av sopsorterandet. Det är för få insamlingsställen och de som finns töms för sällan. Men i den nutida samällsandan av att hålla efter folket, det fuskande fifflande folket, har man ändå anlitat sopspioner som ska kolla att vi sorterar rätt. Kampanjer genomförs ideligen här i trakterna, kampanjer som handlar om att vi ska sopsortera MER. Ja, gärna - bara jag kan göra mig av med dem också!
Hur tänker Pressombudsmannen?
Uppdaterat Linna Johansson skriver om det korrumperande festumgänget i dagens Expressen.
Hur tänker egentligen pressombudsman Yrsa Stenius när hon i dagens SvD uttalar sig om Pihlbladaffären:
-Jag tror att vi gör en hemskt stor affär av sådana här i journalistkretsar, medan allmänheten kanske inte bryr sig så mycket.
Så outsägligt dumt sagt. Det ligger i journalisternas eget intresse att vi allmänheten är intresserad av detta. Dessutom bygger väl Pressombudsmannens existens på det.
Om läsarna inte bryr sig, kan man ju lägga ner allt vad press heter och sprida information genom annonsblad där artiklarna betalas av den det skrivs om. (Jag menar inte Metro m.fl. utan de lokala annonstidningar som vi har t.ex. här i trakten; tjocka månadstidningar i fyrfärgstryck med annonser och artiklar - allt finansierat av de som annonserar).
Intressant att SvD idag belyser etiken, bristen på etik, inom andra journalistiska fält än enbart politiken: sport., kultur och nöje. Självklart ska vare sig sport-, kultur- eller nöjesjournalister vara kompis med företrädare för den bransch de bevakar. Det finns mycket att förhålla sig kritisk till och granska inom både sport, nöje och kultur vilket blir omöjligt om man gärna vill bli inbjuden till stora artisters releasepartyn, mingla på kulturtillställningar och komma nära de stora grabbarna inom hockey, fotboll och OS. Det blir även många andra konstiga effekter av dessa kompisrelationer mellan branscherna.
För några år sedan var jag åhörare på debutantträff på Svenska Barnboksinstitutet. Många debuterande barnboksförfattare var där för att få visa upp sitt alster och berätta kort om det. En del hade satsat egna pengar och givit ut på eget förlag. Det är idag ungefär lika lätt att bli utgiven på ett bokförlag som det är att få skivkontrakt. Om man inte är kändis eller känner rätt folk i branschen. Inte ens då - med tanke på Stieg Larsson.
Så klev en ung kvinna fram till podiet och berättade att hon jobbade som journalist och kände XX på det kända förlaget YY och en dag så hade XX ringt upp henne och sagt att jag vill att du skriver en bok om (ett politiskt korrekt tema beskrevs).
"Å jag hade ju aldrig tänkt skriva nån bok men XX tjatade så till slut gjorde jag det. Å gud va' svårt det var men nu är den i alla fall klar."
Det stora förlaget har ekonomiska muskler att marknadsföra sina böcker så sedan recenserades denna bok av tidningar vilket de flesta av övriga debutanters böcker inte blev.
För det handlar inte bara om att bli utgiven. Det mesta handlar om marknadsföring för att nå ut till en publik. Och där, där har journalisterna i press, tv och radio makten över vad som lyfts fram i media. Och det, det är precis det som gör sammanblandningen av roller så problematisk när det gäller kultur och nöje.
Det här griper omkring sig.
Pressombudsmannen Stenius borde strida för att journalister renodlar sin roll.
Det handlar om offentlighetsprincipen
Så dyker de upp - försvararna av den livsstil som tycks vara det som förenar de nya moderaterna, de nya folkpartisterna, de nya socialdemokraterna m.fl. samt vissa journalister och andra makthavare.
Vi kan inte ha fläckfria politiker, Alla måste få gå på krogen, Vi kan inte ha bara vita riddare i politiken är tongångar som hörs från dessa försvarare. Visserligen är deras stämmor lite matta och snudd på uppgivna men de försöker i alla fall rycka ut till försvar. Försvar som bygger på att "de (dvs vi) är ju bara som folk är mest, de/vi är vanliga, förstå dem/oss i vår nöd..."
Den som för tillfället har avslöjats och efter långdragen hantering ska göra sin avbön tar så fram formulär 1A från handboken i modern mediekrishantering; "erkänn misstag, beklaga och visa vägen ur krisen". Detta lär alla medietränare ut i olika variationer.
"Jag har gjort ett misstag, jag beklagar och ska ställa tillrätta...." Schenström och nu även Clase med sina 40 000:- spenderade på svarta tjänster, har skickat den sortens pressmeddelanden.
Omvärlden frågar sig häpet - varför lär de sig aldrig och menar då detta med att lära sig erkänna fel, beklaga och visa vägen ur. Varför drar man ut på eländet och mörkar? Varför belönas ändock syndaren med stora pengar som plåster på såren?
Svaret på det är enligt mitt sätt att se, att man inte förstår kärnan i problemet. Kärnan är inte att man inte lärt sig att vid upptäckt manipulera media och i förlängningen väljarna, till att tro att man endast begått ett misstag och är ångerfull. Kärnan är att makthavarna, såväl politiker som deras mediestrateger och de utvalda politiska journalisterna, lever i en låtsasvärld med helt egna normer för vad som är ett acceptabelt beteende, normer som grundar sig i arrogans och självförhävelse.
Förvånat sårad snäser Reinfeldt av journalisterna i upptakten till det för dagen aktuella dramat. Journalisterna ifrågasätter hans dyrbara spin doctor. Dessa journalister som man ägnat så mycket särskild omsorg under byggandet av de nya moderaterna. Förvånat irriterad säger Anne Lagercrantz, chef för TV 4 Nyheterna till aftonbladet.se att de har fullt förtroende för sin politiske reporter Anders Pihlblad:
-Vi tycker däremot att det är obehagligt att journalister bevakar andra journalister på det här sättet.
Ja, om bara journalisterna spelade sin tilldelade roll i opinionsdramaturgin skulle allt vara i sin ordning.
Den oetiska symbiosen mellan makten och vissa journalister som skapas av dessa "medieexperter" , "spin doctors" som politiken slutit till sina ideologilösa bröst, är ett stort problem ur demokratisynpunkt. Det har skapats en osund kultur där kontaktskapandet som i och för sig är ett viktigt inslag i opionsbildning och granskning av makten, övergått till personliga relationer, sammanblandning av roller, byggstenar i den personliga karriären för såväl mediestrateger, journalister och politiker. Att bilda opinion och att granska makten är numera bara ett gemensamt spel. Medieföretagen bär stor skuld till detta men även de politiska partierna, oavsett kulör på partiflaggan. Jakten på makten och ökande upplagor är de olika bevekelsegrunderna som försatt oss i denna situation.
Folkpartiets spindoctor Johan Jakobsson blev partisekreterare och hyllades, HYLLADES av journalister för sin enorma skicklighet som medieexpert. Att stå på hans epostlista var status och man blev ibland utvald som den han läckte en nyhet till. Så kom datorskandalen och Jakobsson avgick. En av journalisterna Niklas Svensson som bidrog till datorskandalen dömdes av tingsrätten . Han drog sedan igång Politikerbloggen och syntes i Dagens Medias spalter. Numera jobbar han enligt wiki på TV4...
Socialdemokraternas "mejlman" opinionsanalytiker Lindström som anonymt mailade skitsnack om politiska motståndare till media var också en uppburen och hyllad "medieexpert".
De s.k. medieexperterna har oftast en bakgrund från reklambranschen, en bransch vars affärsidé är att sälja vilken vara som helst med vilka medel som helst. De nya politiska reportrarna å sin sida förefaller idag rekryteras utifrån vilka nätverk de har. Ju fler man känner i de inre cirklarna desto mer attraktiv blir man för medieföretagen. Det borde snarast ses som en belastning om man är personligt bekant med de makthavare vars uppdragsgivare man ska granska.
Allt det vi sett under de senaste åren är inte enskilda människors omdömeslöshet, privata misstag under en period av hård arbetsbelastning. Det är systematiskt missbruk av ett av demokratins fundament, offentlighetsprincipen.
Receptet måste vara att politiken rensar ut allt vad mediestrateger och medierådgivare heter, ur sina organisationer och att de riktiga journalisterna med integritet och yrkeskunnande på nytt blir tongivande i medierna.
