Åk tåg, det är upplysande!

På pendeltåget från förort till centralen i Stockholm sitter en kvinna c:a 30 år gammal ( i samma ålder som min generations äldsta barn s.a.s.) och talar med genomträngande, nasal röst och mycket stockholmsk dialekt:
1. Om en husrenovering hon är delaktig i:
- Nä, gud inte är hans morsa, ja inte min heller, med och hjälper till med målningen.   (Med allt tydligare förakt i rösten fortsatte hon) Den äldre generationens kvinnor fixar helt enkelt inte så'nt. Dom kan inte. Dom orkar ju inte. Herregud, om morsan skulle måla två plank skulle hon va helt slut. Nä, dom bara står vid spisen och se'n tycler dom att det får räcka. Men MODERNA kvinnor , vi gör allting. De e skillnaden.

2. Om Norrland:
- Ja men typ Luleå ligger högt däruppe , ta hit kartan så får jag se, jo där är ju Sundsvall och se'n är det Luleå.

3. Om Svensk klassiker ("hjältedåd" i friskusbranschen):
- Ja, tre mil är jättelångt, nästan som en mara, fast den e ju värre. De är därför den heter mara.

På intercitytåg till Gävle; en pensionerad man och hans gamle far talar förtjust om för mig hur fina bostäder de äger överallt - i Stockholm (större bostadsrätt på Kungsholmen), skärgården (hus på en ö), Göteborg (sommarhus vid havet), Jämtland (lägenhet i Östersund och stuga i fjällen) .
Därefter övergick de till att lovprisa regeringen:
- Äntligen lönar det sig att arbeta. Det har det ju inte gjort tidigare. Hoppas folk förstår och uppskattar detta och börjar jobba nu.

Efter att ha frågat mig om arbetslöshet mm i Gävleborg och jag berättat om pendlingen till och från Uppsala som ökat:
 - Jamen, det är ju jättebra. Man kan ju jobba även på tåget.

Efter att jag sagt att det beror väl på vilket jobb det är man pendlar till... så mycket vård av sjuka människor kan ingen utföra på tåget:
- Eh, jaha, jaså...

Där återgick vi till våra respektive tidningar och jag begrundade omslaget till Kupé, tågtidningen som delas ut till passagerarna så vi ska glömma de hutlösa priserna (Gävle -Stockholm = Sveriges dyraste sträcka). I Kupé kunde man läsa om Ernst K, hela Sveriges Ernst som gått över till TV4. Han tror sig fylla ett mänskligt behov, enligt  artikeln. Jag grubblade över hans pose på omslaget.

Därefter bläddrade jag i Aftonbladet som SJ gav oss som inte fick några sittplatser eftersom de satt in fel vagn så våra bokade platser helt enkelt inte fanns. Där var Ernst igen , i en undersökande artikel signerad Rickard Aschberg, om de extraknäck många TV4-journalister/programledare har. Extraknäck som konferencier, moderator, reklamskylt åt hugade organisationer och företag. Många pengar kan man tjäna. Efter att ha läst om det förstod jag bilden på Kupé bättre. Varumärkesskapande. Ernst gör en Lisa-Marklund (jo, jag vet att hon stavar med z...).

Jag är antagligen lågsinnad, missunsam och bitter men jag kände att jag blev ännu mer trött på både Ernst och  Timell och de andra. Men framför allt är jag trött på denna hype, denna haussning, detta varumärkesskapande av individer. Den hype som vi bidrar till genom att tycka att evenemang får en särskild glans om Ernst är där och ler till en kostnad av 35000 - 62500:-/dag. Ja, ni läste rätt. Han tar minst 35 000 för en dag i knäckbranschen.

Här nedan kan ni klicka upp större bilder och studera Ernst själva.



Rätten till pseudonym

Att vara helt anonym på nätet är som de flesta inser en chimär.
"Anonym bloggare" är snarast  en motsägelse då den idoge och framför allt Makten, med viss arbetsinsats kan komma fram till folks identitet. Bloggare som inte skriver under sitt verkliga namn är snarare att se som skribenter som skriver under pseudonym. Vi har antagit ett "nom de guerre". Syftet är förstås att vi ska åtnjuta viss grad av anonymitet. Skälen till detta är många. Jag själv tycker att det är en frihet i att inte hela bekantskapskretsen läser. Jag vill inte diskutera mina blogginlägg när jag är på middagsbjudningar. Men hittar de hit så är det helt OK. För jag står för varje ord jag skrivit i både inlägg och kommentarer. Att jag har fel eller anses ha fel och möter motstånd är själva poängen med mitt bloggande. Jag vill diskutera. Självklart vill jag också få erfara stöd när folk håller med.

Se'n finns det andra som skriver under pseudonym av andra skäl, de skriver t.ex. om ämnen som omgivningen inte känner till att de är engagerade i. Det kan vara frågor om andlighet, politiska frågor, djurens rätt m.m. Andra skriver om sina liv och därmed blir det så att även närståendes liv skildras. Att inte utlämna sin familj men ändå få ventilera svåra frågor; sjukdomar, skilsmässor, relationsproblem är då skälet till att använda pseudonym. Poängen med deras bloggande är i många fall samma som min poäng - de vill diskutera, få andra synpunkter, ventilera, få stöd.

Jag far runt i bloggland och diskuterar sådant jag blir intresserad av - oavsett om bloggaren skriver under pseudonym eller ej. Jag ser inget som helst problem med att debattera med en person vars egentliga identitet jag inte känner. Det är frågan, ämnet som intresserar mig då jag ser debatten som tillfällen att testa mina egna argument, slipa på min egen värdegrund.

Det jag ser som ett problem är de verkligen anonyma och vidriga kommentatorer man drar på sig när man skrivit något som twinglas till DN eller SvD. Det finns självklart anonyma kommentatorer som uppför sig som folk och vill delta i diskussionen . Men de som tar sig rätten att bara spy rakt in i min blogg och kalla mig för allt möjligt otrevligt utan att jag kan besöka deras blogg, för de uppger inte någon egen URL, de skulle jag vilja beröva internetaccess för all framtid.

Att använda pseudonym är lagligt och  många fall en nödvändighet. Vi har rätt att yttra oss anonymt, eller under antaget namn. Vi har däremot inte rätt att teckna avtal, ta lån etc under antaget namn.  Men yttrandefriheten och det fria åsiktsbildandet får utövas under pseudonym.

Nu har något fruktansvärt hänt i bloggvärlden, något som jag missat där jag sitter i mitt hörn och skäller på Göran Persson. En bloggare som skrivit under pseudonym har blivit hotad av en annan bloggare, den hotande har hotat med att avslöja den verkliga identiteten på Isabella Lund som pseudonymen lyder. Isabella Lund ska "outas". Isabella Lund skriver om ett ämne som motståndaren ogillar och aktivt bekämpar. Ett tydligt exempel på faran i att vara PK.  Att vara PK utan att ha koll på värdegrundsfrågornas innebörd och konsekvens är första steget mot att bli en fanatiker.

Jag kan inte redogöra för alla turer hit och dit. Läs hos Joshua Tree som gjort en utmärkt sammanställning. Sydsvenska Dagbladet har också kommenterat händelseförloppet.

Kärnfrågan är dock att det här är åsiktspolisen framförd i full frihet. "Får jag inte tyst på dig på annat sätt så tar jag till hot, hot som drabbar dina närstående." Isabella Lund har slutat blogga.

Åsiktspolisen i just detta fall är dessutom journalist och informatör på en länsstyrelse, efter vad jag läst mig till. Oroande att inte kunna lagstiftningen bättre när man i sin dagliga gärning hanterar offentlighetsprincipen.
.

I trygghet skäller jag på Göran Persson

När jag läser om de modiga munkarna och det modiga folket i Burma funderar jag på hur mycket jag skulle våga själv i deras situation. Här sitter jag i trygghet  och t.o.m. endast halvanonym och kan, för hela världen  att läsa, knacka ner hur jag 
... skäller på Göran Persson för att han utnyttjar regelverket till bristningsgränsen och gör sig rik på våra inbetalda skatter
... citerar ledarskribenten i Arbetarbladet och kallar Reinfeldt för "statsminister Mållgan" (efter Alfons Åbergs låtsaskompis, eftersom Reinfeldt är lika osynlig)
...skriver om alla maktens män och kvinnor utifrån mina egna åsikter och kritiserar beslut som tas

Men hur mycket skulle jag våga i skarpt läge? Om makten inte tolererade kritik?
Eftersom jag tänker mig för flera gånger innan jag drar upp något kontroversiellt
ämne här i bloggen så är jag nog inte lika modig som jag skulle vilja.

Jag tänker mig för när det gäller PK-ämnena eftersom jag inte alltid orkar ta den hätska och osakliga debatt och de påhopp som dessa ämnen alltid ger upphov till. Till PK-ämnen hör allt som handlar om islam, genus, feminism, hederskulturer, integration. Viktiga ämnen men svåra att debattera pga  alla dessa självutnämnda åsiktspoliser som frodas inom den yttrande- och åsiktsfrihet de inte respekterar.

Men jag skäller  som sagt på Göran Persson och Reinfeldt och Littorin och Borg och Sahlin och drabbas inte av någon statlig repression.  Yttrande- och åsiktsfrihet betyder just det. Jag får väsnas utan att drabbas av maktens bestraffning. Det borde alla PK-människor och islamister som väsnas ilsket och kräver både ursäkter och nya lagar pga alla olika Muhammedbilder, känna både tacksamhet och respekt inför.